Gott nytt år!

Torre Entel i Santiago sär stadens största fyrverkeriskådespel utspelas.

Så är då ännu ett år nästan tillända. Under december månad har jag varit osedvanligt impoduktiv då det gäller bloggandet. Inspirationen har sinat i större strömmar än vanligt vilket ännu en gång har fått mig att fundera över bloggens fortlevnad, kanske är det dags för begravning snart?
Liksom Therese tycker jag att det var lättare att hitta saker att skriva om då jag befann mig långt hemifrån och allting föreföll mig nytt och annorlunda. Hemma i vardagen går alltför lite tid åt till att filosofera över omvärlden, allting går på rutin och likt ett trött lokomotiv kör man på i samma gamla spår som vanligt.

Att skriva om Chile känns allt mer inaktuellt och avlägset. Det var nu ett halvår sedan jag lämnade landet, men i själva verket känns det som om det var evigheter sedan jag befann mig i Santiago. Nyårsnatten förra året beskådade jag de fyrverkerier som varje år avfyras från telefoniföretaget Entels torn som högrest sträcker sig upp i skyn och kan ses från stora delar av Santiago. Torre Entel som tornet kallas är en i dagsljus ganska ful byggnad från vilken man sedan 1992 har skjutit upp Santiagos mest påkostade fyrverkeriskådespel.
Ännu större och mer färgsprakande fyrverkeriskådespel kan i Chile beskådas i någon av kuststäderna Viña del Mar, Valparaíso eller Rancagua. Förra året genomförde man i dessa tre städer som är belägna på kort avstånd ifrån varandra en gemensam fyrverkerishow som sades vara den bästa i Chile och kanske till och med i hela Sydamerika. Tyvärr var jag inte på plats själv för att kunna verifiera detta påstående men av vänner och bekanta som var där fick jag höra att det var en helt extraordinär upplevelse.

Årets nyårsfirande kommer för min del inte att innebära något vilt partajande, och egentligen är detta inget som jag kommer att sakna. Liksom Lisa har även jag en liten hund som avskyr raketer och själv är jag i ärlighetens namn också rätt skotträdd.
Jag har svårt att förstå hur man som privatperson kan bränna tusenlappar på att avfyra fyrverkerier som bara är en fest för ögat i ett par sekunder under en natt. Om jag hade fått bestämma hade raket- och fyrverkeriförsäljningen liksom uppskjutandet varit mer reglerat. Nu skjuts det hejvilt åt alla håll och kanter av människor som kanske fått i sig lite för mycket sprit och som utgör en fara både för sig själva och för andra. I Chile är det om jag inte misminner mig förbjudet för privatpersoner att fyra av raketer, istället annordnas större skådespel av företag likt det i Entel tornet.
Till nyår hoppas jag få uppleva en relativt lugn kväll med en inte alltför rädd hund. I vad som förmodligen blir årets sista inlägg vill jag förstås passa på att önska er bloggläsare ett Gott nytt år, kanske hörs vi igen 2008!

Skuggan av Torre Entel avtecknar sig i en byggnad.

La suma de los días

Jag hade nästan givit upp förhoppningarna om att någonsin få läsa en underhållande och välskriven bok av Isabel Allende igen, för Allende är en ojämn och opålitlig författarinna som i sina bästa stunder uppvisar en berättarteknik som påminner om Latinamerikas främsta författare för att därefter dala till en nivå som har mer gemensamt med snabbköpens harlequinromaner än med García Márquez.
I senaste boken, La suma de los días är Allende i sitt essä. Och när Allende är som bäst är hon rolig, underhållande och definitivt läsvärd.
La suma de los días tar vid där den självbiografiska Paula av samma författarinna slutar. I Paula fick läsarna följa Isabel Allendes vakan vid den porfyrisjuka dotterns dödsbädd, den senaste boken är författad som ett brev till Paula i vilket Isabel Allende berättar om tiden som förflutit sedan dotterns död. Hon berättar om sin många gånger kaosartade vardag, livet i Kalifornien och de många dramer som utspelas i Allendes stora familj med skilsmässor, otrohet och dödsfall.
La suma de los días är framförallt ett familjeporträtt och ett på intet sätt förskönat sådant vilket känns ganska befriande. Allende visar upp sin familj sådan som den är, med fel och brister som många utav nutidens familjer delar.
La suma de los días finns ännu inte på svenska men är en relativt lättläst bok som man bör klara av att läsa även om man inte anser sig vara någon mästare på spanska.

Donkey Xote

Till helgen har en animerad film som bygger på boken om en av Spaniens främsta litterära personligheter premiär. Personen ifråga är naturligtvis Don Quijote, den galne och äventyrslystne riddaren från La Mancha. I denna nya filmversion som regisserats av spanjoren José Pozo och fått titeln Donkey Xote återfinns alla de välkända karaktärerna från litteraturens värld, vapendragaren Sancho Panza, Don Quijotes häst Rocinante och många fler. De söta animerade figurerna påminner mig om Shrek och får mig att hoppas att filmen även når våra nordliga breddgrader.

El rastro

Bild från Wikipedia

På söndagar och helgdagar kan man i Madrid roa sig med att besöka El Rastro, en stor marknad belägen mellan Plaza Mayor, La latina och Puerta de Toledo. Marknaden som pågår från nio på morgonen till klockan tre på eftermiddagen fylls efter den första timmen snabbt med folk. Anländer man fram emot förmiddagen är det bästa man kan göra att se till att vässa armbågarna ordentligt och inte vara folkskygg, för lemmeltåget av besökare tycks vara oändligt och sniglar sig plågsamt sakta fram mellan de många stånden.

Själv undvek jag under den tid jag bodde i Madrid gärna El Rastro just på grund av den outhärdliga trängseln, förra helgen gjorde jag emellertid annorlunda. För begränsar sig ens vistelse i Spaniens huvudstad enbart till en helg känns det nästintill som ett obligatoriskt utflyktsmål att besöka Madrids största loppmarknad. Ordet loppmarknad känns lite missvisande då det får de flesta att associera till begagnade föremål eller kanske rentav skräp som säljs för en billig spottsyver. Men det mesta som säljs i stånden på El Rastro är faktiskt nya ting, huruvida det är skräp eller ej är upp till besökaren att bedöma. Bland otaliga stånd står barnkläder, smycken, strumpor, cd-skivor, souvenirer, blommor, böcker, husgeråd och förstås en massa krimskrams och mycket mer att finna. För egen del fyndade jag ett par vackra sjalar för 2 euros styck och strumpor för 1 euro.
Den stora fördelen med El Rastro är priserna som på de flesta föremål är lägre eller mycket lägre än priset för samma produkter på annat håll. Och trängseln till trots, visst är det något speciellt med att ströva längs gatorna en kylig vintermorgon och inventera utbudet i de små stånden längs vägen medan solens strålar som fortfarande för med sig ett uns av värme filtrerar sig ned mellan husväggarna.

Ytterligare ett spansktalande land?

I dagens El mundo kan man läsa att Filippinernas president Gloria Macapagal som är på besök i Spanien har tillkännagivit att spanska på nytt skall bli ett obligatoriskt ämne i skolorna på öarna. På Filippinerna som var en del av det spanska imperiet från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet har spanska inte använts i skolorna sedan 1987 och om bakgrunden till beslutet står ingenting att läsa.
Att införa spanska som ett obligatoriskt ämne applåderas och stöds förstås av den spanska regeringen som lovar att bistå med bland annat läromedel och utbildning av lärare.
Spanska är idag officiellt språk i 21 länder och talas dessutom av stora delar av befolkningen i länder som USA och Andorra och på platser som Gibraltar.
Det råder inga tvivel om att spanska är ett språk med stor utbredning som den enskilde individen kan ha nytta av att lära sig, men känns det inte lite nykolonialt att återuppväcka ett "dött" språk som inte använts i landet på 20 år?

El cantante

Gårdagskvällen tillbringade jag hemma i soffan med att titta på film, El cantante med Jennifer López och maken Marc Anthony i huvudrollerna blev det. Filmen skildrar den puertorikanske salsasångaren Hector Lavoes tragiska levnadsöde. Lavoe flyttade i början av sextiotalet till New York från Puerto Rico och började sin karriär som sångare i Willie Colons band.
Ju bättre det gick för Lavoe på scen, dessto sämre tycks det ha gått på det personliga planet. Lavoe missbrukade bland annat heroin, föll in i en djup depression och försökte ta sitt liv genom att hoppa från nionde våningen från ett hotell. Lavoe överlevde men blev delvis förlamad och avled fem år senare år 1986 i AIDS.
I salsavärlden räknas Hector Lavoe fortfarande till de riktigt stora och filmen om hans liv gör honom inte riktigt rättvisa. Soundtracket däremot är en riktig pärla, speciellt mycket gillar jag ledmotivet El cantante.

