Att vara utlänning i Chile

Chile är i jämförelse med dagens Sverige ett etniskt relativt homogent land vars befolkning härstammar från två kontinenter; Europa och Sydamerika. En del chilenare skulle till utseendet lätt kunna tas för sydeuropeer medan andra bär tydliga indianska drag, som utlänning skiljer man sig dock klart från mängden.
Ibland känns det som om Chile är beläget i världens ände vilket det på sätt och vis också är. "El culo del mundo" (världens bakdel), kallas denna avlånga landremsa i folkmun av chilenarna själva. Särskilt många olika folkslag, utöver chilenarna själva, finns här inte. Den största vågen av invandrare kommer från norr och består huvudsakligen av bolivianer och ecuatorianer. Dessa båda nationaliteter skiljer sig emellertid inte särskilt mycket utseendemässigt från chilenarna. Att man som utlänning väcker uppmärksamhet och sticker ut ur mängden är kanske därför inte särskilt konstigt. Till och med jag har kommit på mig själv med att titta nyfiket när jag ser ett ansikte som skiljer sig från mängden för den etniska mångfalden är inte särskilt stor.
Chile är inget land man dimper ned i av en slump så som är fallet med så många andra platser i världen. De flesta svenskar, nordamerikaner samt andra europeer jag har mött här tycks ha kommit hit antingen för att arbeta (har man riktigt otur kan man till och med bli tvångsdeporterad som en spansk vän till mig), eller av kärlek vilket var mitt fall. Att vara utlänning i Chile är ofta positivt. Chilenarna hyser en märklig beundran för allt som är utländskt (allra helst skall det vara europeiskt). Att se annorlunda ut och ha ett konstigt efternamn öppnar många dörrar på arbetsmarknaden. Det är ett märkligt land, för samtidigt som man bröstar upp sig och gärna skryter om sin egen förträfflighet inför grannländerna, så tycks man vara drabbad av ett slags mindrevärdighetskomplex gentemot resten av världen.
Att vara blond och blåögd i Chile innebär inte att man automatiskt ses som ett vandrande dollartecken att suga pengar ur som på så många andra platser. Snarare är man någon som chilenarna gärna vill bli vän med och är nyfikna på, kanske för att få spegla sig i dollartecknets glans.
Som tjej får man vänja sig vid att bli visslad efter och få slängkyssar slängda efter sig på gatan, för detta behöver man dock inte vara blond och blåögd. Själv är jag inte det minsta blond eller blåögd, jag ser bara icke-chilensk ut och det räcker. Till de få fördelar man som tjej får ta del av när man lever i ett land där machismon ibland är påtaglig hör småsaker som att dörrar alltid hålls upp, tunga kassar slipper man alltid bära själv och är man ute om kvällarna i manligt sällskap kan man vara säker på att det alltid är någon som ser till att man kommer hem ordentligt.
Myten om den festälskande, glada och utåtriktade sydamerikanen passar inte riktigt in på chilenaren som i Sydamerika har rykte om sig att vara blyga, tysta och kanske till och med lite tråkiga. Då jag kom hit kände jag redan chilenare vilket naturligtvis gjorde det lättare att skapa fler kontakter och få vänner som inte bara var utlänningar. Kommer man hit ensam kanske man själv får ta den första kontakten, när man väl skaffat sig chilenska bekanta och vänner är de för det mesta dock oerhört gästvänliga. Något som jag till en början uppskattade mycket var att man ofta blev hembjuden till folk till skillnad från t.ex. Spanien där man kan vara vänner i fem år utan att någonsin har varit hemma hos varandra.
Det sociala livet i Chile kretsar mycket kring familjen. På helgerna samlas man gärna till asados (grillpartyn) där mostrar, fastrar, kusiner farmödrar, kusinbarn och alla andra inom ett par mils avstånd som man på något sätt är släkt med deltar. Ibland har detta fått mig att sakna min egen familj, för i Sverige upptar ens vänner en stor del av den plats som familjen fyller här. Att ens egen familj befinner sig på andra sidan jordklotet blir man då extra påmind om. Som tur är brukar chilenska familjer vara ganska bra på att adoptera familjelösa utlänningar och få dem att känna sig som hemma.

Jag måste medge att jag inte är särskilt förtjust i Chile, men jag gillar chilenarna. Jag insåg ganska snabbt när jag kom hit att Santiago inte var någon stad jag skulle kunna tänka mig att leva i för resten av mitt liv. Santiago är ingen stad att förälska sig i. Den är inte särskilt vacker, men inte heller direkt ful. Under vintern ligger en tjock, ogenomtränglig smog som ett lock över Chiles huvudstad och gör ibland luften nästan oandningsbar.
För egen del kommer jag snart att lämna Santiago, men inte med dubbel sorg i hjärtat som då jag lämnade Madrid och sörjde avskedet från atmosfären, gatorna, byggnaderna, nattlivet och los madrileños (madridborna). Nej, då jag lämnar Santiago är det inte staden i sig jag kommer att sakna utan de människor som utgör den.
Lika säkert som att jag lämnar Santiago är också att jag kommer att återvända. Kanske för en ännu längre eller kortare visit, vem vet. Jag och Santiago kommer ses igen. Snart, om ett par år eller flera. Tills dess återstår bara för mig att säga; Hasta pronto! På återseende!

I parkeringshuset

Parkering tillåtet endast för gravida.

Här går det bra att parkera för den som är gravid eller lite till åren kommen.

