Gott nytt år!

Torre Entel i Santiago sär stadens största fyrverkeriskådespel utspelas.

Så är då ännu ett år nästan tillända. Under december månad har jag varit osedvanligt impoduktiv då det gäller bloggandet. Inspirationen har sinat i större strömmar än vanligt vilket ännu en gång har fått mig att fundera över bloggens fortlevnad, kanske är det dags för begravning snart?
Liksom Therese tycker jag att det var lättare att hitta saker att skriva om då jag befann mig långt hemifrån och allting föreföll mig nytt och annorlunda. Hemma i vardagen går alltför lite tid åt till att filosofera över omvärlden, allting går på rutin och likt ett trött lokomotiv kör man på i samma gamla spår som vanligt.

Att skriva om Chile känns allt mer inaktuellt och avlägset. Det var nu ett halvår sedan jag lämnade landet, men i själva verket känns det som om det var evigheter sedan jag befann mig i Santiago. Nyårsnatten förra året beskådade jag de fyrverkerier som varje år avfyras från telefoniföretaget Entels torn som högrest sträcker sig upp i skyn och kan ses från stora delar av Santiago. Torre Entel som tornet kallas är en i dagsljus ganska ful byggnad från vilken man sedan 1992 har skjutit upp Santiagos mest påkostade fyrverkeriskådespel.
Ännu större och mer färgsprakande fyrverkeriskådespel kan i Chile beskådas i någon av kuststäderna Viña del Mar, Valparaíso eller Rancagua. Förra året genomförde man i dessa tre städer som är belägna på kort avstånd ifrån varandra en gemensam fyrverkerishow som sades vara den bästa i Chile och kanske till och med i hela Sydamerika. Tyvärr var jag inte på plats själv för att kunna verifiera detta påstående men av vänner och bekanta som var där fick jag höra att det var en helt extraordinär upplevelse.

Årets nyårsfirande kommer för min del inte att innebära något vilt partajande, och egentligen är detta inget som jag kommer att sakna. Liksom Lisa har även jag en liten hund som avskyr raketer och själv är jag i ärlighetens namn också rätt skotträdd.
Jag har svårt att förstå hur man som privatperson kan bränna tusenlappar på att avfyra fyrverkerier som bara är en fest för ögat i ett par sekunder under en natt. Om jag hade fått bestämma hade raket- och fyrverkeriförsäljningen liksom uppskjutandet varit mer reglerat. Nu skjuts det hejvilt åt alla håll och kanter av människor som kanske fått i sig lite för mycket sprit och som utgör en fara både för sig själva och för andra. I Chile är det om jag inte misminner mig förbjudet för privatpersoner att fyra av raketer, istället annordnas större skådespel av företag likt det i Entel tornet.
Till nyår hoppas jag få uppleva en relativt lugn kväll med en inte alltför rädd hund. I vad som förmodligen blir årets sista inlägg vill jag förstås passa på att önska er bloggläsare ett Gott nytt år, kanske hörs vi igen 2008!

Skuggan av Torre Entel avtecknar sig i en byggnad.

La suma de los días

Jag hade nästan givit upp förhoppningarna om att någonsin få läsa en underhållande och välskriven bok av Isabel Allende igen, för Allende är en ojämn och opålitlig författarinna som i sina bästa stunder uppvisar en berättarteknik som påminner om Latinamerikas främsta författare för att därefter dala till en nivå som har mer gemensamt med snabbköpens harlequinromaner än med García Márquez.
I senaste boken, La suma de los días är Allende i sitt essä. Och när Allende är som bäst är hon rolig, underhållande och definitivt läsvärd.
La suma de los días tar vid där den självbiografiska Paula av samma författarinna slutar. I Paula fick läsarna följa Isabel Allendes vakan vid den porfyrisjuka dotterns dödsbädd, den senaste boken är författad som ett brev till Paula i vilket Isabel Allende berättar om tiden som förflutit sedan dotterns död. Hon berättar om sin många gånger kaosartade vardag, livet i Kalifornien och de många dramer som utspelas i Allendes stora familj med skilsmässor, otrohet och dödsfall.
La suma de los días är framförallt ett familjeporträtt och ett på intet sätt förskönat sådant vilket känns ganska befriande. Allende visar upp sin familj sådan som den är, med fel och brister som många utav nutidens familjer delar.
La suma de los días finns ännu inte på svenska men är en relativt lättläst bok som man bör klara av att läsa även om man inte anser sig vara någon mästare på spanska.

Donkey Xote

Till helgen har en animerad film som bygger på boken om en av Spaniens främsta litterära personligheter premiär. Personen ifråga är naturligtvis Don Quijote, den galne och äventyrslystne riddaren från La Mancha. I denna nya filmversion som regisserats av spanjoren José Pozo och fått titeln Donkey Xote återfinns alla de välkända karaktärerna från litteraturens värld, vapendragaren Sancho Panza, Don Quijotes häst Rocinante och många fler. De söta animerade figurerna påminner mig om Shrek och får mig att hoppas att filmen även når våra nordliga breddgrader.

