Herrelösa hundar

Lösspringande hundar finns det många av. Här ligger en utav dem och vilar vid mapochofloden.

I Chile är lösspringande hundar fortfarande ett vanligt förekommande problem. För den hundrädda kan det säkert vara mycket obehagligt att stöta på klungor av herrelösa hundar. Mig stör de inte nämnvärt. De är inte särskilt påträngande och lämnar du dem ifred gör de detsamma.
Trots att de flesta kringstrykande hundar man ser på gatan saknar en formell ägare så ser många av dem förvånansvärt välmående ut. Affärsägare eller privatpersoner boende i områden som frekventeras av lösspringande hundar ställer ofta ut mat och vatten till hundarna som brukar hålla sig till ett och samma kvarter.

Alla herrelösa hundar klarar sig naturligtvis inte lika väl. I vårt kvarter finns en hund som jag gissar lider av svår skabb. Jag ser honom ofta när jag går till snabbköpet eller till parken med Lillprinsen.
Hundens öron och ansikte saknar hår och har ersatts av något som närmast liknar elefanthud. På magen är huden blottad och på sina ställen bär hunden öppna sår som han kliar och kliar och kliar.
Jag blir fruktansvärt illa berörd varje gång jag ser den här hunden. Fler än en gång har jag tänkt "varför gör ingen något?". Självklart har tanken tänkts utan att jag reflekterat över att denna någon även skulle kunna vara jag själv.
Så igår stötte jag på nytt ihop med denna uppenbarligen mycket sjuka och allt annat än välmående hund. Jag funderade lite på föregående inlägg och tänkte att det kanske är larvigt att engagera sig i en hund när det finns människor som är i lika stort behov av hjälp.
Länge låg jag vaken och förföljdes av bilden av hunden som utöver att den själv måste lida svårt även utgör en smittorisk för andra lösspringande hundar.
Jag funderade på vad det skulle kosta att ta den med till en veterinär. Men sedan då? Vi åker snart hem och vem skulle ta hand om hunden. Inte heller kändes det som ett bra alternativ att skaffa en kanske oberäknelig gatuhund när man har en ettårig liten pojke.
Och sedan kom jag att tänka på Lillprinsens farföräldrar som båda är veterinärer och arbetar på hälsovårdsministeriet. Hälsovårdsministeriet fångade tidigare in lösspringade hundar för att avliva dem. Detta väckte förstås protester och avsky hos djurvänner varför man numera enbart fångar in och avlivar sjuka hundar. Så det var inte direkt med hopp om en bättre framtid för den stackars hunden som jag pratade med Lillprinsens farmor. Jag hoppades snarare på att hon skulle föreslå något alternativ som skulle förkorta hundens lidande.
Lillprinsens farmor talade mycket riktigt om att man inte längre fångar in friska hundar. Då jag förklarade att denna hund är allt annat än frisk lovade hon att hon skulle försöka se vad hon kunde göra.
Så i bästa fall fångas hunden förmdodligen in och avlivas. I sämsta fall händer ingenting och hunden får istället gå en långsam och plågsam död till mötes.

En hund och dess herre

På en gata mitt i centrala Santiago ligger en hemlös man intill en vägg.
Stenplattorna som utgör marken på vilka mannen ligger är mörkt grå. Precis som de kläder han bär.
I mötet med de mörka stenplattorna smälter han nästan samman med bakgrunden. Han blir nästan osynlig, blir ett med stenplattorna och smutsen. Eller skulle i varje fall vara det för de förbipasserande män i portfölj och kvinnor i dräkt som skyndar fram längs Santiagos gator.
För mannen är inte osynlig, följeslagaren han har vid sin sida; en lika hemlös men till synes ej herrelös tik får människor att stanna upp, titta och kanske. Ja, kanske känna medlidande.
Vid tikens buk ligger åtta, spräckliga, ynkliga och diande valpar.
En efter en stannar de förpipasserande fotgängarna. Någon lägger huvudet på sned, ser bekymrad ut och frågar efter valparnas ålder, En annan stryker tiken och hennes små kärleksfullt över huvudet. En tredje kastar ett snabbt ögonkast på mannen, låter blicken vandra och under ett par sekunder stanna kvar vid tiken och hennes valpar, lättar därefter på börsen och låter ett par mynt falla ned i mannens tiggarskål.