Att leva i Chile - del 2

Chile har under de senaste årtionden upplevt en stark ekonomisk tillväxt och ses ofta i övriga Latinamerika som en förebild att efterlikna. Under slutet av 80-talet var andelen fattiga i landet över 40%, idag ligger siffran runt 20%.
Fattigdomen i Chile är inte lika synlig som i många av grannländerna. En turist på besök i Santiago kan mycket väl lämna landet med en bild av att man i Chile lever ungefär som i Europa. Till skillnad från i Buenos Aires, Bogota eller Lima där kåkstäderna klättrar uppför kullarna som omger staden och syns på långt håll, ligger Santiagos poblaciones (fattiga ytterområden) en bit utanför staden. En ökänd poblacion är La Pintana, som ofta figurerar i media för sina skottlossningar och narkotikahandel.
Under militärregimen stigmatiserades La Pintana då stadsdelen tog emot nyfattiga familjer som inte längre hade råd att bo kvar i Santiagos bättre kvarter. Att köpa mark i La Pintana var billigt och militärregimen gjorde stadsdelen till en uppsamlingsplats för Santiagos fattiga. La Pintana hör fortfarande till en av de fattigaste stadsdelarna i Chiles huvudstad, majoriteten av invånarna av vilka en stor del hör till de ofta diskriminerande mapucheindianerna, har dock tillgång till det mest grundläggande nödvändigheterna som rinnande vatten och elektricitet. Något som inte är en självklarhet bland dem som lever i extrem fattigdom. Att vara fattig i Chile kan fortfarande innebära att vara utan rinnande vatten, leva i en bostad med plåttak och jordstampat golv. Att Chiles välfärd bara nått en fortfarande alltför liten andel av befolkningen blir ännu tydligare då det gäller saker som utbildning och sjukvård. Skillnaden mellan den privata- och allmäna sjukvården är avgrundsdjup. På privatkliniker finns det ofta fler läkare än patienter i trevliga, inbjudande byggnader där man ibland till och med har playstation på rummet. Sjukhus öppna för allmänheten är ofta nedslitna, överfulla och vården som ges där är inte jämförbar med de privata klinikernas.
Då det gäller skolan finns det i Chile tre olika typer av grundskolor, de privata, de kommunala samt ett mellanting av de båda där den enskilde eleven bekostar en viss del av skolavgiften och staten skjuter till resten.
Bland de vänner jag har som är universitetsutbildade har inte en enda gått i en kommunal skola. Kanske bör jag tillägga att mina vänner inte är några rika krösusar utan rätt vanliga chilenare. De kommunala skolorna har mycket dåligt rykte då undervisningen oftast är undermålig och chansen att man går vidare till universitetet efter att ha gått i en av dem är försvinnande liten. De kommunala skolorna är dock gratis och fungerar som uppsamlingsplats för de barn vars föräldrar inte har råd att ge dem en bättre utbildning. Undantag finns givetvis men är sällsynta. I Santiago finns en kommunal skola känd för att ha undervisat flera av Chiles före detta presidenter, skolan är dock en elitskola vid vilken det är mycket svårt att komma in.
Liksom allt annat av vikt i Chile är utbildning dyrt. Månadsavgiften i en privatskola kan lätt gå på 300-400 dollar. Att man med en minimilön på omkring 250 dollar inte har råd att sätta sina barn i en bra privatskola säger sig självt. Utbildning är en stor utgift även för medelklassen. De sista har dock möjlighet att ta banklån och är för det mesta skuldsatt lånt upp över öronen men har en fast lön och bra arbeten som underlättar återbetalningen.
Om man trots en uppväxt i en fattig stadsdel som La Pintana lyckas gå ur den kommunala skolan med lysande resultat och önskar läsa vidare kommer nästa hinder. Hur skall man finansiera studierna? Universiteten är avgiftsbelagda och gräver förstås ett ännu större hål i föräldrarnas plånbok än grundskolan. Till de dyraste utbildningarna hör ingenjörs- och läkarprogrammen. För den som inte själv har råd att bekosta sin utbildning finns stipendier. Kriterierna som skall uppfyllas för att tilldelas ett stipendium är emellertid hårda. Antingen måste man vara ett oerhört begåvat underbarn eller extremt fattig, i det senare fallet är chansen att man har gått ut skolan med tillräckligt bra betyg för att universitetstudier överhuvudtaget skall kunna vara ett alternativ i vilket fall mycket liten. För att gå miste om ett stipendium av den orsak att man inte är tillräckligt fattig räcker det i princip med att man äger en TV, att man bor i ett ruckel med plåttak och stampat jordgolv spelar ingen roll.
Vill man försäkra sig om att få en god utbildning bör man alltså se till att födas i en familj som har råd att betala ens studier. Ett hembiträde som tjänar runt 2000kr i månaden har naturligtvis inte råd att sätta sina barn i en privatskola, inte heller är det en möjlighet för de många chilenare som fortfarande är syselsatta inom den informella sektorn. Till dessa räknas alla dem vars arbete består i att sälja vatten- eller Coca-Cola flaskor på gatan, klistermärken för 1,50kr per ark eller andra småsaker. Hur dessa människor lyckas klara sin vardag är för mig något av en gåta. Gatuförsäljare och hembiträden hör visserligen till dem som inte betalar någon skolavgift, kanske har de till och med fått sina bostäder bekostade av regeringen. Under senare år har Chiles regering försökt se till att den ekonomiska tillväxtens frukter når även de mest marginaliserade. Som en del i denna strävan investerades det under förre presidenten Ricardo Lagos regering stora summor pengar i att bygga billiga bostäder åt de fattiga. I många fall finansierades bostäderna till viss del av staten medan den blivande husägaren fick bekosta resten. En stor del av dessa bostäder visade sig dock vara hafsbyggen av så dålig kvalitet att det under vinterhalvåret regnade in i husen. En del av husen överlämnades till husägaren innan de var färdigbyggda och husägarna som tagit lån för att kunna bekosta sin del av bygget, stod i slutändan kvar med ett hus som inte var beboligt och enorma skulder. Lagos regerings husbyggnadsprojekt är en olöst tvist som än idag figurerar i media.

Chile, som det ser ut idag, gynnar medelklassen. De som har råd att sätta sina barn i bra skolor, bekosta deras universitetsutbildning, åka på weekendresor till Buenos Aires, ha hemhjälp, en trevlig bostad i en säker stadsdel, och tryggheten av att veta att inget av detta är förgängligt utan snarare ett arv som kommer att föras vidare till kommande generationer.

Smog, smog och mer smog

Idag har Santiago upplevts sitt andra preemergencia ambiental, dagar då luftföroreningarna är så svåra och uppmäter så höga nivåer att det är rent hälsovådligt. Smogen ligger tät över stan och skymmer de vackra Anderna som under klara dagar utgör en storslagen bakgrundskuliss.
Oroväckande nog mäts inte luftföroreningarna timme för timme, i stället räknar man ut ett snitt under en 24-timmars period vilket innebär att luften under natten knappt varit duglig att andas och att santiagoborna hållits ovetande om detta. Som vanligt drabbas de fattigaste stadsdelarna värst, Chiles styrande har försäkrat att invånarna i huvudstaden efter år 2005 inte skall behöva uppleva fler preemergencias ambientales. Idag är vi inne på den andra för i år, och vintern har knappt inletts.
Snart flyr jag Santiago!

Att leva i Chile - del 1

I en kommentar till ett inlägg bad Patricia mig att berätta lite om hur det är att bo i Chile. Hur lever man, och hur överlever man? Hur ser arbetsförhållanden och löner ut?
Förvisso är frågan komplex och säkerligen outtömlig, men jag tänker ändå göra ett försök att besvara den. Efter drygt sex månader i Chile är jag på intet sätt en expert inom ämnet, den bild jag har skapat mig av Chile är naturligtvis färgad av den miljö jag lever i, representativ endast för mig och de människor som omger mig i medelklassens Santiago.

