Det chilenska köket

Ibland händer det att jag framför datorskärmen på kontoret blickar ut genom fönstret mot en regntung himmel, suckar och låter tankarna flyga iväg en aning och drömmer mig bort till Chile. Kanske önskar jag att jag i februarisolens värmande strålar satt på en uteservering i Valparaíso, smuttade på en pisco sour och väntande på att få in en nygrillad reineta på bordet.
Egentligen tycker jag inte att den chilenska maten är särskilt märkvärdig. Det finns många länder som erbjuder mer varierad och mer smakrik kost än Chile. Men även i Chile finner man förstås en hel del godbitar, speciellt om man upskattar det som havet bjuder på. En typisk rätt är paila marina. En soppa gjord på musslor, räkor samt en mängd andra fiskar och havsdjur som om den skall intagas på rätt sätt bör serveras i de traditionella lerkärl som tillverkas i byn Pomaire.
En annan chilensk favorit är pastel de choclo, en slags gratäng gjord på mosad majs, köttfärs, oliver och ibland kyckling som lagas i ugn och som på restauranger tyvärr ibland ganska oftas serveras gratinerad med socker.
Pastel de choclo är annars en utsökt rätt som jag lagat hemma ett par gånger, men då helst utan socker.

Pastel de choclo serverat i keramikkärl från Pomaire

Något annat som man inte skall missa att pröva på om man råkar befinna sig i Chile under sommarsäsongen är mote con huesillo som säljs i så gott som varje gathörn. Mote con huesillo är en söt dryck gjord på det kokade sädesslaget mote samt torkade persikor och funkar bra både som dryck och efterätt.
Mote con huesillo, passar utmärkt en het sommardag

I Chile bör man även passa på att skölja ner varje måltid med ett glas rödvin, extra populärt till alla asados (grillfester). Att grilla är chilenarna förövrigt barnsligt förtjusta i. Till skillnad från här hemma där varje grillning är ett helt projekt med avancerade marinader, 50 olika sorters sallader och andra tillbehör så nöjer man sig i Chile med att slänga på ett stycke blodig biff på grillen. Sedan är det klart. Gärna och ofta skall det grillas, helst varje helg utan fler tillbehör än lite bröd och möjligtvis salt och peppar. En trevlig sed tycker jag, trots att blodiga biffar inte riktigt är min melodi.

Bloggande på lågfrekvens och filmfestival

Bloggidéerna tycks ha sinat totalt och inläggen blir färre och färre. Kanske är det dags att ta sig i kragen och vara lika produktiv som tidigare.
Fast ärligt talat börjar jag bli rätt trött på den här bloggen och funderar på om jag skall lägga ner, starta en ny med annat tema eller vänta och se om inspirationen behagar infinna sig igen.

Nästa vecka startar (appropå ingenting) Göteborgs filmfestival. Själv brukar jag alltid passa på att se ett par filmer som jag med största säkerhet inte skulle haft möjlighet att se annars.
Årets tema är Mexiko varför festivalprogrammet denna gång bjuder på ett flertal filmer från landet, bland annat skådespelaren Gael García Bernals regidebut Deficit. Även Gael själv lär dyka upp på festivalen för den som vill ta sig en titt.
För egen del är jag nog mer sugen på att titta på Guillermo del Toros senaste film och Spaniens oscarsbidrag El orfanato eller Barnhemmet som filmen heter på svenska. Pans labyrint av samme regissör var tveklöst en av förra årets bästa filmer och efter vad jag har hört skall även Barnhemmet, som går upp på svenska biografer i mars, vara lika sevärd.

Hjälpa borta, hjälpa hemma

En vän till mig som älskar att resa och drömmer om att "rädda världen" har under en längre tid funderat på att kombinera sitt resande med volontärarbete. Tills alldeles nyligen då hon slogs av det absurda i det hela, varför åka till andra sidan jordklotet för att "hjälpa" när det finns människor i ens närhet som även de är i behov av hjälp. Ibland kanske de till och med befinner sig på närmare avstånd än vad man tror.
Min kompis har en väninna som lever ensam med tre barn och som under en längre tid har haft det besvärligt av olika anledningar. Så istället för att åka till Indien och arbeta på barnhem eller åka till Costa Rica och rädda utrotningshotade djur, så beslöt hon sig för att erbjuda denna väninna stöd och avlastning. Väninnan blev glad över erbjudandet och trots att de två även tidigare umgicks är min kompis numera delaktig i familjens liv på ett annat sätt en tidigare. Bägge parter tycks vara mycket nöjda över arrangemanget och speciellt då min kompis som kom till insikt om att man inte behöver resa till andra sidan jorden för att göra nytta.