Är det lättare att känna medlidande med en herrelös hund än med en taklös man?
Är det de små och försvarslösa vaplarna som gläntar på dörren till de förbipasserandes hjärtan och senare även till deras plånböcker?
Är en hemlös hund med åtta små skrynkliga valpar mer ömkansvärd än en trasig människa?
Eller är det så att en människa aldrig är ömkansvärd?
För att hon inte likt en herrelös hund bör vara utelämnad åt andras välvilja?

Och min goda gräddsås...

När jag handlar frukt och grönt på vår lokala marknad om söndagarna älskar jag Chile och förbluffas över hur mycket färsk frukt och grönsaker man kan få för bara ett par tusen pesos (1000 pesos=12 kr).

När jag går till snabbköpet för att handla grädde till min goda sås (som jag har avstått från att göra eftersom jag vet att just grädde är skrämmande dyrt) så svimmar jag nästan. Priset för grädden som säljs i irriterande opraktiska plastpåsar som rymmer en liter ligger på 39 kronor påsen.
Så istället för vanlig vispgrädde kommer jag hem med crema espesa, ett slags tjock, vispad och söt grädde som säljs i små 120 grams förpackningar och har ett betydligt mer humant pris.

Nåväl, crema espesa passar bra till kladdkaka men är knappast lika god som riktig grädde.
Jag hoppas att chilenska mejeriproducenter snart inser att ingen människa behöver köpa en liter grädde åt gången. Speciellt inte när den är förpackad i en ej-återförslutningsbar plastpåse och kostar 40kr litern.

Kartellbildning i apoteksvärlden

För ett par dagar sedan avslöjades det att tre stora apotekskedjor i Chile gemensamt fattat beslut om prishöjningar på omkring 200 olika mediciner. De inblandade apotekskedjorna Cruz Verde, Farmacias Ahumada samt Salcobrand upptar tillsammans 91% av marknaden.
Då kartellbildningen avslöjades erkände en av de stora apotekskedjorna omedelbart medan de två andra valde att inte kommentera avslöjandet.
Människor är arga, upprörda och besvikna. I staden Concepción har ett flertal av de inblandade apoteken fått fönsterrutor krossade och i Santiago har demonstrationer mot kartellbildningen förekommit.
Värst drabbade av prishöjningarna blir äldre människor som lever på en låg pension och lider av fler än en av de sjukdomar för vilka priset på läkemedel höjs.
Mediciner är dyra, mycket dyra och för många människor återstår inte något annat alternativ än att sluta köpa de läkemedel de såväl behöver.

Gyllene lockar

"Du måste tvätta hans hår med produkter som innehåller kamomill för att behålla den fina, blonda färgen", säger en av Lillprinsens tias. Drar en hand genom prinsens guldlockar och lutar sig fram liksom för att understryka vikten av det hon just sagt.

I Chile kan man köpa en mängd hårprodukter som innehåller kamomill. Denna blomma vars välgörande egenskaper sägs bleka håret och bibehålla dess blondhet.

"Mmm...", säger jag "Det blir nog bra ändå. Han får den hårfärg han får".

Som om jag genom att använda ett visst schampo skulle kunna styra över vilken kulör min sons hår antar. Som om jag överhuvudtaget skulle ha något intresse av att styra och ställa över min ettårige sons hårfärg.
Det blir nog bra ändå, tänker jag.