Chile har till skillnad från många andra länder i Latinamerika en relativt stor och välmående medelklass vars levnadsstandard inte skiljer sig särskilt mycket från den svenska. De flesta av mina bekanta och vänner är akademiker, de bor i lugna, trygga och trevliga bostadsområden som Providencia, Ñuñoa eller Las Condes. De har hyfsat välbetalada arbeten och om de inte bor kvar i föräldrahemmet har de ofta tagit ett lån för att köpa en lägenhet i vilken en svensk skulle kunna bo utan att sakna något. Många väljer fortfarande att bo kvar hemma tills de gifter sig eller flyttar ihop med pojk- eller flickvännen, det blir dock allt vanligare att flytta hemifrån då man har etablerat sig på sin första arbetsplats och har möjlighet att försörja sig själv.
En medelklasslön räcker gott och väl till att unna sig en, eller ett par utekvällar i veckan och kanske en söndagsmiddag på någon av Santiagos många restauranger. Oavsett om man bor ensam eller ej har man ett hembiträde som kommer en eller ett par gånger i veckan för att städa, tvätta och kanske laga mat. Eftersom den allmänna sjukvården i Chile är känd för att hålla låg kvalitet och vara ineffektiv, tecknar alla som har råd (läs: medelklassen och de som tjänar ännu mer) en privat sjukvårdsförsäkring. Har man en bra arbetsgivare och ett förmånligt kontrakt kan det dock hända att sjukvårdsförsäkringen betalas av det företag vid vilket man är anställd. Den privata sjukvården i Chile håller mycket god kvalitet. Men smakar det så kostar det ju som bekant också, följaktligen är den privata sjukvården dyr.
Jag har en bekant som passar på att utnyttja sin sjukvårdsförsäkring vid minsta förkylning, eftersom han betalar så mycket resonerar han som så att försäkringen också skall utnyttjas så snart ett tillfälle ges. Sjuk är dock något man helst skall undvika att bli i Chile, för även mediciner är ruskigt dyra. Själv betalade jag i somras över 300kr för en 1-veckas antibiotikakur.

Vad ligger då en chilensk medellön på? Runt 600 dollar eller strax under är vad en vanlig chilenare tjänar. Hur man på en medellön lyckas försörja en hel familj samt bekosta skolgång och sjukvård för alla familjemedlemmar är en gåta som jag inte lyckats lösa. En ensamstående person behöver runt 5500 kronor i månaden att leva på för att få det att gå runt. Detta är min egen uppskattning och rätt lågt räknat, med denna summa pengar går livet runt men det blir inte så mycket över till lyx och andra utsvävningar.
Nedan följer en lista på en rad vardagliga och nödvändiga produkter samt priserna på dessa för att ge läsaren en bättre uppfattning om vad det kostar att leva i Chile.(Matvarorna är ett urval av vad jag hade med mig hem från mataffären idag).

1 liter mjölk, 7kr
1kg kycklingfile, 40kr
5 tomater, 8,50kr
1 paket cornflakes, 13 kr
5 bananer, 5kr
1 flaska schampoo, 19,50kr
1kg ris, 8kr
1kg avocado, 13 kr
1kg frallor, 10kr
1 tunnelbanebiljett(enkel resa), 5kr


För att uttrycka det på ett enkelt sätt skulle man kunna säga att en chilenare med universitetsutbildning som lyckas få ett jobb som motsvarar utbildningsnivån lever ungefär som i Sverige. För dem som saknar universitetsutbildning är det dock kört. Arbeten som inte kräver någon eftergymnasialutbildning är det ont om och lönen är så låg att den knappt går att leva på. En chilensk minimilön ligger på omkring 250 dollar och är vad exempelvis en snabbköpskassörska kan tänkas tjäna.
En bra chilensk lön är vad en av mina vänner, en nyutexaminerad civilingenjör har. Han tjänar runt 12500 svenska kronor i månaden och har en lön som förväntas stiga med åren. En annan av mina vänner har just fått sitt första jobb som projektassistent efter en två-årig eftergymnasial utbildning. Hon kommer att tjäna omkring 8500kr i månaden, en lön som är hög inom yrkesgruppen. De två exempel som jag har tagit upp kommer båda ha råd att upprätthålla en medelklass-livsstil. De drömmer om att åka till Europa på semester, en önskan som inte behöver förbli en dröm utan faktiskt kan förverkligas vilket för en snabbköpskassörska skulle vara omöjligt.
Den största skillnaden mellan en snabbköpskasörska och en ingenjör kan trots allt inte räknas i antalet resor till Europa, utan i det liv och den framtid som de ger sina barn. Om snabbköpskassörskans son eller dotter skulle hysa drömmar om en eventuell universitetsutbildning har han eller hon en lång, snårig väg att gå med många hinder på vägen för att nå sitt mål. Men mer om det i nästa inlägg.

Boktips?

Nu har jag läst ut Isabel Allendes senaste roman Inés del alma mia och kan konstatera att den var ännu en Allendebesvikelse. Kanske kan den vara till underhållning för den som vill läsa en lightversion av Chiles historia i form av en fluffig, rosa kärlekshistoria. Förväntar man sig en god roman blir man dock besviken.
Om kvällarna är sängen den enda plats i hemmet där det är varmt varför jag gärna kryper ner under täcket relativt tidigt, helst med en bok eller någon av alla de filmer jag köpte i Peru. För tillfället har jag desvärre slut på böcker och till råga på allt idetorka. Vad finns det för bra böcker man kan läsa? Några tips?

Min favoritfrukt

Det bästa med Peru är förmodligen landets varierande klimat som lämpar sig väl för odling av en mängd spännande och välsmakande frukter. På gatan säljs färskpressad juice av maracuya, ananas och hela kokosnötter med sugrör i.
Min absoluta favoritfrukt är dock granadillan. En frukt av andinskt uprspung som odlas på 1700 till 2600 meters höjd över havet. Både till smak och konsistens är den lik passionsfrukten (en annan av mina favoriter). Granadillan är dock något större, fruktköttet är grått i färgen och saknar passionsfruktens syrlighet.
Tyvärr har jag aldrig sett granadilla hemma i Sverige, inte ens i de mest välsorterade mataffärer vilket verkligen är synd, för jag har svårt att föreställa mig att det kan finnas någon godare frukt än granadilla.

Tuggummi

Höjden av lyckad marknadsföring måste vara när ett märke blir så populärt att det används som ett övergripande namn för alla produkter av samma sort. Ungefär som när man hör folk säga Ipod då de i själva verket menar MP3-spelare.
Eller som i fallet Chiclets. Ett colombianskt tugummimärke vars produktamn (i viss förvanskning)i så gott som hela Latinamerika övergått till att bli benämningen för tuggumi. Så nu heter tuggummi (som tidigare på spanska hette goma de mascar) chicles, allt tack vare en uppenbarligen mycket lyckad marknadsföringskampanj.

21 de Mayo

Idag är det den 21 maj, en helgdag i Chile då presidenten håller ett årligt tal till nationen om det ekonomiska, politiska samt sociala läget i landet. Givetvis gjordes inget undantaget från traditionen det här året. Michelle Bachelet höll ett tal i Valparaiso där hon lovade att satsa mer pengar på skolsystemet, förbättra kollektivtrafiken i Santiago samt utrota fattigdomen.
Tydligen var det ett osedvanligt lugnt 21 maj i år, i Valparaiso arresterades 31 personer för stenkastning och vandalisering och trots att vattenkanoner användes för att skingra demonstranterna räknas incidenterna till de mindre allvarliga.

