16.4.09

Bloggen är trött...

...och jag med. Saknar tid, lust och inspiration till att skriva och tar därför bloggsemeser på obestämd tid.
Hasta luego!

13.4.09

En poets hem

Isla Negra är fantastiskt vacker plats belägen alldeles intill havet.
Fast jag föreställer mig att det var betydligt mer harmoniskt när poeten och nobelpristagaren Pablo Neruda bodde här.
Under dagarna vistas här hordvis av turister från världens alla hörn som kommit för att besöka Pablo Nerudas hem som gjorts om till museum. En bit från huset hittar man de obligatoriska souvenirstånden, en liten glasskiosk och så havet vars höga, vita vågor krossas mot klipporna vid strandkanten.





11.4.09

Kritik mot Slumdog Millionare

Hittade en intressant artikel i GP om de indiska barnskådespelarna i Slumdog Millionare som efter succéfilmen har återvänt till sin vardag i slummen. Kanske med en aning ljusare framtid i sikte. Trots den blygsamma lön de fick för sitt arbete (7000 respektive 18000 kr).

I GP hittar jag även en kritisk artikel av Salman Rushdie som påtalar det märkliga i regisören Danny Boyles uttalande om att han ville göra filmen eftersom; "han aldrig tidigare besökt Indien och inte visste något om landet och därför såg projektet som ett tillfälle". Hade en indisk regisör som vill skildra slummen i New York eftersom han aldrig tidigare besökt landet och inte kände till något om landet höjts till skyarna på samma sätt som Danny Boyle?, frågar sig Salman Rushdie.
När jag läser om Danny Boyles uttalande förstår jag plötsligt varför jag upplevde Slumdog Millionare som en aning naiv och banal.
Jag gillade filmen, tyckte den var helt okej men reagerade på att indierna pratade en västerländskanpassad engelska och ogillade den fåniga kärlekshistorien.

9.4.09

Glad Påsk !


Oh, jag som ville önska er en glad påsk. Men jag har ju ingen fin bild på ägg eller fjädrar.
Men en liten påskhare kan jag faktiskt bjuda på, så; Glad Påsk från mig och min påskhare!
Nu tar jag bloggpaus i ett par dagar.

Den katolska kyrkan och tonårsgraviditeter


Jag köper då och då den chilenska tidskriften The Clinic. En av få chilenska tidningar som skriver om politik, andra aktuella ämnen och inte har en tydlig högerprofil. På senare dar tycks musten ha gått ur tidskriften, ofta är den fylld av plumpa skämt och skräpartiklar. Men ibland glimmar den till, lyser upp och skriver om ämnen man knappast finner i de större dagstidningarna.
I senaste numret har man ett tvåsidigt reportage om tonårsmödrar.
Att bli mamma innan man själv hunnit bli vuxen är inte helt ovanligt i Chile där abort är förbjudet och sexualundervisning i skolan så gott som obefintlig. Enligt artikeln i The Clinic blir 25.000 tonårsflickor gravida varje år.
Före år 2005 var det mycket vanligt att flickor som blev gravida blev avstängda från skolan. Detta på grund av den katolska kyrkans starka inflytande som menade att gravida flickor var dåliga förebilder för sina jämnåriga kamrater.
Givetvis drabbade detta straff enbart flickorna, såvitt jag vet finns det inte något fall där en tonårig pappa blivit avstängd från skolan.
Att förvägras skolgång kan tyckas vara ett problem för den enskilda individen som blir avstängd. Men så är inte fallet när man systematisk utestänger gravida tonårsflickor från skolan generation efter generation. Barnet som föds av en mamma som med största sannolikhet saknar inkomst, föds även av en mor som saknar utbildning och både mor och barn sjunker på så sett allt djupare ner i fattigdom.
Statistiskt sett har antal födda barn per kvinna minskat i Chile. Inte så konstigt egentligen då landet står inför samma situation som en mängd europeiska länder. De som har råd väljer att satsa på karriär och utbildning, skjuter upp barnafödandet och föder färre barn.
Men det finns ett undantag. Bland kvinnor i åldersgruppen 15-19 sker istället fler födslar. 60% av de tonårsflickor som blir mammor blir dessutom gravida på nytt inom två år.

