22.2.07

En riktig pärla


Om jag bara fick se en film i år, så skulle det bli Pans labyrint. Då jag såg filmen på bio häromveckan fick den mig att minnas barndomens strövtåg genom sagornas värld och känslan av att absorberas helt av en fiktiv historia.
Redan från första filmsekvensen satt jag som klistrade i biofåtöljen då den 11-åriga Ofelia med sin mor reser till landet för att tillbringa sommaren under samma tak som moderns maken, en kapten i spanska armén. Redan från början ligger spänning och skräck och pyr under ytan, redo att bryta ut vid minsta provokation.

I närheten av sitt nya hem möter Ofelia en faun som ger henne en magisk bok. Han talar om för henne att hon är dotter till en avliden konung, och för att återuprätta dennes rike är hon på sagovis tvungen att genomgå tre prövningar. Och så börjar Ofelias färd genom sagornas magiska värld som inte enbart bebos av goda feer och andra märkliga väsen, på sin resa möter hon även ondska och mörker.
Parallelt med historien som utspelar sig i en sagovärld löper den något mer jordnära i den vanliga världen, där Ofelia lever i ett stort gammalt hus med sin mor och styvfar. Styvfadern som har fullt upp med att bekämpa det sista francomotståndarna efter inbördeskriget, visar sig vara en riktigt otäck person. Något som man kan ana redan då han för första gången uppenbarar sig på biouken.
Filmen är regisserad av mexikanen Guillermo del Toro och lär i USA vara historiens mest inkomstbringare spanskspråkiga film. Och i det här fallet är det inte konstigt att folk springer ned biograferna för Pans labyrint är ett riktigt mästerverk. En underbar, vacker, magisk och samtidigt skrämmande film som lämnar avtryck långt efter att biosalongen lämnats. Skall ni bara se en film på bio i år så låt det bli Pans labyrint!

17.2.07

Härliga kollektivtrafik!

I måndags var det premiär för Santiagos nya kollektivtrafiksystem Transantiago. Transantiago har som syfte att förbättra och modernisera trafiken i Chiles lätt kaotiska huvudstad och på pappret lät projektet som en alldeles lysande idé. Busschaufförerna som susar fram längs Santiagos gator i ilfart och knappt har tid att stanna för att plocka upp passagerare skulle få fast lön och utbildning. Nya, fina brasilientillverkade Volvobussar skulle byta plats med skraltiga chilenska bussarna av modell rost och betalningsystemet skulle skulle samstämmas så att ett inhandlat kollektivtrafik kort skulle kunna användas såväl i tunnelbanan som på bussar.
Jag skulle inte vilja påstå att det jag älskar mest med Chile är trafikkaoset, varför jag både blev glad och förväntansfull då jag hörde talas om Transantiagoprojektet. Tyvärr tillstötte ett problem efter ett annat redan innan projektets invigning. De nya volvobussar som köpts visade sig vara för breda för att ta sig fram genom en del av Santiagos trånga gränder och fastnade i kurvor utan att kunna ta sig vare sig framåt eller tillbaka. Och i vanlig chilensk ordning hade man givetvis inte tagit sig tid att filosofera över sådana här störningsmoment innan bussarna inhandlades.
Kontraktet med Volvo som ännu inte hade levererat alla de beställda bussarna bröts då ett parti Mercedesbussar stod till buds för ett lägre pris och Volvo hotade med att dra sina kunder inför rätta.
Annons- och informationskampanjerna för Transantiago var många. Den före detta chilenska fotbollshjälten Ivan Zamorano syntes i TV-rutan under varenda reklampaus, entusiastiskt orerande om projektes förträfflighet. Trots all möda som lades ned på att informera santiagoborna och göra dem vällvilligt inställda till det nya kollektivtrafiksystemet så möttes det med en viss skepsis. Rykten sade att det skulle bli ännu mer ont om plats i tunnelbanevagnarna då bussarna endast skulle köra inom en och samma stadsdel. Ville man komma till andra änden av stan skulle man bli tvungen att hoppa av vid en tunnelbanestation och ta tunnelbanan.

Hur stort Transantiagoprojektet är understryks av det faktum att president Michele Bachelet i måndags avbröt sin semester för att närvara vid invigningen. Men inte blev chilenarna gladare för det, invigningsdagen kantades nämligen av störningar, trafikstocckningar och bussar som inte dök upp. Då de visar sig att resan till jobbet som tidigare tog en halvtimma numera tar en timma blir man naturligtvis inte på gott humör och trots att kollektivtrafiken nu tycks vara något sånär under kontroll fungerar det nya systemet fortfarande långt ifrån felfritt.
Jag hoppas såklart att läget skall vara under kontroll lagom tills att jag återvänder, för sugen på mer trängsel i tunnelbanan är jag verkligen inte. Under tiden passar jag på att njuta av den välorganiserade svenska kollektivtrafiken och lovar att inte gnälla mer över 3-minuters förseningar. Inte ens när det är -10 och snöstorm ute skall jag yppa ett knyst.

9.2.07

En liten paus...

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar och har förstått att jag behöver ta vara på min tid i Sverige för snart tar den slut och då bär det av till Chile igen.
Så nu säger jag på återseende till bloggen och mina bloggläsare för ett tag!
Jag vill njuta av Sverige, H&M och umgås med vänner :)

2.2.07

Då våren känns långt borta...

Idag då himlen är täckt av ogenomträngliga gråa moln från vilka ett tunnt, men aldrig upphörande droppande duggregn faller får jag en känsla av att solen förbisett Sverige och kanske till och med glömt bort dess existens i sin färd mot sydligare breddgrader.
Vem vet, kanske avlägger den just nu en visit hos Anna i Malaga?
Hos mig är den definitivt inte.

Då världen utanför mitt fönster bjuder på ett härligt spektrum av transparentgrått, dassgrått, smutsgrått och fulgrått är jag tvungen att påminna mig själv om att solen och en rikare färgskala så småningom även kommer att nå Sverige genom att leta fram bilder på förra vårens tulpaner.