Att just den 21 maj gjorts till en helgdag kan tyckas lite smålustig då det faktiskt är ett nederlag man firar.
Under stillahavskriget som pågick 1879–1884 och där de stridande parterna utöver Chile var Peru och Bolivia, var makten över havet av lika stor vikt som att styra på fastlandet. Den 21 maj 1879 utspelades ett sjöslag vid den (då) peruanska hamnen Iquique där det peruanska skeppet Huascar lyckas sänka det chilenska stridsskeppet Esmerlada med dess kapten Arturo Prat ombord. I härlig chilensk anda (här firar man av någon märklig anledning gärna nederlag) förvandlades Arturo Prat till en än idag älskad och hyllad nationalhjälte. Och första maj, dagen då peruanerna lyckades sänka ett chilenskt skepp, gjorde man till helgdag.

Påskön

I Peru uppmanades allmänheten att rösta fram Machu Picchu som ett av världens nya underverk. I Chile pågår förstås en liknande kampanj för att kamma hem hem poäng åt Påskön. Själv gillar jag tanken på att vem som helst, du och jag får vara med och tycka till om vilka som är världens nya underverk. Svårt att bestämma sig när det finns så mycket att välja mellan men kul att vara med och tycka till! Rösta här om du ännu inte gjort det.

Påskön, världens mest isolerade ö ligger i Stilla Havet över 400 kilometer från Chiles kust. Ön som föddes ur ett vulkanutbrott för ca. 2,5 miljoner år sedan tros ha befolkats av polyneser och upptäcktes av den nederländske generalen Jacob Roggeveen på påskdagen 1722.
Då ön togs i beslag för Chiles räkning år 1888 hade öns befolkning krympt avsevärt på grund av de sjukdomar som utlänningarna förde med sig samt de faktum att omkring 1000 av öborna skeppats bort från ön för att användas som slavar.
Påskön som av öborna själva kallas för Rapa Nui, har idag omkring 2000 invånare varav merparten är infödda och övriga från fastlandet.
1995 sattes ön upp på UNESCOS världsarvslista. Från Santiago går två flyg i veckan till påskön vars främsta turistattraktion är de 600 stenstatyer som rests på ön. Statyerna tros ha tillverkats för mer än 1000 år sedan av polynesiska invånare. Hur och varför de tillverkades med de enkla redskap som fanns att tillgå är okänt då den urspungliga befolkningen inte längre finns kvar för att berätta sin historia.

Själv kommer jag inte hinna besöka Påskön innan jag lämnar Chile och särskilt lockande känns det i ärlighetens namn inte heller. Det ligger alldeles för långt bort och är för dyrt. Just nu har jag andra prioriteringar, men kanske att det blir av vid något annat tillfälle.

Cusqueños

Lima by night

På chilefronten intet nytt

I Santiago händer just nu ingenting alls. Löpsidorna ser likadana ut som de gjort under tre månaders tid och domineras för det mesta av kalabaliken kring Transantiago. Om man bara ser till de nyheter som tas upp i media skulle man lätt kunna tro att Santiago är Chile. Den icke fungerande kollektivtrafiken och presidentens uttalande kring denna ältas in i all oändlighet. I alla fall nästan. För under den senaste veckan har kollektivtrafiken fått stå tillbaka för att lämna utrymme åt en högre prioriterad riksnyhet i vilken den enda chilenska som någonsin förärats med en Miss Universum titel innehar en av huvudrollerna. Ex-missen Cecilia Bolocco har, liksom vår egen Victoria Silverstedt visat sig ha en förkärlek till att låta sig fångas halvnaken på paparazzibilder tillsammans med andra män än den hon är gift med. Och inte blir nyheten mindre intressant för pressen av att den äkta maken råkar vara den tidigare argentinska presidenten och storskurken Carlos Menem (Menems regim slog på sin tid aldrig tidigare skådade rekord i korruption).
Då Cecilia Bolocco återvände till sitt hem i Santiago i slutet av förra veckan efter en semester i Miami passade hon genom pressen på att be Carlos Menem om ursäkt för de obehag som hennes nakenbad med en äldre och välnärd italienare kunde tänkas ha orsakat maken. Maken, bosatt i Buenos Aires lät å sin sida hälsa genom pressen att hans och Cecilias äktenskap var slut sedan länge och därmed kunde ingen sägas ha varit otrogen mot någon.
Vem vet, kanske fick sig den 35 år äldre Menems manlighet en törn av frugans eskapader. För i machismons Chile är det inte alltför ovanligt att som gift man ägna sin lunchrast åt att synda med älskarinnan på något av Santiagos många love hotels som är avsedda just för detta. Att som gift kvinna göra detsamma ses emellertid inte med lika blida ögon. Nu kommer väl Cecilia Bolocco inte direkt att stenas på torget i Santiago, men hennes äventyr och huruvida hon felat, begått äktenskapsbrott eller inte debatteras livligt i chilensk TV.
Sett ur Menems perspektiv är det inte särskilt märkligt att denne kände sig tvungen att gå ut i media och deklarera att hans äktenskap endast existerar på pappret, för finns det något värre i machismons Latinamerika än att som man erkänna att man har blivit bedragen av sin hustru?

Fler peruanska godsaker

Dessa kallas for cachitas, ats inte som chips eller jordnotter utan som tillbehor till maten. Cachitas ar mjoliga i konsistensen, smakar mer som popcorn an som rostad majs och ar ruskigt goda.

Chicha morada

Vid så gott som samtliga måltider som intogs i sällskap av peruaner fanns en karaff med chicha morada på bordet. Drycken är vanligt förekommande i såväl Peru som Bolivia och görs på den blåsvarta majssort som odlas i Anderna. Riktigt hur jag skall beskriva smaken vet jag inte, för jag kommer inte på något att jämföra den med. Smaken är söt, men inte för söt och detsamma kan man säga om den efterätt mazamorra morada, som görs på samma majssort. Själv blev jag riktigt förtjust i den speciella smaken och köpte med mig påsar med pulver för att blanda chicha morada, mazamorra morada och så naturligtvis ett par påsar med chicha godis. Mums!

Att pruta eller inte pruta...

I Peru har allt ett officiellt pris, den verkliga kostnaden för en produkt ligger emellertid alltid ett par soles (perus myntenhet) under det ursprungliga priset. I Cusco, där mer än hälften av befolkningen tycks leva av försäljning behöver man inte ens munhuggas med envetna försäljare för att pruta ner priset. Många gånger hände det mig att jag frågade en försäljare om t.ex priset på en mössa, försäljaren svarade "6 soles" och förevisade ivrigt sin produkt. "Tycker du inte om färgen? Titta här! Jag har flera andra färger att välja emellan". Då jag ointresserad styrde mina steg bort, iväg mot nästa hantverksstånd kunde jag höra försäljaren ropa efter mig, "Jag ger dig mössan för 5 soles, eller fyra! Hur mycket vill du betala?". Förmodligen beror denna säljariver som ibland får försäljarna att nästan ge bort sina varor gratis, på en allt för övermättad marknad där alla vill sälja prylar och alla dessutom säljer näst intill identiska prylar. I Peru går det att pruta ned priset på det mesta vilket väl kan anses som befogat då lokalbefolkningen i turisttäta områden gärna försöker få turister att betala överpris. Ibland kan det dock kännas lite fel att pruta. Som då jag åkte till den lilla bergsbyn Pisaq där försäljarna till skillnad från i Cusco också var tillverkare av de produkter de sålde. Jag blev förtjust i en vacker broderad väggbonad, hade inte så mycket pengar och lyckades pruta ned det ursprungliga priset alldeles för mycket eftersom väverskan trots allt ville sälja sin bonad. Då jag till slut fick min bonad i en påse kände jag glädje vid tanken på att detta vackra handarbete skulle klä min vägg hemma. Samtidigt skämdes jag, för väverskan ville inte släppa ifrån sig sitt arbete för det låga pris som jag betalade. För egen del borde jag vara nöjd, för jag gjorde ett riktigt fynd. Men det kändes inte helt rätt.

