Tjurfäktning

Tjurfäktningsarenan las Ventas i Madrid.

Läste förra helgen en artikel i DN om tjurfäktningen och dess historia.
Tjurfäktning känns som ett ganska märkligt fenomen; omhuldat och sett som något av en oantastlig nationalsport i Spanien, föraktat och avskytt av resten av världen.
Själv har jag en komplex och motsägelsefull inställning till tjurfäktning. För visst är det ett barbariskt djurplågeri. Hur mycket inbitna fantaster än försöker rättfärdiga "sporten" genom att framhålla tjurarnas goda upväxtförhållande som många gånger är mycket bättre än slaktboskapens. Egentligen är detta ett märkligt argument för hur många gröna ängar än de olyckliga tjurarna får ströva fritt över och beta av under sina första år, så består de sista timmarna (eller minuterna) av djurets liv onekligen av ett lidande som är svårt att rättfärdiga med ihåliga argument.
Tjurfäktning är förvisso inget man ägnar sig åt endast i Spanien, även i grannlandet Portugal förekommer den om än i något mildare form då det ej är tillåtet att döda djuret. Och i en del av Spaniens gamla kolonier blomstrar tjurfäktingen på sina håll fortfarande, bland annat i Colombia varifrån en och annan berömd torero som triumferat på den spanska scenen härstammar.

Min första tjurfäktning beskådade jag i Madrid sittandes på tjurfäktningsarenan las Ventas läktare. Skådespelet som försiggick framför mina ögon fyllde mig med en känsla av avsmak och fascination. Kanske hade jag inte väntat mig att bli som trollbunden av de barbariska scenerna. Men jag kunde inte rå för att finna något lockande och tilltalande i att bevittna det som måste vara människans mörkaste sidor och därtill, en kamp på liv och död.
Att se tjurfäkting på TV är inte jämförbart med att uppleva det på plats, publikens engagemang, uppmuntrande ord eller buande hjälper precis som under en fotbollsmatch till att höja stämningen.
Trots att jag skämdes en aning över mitt plötsliga intresse för tjurfäktning blev det första besöket vid las Ventas till fler besök. På helgerna fylls området kring las Ventas av (mestadels) medelålders och äldre spanjorer uppklädda i finkläder, somliga med en cigarr i mungipan. Bland mina jämnåriga spanska kamrater var intresset för tjurfäkting emellertid svalt. En del av dem hade aldrig varit på tjurfäktning, andra hade gått en eller ett par gånger men hade inget intresse av att göra om det. En ytterst liten klick visade ett intresse som var större än mitt, de studerade nitiskt tjurfäktningsprogrammen och följde favoritfäktarnas fram- och motgångar under hela säsongen. Medan de med andan i halsen satt på arenan och väntade på favorittorerons nästa drag, hoppades jag med min morbida läggning på att vi skulle få se tjuren stånga fäktaren.

Isabel Allende igen

Mitt förhållande till den chilenska författarinnan Isabel Allende är komplicerat. Jag har utvecklats någon slags hat-kärlek till hennes böcker och samtidigt som jag ofta blir besviken på den låga litterära kvalité många av författarinnans senare alster håller, så kan jag inte låta bli att med spänning slänga mig över varje nyutkommet verk. Senaste boken i raden av noveller och romaner signerade Allende var till alldeles nyligen Inés, min själs älskade, en lättsmält roman löst baserad på spanjorskan Inés Suárez äventyr i Sydamerika då hon tillsammans med den historiska legenden Pedro de Valdivia erövrar Chile. Boken är underhållande för stunden, om än väl sentimental och harlequinlik i sin berättelse.

Nu är Isabel Allende på nytt aktuell med en nyutkommen bok som en så länge bara finns på spanska och bär titeln La suma de los días. Boken är självbiografisk och tar vid där Paula, en mycket gripande bok om Allendes dotter som dör i porfyri endast 28 år gammal slutar. Eftersom Paula är en av mina absoluta Allendefavoriter så hoppas jag att La suma de los días skall vara minst lika bra och boken står högt upp på min inköpslista över böcker som måste införskaffas.