1990 försökte Patricio Aylwins regering (som efterträdde Pinochet) genomföra en lagförändring som skulle göra det olagligt för skolor att förvägra gravida tonårsflickor undervisning. Den katolska kyrkan invändingar mot detta lagförslag var dock så starka och ihärdiga att någon lagförändring inte kunde genomdrivas.
Problemet med tonårsgraviditeter forsatte att växa och 1994 utarbetades av regeringen ett program som bestod av tre dagars sexulundervisning till ungdomar i kommunala skolor. Även detta möttes av protester och avsky från den katolska kyrkan och det var inte förrän 2005 som man faktiskt lyckades genomföra den lagförändring som förbjuder såväl privata som kommunala skolor att förvägra gravida flickor undervisning. De skolor som bryter mot lagen får böta 1 miljon pesos.
I samband med lagförändringen förbjöds även skolor uppmana flickan att byta skola och/eller tvinga flickan att gå i skolan på andra tider än sina kamrater.
De enda protester som hördes år 2005 kom från en ärkebiskop i Valparaíso som menade att lagen;

"(...)kan ge ett intryck av att tonårsgraviditeter är en livsstil att efterlikna vilket inte är förenligt med verkligheten(...)".

Trots att gravida tonåringar idag har rätt till utbildning så hoppar 70% av alla gravida tonårsmödrar av skolan. Det är fortfarande upp till varje enskild skola att besluta om sexualundervisning bör vara en del av läroplanen eller ej, vilket resulterat i att majoriteten av skolorna inte har någon.
Fancy Lobos 16år som har en son på fem månader och intervjuas i The Clinic säger så här om preventivmedel till reportern:

"Jag fattade att vi borde använda kondom(...)men vi fattade inte riktigt hur man skulle sätta på den(...)kondomen gick sönder. Jag sa: Fan, jag kommer bli gravid. Men han (pojkvännen) sa: Nej, det är lugnt och om det händer tar jag på mig ansvaret, oroa dig inte. Och det hände. Jag blev gravid och här är jag. Ensam".

Reportern frågar Fancy om hon inte tänkte på att ta ett dagen efter-piller.

"Jag vet inte vad det är. Min mamma sa något om det till mig en gång men hon fattade inte heller någonting, haha".



På en skola i Santiago har man byggt ett dagis i anslutning till skolan eftersom så många av eleverna är gravida och/eller mammor.
Tonårsgraviditeter i Chile har också en tydlig klassproblematik där de vars föräldrar förväntar sig att dottern skall studer vidare och har ekonomiska resurser för att kunna bekosta utbildningen även har råd att bekosta en illegal abort.
För flickor ur de lägre samhällsklasserna blir graviditeten istället något som ingen förfasas över. Tvärtom är det kanske snarast något man förväntar sig, att flickan blir en tonårig mamma precis som sin mor och mormor.

Dulce de leche - inte riktigt min grej


Jag skulle gissa att omkring hälften av alla sötsaker som går att köpa i detta land innehåller dulce de leche. Dulce de leche görs av kokad, kondenserad mjölk och har en tjock, kolaliknande konsistens. I den här delen av världen älskar man det och speciellt populära är de kakliknande alfajores.
Jag tycker mest att dulce de leche förstör allt som kommer i dess väg och gör det oätligt sött. För utöver sötman så smakar dulce de leche egentligen inget särskilt.
Nej, tacka vet jag Alghrens bilar och turkisk peppar.

8.4.09

Statliga husbyggen

I helgen var vi och hälsade på en kusin till Lillprinsens pappa. Familjen bor i ett hus i en by i närheten av Isla Negra och lever ett liv som på flera plan skiljer sig från vardagen i Santiago.
Kusinens familj består utöver henne själv av maken som arbetar som busschaufför, en son på 16 år, en dotter på 12 år och så en dotter på 20 år som fortfarande bor hemma med sin sju månader gamla bebis. Pappan till bebisen pluggar i Valparaíso under veckorna och kommer hem till byn endast under helgerna där han bor hos sina föräldrar.
Kusinen säljer hantverk (tavlor, tvålar mm) som hon själv tillverkar på en lokal marknad, den 20-åriga dottern hjälper mamma på marknaden och de två andra barnen går fortfarande i skolan.
Familjen bor i ett litet, litet hus på omkring 50 m². De är trångbodda men har inte råd eller möjlighet att flytta till något större. Varenda lilla millimeter av husets yta upptas av prylar. Bebisens kläder som inte får plats någon annanstans står upptravade i papperslådor längs med väggarna.