Spanska barnkläder

Något som aldrig upphör att fascinera mig är spanjorernas förkärlek för att klä sina små som vore de gubbar och tanter i miniatyrupplaga.
I Spanien tycks man inte välja kläder till sina barn efter hur slitstarkt, tåligt eller lekvänligt ett plagg är. Istället är det av vikt att de små liven är så prydligt klädda som möjligt, allt för att ge en air av flärd, elegans, rikedom och klass. Skitsamma att treåringens lackskor, plisserade kjol och knästrumpor kanske inte lämpar sig så väl att bygga slott i sandlådan med, viktigare är ju att den lilla ser ut och uppför sig som en mindre kopia av mamma.
Pojkarna å sin sida ser även de ut som små gubbar hämtade ur de första årtiondena av förra seklet. Gärna iklädda små dufflar i murriga eller dystra färger, hängslen och varför inte en pullover över den stärkta vita skjortan. Klädmodet för människor som knappt är en tvärhand höga kunde inte skilja sig mer från svenska halksockar, sjuttiotalsmönstrade barnkläder eller H&M:s färgglada kollektioner.
Vad är det egentligen som driver spanska föräldrar att klä upp sina barn som om de skulle på finkalas när de i själva verket bara tar en promenad i parken?

Tre dygn i Madrid

Madrids paradgata Gran Vía

Mina tre dygn i Madrid blev intensiva då jag försökte hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Vädret var som det brukar vara under decembermånad i den spanska huvudstaden relativt kallt. De svenskar ombord på Ryan Airplanet som hade lämnat vinterjackan hemma till förmån för tunnare kläder ångrade sig nog bittert. Speciellt under natten mellan lördag och söndag förra helgen då isande kalla vindar svepte över stan samtidigt som kvicksilvret i termometern inte orkade krypa särskilt många steg över nollgraderssträcket.

Lördagsmorgonen, min första heldag efter ankomsten inledde jag med bokshopping på Fnac vid tunnelbanestationen Callao på C/ Preciados, 28. Som affär är Fnac egentligen inte särskilt spännande men då det gäller böcker, cd-skivor och filmer är de billigast och har dessutom ett ganska stort utbud. Som bokaffär är la Casa del libro på Gran Vía svårslagen och definitivt mer spännande, den är enormt stor och alla sorters litteratur går att finna här.

På lördagskvällen var det förstås tapas som gällde i sällskap med goda vänner. Vår barrunda påbörjades på bar hawaiiano vid Plaza de Santa Ana. Det är en av mina absoluta favoritbarer i Madrid, här serveras ljuvliga drinkar i keramikformar föreställandes cocosnötter, rykande vulkaner eller sköldpaddor. Baren är helt och hållet inredd enligt hawaiitemat, på översta våningen flyger kvittrande färggranna kanariefåglar fritt medan man bekvämt kan luta sig tillbaka i grottliknande utformingar på nedre våningen. Drinkarna, speciellt cocosdrinken är ljuvligt god och att man är ytterst generös med tapasen till drickan gör förstås inte saken sämre (även om de tapas som serveras inte är de traditionella spanska).
Alla kvinnliga besökare får en nejlika och ett färglatt plasthalsband, de manliga får tyvärr ingenting men bar hawaiiano är definitivt värt ett besök om man har vägarna förbi Madrid.

Resterna som blev kvar efter en runda på Hawaiibaren.

Till och med en tur till Pradomuséet hann jag med under mitt besök i Madrid, på söndagarna är det gratis inträde ett par timmar innan stängningsdags och som väntat stod det förstås en lång ringlande kö av människor utanför muséets portar. Köerna till trots anser jag att Pradomuséet är väl värt ett besök. Den nya tillbyggnaden som öppnades för en eller ett par månader sedan är verkligen vacker från insidan och får tavlorna att komma till sin rätt.
Speciellt berörd blev jag av ett par Velazqueztavlor som föreställde en abnormt fet sexårig flicka, dvärgar och människor med olika fysiska eller mentala handikapp. Tydligen var det brukligt för det spanska hovet under denna tidsepok att för nöjes skull hålla sig med en samling människor som förmodligen inte hade mycket annat till val än att finna sig i sitt öde.


Banco de España, en vacker byggnad som nyligen lär ha köpts upp av el ayuntamiento.

Jag har förresten en väninna som efter att ha varit i Madrid i sommras beklagade sig över att det var så svårt att hitta glass. Tydligen missade hon kedjan Palazzo som serverar riktigt god glass både på Gran Vía och vid Puerta del sol.

Vid tunnelbanestationen Moncloa.

Böcker

Så fort jag kommit hem och packat upp ångrade jag att jag inte köpt på mig fler böcker i Spanien, men de väger ju så mycket och är ju så tunga att släpa på. Och böcker kan man ju, trots allt beställa enkelt och smidigt på internet. Även om jag personligen anser att internetbokhandlarna aldrig kan ersätta den underbara känslan av att ströva runt i någon av Madrids enorma bokaffärer. Där kläs väggarna av böcker från golv till tak och jag strövar gärna runt medan jag stryker fingrarna längs bokryggar, vänder och vrider på böckerna och tar god tid på mig innan jag beslutar mig för vem eller vilka som skall få följa med hem .
Nåväl, det blev åtminstonde tre böcker. Un milagro en equilibrio av Lucía Extebarria, Javier Moros Pasión india som verkar spännande och som jag läst gott om hos Anna i Malaga, och så till sist La suma de los días av Isabel Allende. Den sistnämnda har jag läst ett par kapitel i och till min glädje ser det ut som om jag kommer att tycka om boken. En recension blir det förstås så snart jag har läst ut den.

Te dejo Madrid

Så var jag åter hemma igen efter en helg i min europeiska favorithuvudstad. 3 dagar och tre nätter tillbringade jag i Madrid. Tre dygn som tycktes förflyta alldeles för snabbt och ändå var det på något sätt alldeles lagom. Har man inte varit i Madrid tidigare är tre dagar förmodligen för lite tid för att hinna med allt det som finns att se och uppleva. Men det gav mig tillräckligt med utrymme för att hinna med allt som jag föresatt mig att göra; handla böcker och cd-skivor,njuta av stadens nattliv och lite till. Och så förstås ta igen förlorad tid med mina spanska vänner. Mina vänner som fortfarande lever i den vardag som för ett par år sedan även var min. Kanske kände ett jag sting av vemod vid tanken på att jag inte längre kan vara en del av deras liv på samma sätt som tidigare. När de möts på nytt nästa helg över en öl och ett par tapas på någon av Madrids många barer så kommer inte jag att kunna göra dem sällskap. För trots att jag under dessa tre dagar kände allt starkare att mitt hem numera finns i Göteborg, så känner jag även en viss sorg över att inte kunna dela mig i tusen bitar och leva utspridd över alla de platser där jag en gång har haft ett hem och fortfarande har vänner som minns och saknar mig på samma sätt som jag saknar dem.

När novembermörkret känns som tyngst...

...längtar jag till sommaren i Lima.

Nu är det dags att börja packa...

..för till helgen bär det av till Madrid.
Lite konstigt känns det, det var nästan två år sedan jag sist satte foten i Madrid. Kommer jag att känna igen mig? Kommer allting vara som jag minns det och kommer jag att hitta utan att behöva en karta till hjälp?
Jag ser fram emot en helg med shopping, tapas och trevligt umgänge i Spaniens finaste stad och kommer såklart att rapportera om det på bloggen!

Cykloner, jordbävningar...

Ja, ibland är det svårt att komma ihåg att det är verkliga människor som döljer sig bakom katastrofernas rubriker. Människor vars vardag vänts upp och ner, ut och in och aldrig kommer att bli densamma.

Förödelsen efter onsdagens jordbävning i norra Chile var inte särskilt stor, åtminstone inte räknat i antalet människoliv. Då är det lätt att vända blad i tidningen och som jag själv sucka "Ja, ja. Det var ju skönt i alla fall", över det där som händer så långt borta att det likaväl skulle kunna utspelas på en annan planet, för mig personligen berör det ju inte.

Bilderna nedan som jag hittade på chilenska tidningen El Mercurios hemsida och som visar de materiella skadorna som uppstått efter skalvet gör åtminstone för mig konsekvenserna av jordskalvet lite mer verklighetsnära. Trots att skadorna "bara" är materiella innebär det för den lilla flickan på bilden i Tocopilla att hon har mist sitt hem och därmed en del av sin trygghet.