El rastro

Bild från Wikipedia

På söndagar och helgdagar kan man i Madrid roa sig med att besöka El Rastro, en stor marknad belägen mellan Plaza Mayor, La latina och Puerta de Toledo. Marknaden som pågår från nio på morgonen till klockan tre på eftermiddagen fylls efter den första timmen snabbt med folk. Anländer man fram emot förmiddagen är det bästa man kan göra att se till att vässa armbågarna ordentligt och inte vara folkskygg, för lemmeltåget av besökare tycks vara oändligt och sniglar sig plågsamt sakta fram mellan de många stånden.

Själv undvek jag under den tid jag bodde i Madrid gärna El Rastro just på grund av den outhärdliga trängseln, förra helgen gjorde jag emellertid annorlunda. För begränsar sig ens vistelse i Spaniens huvudstad enbart till en helg känns det nästintill som ett obligatoriskt utflyktsmål att besöka Madrids största loppmarknad. Ordet loppmarknad känns lite missvisande då det får de flesta att associera till begagnade föremål eller kanske rentav skräp som säljs för en billig spottsyver. Men det mesta som säljs i stånden på El Rastro är faktiskt nya ting, huruvida det är skräp eller ej är upp till besökaren att bedöma. Bland otaliga stånd står barnkläder, smycken, strumpor, cd-skivor, souvenirer, blommor, böcker, husgeråd och förstås en massa krimskrams och mycket mer att finna. För egen del fyndade jag ett par vackra sjalar för 2 euros styck och strumpor för 1 euro.
Den stora fördelen med El Rastro är priserna som på de flesta föremål är lägre eller mycket lägre än priset för samma produkter på annat håll. Och trängseln till trots, visst är det något speciellt med att ströva längs gatorna en kylig vintermorgon och inventera utbudet i de små stånden längs vägen medan solens strålar som fortfarande för med sig ett uns av värme filtrerar sig ned mellan husväggarna.

Ytterligare ett spansktalande land?

I dagens El mundo kan man läsa att Filippinernas president Gloria Macapagal som är på besök i Spanien har tillkännagivit att spanska på nytt skall bli ett obligatoriskt ämne i skolorna på öarna. På Filippinerna som var en del av det spanska imperiet från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet har spanska inte använts i skolorna sedan 1987 och om bakgrunden till beslutet står ingenting att läsa.
Att införa spanska som ett obligatoriskt ämne applåderas och stöds förstås av den spanska regeringen som lovar att bistå med bland annat läromedel och utbildning av lärare.
Spanska är idag officiellt språk i 21 länder och talas dessutom av stora delar av befolkningen i länder som USA och Andorra och på platser som Gibraltar.
Det råder inga tvivel om att spanska är ett språk med stor utbredning som den enskilde individen kan ha nytta av att lära sig, men känns det inte lite nykolonialt att återuppväcka ett "dött" språk som inte använts i landet på 20 år?

El cantante

Gårdagskvällen tillbringade jag hemma i soffan med att titta på film, El cantante med Jennifer López och maken Marc Anthony i huvudrollerna blev det. Filmen skildrar den puertorikanske salsasångaren Hector Lavoes tragiska levnadsöde. Lavoe flyttade i början av sextiotalet till New York från Puerto Rico och började sin karriär som sångare i Willie Colons band.
Ju bättre det gick för Lavoe på scen, dessto sämre tycks det ha gått på det personliga planet. Lavoe missbrukade bland annat heroin, föll in i en djup depression och försökte ta sitt liv genom att hoppa från nionde våningen från ett hotell. Lavoe överlevde men blev delvis förlamad och avled fem år senare år 1986 i AIDS.
I salsavärlden räknas Hector Lavoe fortfarande till de riktigt stora och filmen om hans liv gör honom inte riktigt rättvisa. Soundtracket däremot är en riktig pärla, speciellt mycket gillar jag ledmotivet El cantante.

Spanska barnkläder

Något som aldrig upphör att fascinera mig är spanjorernas förkärlek för att klä sina små som vore de gubbar och tanter i miniatyrupplaga.
I Spanien tycks man inte välja kläder till sina barn efter hur slitstarkt, tåligt eller lekvänligt ett plagg är. Istället är det av vikt att de små liven är så prydligt klädda som möjligt, allt för att ge en air av flärd, elegans, rikedom och klass. Skitsamma att treåringens lackskor, plisserade kjol och knästrumpor kanske inte lämpar sig så väl att bygga slott i sandlådan med, viktigare är ju att den lilla ser ut och uppför sig som en mindre kopia av mamma.
Pojkarna å sin sida ser även de ut som små gubbar hämtade ur de första årtiondena av förra seklet. Gärna iklädda små dufflar i murriga eller dystra färger, hängslen och varför inte en pullover över den stärkta vita skjortan. Klädmodet för människor som knappt är en tvärhand höga kunde inte skilja sig mer från svenska halksockar, sjuttiotalsmönstrade barnkläder eller H&M:s färgglada kollektioner.
Vad är det egentligen som driver spanska föräldrar att klä upp sina barn som om de skulle på finkalas när de i själva verket bara tar en promenad i parken?