När vi var där hoppades familjen och den äldsta dottern på att hon och hennes bebis skulle kunna bli aktuella för ett husbyggnadsprojekt finansierat av staten som snart skall påbörjas i byn.
För att kunna definiera vilka medborgare som räknas som fattiga och därmed kan bli aktuella för sådana här projekt låter man folk fylla i enkäter efter ett poängsystem där frågor om inkomst och antalet boende i hushållet besvaras. Ju fler poäng man har, dessto mindre troligt är det att man blir aktuell för någon av de statliga subventioner Chiles regering erbjuder för medborgare med låg inkomst. Kusinens familj konstaterade att efter att äldsta dottern fått sin dotter rasade deras poäng på enkäten i fråga (att ha en ogift, ung mor utan fast inkomst med bebis i hushållet ger inga höga poäng).

Tack vare (eller bör man kanske skriva på grund av?) dessa omständigheter har äldsta dottern nu kunnat ansöka om att få ett hus bekostat av staten. Den framtida husägaren skjuter alltid till en del av pengarna själv. Den 20-åriga dottern skulle i det här fallet betala 300.000 pesos (ca 4300kr) själv för huset på 42m² med en liten tomt. Resten av summan, 6 miljoner pesos betalas av den chilenska staten.
Den chilenska statens husbyggen är famösa. Ofta är det hafsbyggen som när vintern anländer visat sig sakna skydd mot både vatten och vind. Besvikna husägare som lagt alla sina besparingar på husköpet har ofta ingen möjlighet att själva åtgärda problemet.
I den lilla byn där kusinen bor är det emellertid ett kooperativ som har gått samman för att bygga husen. Staten finansierar enbart bygget vilket förhoppningsvis innebär hus av bättre kvalitet.
I svenska stadsboendes öron kanske det låter flådigt med just ett hus. Varför inte bygga lägenheter istället? Men det man bör ha i åtanke är att det är ett hus av enklaste modell enligt standardmodell A1 som byggs. För att bygga ett sådant hus behövs ju inte så mycket mer än ett par gubbar (eller gummor för den delen) med starka armar. Att bygga lägenheter blir betydligt mer komplext, då behövs en arkitekt och förmodligen en större och mer erfaren byggfirma än de lokala entreprenörer man anlitar på plats. I det här fallet är det också en by det handlar om. Där finns inga lägenhetshus överhuvudtaget. I Chile finns inte heller särskilt stora möjligheter till att hyra. De flesta äger sin bostad och hyr man ett hus eller en lägenhet så gör man det av en privatperson som har köpt sin bostad. Och för att ge ett perpektiv på det hela. Huset på 42m² kusindottern hoppas kunna flytta in i betalar man 6 miljoner pesos för ca (84.000 kr). Lillprinsen pappa var igår och tittade på en nybyggd lägenhet på 68m² i Santiago som kostade 54 miljoner pesos (ca 800.000 kr).

Vart tog hösten vägen?

Teoretiskt sätt borde det ha blivit höst för länge sedan.
Lika självklart som att sommaren är varm och solig är det att värmen försvinner i marsmånad för att ersättas av regn och kyla.
Sedan jag kom hit i oktober har det regnat vid två tillfällen.
Häromdagen var det 32 grader i Santiago, den högsta temperatur som någonsin uppmätts i april.

7.4.09

Detaljer från en fiskebåt


Havet under sensommaren

Att åka till havet under sensommaren eller tidig höst är att njuta det när det är som bäst. Skolorna har börjat, semestrarna är över och sommargästerna har försvunnit. På de tidigare överfulla stränderna syns nu bara en handduk eller två. En och annan surfare och så fiskarna i sina roddbåtar som är här för att stanna.
Och bäst av allt; temperaturen är fortfarande lika behaglig som under en svensk sommardag.




6.4.09

Mer Oscar Wao

Efter att ha läst klart om Oscar Wao går jag som vanligt in på Bok.nu (en för alla bokälskare oumbärlig sida) för att betygsätta boken. Bok.nu förutspår att jag kommer att ge Oscar Waos korta förunderliga liv en 5:a. Och jag tycker faktiskt att boken är värd en femma.
Enligt en artikel jag läste i någon svensk dagstidning om internetsidan Bok.nu så används ett avancerat matematiskt system, utvecklat av ett par elever vid KTH (om jag inte misminner mig) för att räkna ut vad jag kommer tycka om de böcker jag läser. Och det tycks funka, åtminstone hyfsat.