Av kvinnan på bilden nedan köpte jag ett par dockor som syns uppe i högra hörnet av bordet. Dockorna som hon satt och gjorde själv sålde hon för hälften av priset som gatuförsäljarna i Cusco försöker sälja samma dockor för. I sådana lägen känns det inte heller riktigt rätt att pruta.

Om Peru

Behover jag namna att Peru stal mitt hjarta? Jag blev alldeles tokforalskad och har redan (i tanken) borjat planera min nasta resa till detta underbara land.
Vad ar det da som gor Peru sa speciellt? Svart att satta fingret pa for naturligtvis ar det inte bara en, utan flera faktorer som bidrar till att i mitt tycke gora Peru sa speciellt. Peru kombinerar det basta av Sydamerika, en kulturell rikedomen som saknar motstycke, en fascinerande etnisk mangfald samt naturligtvis en rik och spannande historia.
Landet togs i beslag ar 1532 for den spanska kronans rakning av aventyraren Francisco Pizzaro vars uppdykande i Perus historia kom att bli odesdigert for den inhemska befolkningen. Det tidigare valdiga inkariket vars hjarta fanns i Peru slogs i spillror.
Ar 1535 grundades Lima, huvudstad i det spanska vicekungadömet Peru som bredde ut sig over stora delar av den sydamerikansk kontinenten.
Det spanska styret som varade under 300 ar praglades av ett hart fortryck av ursprungsbefolkningen och de svarta slavar som skeppades over Atlanten for att arbeta i den Nya varlden, som spanjorerna kallade Sydamerika.
Regera over ett land sa stort som Peru visade sig dock inte vara helt latt, ursprungsbefolkningen gjorde motstand och det sista och storsta indianupproret skedde i slutet av 1700-talet under ledning av Tupac Amaru som senare avrattades i Cusco.
1821 blev landet sjalvstandigt tack vare en befrielserorelse som bland annat inefattade den argentinske generalen José de San Martín, Colombias forste president Simon Bolivar samt den chilenske generalen Bernardo O'Higgins.

Kyrka på Plaza de Armas i Peru. Vid sidan av Plaza de Armas stod tidigare en staty av Perus "upptackare" Francisco Pizzaro. Statyn monterades dock ned av peruaner som inte ansag att en av historiens storsta skurkar fortjanade att sta pa hederspiedestal pa stadens framsta torg. Visserligen aterfanns statyn, men den stalldes aldrig upp pa sin ursprungliga plats utan lastes in och glomdes bort i ett forrad dar den forhoppningsvis far fortsatta att samla damm.

Idag, 200 ar efter frigorelsen hor Peru inte till kontinentens mest stabila lander. Rattsvasendet ar korrupt, kriminaliteten hog, fattigdomen utbredd och inkomstfordelningen mycket sned.
Peru av idag ar en multietnisk nation vars befolkning bestar av indianer, mestiser, vita, mulatter, svarta samt asiater. Landet ar aven ett av de tre lander i Sydamerika som vid sidan av spanskan har gjort tva av ursprungsspraken, quechua och aymara till oficiella sprak. Spanskan ar dock fortfarande storst och for att indianspraken skall uppna samma status som spanskan har man fortfarande en lang vag kvar att ga.


Besoker man Peru bor man inte missa Lima, manga turister kommer inte langre an till flygplatsen i Lima dar de snabbt byter plan for att resa vidare till Cusco och Machu Pichu. Missar man Lima gar man ocksa miste om en stor del av Peru och dess historia. I Lima finns oumbarliga dyrgripar som guld- och nationalmuset. Befolkningssamansattningen ser annorlunda ut an i Cusco och klimatet skiljer sig fran det andinska. Att agna ett par dagar at att lara kanna Lima ger tveklost en mer mangfacetterad bild av landet Peru. Lima har sin egen kultur och sina egna tratditioner. Visserligen kommer inte huvudstaden i en for besokaren lika lattsmalt forpackning som turistmecckat Cusco, men overkommer man bara detta hinder vantar en stor beloning i form av synintryck och oforglomliga upplevelser.

Rustica

Restaurang Rustica vid Playa Barranco skymtar fram bakom bilen.

Sista dagen i fina Lima at jag lunch pa restaurang Rustica med ett suverant lage vid Playa barranco. Under lunchtid bjuder Rustica upp till bufé, och vilken bufé! Serveringsbordet svammade over av lackra ratter. Pa Rustica bjuds det pa peruansk, italiensk, argentinsk, spansk, kinesisk och japansk mat. Det finns alltsa nagot for var mans smak. Givetvis far man ta for sig sa manga ganger man vill. Sjalv at jag fyra tallrikar och gick darifran sprickfardig efter att ha atit sushi, pasta, traditionell peruansk mat, farska tropiska frukter till eftratt, toppat det hela med lite glass och sotsliskiga peruanska desserter.
Jag och mina vanner anlande till bufén da den precis serverats. Da vi gick darifran plockade de fram kvallsbufén och jag blev trots min overfulla mage lite sugen pa att ta ett varv till.
Om nagon som laser det har har vagarna forbi Lima far ni inte missa Rustica! Visserligen ar priset for bufén lite dyrt med peruanska matt matt (100kr) men med tanke pa vad man far for pengarna ar det val vart de extra kronorna. Dessutom ar utsikten och laget helt fantastiskt, att sitta i eftermiddagssolen och dricka chica morada (typisk peruansk dryck) med utsikt over havet och hora vagorna skvalpa ar obetalbart.

Vad ger man inte for en sadan har utsikt?