Boktips

Jag har precis läst ut en av de där böckerna vars sidor man vänder med en blandning av sann läsglädje och ett uns av rädsla för att boken alltför snabbt kommer att ta slut.
De dansande flickorna i Lahore är en slags dokumentärroman skriven av den engelska sociologen Louise Brown som tillbringat 4 år i ett bordellkvarter i Pakistan. Hon har levt sida vid sida med Maha som vid 12 års ålder ingick ett tillfälligt äktenskap med en arabisk shejk och sedan dess har arbetat som prostituerade. Nu är hon i 35-års åldern, sörjer sin förlorade skönhet och är inte längre lika efterfrågad på marknaden. För att trygga sin försörjning inviger hon sina knappt tonåriga döttrar i yrkets hemligheter, redan från födseln har Mahas fem barns öde varit utstakat för i bordellkvarteren i Heera Mandi går yrket i arv från mor till döttrar.
Det som gör just denna berättelse så speciell är det faktum att Louise Brown har levt så nära inpå Maha, hennes döttrar och en rad andra trasiga människor i Lahore under en längre tid. Som läsare känner jag mig inte som en nyfiken utomstående som försiktigt gläntar på dörren till en okänd värld, jag blir en del av den. Misären och fattigdomen är överväldigande, och det gör ibland ont att läsa om Mahas familj som är på väg mot undergång. Samtidigt får jag ta del av vardagslivets glädjeämnen,starka färger och monsunregn, alltsammans insvept i en doft av starka kryddor. Maha och hennes familj blir människor och är inte enbart förpassade till att vara passiva tyckasyndom-intervjuobjekt. De dansande flickorna i Lahore är en fantastisk bok som jag är glad över att ha läst.

Kejsarsnitt som affärsidé

Igår kunde man i Svenska Dagbladet läsa en artikel om en studie gällande kejsarsnitt utförd av världshälsoorganisationen(WHO). I studien har det fastslagits att ett kejsarsnitt i de fall där det inte är absolut nödvändigt, medför ökade och onödiga risker samt komplikationer för både mor och barn.
En expertgrupp har samlat in och jämfört uppgifter från 410 förlossningskliniker i åtta Sydamerikanska länder, i rapporten understryker WHO-forskarna att standarden på klinikerna och urvalskriterierna för kejsarsnitt inte skiljer sig från situationen i västvärlden.

Kanske är den här rapporten något att läsa och begrunda för chilenarna som har högst andel kejsasnitt per födslar i hela Latinamerika. I slutet av nittiotalet förlöstes 40% av de chilenska mödrarna genom kejsarsnitt. Då det gäller medel- och överklassen som tecknar privata sjukvårdsförsäkningar och vänder sig till privata kliniker är siffran ännu högre. Bland dem som har råd att betala för privat sjukvård är "vanliga" vaginala förlossningar knappt ens ett alternativ och hela 60% föder genom kejsarsnitt.
Faktum är att det ses som konstigt och näst intill onaturligt att inte genomgå ett kejsarsnitt vid ett barns födsel. När jag för mina chilenska vännner berättar att de flesta barn i Sverige föds genom vaginala förlossningar ställer de sig mycket undrande till varför och tycker att det hela verkar mycket märkligt. En svensk bekant till mig i Santiago blev ifrågasatt och sedd som lite konstig eftersom hon ville föda utan att genomgå ett kejsarsnitt.

Enligt världshälsoorganisationen bör inte fler än 10-15% av alla barn som föds behöva förlösas genom kejsarsnitt. Hur kan det då komma sig att de kvinnor som genomgår ett kejsarsnitt är så många fler i Chile än på andra håll i världen? Det kan man förstås bara spekulera i, något som jag gjort både med svenska och chilenska vänner. Ett skäl torde vara att det är mer praktiskt för läkarna med ett planerat kejsarsnitt som kan klämmas in på lämplig plats i ett späckat schema. Dessutom kan det inte uteslutas att klinikerna uppmuntrar patienter att välja kejsarsnitt av rent finansiella skäl. För patienter ur medel- och överklassen med privata försäkringar betalas ett högre belopp ut till klinikerna vid kejsarsnitt än vid "vanliga" förlossningar. Visst känns det lite cyniskt att föreställa sig att det huvudsakligen skulle vara ekonomiska skäl som ligger bakom den höga andelen kejsarsnitt och inte barnet och moderns bästa. Men detta är på något sätt Chile i ett nötskal, den enskilde individens väl och ve hamnar i skymundan när det finns pengar med i bilden.

Kungen och Chávez drar inte jämnt

Just nu pågår Cumbre Iberoamericana i Santiago de Chile. Ett möte som hålls årligen och samlar presidenter och regeringschefer från flera latinamerikanska länder samt Portugal, Spanien och Andorra. Cumbre Iberoamericanas syfte är att främja samarbetet mellan de olika nationerna. Något som man inte tycks ha lyckats med särskilt bra, i alla fall inte att döma av den här videon där Spaniens kung Juan Carlos ber Venezuelas president Hugo Chávez att hålla mun. Bakgrunden lär vara att Chávez under gårdagen upprepade gånger kallat Spaniens f.d. regeringschef José María Aznar för fascist. På videon ses han avbryta Spaniens nuvarande regeringschef José Luis Rodríguez Zapatero då denne går i försvar för Aznar.
Lycka till med samarbetet!

Det är inte bara i Mexico man firar döskallar

Bilder från El Mercurio.

Även i Bolivia fortlever kulten att tillbedja de döda trots att riten (kanske föga förvånande) fördöms av den i landet dominerande katolska kyrkan. Traditionen som har sitt starkaste fäste kring de andinska områdena och Cochabambatrakten har under senare decennier även rotat sig i och kring huvudstaden La Paz. Detta har förstås sin förklaring i migrationsströmmarna som lockar fattiga människor från landsbygden till La Paz i sökande efter arbete, med sig i bagaget bär de på uråldriga riter och traditioner.
Firandet som på spanska kallas för el culto a las ñatitas tar sin plats den 8 november och har av en boliviansk antropolog förklarats som en "själarnas mässa".
Liksom många andra inslag i boliviansk kultur och traditioner existerade el culto a las ñatitas redan innan den spanska erövringen. Vid ceremonin lyftes skeletten ur sina gravar för att senare återbördas tillsammans med den dödes favoritföremål. Under kolonialtiden var traditionen inget som uppmuntrades av landets nya herrar som tog firandet för häxkonster. Många sekel därefter, under mitten av 1900-talet dök denna kulturella yttring på nytt upp men praktiserades inte längre lika öppet.
Som synes på bilderna upplever el culto a las ñatitas en renässans, något som kanske har sin förklaring i det faktum att den indianska kulturen och arvet sedan president Evo Morales tillträdde vuxit i styrka och funnit nytt självförtroende.

En färgklick i höstmörkret

I Sveriges väntrum

Jag har precis läst ut en välskriven och framförallt oerhört intressant bok av DN-journalisten Lasse Granestrand. Bokens titel är I Sveriges väntrum och precis som namnet på boken antyder handlar den om de människor som genom årens gång anlänt till Sverige genom invandring, de problem som de stöter på och den problematik som uppstår kring flyktingar och integrationspolitik. Boken är sällsynt på så sätt att den vågar ta upp ett komplext problem och belysa det ur flera olika vinklar, att kritisera flyktingpolitiken och den på många håll misslyckade integrationen av nyanlända invånare är som att bege sig ut på ett minfält där minsta felsteg kan misstolkas. För att de problem som finns skall kunna lösas måste man först och främst våga medge deras existens. Men då flyktingpolitik och de problem som kan uppstå kring invandring någong gång kritiseras görs det alltför ofta enbart av högerextrema partier hos vilka kritiken tar sig uttryck genom ren och skär främlingsfientlighet och rasism.
Granestrand vågar på ett nyanserat och objektivt sätt ta upp kvällstidningarnas rapportering om avisade flyktingar, hur man väljer att spela på känslor och fyller texterna med dramatiska adjektiv men skriver mycket lite om de grunder på vilka ett avisningsbeslut har fattats. Hur Sverige tar emot fler flyktingar än de flesta andra europeiska länder, betydligt fler än sina grannländer Finland och Norge men ändå kritiseras för att ha en restriktiv flyktingpolitik. Med I Sveriges väntrum i hand blir man som läsar guidad genom invandringens historia som i Sverige tog sin början någon gång på 60-talet då landet var i behov av arbetskraft.
Granestrand följer även 3 enskilda individer i nutid från första besöket på Migrationsverket tills den stund då de får sitt uppehållstillstånd i hand. Det är gripande berättelser vi får ta del av och den sympati och medkänsla med vilken de tre männens historier nedtecknas lyser igenom och gör intryck på läsaren. I Sveriges väntrum är en mycket bra bok som berör alla som lever i Sverige som jag varmt kan rekommendera.
Jag skulle gärna läsa mer nyanserad journalistik av det här slaget. I veckans Göteborgs-Posten kunde man läsa en reportageserie på samma tema. En reportageserie där man gjort något som måste vara bland det mest tabubelagda som finns; att peka ut en viss folkgrupp. GPs artiklar har i veckan handlat om somalier i Göteborg, en invandrargrupp för vilken det har varit extra svårt att komma in i det svenska samhället. Själv tyckte jag att artikelserien var bra trots att jag kände mig tveksam till en del av de uppgifter som togs upp som kändes som rena spekulationer. Till exempel pekas somalier som grupp ut som stora bidragsfuskare utan att man har någon egentligen fakta eller statistik att basera sina påståenden på. För den som är nyfiken finns reportageserien här, fakta eller fördomar? Läs och döm själva.