Jag klagade i ett tidigare inlägg på att det saknas en översättning till all spanska som pratas i Oscar Waos korta förunderliga liv. I en intervju Bokhora har gjort med författaren Junot Díaz läser jag emellertid att det hela tiden varit författarens avsikt att inte en och samma person skall förstå all spanska och alla referenser till science-fiction världen (Oscar är ett science-fictionfreak). Läsningen skall på så sätt göras till en kollektiv aktivitet där människor med olika bakgrund och kunskap måste mötas för att kunna tillgodogöra sig all text i boken. En tanke som tilltalar mig.
För den late läsaren hittade jag via en kommentar på Bokhora dock en länk till ett Oscar Wao lexikon.

Glassbar med märkligt namn

Om du skall öppna en glassbar vid strandkanten, varför inte ge den det originella och säljande namnet Tsunami?

En karibisk familjesaga


Har ni någonsin läst en sådan där bok man inte kan släppa? Vars karaktärers öde känns så levande att ni bara vill fortsätta att läsa och läsa samtidigt som ni med sorg ser hur bokens kvarvarande sidor blir färre eftersom ni önskar att läsupplevelsen varade för evigt?

Ungefär så känns The Brief Wondrous Life of Oscar Wao, skriven av Junot Díaz, född på Dominikanska Republiken och uppvuxen i USA.
Huvudkaraktären i romanen är Oscar Wao (spanskans uttal av Oscar Wild), en gravt överviktig nörd som hyser två stora drömmar i livet - att bli författare och att hitta en tjej. För det sägs att ingen dominikansk man har dött oskuld och Oscar tänker inte bli den förste. Tyvärr har vår antihjälte både utseende och en (obefintilig) charm emot sig. Då boken tar sin början är den ensamma rollspellsfantasten Oscar djupt deprimerad och självmordsbenägen. Låter det tungt? Det är det inte, The brief wondrous life of Oscar Wao karaktäriseras nämligen av en enorm berättarglädje som trots att det är en både annorlunda och modern roman får mig och tänka på stora och välkända latinamerikanska familjekrönikor som Andarnas Hus eller Hundra år av ensamhet. Inte för att Junot Díaz fortsätter att traska i den magiska realismens välkända spår. För hans sätt att skriva känns både innovativt och väldigt mycket 2000-tal.
Berättarperspektivet växlar precis som platsen där historien utspelas, från ett Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillos styre till New Jersey. Läsaren följer inte bara Oscar utan även dennes syster, mor och mormor.
Oscar Wao är rolig, underhållande, gripande, lärorik och tragisk.
Det är en fantastisk roman. Faktiskt en av de bästa jag läst på mycket, mycket länge. Och då har jag ändå ett par sidor kvar...

Ett stort minus får boken dock för att alla de spanska uttryck och ord som förekommer på så gott som varenda sida saknar översättning.
Själv avskyr jag att läsa böcker i vilka ord eller fraser skrivna på ett andra språk förekommer utan översättning.
För att kunna njuta fullt ut av Oscar Wao bör man nog kunna ett par ord spanska eller åtminstone ha ett lexikon till hand. Jag läste boken på originalspråket; engelska. Enligt vad jag förstått innehåller inte heller den svenska översättningen Oscar Waos korta förunderliga liv någon ordlista eller översättning.

Så, har ni ännu inte läst Oscar Waos korta förunderliga liv har ni en stor läsupplevelse att vänta.
För den som har hyfsade kunskaper i engelska rekommenderas dock det engelska originalet.

5.4.09

A la playa

En staty av den här mannen, San Pedro återfinns ofta där havet är nära. San Pedro var utöver att vara Jesus lärjunge även fiskare varför han idag sägs beskydda fiskare världen över.

Gillar man inte att bada finns det mycket annat att göra på stranden. Som att samla snäckor och se vad som förts upp till stranden av havets vågor.

En del av stränderna i Algarrobo lämpar sig inte för bad eftersom det är gott om klippor i vattnet och kraftiga vågor på sina ställen.

Måsar finns det gott om. Speciellt när det vankas fiskrens från fiskarna.

4.4.09

I Chile pratas det just nu om...