Reklamavbrott

Santiagokylan kryper sig in under skinnet och är svår att bli av med. Allra helst skulle jag vilja stanna kvar under mitt värmande lager av filtar och inte kliva upp ur sängen på hela dagen. Och eftersom det är söndag idag kan man faktiskt tillåta sig själv att inte göra något särskilt, dricka kopp efter kopp med varma drycker som te eller kaffe, och kanske se en film eller två.
Jag såg till att utöka min DVD-samling med råge då jag var i Peru. Bland de filmer jag köpte fanns en peruansk film som jag tyckte mycket om, Madeinusa. Filmens titel är också det namn som bärs av dess huvudkaraktär, en 14-årig indianska bosatt i en avlägsen liten by någonstans i Anderna. De flesta av byns invånare är hängivna katoliker och försöker leva så som de heliga skrifterna föreskriver, bortsett från två dagar om året. Under Viernes Santo, då Kristus korsfästs kan byborna göra det som faller dem in, begå äktenskapsbrott och leva rövare för under denna helg är Gud död, han ser ej vad som sker och begreppet synd existerar inte. Traditionen upprepas år efter år av Madeinusa och övriga bybor utan att ifrågasättas tills den dag då en ung man från Lima råkar finna vägen till dessa avlägsna trakter.
Madeinusa är en vacker film som ger åskådaren en uppfattning om hur det kan vara att leva på den peruanska landsbygden där människor av okunskap väljer att ge sina barn namn som Madeinusa. Trots att Madeinusas livsöde närmast kan beskrivas som tragiskt, efterlämnar filmen en en känsla av glädje. Den är full av värme, färger och musik och känns riktigt latinamerikansk. Om Madeinusa vore en bok och inte en film, skulle den vara en novell skriven av García Márquez. Se den! Trailern finns här


När jag ändå skriver om film kan jag passa på att tipsa om den hysteriskt roliga spanska komedin Crimen Perfecto av regissören Alex de la Iglesia. Alex de la Iglesias filmer är ofta roliga, hel skruvade och mycket underhållande. Men Crimen Perfecto spelar i en divison för sig.
Huvudpersonen Rafael är en skicklig säljare på ett stort varuhus. Arrogant och självgod ägnar han merparten av sin tid åt sina många och flyktiga förhållanden med varuhusets tjusiga expediter och drömmer om att bli avdelningschef. Chansen att bli befodrad dyker slutligen upp, men Rafael går miste om tjänsten till förmån för den mycket äldre och mindre Don Juan-aktige Don Antonio. Detta gör vår huvudperson så upprörd att han under ett gräl med sin konkurrent råkar ha ihjäl denne. Vittne till dådet blir expediten Lourdes, vars utseende är långt ifrån de skönheters som Rafael brukar falla för. För att inte dådet skall avslöjas blir Rafael tvungen att ge vika för Lourdes minsta nyck. Lourdes avslöjar att hon alltid varit hemligt förälskad i Rafael, lyckas tvinga denne att gifta sig med henne varpå en rad komiska situationer uppstår. Alex de la iglesias filmer är fulla av svart humor och är därtill ofta djupt satiriska. Hur kul som helst och mycket olik hollywoodkomedier är Crimen Perfecto, även denna film måste naturligtvis ses.

Lager på lager

Vintern närmar sig Santiago med stormsteg. På dagarna ligger temperaturen fortfarande runt 20 graderssträcket men om nätterna är det riktigt kallt. Ofta inte mer än 4-5 grader. Med låg utomhustemperatur följer tyvärr även låg inomhustemperatur, speciellt om man bor i ett gammalt hus av tegel som jag gör. Element och centraluppvärmning är ett okänt begrepp för de flesta chilenare varför man helt enkelt fryser sig igenom vintern. Värst är det förstås om nätterna då man skall sova, under 3-4 lager av filtar håller man sig visserligen hyfsat varm. Men händer och fötter tycks ändå alltid vara kalla som isbitar. Bilden ovan visar vad jag brukar ha på fötterna när jag sover; ett par sockar, ett par raggsockor samt ett par mjuka, varma och (inbillar jag mig) isolerande tofflor.
Något som är ännu tråkigare än kyla i höstens Chile är luftföroreningarna. För att minska effekten något får bara bilar vars registreringsnummer slutar på vissa siffror köra omkring i centrala Santiago. På TV varnades det i morse för att utomhusidrott och jag som hade tänkt ge mig ut på en joggingtur fick hitta på något annat istället.

Lite fler bilder

Machu Picchu

Så nådde jag då till sist ända upp till toppen av Machu Picchu, en resa som jag nästan höll på att gå miste om. Dagen jag skulle resa till Machu Picchu vaknade jag mitt i natten av våldsamma magsmärtor och kräkningar som höll mig bunden vid toaletten ända tills gryningen. Ganska snabbt insåg jag att jag inte skulle kunna åka till Machu Picchu klockan sex på morgonen som planerat. Visst skulle jag kunna ge mig av, men det skulle vara rena tortyren och jag skulle bli tvungen att se till att alltid ha en toalett i närheten. Jag resignerade totalt inför detta olycksaliga faktum, insåg att läget var kört och att jag förmodligen skulle förlora alla de pengar jag hade betalat för resan.
Som tur var visade sig min släng av magsjuka vara kortvarig. Efter att nästa dag ha tilkallat en läkare som skrev ut recept på antibiotika och fem andra mediciner, kände jag mig ett dygn efteråt nästan som en ny människa. Eller åtminstone tillräckligt kry för att inte gå miste om Perus främsta turistattraktion. Jag fick visserligen betala en ny tågbiljett för att ta mig till Aguas Calientes varifrån bussarna till Machu Picchu går men jag slapp betala för bussen som tog mig från Cusco till samhället Ollantaytambo.
Från Ollantaytambo till Aguas Calientes tar det ca en och en halv timma med tåg. Att åka tåg direkt från Cusco till Aguas Calientes går också bra men då priset för tågbiljetterna har stigit under senare år, har allt fler resebyråer börjat välja den rutt som jag reste. Från Cusco färdades jag i buss tillsammans med andra turister till Ollantaytambo. Tidsmässigt förlorar man ingenting på att välja att åka buss istället för direktåg från Cusco. Tåget var inte direkt X2000 och jag började under tågresan så smått fundera på om det inte skulle gå snabbare om jag hoppade av och joggade till Aguas Calientes istället.
Nåväl, fram kom jag i alla fall i turisttåget som enbart transporterar utlänningar. Visst reagerade jag över att det inte fanns en ända peruan på tåget till Aguas Calientes. Då jag nämnde detta för min vän Steve i Lima talade denne om att det finns ett speciellt tåg för peruaner och ett för utlänningar. Steves bror Jaime hade besökt Machu Picchu tillsammans med sin tyska flickvän, de hade åkt i olika tåg eftersom Jaime inte hade varit särskilt sugen på att betala ett ockerpris för sin biljett. Peruaner kan alltså om de så önskar åka turisttåg men utlänningar tillåts inte åka i det tåg som är avsett för peruaner eftersom priset på biljetterna är mycket lägre.
Om jag hade gjort om min resa till Machu Picchu hade jag organiserat resan själv istället för att köpa ett färdigt paket genom en resebyrå. För resebyråerna tjänar naturligtvis sjukt mycket på att sälja paketresor till turister. Jag betalade 135 dollar för min resa, och då prutade jag ändå ner priset med cirka 20 dollar.
Tåget till Aguas Calientes är dyrt, men bussarna upp till Machu Picchu och inträdet till ruinstaden kostar inte särskilt mycket (även här finns förstås en taxa för peruaner och en annan för utlänningar). Av bekvämlighetsskäl eller tidsbrist är det förstås lätt att falla i fällan och kliva in på första bästa resebyrå i Cusco för att boka en färdig resa till Machu Picchu, men har man tålamod så lönar det sig definitivt att investera lite tid i att finna alternativa vägar.