Skulle jag lista mina övriga Allendefavoriter måste jag så klart nämna Andarnas hus, förmodligen Isabel Allendes mest kända roman och en riktigt bra bok. Andarnas hus är en släktkrönika som sträcker sig över flera generationer och innehåller en lagom dos av allt; kärlek, död, historia och magisk realism.
En annan favorit är Afrodite, en kokbok full av underhållande berättelser, vackra bilder och recept som sägs fungera som afrodisiakum.
Landet i mitt hjärta som handlar om författarinnans hemland Chile och chilenarna är även den mycket läsvärd, lättläst underhållande och riktigt, riktigt kul. Övriga böcker skrivna av Isabel Allende gör man bäst i att inte lägga någon tid på att läsa för de är ändå inte särskilt bra.

Chilensk spanska är inte dålig spanska

Esa cabra regalona no cacha nada y nunca conseguirá ganarse los porotos (Den där bortskämda tjejen fattar ingenting och lär aldrig kunna tjäna ihop sitt eget levebröd), är en helt obegriplig sammansättning av ord för majoriteten av världens spansktalande men också en helt korrekt mening om man skall tro den spanska akademin (Real Academia Española)
En nyhet som kanske kan vara glädjande att höra för chilenarna som ofta får höra att de talar "dålig" spanska, en uppfattning som dessutom delas av många av landets egna invånare.

Chilenskan Haydée Correa har nyligen utkommit med boken "Dudas e incorrecciones de nuestro idioma" i vilken myten om att den chilenska spanskan skulle vara sämre än andra avlivas. Enligt Correa kommer många chilenismos (lokala uttryck och ord som bara återfinns i Chile) från indianska språk som aymara eller mapucheindianernas mapudungún.
Om jag inte minns fel skrev jag i ett äldre blogginlägg om svårigheterna för en utomstående, nyanländ att begripa sig på chilenarnas ordsvängningar och uttryck som ofta är rent ut sagt obegripliga. Har man bara skolspanska med sig i bagaget är det inte lätt att göra sig förstådd eller förstå. Tilläggas skall dock att det naturligtvis går relativt fort att snappa upp chilenismos och förstå sig på deras betydelse i olika situationer.
Utöver att ha många lokala ord och uttryck är chilenarna även kända för sitt slarviga uttal, något som även Haydée Correa medger kan vara ett problem. Dessutom är chilenarna duktiga på att missbruka eller överanvända en del vanliga ord och uttryck. Ett bra exempel på detta är verbet cachar som betyder fatta, förstå eller begripa. Det är inte helt ovanligt att höra skolungdomar i tunnelbanan berätta om en händelse och slänga in ett "cahcai" efter var och varannan mening som i exemplet nedan.
"Iba por la calle ¿cachai? Y me encontré con un amigo ¿cachai? Y lo vi así como un poco bajoneao, ¿cachai?"

Hursomhelst är den chilenska spanskan både rolig, annorlunda och rik på (ibland obegripliga) ord. Sällan har jag mött fler lokala variationer i ett språk än i den chilenska spanskan.

18 september

Den 18 september 1810 blev Chile en självständig stat och dagen blev landets nationaldag. Så därför flaggar jag idag lite extra för Chile och önskar innerst inne att jag befann mig i nationaldagsyran bland cuecadansande chilenare, mumsandes på ett par nygräddade empanadas.