Chilenska tidningar

Las últimas noticias är förmodligen Chiles mest folkliga nyhetstidning. Allt som oftast ser man människor på stan med ett exemplar av denna tidning under armen.
Populariteten har troligtvis en hel del med priset att göra. Las últimas noticias kostar ungefär tre kronor medan mer seriösa konkurrenter som La Tercera eller El Mercurio kostar en tia.
Och innehållet då? Jovars, lite av varje.
Det är inrikesnyheter (senaste nytt om vilken tuttfia som vikt ut sig i vilken tidning), politik (presidentan har setts i baddräkt på en strand i Brasilien), utrikesnyheter (senaste nytt om vilken utländsk tuttfia som har vikt ut sig i senaste numret av mexikanska Playboy) och så förstås sport (fotboll samt info om vilka fotbollspelare som dejtar vilka tuttfior).

Att bo lite här, lite där och lite överallt

Jag har nästan exakt två månader kvar i Chile. Samtidigt som jag bär på en känsla av att ha varit här i evigheter gör vetskapen om att jag snart är hemma att dessa månader i Chile känns som en droppe i havet.
Jag går just nu och funderar på om vi kanske skulle försöka bo här mer permanent.
Jag blir inspirerad när jag ser på en av minna vänner här i Chile. Hon kom hit med en knagglig spanska och idag fyra år senare har hon efter ett års studier ett bra jobb med schysst lön och framförallt en vardag i Chile.
Själv har jag inget speciellt att längta tillbaks till i Sverige. Självklart saknar jag min familj och mina vänner men jag tänker främst på andra saker. Som alla mina olika jobb, timanställningar och vikariat. En osäker framtid som inte alls känns lockande med ett Sverige i kris.
Därför har jag bestämt mig att på allvar ta reda hur goda mina möjligheter att hitta jobb eller studera ser ut i Chile. Väga för- mot nackdelar och se vilken skål som väger tyngst.

Dagens skratt...

...fick jag när jag trillade in på Annas blogg och läste om en muslimsk rektor som tar till sig svenska seder utan att kompromissa med sin egen tro.

Nueva Germania

Bernhard Föster, Nueva Germanias grundare. Bild från Wikipedia.

Jag fortsätter att läsa om andra världskriget och de krigsförbrytare som då kriget var förlorat lämnade Europa. Många av dem fann som bekant en fristad i samvetslösa länder som Chile, Paraguay, Brasilien och Argentina. Dessa länder i framförallt den södra delen av Sydamerika sträckte välvilligt ut en hand och tog emot tyska nazister och högt uppsatta SS-män. En förklaring till denna välvilja var den tyska maktelitens goda relationer till de styrande i många sydamerikanska länder. Dessutom hade flera av de tidigare nämnda länderna redan innan kriget tagit emot stora grupper av tyska invandrare. Majoriteten av de utvandrare som lämnade Europa för Sydamerika under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal gjorde det av samma skäl som dagens invandrare idag gör samma färd fast i motsatt riktning; av fattigdom och i sökandet efter en bättre framtid på andra sidan Atlanten.

Ett av de märkligaste äventyren och förmodligen även den mest stolliga utvandrarbravaden står Bernhard Föster för.
Den tyske läraren Bernhard Föster, tillika gift med Friedrich Nietzsches syster, utvandrade till Paraguay där han år 1886 grundade det lilla samhället Nueva Germania. Syftet med grundandet av den tyska kolonin var att finna en fristad där idén om den ariska rasens överlägsenhet och överhöghet skulle kunna utvecklas och frodas, långt ifrån de judar som Föster så innerligt avskydde.
Lyckligt nog för resten av världen utföll inte projektet riktigt på det sett som Föster hade önskat. De tyska invandrarna vantrivdes och led av det annorlunda klimatet. Det lilla samhällets medlemmar glömde snart bort orsaken till varför de befann sig i Paraguay och gifte sig med och smälte in bland lokalbefolningen.
Bernhard Föster själv begick självmord så snart som tre år efter kolonins grundande.
Det lilla samhället Nueva Germania finns dock fortfarande kvar i Paraguay. Dagens invånarna ägnar sig främst åt odlande av mate.
Elisabeth Förster Nietzsche återvände till Tyskland fem år efter makens självmord. Bild från Wikipedia

Ninas resa

När jag gick i gymnasiet ansåg jag -en aning arrogant- att jag sedan längesedan fyllt min kunskapskvot beträffande andra världskriget. Av skäl som jag nu har betydligt större förståelse för ägnades ju en stor andel av lektionstimmarna såväl under högstadiet som i gymnasiet i ämnet historia åt andra världskriget.
Eftersom jag var måttligt intresserad av krig har jag inte läst så mycket litteratur om andra världskriget sedan jag gick ur gymnasiet. Därför har jag inte förrän nu läst Lena Einhorns hyllade och augustprisbelönade Ninas resa, inte heller har jag sett dokumentären som boken bygger på.