Och hur var då Machu Picchu? Den dag då jag besökte ruinstaden föll regnet ned i strida strömmar, piskade mot marken och trängde in i var turists sko. På var och varannan bild jag tog skymtar en färgglad regnponcho fram i något hörn. Själv köpte jag en klarlysande röd poncho, säkerligen har även den förevigats genom någons kameralins.
Guiden som ledde min turistgrupp bland de labyrintliknande ruinerna var alldeles lysande, gav oss en historisk resume av platsen och började med att tala om att Machu Picchu upptäcktes 1911 av Yale historikern Hiram Bingham. Denne lär i sin tur ha fått höra talas om staden genom en peruansk bonde boendes i trakten.
Att Machu Picchu är så välbevarat har det förmodligen sitt unika läge att tacka för. Det ligger på ca 2500 meters höjd på en 500 meter hög bergstopp i samklang med molnen som sagolikt tycks sväva precis över ruinstaden.
Machu Picchu tros ha byggts av inkan Pachacuti, staden övergavs av okänd anledning och riktigt vilket syfte den har tjänat är inte helt klarlagt. Senare års studier tyder dock på att Machu Picchu har använts för religiösa cermonier. Då platsen upptäcktes fann man även ett hundratal skelett, merparten av dem kvinnliga. Varför de begravts på Machu Picchu och vad som har hänt dem är även det okänt. Och kanske är det just detta som är tjusningen med Machu Picchu, att det ännu är ett olöst mysterium höjt i dunkel.
Platsens läge är oerhört vackert. Vad som inte syns på alla foton från Machu Picchu är all den grönska som omgärdar ruinerna, här växer flera olika sorters orkideer, chirimoya och tropiska frukter som granadilla. Dessutom tycks kvaliten på gräset vara finfint eftersom betande lamadjur kan skådas vart man än vänder blicken.
Machu Picchu är onekligen en speciell och vacker plats som bör ses om man har vägarna förbi Peru. Om jag skulle gjort om resan skulle jag dock valt att övernatta i Aguas Calientes för att ta första bussen upp i gryningen, förhoppningsvis är där då lite färre turister. I min grupp var vi 40 personer vilket gjorde att det blev svårt att höra vad guiden sa och ibland trängsel i de smala gångarna då vi passerade andra, lika stora turistgrupper.

Spana in lemmeltåget av regnponchos.

Bilder från Machu Picchu

Fortsättning följer...

Får det lov att vara...

....en suspiro de limeña? En mycket omtyckt efterätt i Perus huvudstad Lima är denna delikatess gjord på ägg, socker, vanilj och kanel. Sitt poetiska namn, limeñans (kvinna från Lima) suck, sägs den ha fått av poeten och författaren José Galvez fru Amparo Ayarez. Ayarez lär ha varit känd för sina kulinariska konster, då hon tillfrågades om varifrån hon fått inspiration till namnet svarade hon att efterätten var "mjuk och ljuv, som en kvinnas suck". För den som är sugen att prova på en suspiro de limeña finns ett recept (på spanska) här. Peruansk mat har i Chile rykte om sig att vara mycket god och i Santiago finns en uppsjö av peruanska restauranger. På sidan Peru mucho gusto finns en mängd vackra bilder och recept på rätter från Perus olika regioner.

Reseutmaning

Efter att ha blivit utmanad av både Linda och Anna känner jag att det nu är dags att ta tjuren vid hornen och svara på denna utmaning som i mitt tycke hör till de roligare.

Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst?
Finland för att det ligger så nära Sverige och jag trots detta aldrig har varit där. Marocko för att jag bär på en idealiserad tusen och en natt bild av landet som får mig att tro att besöka landet är som att vandra runt i en saga.
Egypten för att jag fortfarande går och grämer mig över den 1- veckas sista minuten resa med hotell för endast 1000 riksdaler som jag avstod ifrån att ge mig av på eftersom min resekamrat bangade ur i sista stund.
Kuba, helst innan Fidel trillar av pinnen.
Ghana för att jag älskar maten och aldrig har varit i Afrika.
Jag gör ständigt upp planer för nya resor i mitt sinne, vart jag vill åka varierar från dag till dag men just idag var dessa fem länder de första som jag kom att tänka på.

Fem länder du har besökt och vill återvända till?
Jag tänjer lite på reglerna och svarar platser istället för länder.
Madrid blev jag handlöst förälskad i vid första ögonkastet. Jag har bott där, känner mig hemma och har aldrig tråkigt ens en sekund då jag är där. Sedan min första visit i staden drömmer jag ständigt om att återvända och har faktiskt gjort det minst en gång om året.
Nyligen besökte jag Peru som jag tyckte var helt underbart. Peru har en imponerande etnisk mångfald, rik kultur och historia. Framförallt Lima gjorde mig mycket positivt överraskad. Peru har så mycket att se att jag inte kände mig riktigt klar då jag lämnade landet.
Salzburg i Österrike med någon jag älskar för att det är så fantastiskt vackert och jag dessutom har en svaghet för berg.
Göteborg för att det är Sveriges mest sympatiska stad och hemma för mig.
Buenos Aires, Argentina för att shoppingen är oslagbar, maten underbart god och Buenos Aires borna mycket trevliga.

Ett land du inte gärna vill återse?
Har ännu inte stött på något land som jag absolut inte skulle kunna tänka mig att åka tillbaka till men ok, Tyskland hör inte till mina favoritländer. Valparaiso i Chile, liksom Barcelona i Spanien är två grymt överreklamerade städer som jag inte känner någon önskan att återse.

En plats du blev positivt överraskad av?
I Lima fanns mycket mer att göra och se än vad jag hade väntat mig, dessutom är klimatet oerhört behagligt.

En plats som inte motsvarade dina förväntningar?
Valparaiso i Chile vars äldre delar räknas till världskultursarven är fult, smutsigt och knappast värt ens en dagsutflykt.


Vad är viktigt för dig när du väljer hotell (eller annan typ av övernattning)?
Jag väljer inte hotell, jag väljer att bo hos vänner där jag har dem.

Rekommendera tre hotell! (eller annan typ av boende)
Som sagt, jag har aldrig bott på lyxhotell. Däremot bodde jag mycket bra hos min vän Steve i Lima, att få eget rum med kabel-TV och DVD, bo i Limas finaste kvarter, bli serverad frukost och middag på rummet om man så önskar och dessutom få sina kläder tvättade och strukna kändes ju inte helt fel.

Vilket är det bästa hotell du sovit på?
Hotell Steve i Lima (se ovan).

Vilket är det värsta stället du har sovit på? (i nyktert tillstånd)
Åh...Det var så horribelt att det helst inte är något jag vill minnas och återberätta.