Recension

Nu har jag sett Svarta nejlikan på bio och kan konstatera att jag förmodligen inte hade gått miste om något om jag hade valt bort biobesöket. Svarta nejlikan är ingen höjdare och ger en ganska klichéaktig bild av filmens hjälte Harald Edelstam och Chile. Dialogen är mestadels på engelska med undantag för ett par ord på spanska som utbyts chilenare emellan här och där. Själv störde jag mig något enormt på att svenskarna i filmen även talar engelska med varandra då de är ensamma, känns oerhört krystat och drar ner betyget ytterligare ett par steg.
Någon historisk bakgrundsbild till varför militärkuppen skedde ges inte, bortsett från i förtexterna där skeendet slarvigt och i korta drag hastas förbi i en väldig fart. Om man inte är hyfsat väl insatt i Chiles historia blir filmen säkerligen rätt osammanhängande.
Nej, är man intresserad av händelserna kring och efter militärkuppen är den chilenska filmen Machuca mycket mer sevärd och oerhört mycket bättre.

Del av muralmålning, cerro Santa Lucía, Santiago

Svarta nejlikan och Machuca

Häromdagen såg jag ett inslag på Nyhetsmorgon om den svenska filmen Svarta nejlikan som har premiär nu på fredag. Filmen utspelas i Chile vid tidpunkten för militärkuppen och handlar främst om den svenske ambassadören Harald Edelstam och den betydelse han hade för de oppositionella som förföljdes efter kuppen.
Harald Edelstam som fallit i glömska här hemma räddade livet på 1300 chilenare under Pinochets diktatur, han utnyttjade och överskred sina diplomatiska befogenheter, ofta mot UD:s rekommendationer.
Även under sin tid i Norge under andra världskriget gjorde Edelstam stora insatser för att rädda livet på motståndsmän och judar. Själv tycks han ha sett sitt agerande som en självklarhet och menade att hans uppgift inte var att äta snittar och dricka champagne med societeten.
Chile lämnade Edelstam då han utvisades och mottogs som en hjälte i Sverige av det chilenska flyktingar han hjälpt. På UD blev han emellertid sedd som något av en paria.
Eftersom ämnet intresserar mig är jag nyfiken på Svarta nejlikan trots att jag känner en viss skepsism inför filmer som utspelas i icke engelskspråkiga länder och där dialogspråket trots detta är engelska. På något sätt gör det berättelsen mindre trovärdig.

För ett par år sedan hade en chilensk film med militärkuppen och diktaturen som tema premiär. Den kritikerosade filmen heter Machuca och handlar om två chilenska pojkars vänskap. Den ene av dem tillhör den övre medelklass, den andre lever i Santiagos fattigkvarter och filmen skildrar hur olika militärkuppen slår mot de båda pojkarna och deras familjer som inte väljer samma sida i konflikten. Machuca ger en bra bild av Chile tiden före och kort efter militärkuppen och är definitivt sevärd om man är intresserad av landet eller ämnet.

Valpo ur en annan synvinkel

De sista dagarna innan jag lämnade Chile besökte jag både Viña del Mar och grannstaden Valparaíso.
Valparaíso föll mig till en början inte riktigt i smaken, mer om mitt första besök i Valparaíso har jag skrivit om här. Men även städer man vid ett första möte inte fattat tycke för kan vara värda en andra chans och jag blev under min tid i Chile tvungen att revidera min uppfattning om Valparaíso.
Skulle jag välja en plats att bosätta mig på, ja då föredrar jag fortfarande Viña. Men jag inser att de två städerna som ligger så tätt intill varandra att den ena tar vid där den andra slutar, är av helt olika karaktär och därför också ojämförliga. Valparaíso är en studentstad som då mörkret sänker sig inte faller i dvala utan istället sjuder av liv på pubar och andra uteställen belägna på undangömda bakgator. Där Viña är medelklass, rent och prydligt med ett välplanerat rutnät av gator är Valparaíso bohemiskt, ruffigt och oorganiserat.
Staden består av två delar, den plana som ligger i höjd med hamnen och i vilken byggnationerna mestadels består av gråa, färglösa sextiotalshus. Det är här man finner "innerstan", banker, affärer och universitet. På gatorna kör giftpyrande bussar som spyr ut en kväljande arom av smutsiga avgaser. Den andra delen av stan, los cerros, eller kullarna sträcker sig i varierande formationer upp mot himlen där det "platta" Valparaíso tar slut. Vore det inte för kullarna hade Valparaíso saknat den speciella karaktär staden har idag. Förmodligen hade det bara varit ännu en bebodd prick på den chilenska kartan och knappast hade Valparíso utsetts till världsarvsstad av UNESCO.
Att ta sig upp till de höga kullarna från stan gör man lättast med någon av de trähissar som mer liknar linbanor och är så typiska för Valparaíso. För 200 pesos (ca 3kr) slipper man flåsa sig uppför de långa och branta kullarna som tycks luta i 90°. Ett mycket förmånligt pris kan det tyckas, men för dem som är bosatta uppe på kullarna är hissarna något man använder sig av kanske flera gånger om dagen.
Att befinna sig på Valparaísos kullar är som att promenera omkring i ett enormt konstmuseum under bar himmel. Väggar och husfasader är täckta av vackra målningar, iögonfallande graffiti och kreativitet i alla dess former.
Personligen tycker jag att gatukonsten är den största behållningen man som besökare får av Valparaíso, målningarna utgörs inte av slumpmässigt kladd eller klotter här och där utan av riktiga konstverk.