Litteratur i vilken barn skildrar sina föräldrars liv blir lätt melodramatisk och onyanserad. Därför är det med glädje som jag upptäcker att Lena Einhorn förmår hålla sig neutral och objektiv till sin mamma Ninas levnadsberättelse. Och häri ligger bokens styrka när Einhorn rakt och sakligt berättar historian om den unga judiska Nina som växer upp i Warszawa strax innan kriget bryter ut. Läsaren får följa Nina från den bekymmerslösa barndomen till livet som gömd, ung flicka utan existensberättigande i Warszawas getto under andra världskriget.
Berättelsen är fängslande, gör ett djupt intryck och lämnar efter sig många tankar och funderingar.
Ninas resa är mycket läsvärd och får en svag 5:a i betyg av mig.

Mer välgörande än mate?

Incate från Cuzco. För lever, njurar, prostatan samt en mängd andra organ. Ett axplock från paketets baksidetext;
Hjälper mot huvudvärk, illamående, yrsel, gaser i magen och dålig andedräkt.
Stimulerar njurarnas funktion, lindrar reumatism och ger dig ett hälsosamt utseende.
Och detta var som sagt bara ett axplock av alla underverk som detta te kan uträtta.

Intressanta länkar om San Pedrofängelset

Jag håller just nu på och läser en superintressant bok skriven av en man vid namn Michel Foucault. Boken handlar om fängelsets uppkomst och historia, hur tanken om att brott skulle sonas fysiskt övergick till idén om att spärra in brottslingen för att låta själen sona brottet.
Jag googlade lite på nätet och hittade ett intressant bildreportage av BBC från San Pedrofängelset i Bolivia. San Pedro fängelset är en såväl fascinerande som skrämmande värld och har bland annat skildrats i den uppmärksammade boken El Choco av Markus Lutteman.
Betydligt bättre och mer intressant är dock engelsmannen Rusty Youngs bok Marching Powder från samma fängelse. I mitt googlande hittade jag även hemsidan för Marching Powder, även denna fylld med bilder. Surfa in!

Att vara invandrare - ett plus i CV:n

Igår åt vi middag med ett par goda vänner och pratade om hur annorlunda det är att vara utlänning i Chile jämfört med i Sverige.
Speciellt då man träder in på arbetsmarknaden. För till skillnad från i Sverige innebär inte ett konstigt, svåruttalat namn och efternamn att ens CV med en gång sorteras bort och läggs längst ned i högen av ansökningar av arbetsgivaren. Tvärtom ses ett utländskt namn som något positivt, kanske pratar utlänningen bättre engelska och kan bidra med andra erfarenheter än sina chilenska kollegor.
En utlänning ses som en tillgång hos de flesta företag och diskvalificeras inte med en gång för att hon eller han har en konstig brytning eller ett annorlunda utseende.
Jag är ofta kritisk till chilenarnas vurmande för allt som är utländskt, men en sak är säker. När det gäller att släppa in och välkomna folk från andra länder på arbetsmarknaden, så har Sverige en hel del att lära av Chile.

Konstiga spanska boktitlar

Surfar in på spanska bokhandeln Casa del libros webshop och noterar att Stieg Larsson är populär även i Spanien. Hans böcker återfinns på andra- och tredjeplats på bestsellerlistan.
Men, ser inte Lisbeth Sallander lite, lite konstig ut? (För jag antar att det är hon som avbildats på omslaget). Mer som ett våp än som en tuff hacker.
Och varför har boken Män som hatar kvinnor givits titeln Los hombres que no amaban a las mujeres (Män som inte älskade kvinnor)?
Mycket märkligt.