11-M

Idag faller domarna mot de män som står åtalade för tågattentaten i Madrid den 11 mars för 3 år sedan. Tågbomberna som är det värsta terroristattentaten i Spaniens historia tog 191 människors liv och efterlämnade 1500 skadade.
Jag bodde i centrala Madrid det år som attentatet genomfördes. Tidigt på morgonen medan jag intog min frukost framför tvn avbröts den vanliga programtablån för direktsända nyhetssändingar där man talade om att en bomb exploderat vid tågstationen Atocha. Inom loppet av 10 minuter hade 10 bomber hunnit explodera och vad som borde ha varit en vanlig gråmulen marsmorgon förvandlade Madrid till en stad i kaos. Mobilnätet kollapsade snart då oroliga anhöriga försökte lokalisera sina familjemedlemmar. Min egen mobil var då nätet återigen började fungera full med sms och röstmeddelanden från släktingar och vänner hemma i Sverige som undrade om jag fortfarande levde med uppmaningar om att jag skulle höra av mig. Själv kände jag personligen ingen som omkom i tågattentaten. Tågen som bomberna exploderade ombord på avgick tidigt på morgonen från förorterna till Madrid. De flesta som befann sig ombord på tågen var därför inte Madridbor utan pendlare på väg in till arbete och skola i huvudstaden. Ett av pendeltågen avgick från den lilla staden Alcalá de Henares, belägen ca 40 minuter från Madrid. Alcalá de Henares är en sömnig småstad, känd för sitt universitet och för att vara den plats där Miguel de Cervantes, Don Quijotes författare föddes. Det var vid universitetet i Alcalá som jag läste, och jag minns att en syster och svåger till en av mina klasskamrater som arbetade i Madrid befann sig ombord på ett tåg där en bomb exploderade. Paret avled och efterlämnade två små barn. Och de var förstås inte ensamma, många var de familjer i Alcalá de Henares som på ett djupt personligt plan berördes av tragedin där den också kändes mer reell och påtaglig än i huvudstaden.
I själva Madrid dök svarta sorgeband snabbt upp på balkonger och fasader. Under en regntung mulen himmel marscherade tusentals spanjorer dagen efter i en manifestation mot vad man då trodde var ett terroristattentat utfört av ETA. Ett försök av den spanska regeringen att mörklägga kopplingen till Irakkriget och Al Qaeda som misslyckades och ledde till valförlusten ett par dagar senare. Men det är en helt annan historia som jag inte tänker skriva om här.

För den som är intresserad av att läsa mer om attentaten rekommenderar jag El mundos specialreportage om 11-M som händelsen kallas i Spanien.

Vikten av att lära sig tala god svenska

Ja, hur viktigt är det egentligen att till Sverige nyanlända invandrare tillgodogör sig kunskaper i det svenska språket? Rätt så viktigt skulle nog de allra flesta hålla med om. I media och politik blossar debatter om vikten av att lära sig svenska titt som tätt upp. Själv har jag intrycket av att svenskar är ytterst krävande då det gäller invandrares svenska, helst skall den vara helt och hållet felfri utan någon som helst brytning. I andra länder på vår kontinent blir människor oftast glada då de ser den nyanlände kämpa för att göra sig förstådd på det inhemska språket och man har tålamod och tid att lyssna, trots talarens brister.

Men detta krav på att invandrare skall tala svenska tycks inte gälla alla nationaliteter. Speciellt toleranta och förstående inför invandrare som inte lär sig svenska tycks vi vara när det gäller engelskspråkiga individer. Själv har jag en arbetskamrat från ett engelsktalande land som bott i Sverige i över ett år men fortfarande inte vill tala svenska. I början gjorde min arbetskamrat små försiktiga försök att deltaga i konversationerna på fikarasterna på svenska, men eftersom vi andra både förstår och talar hyfsad engelska lade min arbetskamrat snart ned sina ansträngningar och övergick till att tala bara engelska.
Varför upplevs det som mer okej att inte anstränga sig särskilt mycket för att lära sig svenska när man är engelsktalande? För att engelska och det medföljande amerikanska kulturbad som vi dränks i via tv, tidningar och musik gör att språket känns välbekant, mindre främmande och därmed inte lika hotfullt som andra invandrarspråk? Kanske är det bara en logisk följd av att de flesta svenskar pratar och förstår engelska hyfsat bra och tycker om att få öva på sin engelska när de möter en modersmåltalare?
Jag vet inte vad skälet är till att det tycks vara mer okej att bo i Sverige i 20 år utan att tala svenska när man har engelska som modersmål än om man råkar vara arabisktalande. Jag tycker bara det känns lite märkligt att inställningen till invandrare som inte talar svenska kan skilja sig så mycket beroende från vilket land person i fråga kommer ifrån och vilket språk hon eller han talar.

Plaza Mayor

Hittade en kortare artikel om min favoritstad Madrid i dagens Aftonbladet. I artikeln beskrivs Plaza Mayor som ett alldeles ypperligt val av plats då man vill lära känna Madrids själ. Även jag gillar Plaza Mayor, folkmyllret och det typiska spanska torget möts på en och samma plats. Där finns gott om uteserveringar, konstnärer, turister och så naturligtvis en turistbyrå. Till skillnad från artikelförfattaren tycker jag emellertid att det finns bra många bättre platser där man kan välja att slå sig ned vid en uteservering än Plaza Mayor. Prisnivåerna är avsevärt högre än på andra, mindre turisttäta områden och mat som är lika god eller godare går att finna på andra håll. Själv fick jag med sällskap en gång en chock efter att ha beställt in en karaff med sangria då notan landade på 12 euros. En likvärdig produkt hade jag kunnat finna i samma kvantitet i El corte inglés snabbköp för omkring 1 euro.
Så visst är Plaza Mayor fint, men det är knappast här man hittar de mest spännande tapasen eller de bästa priserna.

Saker jag skall göra i Madrid

Äta tapas. Ingenstans finner man så många olika sorters tapas som i Spanien, och ingen annanstans är de lika goda och går att finna på så många olika platser. Är det något jag saknar från min tid i Spanien så är det tapaskulturen. Ett par tapas serveras ofta som tillbehör då man beställer ett par öl. Inte behöver man beställa dom vid sidan om och betala extra som härhemma.

Shoppa. I Madrid finns ett stort utbud av det mesta. Eftersom jag åker strax inna jul passar det bra att köpa med sig lite turrón hem. Turrón är ett spanskt julgodis som är himmelskt gott och görs på mandlar, honung och ägg. Det säljs mest kring jul men går att hitta på el Corte Inglés året om.
Naturligtvis kommer jag även passa på att handla lite kläder, i Spanien finns ett Zara i varje gatuhörn. Priserna tycks mig billigare än de man finner hos Zara utomlands och utöver Zara finns förstås en mängd andra butiker att botanisera i.
Franska affärskedjan Fnac är ett måste, här hittar man både böcker och dvd- och cd-skivor. Jag längtar redan efter att shoppa spanska böcker!

Umgås med vänner. Spanjorer är kul att umgås med. Extra trevliga är los madrileños, åtminstone om man lär känna dem. Jag är glad över att Spanien ligger så nära att det är möjligt att åka dit med jämna mellanrum. Varje gång jag besöker Madrid umgås jag fortfarande med de vänner jag hade i stan när jag pluggade.
I övrigt tänker jag bara njuta i stort av att befinna mig i en av mina favoritstäder.