Utöver de många väggmålningarna är Valparaíso även känt för sina hus som tycks klättra uppför kullarna och krampaktigt håller sig fast på randen av branter och stup. Samtliga hus är av trä och många av dem är målade i glada och lysande färger.







Typiska Valparaíso hus på kullarna i trä och ljusa färger

Färgstarka Valparaíso, på kullarna är det svårt att hitta trista och livlösa byggnader.


På sina ställen är även förfallet stort, färgen på de en gång vackra trähusen som numera liknar ruckel har flagnat och byggnaderna ser ut som om de skall falla ihop vid minsta vindpust. Valparaíso är också skräpigt och smutsigt och därför blev ingen gladare än jag då det tillkännagavs att 27 miljoner dollar skall skänkas till staden för restaurering av byggnader och utplaceringar av papperskorgar. De lär komma väl till plats.






Hamnen i Valparaíso

Plaza Sotomayor med ett monument uppfört till minne av "hjältarna i Iquique".

Om någon skulle vara nyfiken på Valparaíso finns mer information att hämta här och här.

Parque Arauco

Köpcenter i Las Condes, Santiago en vinterkväll i juni.

Otrevliga spanjorer, trevliga chilenare

En fördel med att vistas i Chile jämfört med t.ex. Spanien där jag också har bott i längre perioder är att man slipper bli lätt irriterad eller ibland till och med fly förbannad i tid och otid. För är det något som spanjorer är duktiga på så är det att vara otrevliga. Kanske är det egentligen en kulturell definitionsfråga, för det som jag som svensk uppfattar som otrevlighet kan av spanjorer lika väl uppfattas som uppriktighet eller ett enkelt sätt på vilket man ventilerar sina känslor.
Vad är det då som gör spanjorer så otrevligt? Jo, spanjorer har en förmåga att vara brutalt uppriktiga och säga precis vad de tycker och tänker rätt ut i luften utan ta den minsta hänsyn till hur agressionsobjektet kan tänkas reagera, eller om personen i fråga blir ledsen över den hagelskur av tillmälen och okvädningsord som nedfaller över honom/henne. Ofta blev jag både förvånad, arg och ledsen då jag blev vittne till eller själv råkade befinna mig i situationer där jag blev utsatt för den spanska uppriktigheten. Ett konkret exempel som jag minns extra väl är den gång jag stod i kö i en mataffär. Det var en vardag vid sjutiden då spanjorerna slutat jobbet och det ofta är extra mycket folk i affärerna. Längst fram i kön stod en äldre man som hade svårt att röra sig och tog en väldig tid på sig då han radade upp sina varor på rullbandet. Då mannen skulle betala tappade han sin plånbok och mynten rullade ut över golvet i affären. När han långsamt och med svårighet böjde sig ner för att plocka upp mynten började någon längre bak i kön högljutt oja sig och stöna över vilken tid det tog. Snart instämde fler personer i kön och började högt beklaga sig över mannens långsamhet och hur bråttom de hade. Själv blev jag stum och trodde knappt att det var sant. Bristen på empati som de köande uppvisade gjorde mig ledsen och jag funderade på om de skulle reagerat likadant om de gällde en egen anhörig.

