En riktig pärla
Om jag bara fick se en film i år, så skulle det bli Pans labyrint. Då jag såg filmen på bio häromveckan fick den mig att minnas barndomens strövtåg genom sagornas värld och känslan av att absorberas helt av en fiktiv historia.
Redan från första filmsekvensen satt jag som klistrade i biofåtöljen då den 11-åriga Ofelia med sin mor reser till landet för att tillbringa sommaren under samma tak som moderns maken, en kapten i spanska armén. Redan från början ligger spänning och skräck och pyr under ytan, redo att bryta ut vid minsta provokation.
I närheten av sitt nya hem möter Ofelia en faun som ger henne en magisk bok. Han talar om för henne att hon är dotter till en avliden konung, och för att återuprätta dennes rike är hon på sagovis tvungen att genomgå tre prövningar. Och så börjar Ofelias färd genom sagornas magiska värld som inte enbart bebos av goda feer och andra märkliga väsen, på sin resa möter hon även ondska och mörker.
Parallelt med historien som utspelar sig i en sagovärld löper den något mer jordnära i den vanliga världen, där Ofelia lever i ett stort gammalt hus med sin mor och styvfar. Styvfadern som har fullt upp med att bekämpa det sista francomotståndarna efter inbördeskriget, visar sig vara en riktigt otäck person. Något som man kan ana redan då han för första gången uppenbarar sig på biouken.
Filmen är regisserad av mexikanen Guillermo del Toro och lär i USA vara historiens mest inkomstbringare spanskspråkiga film. Och i det här fallet är det inte konstigt att folk springer ned biograferna för Pans labyrint är ett riktigt mästerverk. En underbar, vacker, magisk och samtidigt skrämmande film som lämnar avtryck långt efter att biosalongen lämnats. Skall ni bara se en film på bio i år så låt det bli Pans labyrint!