Till Madrid

Så var det gjort. Nu har jag äntligen bokat en resa till min favoritstad Madrid och har följaktligen en weekendresa att se fram emot och drömma om när den svenska hösten känns som tyngst och gråast.
Efter att jag flyttat hem från Madrid hade jag för vana att avlägga minst ett besök om året i den spanska huvudstaden. Men nu är det nästan två år sedan jag var där. Jag undrar och funderar, kommer gatorna, människorna och stadsbilden kännas lika bekanta som alltid? Eller kommer jag att känna mig som en främling i den stad som en gång var min? Möjligheten att Madrid kanske inte längre tillhör mig känns som en upptäckt jag helst inte vill göra. Länge efter att jag flyttade ifrån staden drömde jag om att flytta tillbaka, ett tag var planerna ganska konkreta. Men så kom annat emellan. Senast blev det Chile istället för Spanien men jag har fortsatt att drömma om och längta till mitt älskade Madrid. Nu känner jag inte längre en lika stark längtan efter att bosätta mig där, jag trivs rätt bra där jag är trots att min favoritstad fortfarande lever sig stark i mitt minne.
Den här resan känns spännande, spännande trots att jag skall bege mig till en plats som jag redan besökt ett antal gånger tidigare. Kommer staden leva upp till mina förväntingar och vara som jag minns eller har både jag och Madrid förändrats och vuxit ifrån varandra?

Piñatan

En piñata i form av en stjärna som sägs representera de sju dödssynderna. Bilder från Wikipedia.

Min mammas väninna vars barnbarn fyllde år för inte allt för längesedan fick på sin två-årsdag en piñatatill sitt kalas. Jag log vid tanken på den färgglada piñatan som givetvis är en succé på vilket barnkalas som helst.
Piñatan som ofta tillverkas för att tas fram och användas vid firandet av högtider såsom födelsedagar, jul eller påsk är för det mesta tillverkad av material som är relativt lätt att förstöra såsom papier-maché och lera. De fylls med godis, presenter eller leksaker och hängs upp i taket. Nere på marken får barnen stå på kö för att med förbundna ögon turas om att slå på piñatan tills den går sönder och godiset ramlar ner.
Till en början sägs piñatas mest ha tillverkats i form av mänskliga figurer eller djur. Efter en googling kunde jag emellertid konstatera att allt från Hello Kitty piñatas till abstrakta och fantasifulla figurer konstrueras världen över.
Piñatans ursprung är oklart, på engelska Wikipedia hävdar man att den härstammar från aztekerna och Mexiko där den fortfarande är populär. Förlitar man sig på spanska Wikipedia är dess ursprung kinesiskt. Under det kinesiska nyåret lär man ha tillverkat djurfigurer av papper som fylldes med olika typer av frön. Marco Polo sägs ha fört med sig traditionen till Europa varifrån den genom den spanska erövringen spritts till Latinamerika där traditionen att använda piñatas vid firanden än idag lever kvar.
Skall man tro spanska Wikipedia har piñatan även en religiös dimension då den representerar kampen mellan det goda och det onda. Piñatan bör vara en stjärna med sju kanter, var och en av kanterna symboliserar någon av de sju dödssynderna. Genom sitt tilldragande yttre är piñatan frestelsen som lockar människan i fördärvet medan det redskap som används för att slå håll på piñatan representerar de gåvor som skänks från den allsmäktige för att bekämpa ondskan. Ögonen är förbundna på den som slår på piñatan eftersom det inte är nödvändigt att "se för att tro". Godiset som faller ned till marken då piñatan slagits sönder sägs representera evigt liv.
Ja, säga vad man vill om den sista förklaringen. Jag minns bara hur roligt och spännande det var att på ett av mina barnkalas ha fått en piñata tillverkad av mamma som sedan fylldes med ting som föll till golvet i ett ösregn av godis och leksaker. Bra mycket mer fartfyllt och orginellt än den traditionella barnkalasfiskdammen, och dessutom en minnesvärd upplevelse. Kanske är det dags för en piñata till nästa barnkalas?

Piñatan slås sönder med förbundna ögon.

En piñata kan föreställa vad som helst, det är bara fantasin som sätter gränser.

Jag & bloggen

Jag har blivit så usel på att blogga och gör det numera så sällan att jag har börjat fundera på att helt sluta. En gång i tiden fyllde bloggen någon slags funktion, den hjälpte mig att sortera mina minnen från Chile. Nu när jag är hemma är bloggbehovet inte lika starkt och den lilla tid jag har lägger jag helst på annat. Kanske kommer jag att fortsätta blogga då och då, eller så slutar jag helt. Jag får se vad jag känner för.

Pinochet i spanskspråkiga tidningar

Om arresteringen av familjen Pinochet står det inte mycket i svenska tidningar. Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en artikel men utöver det tycks nyheten inte vara intressant nog för att få någon större uppmärksamhet.
Vill man veta mer om fallet får man istället kolla in den chilenska dagstidningen El Mercurio, eller ännu hellre; spanska El País som idag har en intressant artikel om hur familjen Pinochet köpte hörlurar, klockor och kostymer med allmäna medel.

Sista spiken i kistan för familjen Pinochet?

Så trodde man då att rättvisan äntligen flåsade familjen Pinochet i nacken. Nästan ett år efter den tidigare chilenske diktatorns död greps änkan Lucía Hiriart samt makarnas fem barn igår då de misstänks för förskingring av stora summor pengar.
Att Pinochet och dennes efterlevande sägs ha haft en del fuffens för sig med dolda bankkonton lite här och var världen över är ingen nyhet i sig. Senast ämnet var uppe på tapen var förra året då jag befann mig i Chile. Om jag inte minns fel undersöktes emellertid saken inte särskilt nogsamt, Pinochets hemliga bankkonton skapade rubriker ett par dagar i rad men sopades därefter snabbt under mattan för att glömmas bort. Kanske kommer samma sak ske denna gång. Domaren Carlos Cerda har nämligen beslutat att tillfälligt frige Pinochets närstående, ett definitivt beslut om eventuell frigivning väntas fattas imorgon.

Familjen Pinochet är i Chile fortfarande något som berör och upprör stora delar av befolkningen. Till skillnad från i Sverige ses den före detta diktatorn inte enbart som en blodtörstig tyrann utan är för en del den hjälte som räddade Chile undan kommunismen och den man har att tacka de senaste decenniernas ekonomiska framgångar för.
När det gäller Pinochet tycks det i Chile inte finnas något brott som är allvarligt nog för att få anhängarna att ta avstånd från sin "tata". Då reportage om ex-diktatorns hemliga bankkonton dök upp i tidningarna häromåret pratade jag med chilenare som naturligtvis ansåg agerandet vara förkastligt men ändå sade sig stödja Pinochet och den ekonomiska politik som fördes under hans tid vid makten.
Säga vad man vill om chilenarna och deras inställning till diktatorn, men Pinochet lämnar ingen oberörd. Alla har en åsikt och sällan möts man i Chile av den likgiltighet inför politik och samhällets styrelseskick som man ofta finner i Sverige.

Tjurfäktning

Tjurfäktningsarenan las Ventas i Madrid.

Läste förra helgen en artikel i DN om tjurfäktningen och dess historia.
Tjurfäktning känns som ett ganska märkligt fenomen; omhuldat och sett som något av en oantastlig nationalsport i Spanien, föraktat och avskytt av resten av världen.
Själv har jag en komplex och motsägelsefull inställning till tjurfäktning. För visst är det ett barbariskt djurplågeri. Hur mycket inbitna fantaster än försöker rättfärdiga "sporten" genom att framhålla tjurarnas goda upväxtförhållande som många gånger är mycket bättre än slaktboskapens. Egentligen är detta ett märkligt argument för hur många gröna ängar än de olyckliga tjurarna får ströva fritt över och beta av under sina första år, så består de sista timmarna (eller minuterna) av djurets liv onekligen av ett lidande som är svårt att rättfärdiga med ihåliga argument.
Tjurfäktning är förvisso inget man ägnar sig åt endast i Spanien, även i grannlandet Portugal förekommer den om än i något mildare form då det ej är tillåtet att döda djuret. Och i en del av Spaniens gamla kolonier blomstrar tjurfäktingen på sina håll fortfarande, bland annat i Colombia varifrån en och annan berömd torero som triumferat på den spanska scenen härstammar.