Mate och te

Så har jag då äntligen hittat den tebutik jag så länge letat efter. I Mall Panoramico i Providencia ligger den relativt nyöppnade tebutiken ZOE! Här säljs fövisso löste i färdigpackade påsar men det finns ändå möjlighet att lukta på te, strosa runt i affären och välja bland en mängd olika sorter. ZOE! är faktiskt den bästa tebutik jag besökt i Chile.
Genomsnittschilenaren bälgar förmodligen i sig lika mycket te per år som Svensson då det gäller kaffe. Trots detta är utbudet skralt, te i lösvikt existerar knappt och de flesta nöjer sig med att dricka Lipton Yellow Label i påsar.

Mest spännande i tebutiken jag besökte var att de sålde olika sorter smaksatt mate. Ungefär som när man säljer grönt te med smak.
Mate hör till de allra nyttigaste alternativen bland varma drycker. Bland annat reducerar det kolesterol och inehåller en massa antioxidanter. Mate har alltid varit en aning för bittert och gräslikt i smaken för min del, men nu när jag har hittat både rökt och smaksatt mate har jag blivit sugen på att testa det igen. En del drycker kräver ju fler än någon enstaka provsmakning för att man skall lära sig uppskatta dem och så kanske det även är med mate.

Dagens skratt

På Vladdes blogg hittade jag den här roliga felsägningen. Ibland är det svårt att hålla tungan rätt i mun, även för Spaniens premiärminister.

En lång väg kvar att gå

Att en homosexuell pappa som lever i ett samboförhållande har fått vårdnaden om sina två barn (istället för den hetrosexuella mamman) anses i Chile vara så anmärkningsvärt att det slås upp stort i såväl TV som tidningar.
Ibland känns det som Chile har en v ä l d i g t lång väg kvar att gå innan man uppnår jämlikhet för alla medborgare.

Tankar om rasism i Chile

Bloggen Mina tankar skrev ett inlägg om hur människor i positiva ordalag kommenterar hennes sons vita hy. Det fick mig att tänka på en konversation jag hade med en väninna i Chile som är mamma till en liten bebis.
Bebisen ifråga är en ljuvligt söt mörkhyad liten flicka som inte föddes skallig som de flesta svenska bebisar utan med en rejäl kalufs svart, tjockt hår. Farmodern till flickan som också hon är mörk som en indianska i hyn är förstås överförtjust i sitt barnbarn men uttryckte ett visst medlidande för den lilla nyfödda. "Hon kommer bli familjens nästa negra, precis som jag". Negra kan väl närmast översättas till svenska med negress eller svart kvinna. I varje chilensk skolklass tycks det finnas en negra eller en indio (indian). Precis som det finns en flaca (smalis)och en gordo (tjockis). Dessa epitet går inte att jämföra med svenska skällsord som svartskalle eftersom de lika gärna kan vara kärleksfulla smeknamn. Detta till trots bör det påpekas att den som kallas för negra eller indio sällan uppfattar detta som direkt smickrande. Förklaringen heter givetvis rasism. Chile är ett av de få länder i Sydamerika som saknar invånare av afrikanskt ursprung. Att kalla någon för negro syftar således inte till att katalogisera en människa efter etniskt ursprung eller anspela på dennas afrikanska rötter. Chiles befolkning utgörs av en av en klick vita, en stor mängd mestiser samt en liten klick ursprungsbefolkning. Ursprungsbefolkningen diskrimineras fortfarande och tillhör generellt sett de fattigaste. Att vara indian, eller negra(mörkhyad) innebär följaktligen att man är både fattigt och outbildad, knappast något åtråvärt i det chilenska klassamhället.
Jag har skrivit om det tidigare, men det bör sägas på nytt; rasismen i Sydamerika är betydligt mer komplex och svårdefinierad än i Sverige. Ofta har den mer med socialstatus att göra än med hudfärg.
Därför har jag som är mulatt aldrig upplevt mig bli rasistiskt behandlad i Chile. Som utlänning bedöms man förstås inte efter samma regelverk som den inhemska befolkningen. Och samtidigt som jag hör människor beklaga sig över hur hemskt det känns att vara klassens negro eller negra och hur söt min son är med sitt blonda hår och sina blåa ögon, har jag själv vid ett flertal tillfällen komplimenterats för min vackra hudfärg. Paradoxalt? Ja, verkligen. Vad man säger bakom min rygg (om man nu säger något överhuvudtaget) vet jag förstås inte. Men faktum kvarstår, som utlänning ses man som exotisk i Chile och behöver därför inte nödvändigtvis drabbas av den rasism som genomsyrar samhället.
Jag har dessutom ett par kubanska svarta vänner (i olika kulörer) som kan intyga att det är på det här viset. Istället för att drabbas av den oskrivna regeln "vitt är fint-svart är fult" som gäller för indianer och mestiser i Chile, så exotifieras den som kommer utifrån.
Nåväl, inte alla. Och definitivt inte de peruaner och bolivianer som under senare år emigrerat från sina hemländer i jakt på en på en bättre framtid i Chile. Peruaner och bolivianer talar många chilenare öppet illa om och ofta förvånas jag över hur mycket rasistisk dynga man ohämmat förmår ösa ur sig.
Bolivianer och framförallt peruaner är överrepresenterade i invandrinsstatistiken. De flesta är av indianskt ursprung och söker sig till Chile där de arbetar som hembiträden eller utför andra lågavlönade arbeten. Uppstår det någonstans varsomhelst ett problem rörande vadsomhelst där en peruan är inbladad, står svaret i folkmun för det mesta att finna just i den skyldiges nationalitet.