Enligt en artikel jag läste innan jul ger svenskar helst till svenskar när det gäller att bidra ekonomiskt till olika organisationer och stiftelser. En av de organisationer som under förra året lyckades samla in mest pengar var cancerfonden. Kanske inte så förvånande med tanke på att det ofta är lättare att identifiera sig med och känna empati för människor och händelser i vår närhet. Men om man dragit denna logiska slutsats är det dessto svårare att förstå varför så många svenskar känner ett behov av att ge sig av till Långtbortistan för göra en insats för sina medmänniskor. Och dessutom betala en massa pengar för det. Jag menar, vem skulle på hemmaplan kunna tänka sig att betala för att få arbeta för t.ex. Frälsningsarmén? De flesta skulle inte ens göra det gratis.
Givetvis är jag medveten om att det för dem som ger sig av för att volontärarbeta säkerligen finns flera skäl såsom äventyrslusta och kanske en önskan om att förverkliga sig själv. Men ändå, vist är det lite lustigt. För trots att jag inte har en negativ syn på volontärarbete i allmänhet (jag tror visst att man som 18-åring kan åka till Kenya, arbeta på barnhem och få en upplevelse som både är till nytta för andra och för än själv), så känns det hela lite paradoxalt.

Vi svenskar hjälper gärna, men helst skall vi kunna slå två flugor i en smäll och förverkliga oss själva på samma gång. Och känner man att man inte har tid över för allt detta så nöjer man sig med att skänka ett par kronor till en ideell organisation. Att själv ta initiativ, göra en insats och hjälpa en granne i nöd är de flesta nog tyvärr mindre benägna att göra. Det är ju samhällets uppgift. Sjuka och gamla skall förvaras och tas om hand av någon, men inte av oss själva. Detsamma tycks gälla för barn som skall skötas om och hållas inspärrade på dagis minst 8 timmar om dagen så att alla vi andra hinner jobba ihjäl oss någonstans på vägen mellan förskolan och ålderdomshemmet.

Psst...

Läsvärt reportage om min favoritstad Madrid i Göteborgs-Posten.

Boktips

Att läsa Hälsningar från ondskans axelmakter av journalisten Caroline Salzinger som precis kommit ut i pocket, är som att läsa ett brev från en god vän. Avsändaren sänder sina hälsningar från platser som i många fall är otillgängliga, stängda eller helt enkelt otänkbara resemål för de flesta turister. Liksom titeln avslöjar har bokens författarinna besökt de länder som av USA givits epitetet "ondskans axelmakter". Bland dessa återfinns bland annat Syrien, Iran, Irak, Nordkorea, Libyen och Kuba. Vart och ett av länderna tillägnas ett par kapitel i vilka bokens författarinna intervjuar människor som bor i landet, fyller sidorna med vardagssamtal och däremellan hänger med andra journalister på hotell som tycks ha som enda uppgift att logera världens samlade presskår.
Språket känns familjärt och enkelt, berättelserna skildrar för det mesta inga extraordinära händelser och Caroline Salzinger delar gärna med sig av sin personliga vardag. Den familjära tonen är något av bokens styrka, den gör den lättläst och underhållande samtidigt som man ibland inte kan låta bli att önska att en del av reportagen hade varit lite mer djupgående. Boken är trevlig i all sin charm och enkelhet och fungerar bra som en apptitretare för den som är nyfiken på ondskans axelmakter. Men vill man veta mer om länderna räcker förmodligen inte tre kapitel skrivna av någon som tillbringat två veckor i ett land, bott på journalisthotell och inte talar landets språk. Lite grann känns det som om jag, efter en charterresa till Gran Canaria skulle skriva en bok om landet. Visst hade min bok kunnat vara underhållande men förmodligen hade mina insikter och analyser blivit ungefärlika djupa som Caroline Salzingers. Därmed inte sagt att boken inte skulle vara läsvärd, för det är den absolut och jag hoppas få läsa mer av Caroline Salzinger i framtiden.