Min första tjurfäktning beskådade jag i Madrid sittandes på tjurfäktningsarenan las Ventas läktare. Skådespelet som försiggick framför mina ögon fyllde mig med en känsla av avsmak och fascination. Kanske hade jag inte väntat mig att bli som trollbunden av de barbariska scenerna. Men jag kunde inte rå för att finna något lockande och tilltalande i att bevittna det som måste vara människans mörkaste sidor och därtill, en kamp på liv och död.
Att se tjurfäkting på TV är inte jämförbart med att uppleva det på plats, publikens engagemang, uppmuntrande ord eller buande hjälper precis som under en fotbollsmatch till att höja stämningen.
Trots att jag skämdes en aning över mitt plötsliga intresse för tjurfäktning blev det första besöket vid las Ventas till fler besök. På helgerna fylls området kring las Ventas av (mestadels) medelålders och äldre spanjorer uppklädda i finkläder, somliga med en cigarr i mungipan. Bland mina jämnåriga spanska kamrater var intresset för tjurfäkting emellertid svalt. En del av dem hade aldrig varit på tjurfäktning, andra hade gått en eller ett par gånger men hade inget intresse av att göra om det. En ytterst liten klick visade ett intresse som var större än mitt, de studerade nitiskt tjurfäktningsprogrammen och följde favoritfäktarnas fram- och motgångar under hela säsongen. Medan de med andan i halsen satt på arenan och väntade på favorittorerons nästa drag, hoppades jag med min morbida läggning på att vi skulle få se tjuren stånga fäktaren.

Isabel Allende igen

Mitt förhållande till den chilenska författarinnan Isabel Allende är komplicerat. Jag har utvecklats någon slags hat-kärlek till hennes böcker och samtidigt som jag ofta blir besviken på den låga litterära kvalité många av författarinnans senare alster håller, så kan jag inte låta bli att med spänning slänga mig över varje nyutkommet verk. Senaste boken i raden av noveller och romaner signerade Allende var till alldeles nyligen Inés, min själs älskade, en lättsmält roman löst baserad på spanjorskan Inés Suárez äventyr i Sydamerika då hon tillsammans med den historiska legenden Pedro de Valdivia erövrar Chile. Boken är underhållande för stunden, om än väl sentimental och harlequinlik i sin berättelse.

Nu är Isabel Allende på nytt aktuell med en nyutkommen bok som en så länge bara finns på spanska och bär titeln La suma de los días. Boken är självbiografisk och tar vid där Paula, en mycket gripande bok om Allendes dotter som dör i porfyri endast 28 år gammal slutar. Eftersom Paula är en av mina absoluta Allendefavoriter så hoppas jag att La suma de los días skall vara minst lika bra och boken står högt upp på min inköpslista över böcker som måste införskaffas.

Skulle jag lista mina övriga Allendefavoriter måste jag så klart nämna Andarnas hus, förmodligen Isabel Allendes mest kända roman och en riktigt bra bok. Andarnas hus är en släktkrönika som sträcker sig över flera generationer och innehåller en lagom dos av allt; kärlek, död, historia och magisk realism.
En annan favorit är Afrodite, en kokbok full av underhållande berättelser, vackra bilder och recept som sägs fungera som afrodisiakum.
Landet i mitt hjärta som handlar om författarinnans hemland Chile och chilenarna är även den mycket läsvärd, lättläst underhållande och riktigt, riktigt kul. Övriga böcker skrivna av Isabel Allende gör man bäst i att inte lägga någon tid på att läsa för de är ändå inte särskilt bra.

Chilensk spanska är inte dålig spanska

Esa cabra regalona no cacha nada y nunca conseguirá ganarse los porotos (Den där bortskämda tjejen fattar ingenting och lär aldrig kunna tjäna ihop sitt eget levebröd), är en helt obegriplig sammansättning av ord för majoriteten av världens spansktalande men också en helt korrekt mening om man skall tro den spanska akademin (Real Academia Española)
En nyhet som kanske kan vara glädjande att höra för chilenarna som ofta får höra att de talar "dålig" spanska, en uppfattning som dessutom delas av många av landets egna invånare.

Chilenskan Haydée Correa har nyligen utkommit med boken "Dudas e incorrecciones de nuestro idioma" i vilken myten om att den chilenska spanskan skulle vara sämre än andra avlivas. Enligt Correa kommer många chilenismos (lokala uttryck och ord som bara återfinns i Chile) från indianska språk som aymara eller mapucheindianernas mapudungún.
Om jag inte minns fel skrev jag i ett äldre blogginlägg om svårigheterna för en utomstående, nyanländ att begripa sig på chilenarnas ordsvängningar och uttryck som ofta är rent ut sagt obegripliga. Har man bara skolspanska med sig i bagaget är det inte lätt att göra sig förstådd eller förstå. Tilläggas skall dock att det naturligtvis går relativt fort att snappa upp chilenismos och förstå sig på deras betydelse i olika situationer.
Utöver att ha många lokala ord och uttryck är chilenarna även kända för sitt slarviga uttal, något som även Haydée Correa medger kan vara ett problem. Dessutom är chilenarna duktiga på att missbruka eller överanvända en del vanliga ord och uttryck. Ett bra exempel på detta är verbet cachar som betyder fatta, förstå eller begripa. Det är inte helt ovanligt att höra skolungdomar i tunnelbanan berätta om en händelse och slänga in ett "cahcai" efter var och varannan mening som i exemplet nedan.
"Iba por la calle ¿cachai? Y me encontré con un amigo ¿cachai? Y lo vi así como un poco bajoneao, ¿cachai?"

Hursomhelst är den chilenska spanskan både rolig, annorlunda och rik på (ibland obegripliga) ord. Sällan har jag mött fler lokala variationer i ett språk än i den chilenska spanskan.

18 september

Den 18 september 1810 blev Chile en självständig stat och dagen blev landets nationaldag. Så därför flaggar jag idag lite extra för Chile och önskar innerst inne att jag befann mig i nationaldagsyran bland cuecadansande chilenare, mumsandes på ett par nygräddade empanadas.

Recension

Nu har jag sett Svarta nejlikan på bio och kan konstatera att jag förmodligen inte hade gått miste om något om jag hade valt bort biobesöket. Svarta nejlikan är ingen höjdare och ger en ganska klichéaktig bild av filmens hjälte Harald Edelstam och Chile. Dialogen är mestadels på engelska med undantag för ett par ord på spanska som utbyts chilenare emellan här och där. Själv störde jag mig något enormt på att svenskarna i filmen även talar engelska med varandra då de är ensamma, känns oerhört krystat och drar ner betyget ytterligare ett par steg.
Någon historisk bakgrundsbild till varför militärkuppen skedde ges inte, bortsett från i förtexterna där skeendet slarvigt och i korta drag hastas förbi i en väldig fart. Om man inte är hyfsat väl insatt i Chiles historia blir filmen säkerligen rätt osammanhängande.
Nej, är man intresserad av händelserna kring och efter militärkuppen är den chilenska filmen Machuca mycket mer sevärd och oerhört mycket bättre.

Del av muralmålning, cerro Santa Lucía, Santiago

Svarta nejlikan och Machuca

Häromdagen såg jag ett inslag på Nyhetsmorgon om den svenska filmen Svarta nejlikan som har premiär nu på fredag. Filmen utspelas i Chile vid tidpunkten för militärkuppen och handlar främst om den svenske ambassadören Harald Edelstam och den betydelse han hade för de oppositionella som förföljdes efter kuppen.
Harald Edelstam som fallit i glömska här hemma räddade livet på 1300 chilenare under Pinochets diktatur, han utnyttjade och överskred sina diplomatiska befogenheter, ofta mot UD:s rekommendationer.
Även under sin tid i Norge under andra världskriget gjorde Edelstam stora insatser för att rädda livet på motståndsmän och judar. Själv tycks han ha sett sitt agerande som en självklarhet och menade att hans uppgift inte var att äta snittar och dricka champagne med societeten.
Chile lämnade Edelstam då han utvisades och mottogs som en hjälte i Sverige av det chilenska flyktingar han hjälpt. På UD blev han emellertid sedd som något av en paria.
Eftersom ämnet intresserar mig är jag nyfiken på Svarta nejlikan trots att jag känner en viss skepsism inför filmer som utspelas i icke engelskspråkiga länder och där dialogspråket trots detta är engelska. På något sätt gör det berättelsen mindre trovärdig.

För ett par år sedan hade en chilensk film med militärkuppen och diktaturen som tema premiär. Den kritikerosade filmen heter Machuca och handlar om två chilenska pojkars vänskap. Den ene av dem tillhör den övre medelklass, den andre lever i Santiagos fattigkvarter och filmen skildrar hur olika militärkuppen slår mot de båda pojkarna och deras familjer som inte väljer samma sida i konflikten. Machuca ger en bra bild av Chile tiden före och kort efter militärkuppen och är definitivt sevärd om man är intresserad av landet eller ämnet.