Chiles förhållande till sin egen ursprungsbefolkning och till invandrare av såväl sydamerikanskt som europeiskt ursprung kan man skriva hur mycket som helst om. Men just nu söker en liten prins min uppmärksamhet och jag låter därför detta bli min sista rad.

Havet

Det är något speciellt med städer som ligger nära havet. Kraxande fiskmåsar vid kajen, strandpromenader i skymningen och doften av hav, saltvatten och tång.
Trots att jag älskade Madrid saknade jag ofta närheten till havet. Det var alltid något som fattades mig. Inte ens världens största pool är något mer än ett ytterst påvert substitut för sand mellan tårna, snäcksamlande vid strandkanten och sommarljummet havsvatten.
Santiago ligger en bit ifrån havet. Som tur är har emellertid Chile vad som förmodligen är världens längsta kustremsa och stranden ligger aldrig särskilt långt bort. Så trots att jag ibland längtar är vetskapen om att en färd till havet när som helst är möjlig faktiskt fullt tillräcklig.

Bilderna visar hamnen i Valparaíso.

Stämpelipassetresa

Jag befinner mig i Chile på turistvisum och har precis som alla andra turister rätt att stanna i landet i 90 dagar. Mitt turistvisum går snart ut och valet står mellan att betala 100 dollar för att förlänga min vistelse i landet eller ge mig av på en obligatorisk stämpelipassetresa. Med tanke på att avgiften för att förlänga vistelsen är så hög, känns en resa som ett betydligt mer lockande alternativ. Helst av allt skulle jag vilja åka till La Paz eller Rio de Janeiro men bara en flygbiljett dit går på 600 dollar och tyvärr finns det inte utrymme för en sådan resa i budgeten nu. Därför står valet nu mellan Montevideo eller Lima. Den förstnämnda har jag aldrig besökt men jag har fått berättat för mig att Uruguays huvudstad är riktigt charmig, som ett Buenos Aires i miniatyr. Lima har jag varit i tidigare och tyckte mycket om staden så dit skulle jag gärna åka tillbaks.

Yttepyttiga Montevideo eller...

...mångmiljonstaden Lima. Bilder från Wikipedia.

I överklasstadsdelen Las Condes

Señora C och hennes dotter Señora A sitter vid middagsbordet och pratar om ett par goda vänner; en italiensk familj och deras två döttrar.