Ibland tog jag upp ämnet spanjorers otrevlighet med någon spansk vän som nog höll med om att folk kunde vara alltför uppriktiga och okänsliga men samtidigt menade att man som spanjor inte tar lika illa upp.
Var det något som jag aldrig kunde vänja mig vid eller acceptera var det just denna typ av ofta omotiverad ilska och irritation som man inte gjorde något för att dölja. Som tur var blev jag själv snabbt mycket duktig på att fälla dräpande kommentarer så fort det behövdes och slapp på så sätt att gå hem och vara arg eller upprörd resten av dagen över att jag hållit tyst när jag egentligen velat säga mitt hjärtas mening.
Sist jag blev riktigt irriterad var när mitt flyg med destination Madrid just hade landat. En kostymklädd herre i 50-årsåldern öppnade luckan över sätena för att ta ut sin väska varpå ett stort paket som var mitt faller ur luckan. Mannen tittar på min inslagna present som faller till golvet men gör inte en ansats till att ta upp det. Jag som genast blir irriterad över vad jag i den stunden uppfattar som den typiskt spanska nonchalansen fäller en sur kommentar om att paketet faktiskt är mitt och hur svårt kan det vara att plocka upp det från golvet istället för att låta det ligga kvar i gången där folk kan trampa på det? Mannen som (kors i taket) uppenbarligen blir lite skamsen plockar faktiskt upp mitt paket och ber om ursäkt.

Inte en enda gång i Chile råkade jag ut för sådana här incidenter. Faktum är att jag tror att chilenarna är alltför artiga, vänliga och blyga för att prestera något liknande. Jag har väldigt svårt att tänka mig att scenariot med den äldre mannen i snabbköpet skulle kunna utspelas i Chile.
I Chile är det inte socialt accepterat att ohämmat spy galla över okända människor på samma sätt som det ibland tycks vara i Spanien. Det är märkligt, för egentligen är ju egenskapen att våga säga vad man tänker och tycker eftersträvansvärd, men (inser jag efter mina år i Spanien) definitivt inte i alla lägen.

Om mig

Jag fick en utmaning av Lisa...
Regler: den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren åtta nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i kommentarrutorna på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. Jag uppfattas ofta som rätt pratsam och social men är tystare i grupp och ser mig själv som ganska blyg.

2. Jag är 162 cm lång och har aldrig vägt mer än 51 kilo men hade ändå en period under mina tonår då jag tyckte att jag var för tjock och levde på keso och knäckebröd ända tills jag insåg hur fruktansvärt tråkigt det var. Självplågeri har aldrig varit min grej, jag är alldeles för odisciplinerad.

3. Att läsa har så länge jag kan minnas varit en av mina favoritsysselsättningar och jag har alltid minst två böcker på gång.

4. Utöver att läsa är jag mycket intresserad av matlagning och är (i mitt tycke) en av de bästa kockar vars mat jag smakat.

5. Jag trivs bra i Sverige och kommer förmodligen bli kvar här ett par år framöver men kan inte tänka mig att leva hela mitt liv här.

6. Jag ser inget fel i att man väljer att betala för att få tråkiga sysslor som städning utförda i sitt hem men tycket att det är helt befängt och helgalet att detta skall vara avdragsgillt.

7. Jag tycker egentligen inte att hundar skall sova i sängen men delar själv säng med en 13-årig mellanpudel.

8. Jag är allergisk mot 2000-talets moderna ”flumnamn” och fattar inte hur folk kan döpa sina ungar till Vilda och Tindra.

Eftersom jag inte vill att någon skall känna sig tvingad att svara uppmanar jag den som läser det här och känner för det att svara.

Min sängkompis