Valpo ur en annan synvinkel

De sista dagarna innan jag lämnade Chile besökte jag både Viña del Mar och grannstaden Valparaíso.
Valparaíso föll mig till en början inte riktigt i smaken, mer om mitt första besök i Valparaíso har jag skrivit om här. Men även städer man vid ett första möte inte fattat tycke för kan vara värda en andra chans och jag blev under min tid i Chile tvungen att revidera min uppfattning om Valparaíso.
Skulle jag välja en plats att bosätta mig på, ja då föredrar jag fortfarande Viña. Men jag inser att de två städerna som ligger så tätt intill varandra att den ena tar vid där den andra slutar, är av helt olika karaktär och därför också ojämförliga. Valparaíso är en studentstad som då mörkret sänker sig inte faller i dvala utan istället sjuder av liv på pubar och andra uteställen belägna på undangömda bakgator. Där Viña är medelklass, rent och prydligt med ett välplanerat rutnät av gator är Valparaíso bohemiskt, ruffigt och oorganiserat.
Staden består av två delar, den plana som ligger i höjd med hamnen och i vilken byggnationerna mestadels består av gråa, färglösa sextiotalshus. Det är här man finner "innerstan", banker, affärer och universitet. På gatorna kör giftpyrande bussar som spyr ut en kväljande arom av smutsiga avgaser. Den andra delen av stan, los cerros, eller kullarna sträcker sig i varierande formationer upp mot himlen där det "platta" Valparaíso tar slut. Vore det inte för kullarna hade Valparaíso saknat den speciella karaktär staden har idag. Förmodligen hade det bara varit ännu en bebodd prick på den chilenska kartan och knappast hade Valparíso utsetts till världsarvsstad av UNESCO.
Att ta sig upp till de höga kullarna från stan gör man lättast med någon av de trähissar som mer liknar linbanor och är så typiska för Valparaíso. För 200 pesos (ca 3kr) slipper man flåsa sig uppför de långa och branta kullarna som tycks luta i 90°. Ett mycket förmånligt pris kan det tyckas, men för dem som är bosatta uppe på kullarna är hissarna något man använder sig av kanske flera gånger om dagen.
Att befinna sig på Valparaísos kullar är som att promenera omkring i ett enormt konstmuseum under bar himmel. Väggar och husfasader är täckta av vackra målningar, iögonfallande graffiti och kreativitet i alla dess former.
Personligen tycker jag att gatukonsten är den största behållningen man som besökare får av Valparaíso, målningarna utgörs inte av slumpmässigt kladd eller klotter här och där utan av riktiga konstverk.






Utöver de många väggmålningarna är Valparaíso även känt för sina hus som tycks klättra uppför kullarna och krampaktigt håller sig fast på randen av branter och stup. Samtliga hus är av trä och många av dem är målade i glada och lysande färger.







Typiska Valparaíso hus på kullarna i trä och ljusa färger

Färgstarka Valparaíso, på kullarna är det svårt att hitta trista och livlösa byggnader.


På sina ställen är även förfallet stort, färgen på de en gång vackra trähusen som numera liknar ruckel har flagnat och byggnaderna ser ut som om de skall falla ihop vid minsta vindpust. Valparaíso är också skräpigt och smutsigt och därför blev ingen gladare än jag då det tillkännagavs att 27 miljoner dollar skall skänkas till staden för restaurering av byggnader och utplaceringar av papperskorgar. De lär komma väl till plats.






Hamnen i Valparaíso

Plaza Sotomayor med ett monument uppfört till minne av "hjältarna i Iquique".

Om någon skulle vara nyfiken på Valparaíso finns mer information att hämta här och här.

Parque Arauco

Köpcenter i Las Condes, Santiago en vinterkväll i juni.

Otrevliga spanjorer, trevliga chilenare

En fördel med att vistas i Chile jämfört med t.ex. Spanien där jag också har bott i längre perioder är att man slipper bli lätt irriterad eller ibland till och med fly förbannad i tid och otid. För är det något som spanjorer är duktiga på så är det att vara otrevliga. Kanske är det egentligen en kulturell definitionsfråga, för det som jag som svensk uppfattar som otrevlighet kan av spanjorer lika väl uppfattas som uppriktighet eller ett enkelt sätt på vilket man ventilerar sina känslor.
Vad är det då som gör spanjorer så otrevligt? Jo, spanjorer har en förmåga att vara brutalt uppriktiga och säga precis vad de tycker och tänker rätt ut i luften utan ta den minsta hänsyn till hur agressionsobjektet kan tänkas reagera, eller om personen i fråga blir ledsen över den hagelskur av tillmälen och okvädningsord som nedfaller över honom/henne. Ofta blev jag både förvånad, arg och ledsen då jag blev vittne till eller själv råkade befinna mig i situationer där jag blev utsatt för den spanska uppriktigheten. Ett konkret exempel som jag minns extra väl är den gång jag stod i kö i en mataffär. Det var en vardag vid sjutiden då spanjorerna slutat jobbet och det ofta är extra mycket folk i affärerna. Längst fram i kön stod en äldre man som hade svårt att röra sig och tog en väldig tid på sig då han radade upp sina varor på rullbandet. Då mannen skulle betala tappade han sin plånbok och mynten rullade ut över golvet i affären. När han långsamt och med svårighet böjde sig ner för att plocka upp mynten började någon längre bak i kön högljutt oja sig och stöna över vilken tid det tog. Snart instämde fler personer i kön och började högt beklaga sig över mannens långsamhet och hur bråttom de hade. Själv blev jag stum och trodde knappt att det var sant. Bristen på empati som de köande uppvisade gjorde mig ledsen och jag funderade på om de skulle reagerat likadant om de gällde en egen anhörig.

Ibland tog jag upp ämnet spanjorers otrevlighet med någon spansk vän som nog höll med om att folk kunde vara alltför uppriktiga och okänsliga men samtidigt menade att man som spanjor inte tar lika illa upp.
Var det något som jag aldrig kunde vänja mig vid eller acceptera var det just denna typ av ofta omotiverad ilska och irritation som man inte gjorde något för att dölja. Som tur var blev jag själv snabbt mycket duktig på att fälla dräpande kommentarer så fort det behövdes och slapp på så sätt att gå hem och vara arg eller upprörd resten av dagen över att jag hållit tyst när jag egentligen velat säga mitt hjärtas mening.
Sist jag blev riktigt irriterad var när mitt flyg med destination Madrid just hade landat. En kostymklädd herre i 50-årsåldern öppnade luckan över sätena för att ta ut sin väska varpå ett stort paket som var mitt faller ur luckan. Mannen tittar på min inslagna present som faller till golvet men gör inte en ansats till att ta upp det. Jag som genast blir irriterad över vad jag i den stunden uppfattar som den typiskt spanska nonchalansen fäller en sur kommentar om att paketet faktiskt är mitt och hur svårt kan det vara att plocka upp det från golvet istället för att låta det ligga kvar i gången där folk kan trampa på det? Mannen som (kors i taket) uppenbarligen blir lite skamsen plockar faktiskt upp mitt paket och ber om ursäkt.

Inte en enda gång i Chile råkade jag ut för sådana här incidenter. Faktum är att jag tror att chilenarna är alltför artiga, vänliga och blyga för att prestera något liknande. Jag har väldigt svårt att tänka mig att scenariot med den äldre mannen i snabbköpet skulle kunna utspelas i Chile.
I Chile är det inte socialt accepterat att ohämmat spy galla över okända människor på samma sätt som det ibland tycks vara i Spanien. Det är märkligt, för egentligen är ju egenskapen att våga säga vad man tänker och tycker eftersträvansvärd, men (inser jag efter mina år i Spanien) definitivt inte i alla lägen.

Om mig

Jag fick en utmaning av Lisa...
Regler: den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren åtta nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i kommentarrutorna på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. Jag uppfattas ofta som rätt pratsam och social men är tystare i grupp och ser mig själv som ganska blyg.

2. Jag är 162 cm lång och har aldrig vägt mer än 51 kilo men hade ändå en period under mina tonår då jag tyckte att jag var för tjock och levde på keso och knäckebröd ända tills jag insåg hur fruktansvärt tråkigt det var. Självplågeri har aldrig varit min grej, jag är alldeles för odisciplinerad.

3. Att läsa har så länge jag kan minnas varit en av mina favoritsysselsättningar och jag har alltid minst två böcker på gång.

4. Utöver att läsa är jag mycket intresserad av matlagning och är (i mitt tycke) en av de bästa kockar vars mat jag smakat.

5. Jag trivs bra i Sverige och kommer förmodligen bli kvar här ett par år framöver men kan inte tänka mig att leva hela mitt liv här.

6. Jag ser inget fel i att man väljer att betala för att få tråkiga sysslor som städning utförda i sitt hem men tycket att det är helt befängt och helgalet att detta skall vara avdragsgillt.

7. Jag tycker egentligen inte att hundar skall sova i sängen men delar själv säng med en 13-årig mellanpudel.

8. Jag är allergisk mot 2000-talets moderna ”flumnamn” och fattar inte hur folk kan döpa sina ungar till Vilda och Tindra.