-Paula är gudomligt vacker. Blont hår och blå ögon. Madonnalik, säger Señora C.
- Ja, men den äldsta av döttrarna, Esther. Hon har ett knivstarpt intellekt, invänder Señora A.
- Det stämmer. Esther är oerhört intelligent. Hon brukar maila mig dikter hon skrivit, på italienska förstås men jag förstår dem alldeles utmärkt.
-Ja ni förstår, säger señora C, lutar sig framåt och vänder sig till oss övriga vid middagsbordet. Esther är en typisk europeisk kvinna.
Och med det är allt sagt. En typisk europeisk kvinna; kultiverad, modern och bildad. Och jag kan inte låta bli att småle och för mig själv tänka att något sådant som den typiska europeiska kvinnan förmodligen inte existerar annat än som en imaginär stereotyp i sydamerikanska kvinnors som Señora A:s och C:s medvetanden. Välutbildade kvinnor ur den högre medelklassen som har tillbringat och kommer att tillbringa alla framtida semestrar i Europa för att sedan komma hem och samtala med sina vänninor om sina upplevelser och erfarenheter av den förlovade kontinenten Europa. Kvinnor vars bild av Europa är starkt begränsad och egentligen bara innefattar Paris (civilisationens vagga), Madrid (frälsarnationens högborg) och Italien (bellisma, bellisima!).
Jag skulle kunna säga att den italienska kvinnan troligtvis har mer gemensamt med den chilenska kvinnan än med den lika europeiska svenskan. Och mellan allt prat om Paris överjordiska skönhet och Roms historiska underverk skulle jag kunna inflika ett par rader om varför man väljer att negligera latinamerikas egna fascinerande historia. Jag undrar i mitt stilla sinne varför man inte suckar lika hänfört över Machu Picchu eller Chichén Itzá som byggdes när stora delar av Europas befolkning fortfarande jagade mammut med påkar.
Men varför rasera dessa båda señoras chimär om det paradisiska Europa? Inte vill jag vara den som rubbar deras världsbild eller förstör den goda stämningen vid middagsbordet. Så jag håller istället tyst.

Siesta

Konst under bar himmel

Jag upphör aldrig att förvånas och står stum av beundran inför de otaliga gatans konstnärer som låter sina färgstarka, fantasifulla och fantastiska målningar pryda Chiles gator, väggar och murar. Det handlar sällan om löst klotter här och där utan om hela fasader som förvandlas till gigantiska konsthallar under bar himmel.
I Valparaíso finns gott om målningar av det här slaget. I Santiago hittar man tyvärr inte lika många exempel men de finns och jag blir alltid lika glad när jag ser dem.

En asado i väntan på hösten

Det märks redan att sommaren snart är slut. Dagstemperaturen överstiger numera sällan 27 grader och på nätterna är jag tvungen att komplettera de urslitna t-shirts jag sover i med ett par pyjamasbyxor.
Innan hösten har tagit över hoppas jag hinna med ytterligare ett par asados, något av det bästa med sommaren i Chile.
Jag grillar egentligen helst grönsaker men tackar sällan nej till en choripan , de kryddiga små korvar som läggs på grillen först och serveras i färskt bröd som en aptitretare. En flaska vin, öl och grönsaksgrillspett. Då är asadon som bäst.

På en vägg i Bellavista, Santiago

Istället för bokklubb - vinklubb

När jag var liten var jag medlem i ett antal olika bokklubbar. Jag tyckte alltid att det var lika spännande att springa till posten och ur paketet plocka fram en bok som jag under de följande dagarna sedan snabbt slukade.
Förmodligen finns det bokklubbar även i Chile även om jag inte känner till några. Vad jag däremot känner till och är medlem i är en vinklubb, en alldeles ypperlig idé.
Varje månad kommer posten till mig med ett stort paket innehållande tre olika vinflaskor. Ofta är det lite mer exklusiva viner som skiljer sig från dom man hittar snabbköpet. Och det är med samma spänning och förtjusning jag kände när jag öppnade mina bokpaket som den månatliga vinlådan öppnas.