Färden mot Machu Picchu...

...kan börja. På bilden syns Aguas Calientes, ett samhälle som ligger ca 30 minuters bussresa från Machu Picchu och vars tillväxt tog sin början 11 år efter att ruinerna upptäckts. Luftfuktigheten är hög, vegetationen tropisk, grön och frodande. Mot himlen sträcker sig höga bergstoppar som ständigt tycks vara insvepta i en tunn, vit slöja av lätta moln.

Marknad i Pisaq

Pisaq

Marknad i Pisaq

Att Cusco emellanat kanns som en enorm nojespark for vuxna har bade sina for- och nackdelar. Till fordelarna hor att utbudet av aktiviteter och utflykter ar nast intill obegransat. Det basta med Cusco ar inte bara staden i sig utan att det finns sa mycket att se och uppleva runt omkring. Machu Picchu ar langt ifran de enda ruiner som finns att beskada i narheten av Cusco, de rakar bara vara de mest kanda. Faktum ar att det finns sa manga platser att besoka runt den gamla inkastaden att man formodligen skulle behova stanna minst en vecka for att hinna gora alla dagsutflykter som star till utbud. Sjalv hann jag inte ens med halften.
En plats som jag faktiskt hann besoka var Pisaq, en liten by som ligger ca 1 timmes bussresa fran Cusco. Utover sina ruiner ar staden kand for sin marknad dar fina hantverksproduker gar att kopa for riktiga vrakpriser. Byns ruiner, efterlamningar fran Perus storhetstid hor till de mer kanda och valbesokta. Tyvarr hade jag sjalv inte mojlighet att besoka dem da jag begick ett strategiskt fel och borjade min Pisaqtur med shopping pa byns marknad. Jag kopte vackra vaggbonader, tyger, smycken, handgjorda dockar, trojor och en hel del annat. Da jag lamnade marknaden var mina pasar sa manga och sa tunga att jag bestamde mig for att hoppa over ruinerna och istallet smaka ett par goda piroger. Desvarre protesterade min mage vilt mot dessa piroger, tillagade under inte alltfor hygieniska forhallanden. Faktum ar att sviterna efter pirogerna var sa allvarliga att jag nastan holl pa att missa Machu Picchu, men mer om det i nasta inlagg.


Byn ligger hogt upp i bergen, omgiven av andinsk gronska

Mingla med lokalbefolkningen kan man ocksa gora, givetvis i utbyte mot en slant.

Tillbaka i Chile...

...där hösten har klivit in i farstun men maracuyan fortfarande blommar.
Fortsatt resberättelse från Peru läggs givetvis upp under de närmaste dagarna.

Rösta fram världens 7 nya underverk!

I Peru pågår just nu en intensiv kampanj för att få framförallt turister att rösta fram Machu Picchu som ett av världens sju nya underverk. Själv har jag blivit uppmanad att rösta ett flertal gånger men avstått med motiveringen att jag ännu inte sett Machu Picchu. Dessutom finns det ju så många andra fina platser i världen som också förtjänar att räknas till världens sju nya underverk. Bland de nominerande platserna/byggnaderna finns frihetsgudinnan, operahuset i Sydney, Colosseum, Alhambra och, ja...kika själva in på den här sidan så får ni se.
Vinnarna koras under en cermoni i Lissabon den 7 juli i år.

Webbsidor om Peru

For den som ar sugen pa en resa till Peru eller bara soker lite reseinspiration kan jag rekommendera foljande utmarkat sidor;

Promperu
Oficiell turistinformation och massor av vackra bilder, filmsnuttar och annat.
For den som har mycket pengar och inte reser lagbudget kanske Inkaterra kan vara nagot.
Det finns aven gott om information att finna om Cusco, har ar en sida

Festival

Haromdagen hade jag turen att ramla rakt in i festligheter pa Plaza de Armas i Cusco dar man firade en dansfestival. Musik, vackra drakter och skickliga fotter gjorde det till en frojd for ogat.

Lite om Cusco

Staden Cusco har formen av en puma

Cusco ar en relativt liten stad som i dagslaget har ca 300.000 innvanare. Namnet pa staden; Cusco eller Qosqo/Qusqu som den heter pa det gamla inkaspraket quechua betyder centrum eller navel. Den en gang forna huvudstaden i det som var Sydamerikas storsta imperium kallas darfor ofta for varldens navel. Enligt en indiansk legend skall Cusco ha grundats for over 3000 ar sedan av inkahovdingen Manco Capac och lar darmed vara Sydamerikas aldsta befolkade stad.
Da de spanska erovrarna anlande till Peru insag de snabbt att nyckeln till erovringen av inkariket lag i intagandet av Cusco som under denna tid var den viktigaste staden i det andinska omradet och fungerade som administrativt hogsate i inkaimperiet. Ar 1533 intogs staden av Fransico Pizarro Cusco for den spanska kronans rakning.
Da Cusco byggdes sags staden ha planlagts for att till formen likna en puma, ett for inkaindianerna heligt djur. Manga omraden och gator i staden ar namngivna pa quechua och paminner om inkas heliga djur, som exempel kan Puma-Chupan(puma svans) och Puma-ccorco(puma hals) namnas.

Turist t-shirt

Det ar val klart att man skall ha en turist t-shirt, annars har man inte varit i Peru. Coolaste t-shirtarna har cuy arts.

Lamadjur

Lamadjur ar en vanlig syn kring och i Cusco, de anvands framst som lastdjur men aven ullen tas till vara pa for att gora varma trojor, strumpor och mossor av. Laman var ett av de vanligaste forekommande djuren i Sydamerika innan spanjorernas ankomst och levde i ett omrade som strackte sig fran sodra Colombia till Chile.
De tillhor gruppen kameldjur och forekommer i fyra olika varianter i Sydamerika; lama, guanaco, alpaca och vicuña. Riktigt vilka som ar skillnaderna mellan dessa fyra djur ar omojligt att avgora for en amator som jag men exemplevis alpacan sags vara en tam upplaga av vicuñan . Alpacan anvands for sin fina ulls skull, dessutom ats dess kott som ar mycket rikt pa proteiner och helt och hallet saknar kolestrol. Sjalv har jag atit alpaca kott och tycker att det smakar alldeles utmarkt.
Jag hade garna haft ett lamadjur om jag hade haft en tradgard hemma, de ar verkligen fascinerande djur. Tjusiga att titta pa, lite mer exotiska an hundar och dessutom ar de mjuka och goa att klappa. Ofta ser man lamadjur vars oron smyckats med fargglada tofsar i garn som pa bilden nedan. Jag trodde att denna utsmyckning enbart anvandes av estetiska skal men enligt en guide jag fragade pa ett museum i Cusco anvands tofsarna av praktiska skal. Man smyckar helt enkelt lamadjuren for att latt kunna skilja dem at och se vilka djur som tillhor vem.

Bilder fran Cusco

Samtliga bilder ar tagna kring Plaza de Armas i Cusco.