Eftersom jag inte vill att någon skall känna sig tvingad att svara uppmanar jag den som läser det här och känner för det att svara.

Min sängkompis

Tillbaka i civilisationen

När jag berättar för folk att jag nyligen kommit hem från Chile får jag ofta kommentarer eller/och undringar i olika varianter om huruvida det inte känns skönt att vara tillbaka i civilisationen, har jag inte saknat att kunna duscha i en riktig dusch?
För som vi alla vet är ju den samlade landmassan utanför Europas gränser ett underutvecklat hav av misär, fattigdom, krig och elände där man inte har tillgång ens till de mest grundläggande faciliteter.
Det är endast i Europa som vi har välfungerade moderna badrum där vi kan tillåta oss lyxen att duscha i varmt vatten. Och naturligtvis är inte kranvatten drickbart någon annanstans än i Sverige. Skulle man få för sig att smaka ett glas kranvatten utanför detta lands gränser riskerar man alltid att drabbas av kolera, tyfus eller dysenteri och dö på fläcken.
Självklart har man det ingenstans så bra som i det moderna Sverige och därför är det ju logiskt att det alltid är en oerhörd lättnad då man återvänder från ociviliserade trakter och än en gång kan njuta av lyxen att sova i en riktig säng, köpa toapapper i butiken och ta sig en ordentlig dusch efter åtskilliga månaders vistelse i Långtbortistan.

Empanadas de pino

Eftersom recept på chilenska piroger eller empanadas som de kallas i Chile efterfrågades i mitt förra inlägg bjuder jag på receptet här.
Empanadas är bra mat att ha med sig och är dessutom oerhört gott. De empanadas jag bjudits på av chilenare i Sverige och mina egna hemlagade är faktiskt i mitt tycke godare än dom jag smakade i Chile.

Empanadas de pino, 14-15 stycken

500g blandfärs
2-3 gula lökar
5 kokta ägg
3 msk oregano
2-3 vitlöksklyftor
1 tsk chilipeppar eller chilifrukt
1 tsk paprikapulver
1 liten burk svarta oliver
ett par matskedar russin samt salt och peppar efter tycke och smak

Stek köttfärsen i olja, lägg i den hackade vitlöken och löken då köttfärsen fått färg. Bryn löken, tillsätt chilipepparn samt övriga kryddor. När köttfärsröran är klar är det dags att sätta igång med degen.

Till degen behövs följande ingredienser;

10 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 1/2 tsk salt
200 gram margarin
1 1/2 tekopp kokande vatten

Blanda alla torra ingredienser i en bunke, lägg smöret i mitten av mjölblandningen, häll över det heta vattnet och rör snabbt ihop till en deg. När degen väl är klar är det bara att kavla ut den. För att få en fin rund form till pirogerna brukar jag använda en större asiett för att skära ut en lagom stor degbit att lägga fyllningen i. Lägg 1-2 msk köttfärsblanding på den ena sidan av den utskurna degbiten, lägg också till 1/4 dels ägghalva samt 1 eller två oliver. "Stäng" pirogen och platta till kanterna med en gaffel. Pensla gärna med 1 uppvispat ägg eller olivolja. Grädda i 200 grader i ca 20 minuter eller tills pirogerna börjar få färg.

Flitighet

Innan klockan hade hunnit slå 12 idag hade jag redan varit ute på min sedvanliga joggingtur, tvättat, diskat och bakat ett ordentligt lass med chilenska piroger.
Pust! Nu tänker jag lata mig på soffan med en god bok resten av dagen.

Dricks

Dricks är brukligt att ge i Chile. Ibland kan det kännas skönt att tömma fickan på mynt men lika ofta kan man faktiskt bli lite irriterad på alla som förväntar sig att få dricks efter att ha gjort i princip ingenting. Speciellt mycket ogillar jag restauranger (främst i turisttäta områden i Santiago) som bakar in de 10% obligatoriska dricksen i notan. Då gäller det att vara uppmärksam när man betalar så att man inte ger extra mycket dricks för en service som kanske dessutom har varit undermålig.
Även när man går och handlar i snabbköpet är det bra att ha lite småpengar på sig. Då man betalat i kassan får man sina varor nedpackade i påsar av skolungdomar till vilka man brukar ge ett 100 pesos mynt (ca 1,50kr).
Den här typen av enklare arbeten som utförs av folk som alltid förväntar sig lite dricks för besväret finns det för övrigt gott om i Chile, till denna kategorin av arbeten hör förstås påspackarna i snabbköpet liksom de män som brukar stå på större parkeringsplatser för att peka ut lediga platser. Egentligen skulle samtliga dessa yrken kunna sorteras in under vad en svensk vän till mig kallade för "jobb som inte existerar i Sverige eftersom man kan utföra dem själv".

En bit av nostalgi

En bit av det pitoreska Chile som lämpar sig väl för vykortsfriserade minnen

Det har gått nästan tre månader sedan jag lämnade Chile och min saknad efter Santiago är inte särskilt stor. Visst händer det någon gång att jag drar mig till minnes sommarvarma kvällar under parasoller och pimplande av pisco sours med enfaldens tårdrypande nostalgi. Den där nostalgin som endast spar på de goda och vykortaktiga minnena och skjuter allt som inte passar in däri in i glömskans vrå.

Nej, jag saknar nog inte Chile. Och ändå känner jag sorg, och en gnutta av längtan då jag pratar med vänner och mottar mail som berättar om helgens asado, intagandet av en måltid på min favoritrestaurang eller Santiagos trafikkaos och myller av folk.
Tänk att livet fortsätter utan mig. Santiago är densamma vare sig jag är där eller inte. Mina vänner fortsätter att leva, stiga upp om morgonen, gå till jobbet och uträtta sina dagliga bestyr. Santiago fortsätter att leva och jag är inte där och kan delta. Helst av allt hade jag önskat trycka på paus. Låta frysa allt precis som det var i den stund jag lämnade Chile för att ta upp och själv deltaga i skådespelet nästa gång jag har vägarna förbi. Istället för att som nu bara vara en åskådare på håll, utan möjlighet att vara en del av händelsernas förlopp. För jag vill inte gå miste om något. Och visst önskar jag ibland att allt kunde förbli vad det alltid har varit, så att jag känner igen mig och kan ta vid där jag slutade nästa gång jag har vägarna förbi.

Det finns en (bok)värld utanför Västerlandet

Under sommarens regniga dagar har det blivit många besök i bokhandlar och på de lokala biblioteket. På biblioteket är alla nyare svenska och böcker skrivna på engelska så gott som alltid utlånade. På bokhandlarnas topplista syns svenska deckare sida vid sida med Marian Keyes och andra välkända engelska eller amerikanska författare. Utgår man från bokhandlarnas topplistor skulle man kunna tro att det inte publiceras böcker på några andra språk än svenska och engelska.
Jag har svårt att begripa varför den anglosaxiska dominansens är så total även inom litteraturvärlden när det finns så många bra böcker skrivna av icke västerländska författare. Själv tycker jag om att läsa böcker av författare från länder jag inte känner så väl till eftersom det för mig är outforskad mark, det är spännande att genom en boks sidor ta del i livet i en ugandisk by eller på den indiska landsbygden. Och utöver detta finns det massvis av bra litteratur skriven av afrikanska, asiatiska och latinamerikanska författare.
Innan jag åkte till Chile prenumererade jag på litteraturtidskriften Karavan som fokuserar just på litteratur från de i den svenska bokvärlden bortglömda kontinenterna. Genom karavan lärde jag känna många nya författare och blev lika glad varje gång då den vackert utformade tidningen med sina många sidor damp ned i brevlådan full av nya upplevelser. Jag önskar att svenskarna upptäckte att det finns en hel värld full av böcker bortanför deckare och topplistor, jag menar inte att det ena skulle vara bättre än det andra men tänk så mycket man går miste om! Själv är jag till exempel outsägligt glad över att jag av en slump fann Moses Isegawas bok Despoternas maskerad i pockethyllan, despoternas maskerad är nämligen en färgstark och fantastiskt bra släktkrönika över livet i en ugandisk by i skuggan av kolonialismen. En läsupplevelse jag inte hade velat vara utan.

Till det nystartade förlaget Boca sätter jag stora förhoppningar. Förlaget som grundats av översättare från spanska och portugisiska satsar på att ge ut ung, latinamerikansk litteratur. Ännu så länge har inte så många titlar hunnit publicerats men det bådar gott inför framtiden. Litteratur som med största säkerhet aldrig hade nått så långt som till Sverige finns nu att läsa på svenska.