...Felipe Cruzat. En pojke på 11 år som i 93 dagar stått överst på prioriteringslistan för organdonation i väntan på ett nytt hjärta.
För ett par veckor sedan hittade man en lämplig donator; en kvinna i södra Chille som avlidit till följd av en bilolycka. Kvinnans anhöriga motsatte sig sorgligt nog donationen med hänvisning till den avlidnas religiösa tro.
För två veckor sedan fick Felipe ett konstgjort hjärta (heter det så på svenska?) för att ytterligare förlänga hans liv i väntan på rätt donator. Men Felipe hann aldrig få någon donator, han avled igår på en klinik i Santiago. Föräldrarna till pojken som frekevent har synts i tv de senaste veckorna har hela tiden visat en stor respekt för den eventuella donatorn och samt donatorns familjemedlemmars vilja. Inte ett ont ord sades om de släktingar som satte stopp för att en organdonation skulle kunna genomföras.
Själv blev jag både arg, upprörd och ledsen när jag läste att familjen till kvinnan som avled i en bilolycka sagt bestämt nej (trots övertalningsförsök från sjukvårdspersonal) till donationen.
Som alltid är det förstås lätt att döma och tycka till om hur andra människor reagerar och vilka beslut de fattar i situationer som är en själv fjärran.
Men jag tror och hoppas innerligt att om jag hade befunnit mig i samma sits som den döda kvinnans anhöriga, då hade mitt beslut varit annorlunda. Jag hoppas att jag trots den sorg det innebär att förlora en nära anhörig skulle ha förmågan att se glädjen och den stora gest av medmänsklighet det innebär att skänka ett hjärta för att ge en annan människa livet självt i gåva.

Felipes pappa sa idag (och föräldrarna är båda värda all beundran för att inte utåt ha visat varken bitterhet eller agg);

"Han lyckades inte finna något hjärta till sig själv, men öppnade dörren till många chilenares hjärtan".

Idag tillkännagav familjen Cruzat även att en stiftelse kommer att grundas till minne av Felipe.

3.4.09

Kompisarna

2.4.09

Min vegetariska kyckling


Igår gick jag förbi snabbköpet och passade på att kolla in vad de hade i salladsdisken. "Vegetarisk sallad", stod det med stora bokstäver på en plastlåda innehållandes sallad, tomater, ägg och kyckling.
Att man är något så konstigt och märkligt som vegetarian kan vara svårt för folk att förstå på den här sidan halvklotet. Att någon frivilligt skulle tacka nej till en rejäl bit kött och väldoftande asados övergår många chilenares förstånd.
Vill man beställa vegetarisk kost på en restaurang är det för säkerhets skull bäst att understryka att inte heller fågel eller fisk bör finnas på tallriken som serveras.
För rättvisans skull bör det kanske påpekas att det inte bara är i Chile människor i allmänhet tycks ha svårigheter med att begripa vad det innebär att vara vegetarian. Jag har faktiskt varit med om både en och två svenskar som varit mycket nogranna med att påpeka att de är vegetarianer för att sedan glatt lassa i sig kyckling.

Jag äter ytterst sällan något kött överhuvudtaget och när jag gör det så blir det oftast kyckling. Jag blev lite inspirerad av gårdagens vegetariska kycklingsallad och lagade därför till en "vegetarisk" kyckling i ugnen.
Gott blev det i alla fall.

"Vegetarisk" kyckling i ugn

8 kycklingklubbor
potatis
morot
paprika
gul- och rödlök
timjan
basilika
rosmarin
1/2 dl olivolja
saft av 1 citron
3 vitlöksklyftor
1 msk soja
1 tsk salt
svartpeppar

Blanda samman marinaden av soja, olja, citronsaft, vitlök samt kryddor. Dra av skinnet på kycklingklubborna, häll marinaden i en plastpåse, lägg i kycklingklubborna och knyt om. Låt gärna kycklingen marineras under natten i kylskåpet.
Skiva lök, potatis, paprika samt andra överblivna grönsaker som finns i hushållet grovt. Lägg dem i en ugnssäker form, häll ett par droppar olivolja över och salta och peppra. Lägg därefter i kycklingklubborna, sätt ugnen på 200 grader och låt formen stå i ugnen ca 40 minuter eller tills maten fått färg.
Lika enkelt som det är gott!

1.4.09

Dreams from My Father


Sådär, nu har jag läst ut eller rättare sagt lyssnat ut Barack Obamas Dreams from My Father på cd uppläst av Mr. President i egen hög person.
Och betyg? Inte dumt. Inte alls dumt. Dreams from My Father är faktiskt riktigt bra. En biografi och ett familjeporträtt där ämnet rasism löper som en röd tråd genom hela boken. Personliga anekdoter och erfarenheter vävs samman utomordentligt väl och ger en behaglig läsupplevelse ända fram till sista kapitlet.