Nadia

Slut i rutan

2009-12-31T01:06:00.003+01:00

Vi kom fram till Chile till slut. Både jag, min lilla familj och mina flyttlådor.
Men någonstans här tar äventyret slut. I alla fall den del av det som har dokumenterats genom den här bloggen.
Jag har bloggat allt mindre och har, till skillnad från vid andra blogguppehåll, inte saknat bloggandet det minsta. Tvärtom tycker jag det är oerhört skönt att i min vardag inte längre drabbas av tankar som "Det här måste jag blogga om", eller "Nu var det längesedan sist, dags att skriva ett inlägg igen".
Bloggandet har varit oerhört kul och har givit mig så mycket under de fyra år som jag har hållit på.
Men ibland har det också varit kravfyllt och framförallt har det tagit oerhört mycket tid att skriva inlägg och ladda upp bilder. Tid som jag idag känner att jag hellre vill lägga på annat än att sitta framför skärmen till en dator.
Så, med en liten, liten eftersmak av vemod säger jag nu hej då till alla mina fina bloggläsare och bloggkompisar som har följt min blogg genom åren. Ni har gjort mig så oerhört glad med era fina,roliga och kloka kommentarer! Till er vill jag säga; TACK! Tack för att ni har tittat in här, läst och tagit er tid att kommentera.
Jag kommer självklart forstätta att läsa och kommentera era bloggar, om än inte lika ofta som tidigare.
Bloggen kommer jag låta ligga kvar och vill ni mig något går det förstås bra att maila(nadiaq@spray.se).

Pladderlitteratur

2009-10-10T14:46:00.003+02:00

En fördel med att inte ha internet i hemmet är som jag tidigare skrivit att man får mer tid över till en annan av mina favoritsysslor; läsning. Och jag har verkligen läst extremt mycket den senaste tiden. Jag har plöjt gamla klassiker såväl som nya, trendiga författare.
Något som slagit mig är att det verkar vara lite inne med böcker vars handling cirkulerar kring inget speciellt och där karaktärernas huvudsysselsättning är att prata, prata och prata i oändligt långa dialoger eller monologer. Sida upp och sida ner fylls av dödligt tråkiga samtal; gärna om lite lagom djupa och svårmodiga ämnen som döden eller svår och ouppnåelig kärlek (se gärna japanske författaren Haruki Murakamis Norwegian Wood). Naturligtvis kan dessa evinnerliga monologer även bestå av ett enda långt och såinihelvete ointressant ordbajseri; namedroppande av mer eller mindre kända författarnamn (Se chilenske författaren Roberto Bolaños obegripligt hyllade roman De vilda detektiverna).
Jag läser, läser och läser. Men ändå fattar jag ingenting. Vad är grejen med att skriva en 700 sidor lång roman som handlar om ingenting? (Roberto Bolaño, igen). Vad är grejen med att fylla en tegelstenstjock bok med prettodjupa monologer som egentligen saknar substans? (Se valfri bok av amerikanska författarinnan Siri Hustvedt).

Kanske bör jag poängtera att jag inte ogillar vare sig Murakami, Hustvedt eller Bolaño. Vad jag inte begriper mig på är varför de höjs till skyarna när de berättar en historia som inte kräver mer än 250 sidor på 500 sidor. Vad är det som är så tilltalande med en 700 sidor lång bok vars innehåll lätt skulle kunna summeras på ett A4-ark?

Knappt en månad kvar...

2009-10-10T14:42:00.005+02:00

..och jag längtar! Längtar efter solvarma gator, grillfester, pisco sour och en oändligt lång kustremsa med vågor som lämpar sig bättre för surfing än för bad.
Om bara en månad är jag i Chile. Och då hoppas jag kunna ta upp bloggandet på allvar igen.

Jag är lite sugen på att starta en ny blogg och behöver tips för program som är användbara om man vill fixa en snygg header, någon som vet?

Godbitar ur sommarens bokskörd

2009-09-01T14:31:00.012+02:00

Jag har läst mycket i sommar. Jag har upptäckt att en av de stora fördelarna med att inte ha tillgång till internet hemma är att det blir desto mer tid över till den underskattade sysslan läsning.
Av sommarens massiva bokskörd minns jag förstås en hel del skräp (En varning utfärdas här för Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande)men också de böcker som har levt sig kvar i mitt minne. Som har lämnat ett avtryck. Ja, ni vet de där böckerna man sällan stöter på som är någonting utöver det vanliga.

En av sommarens absoluta favoritböcker blev för mig Philip Gourevitchs reportagebok Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer.
Gourevitch skriver engagerat och intressant om vad som egentligen hände 1994 under folkmordet på Rwandas tutsier.
Gripande och fruktansvärda berättelser och intervjuer med överlevare för ner den smått ofattbara siffran "1 miljon döda" till en individnivå som ger mig som läsare en helt annan förståelse för händelserna skeende och dem som drabbades av det.
Här ges också en historisk förklaring till de bakomliggande orsakerna som möjliggjorde folkmordet, Frankrikes stöd och bidrag till den regim som brutalt slaktade 1 miljon tutsis och den övriga världens tysta oförmåga till handling.
Som kuriosa kan nämnas att en av de intervjuade i boken är den man som stått förebild för huvudpersonen i den utmärkta filmen Hotel Rwanda.
Bokens omöjligt långa titeln (som gjord för att glömmas) är för övrigt ett citat ur ett brev skickat av en grupp tutsier till den präst i vars kyrka tutsierna sökte skydd. Prästen skulle senare komma att anklagas för folkomord på de tutsier som sökte en fristad i hans kyrka.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam är en underbar, färgstark och levande romaner om hur det är att leva som invandrare i ett land på andra sidan om jorden, om kärlek och om hur livet inte alltid utfaller som man önskar.
I förgrunden står ett hedersmord; Jugnu och Chanda. Han hindu, hon muslim. Efter en resa till Pakistan är de försvunna och Chandas bröder misstänks ligga bakom försvinnandet. I England försöker familjerna till de försvunna paret leva vidare ituslitna av traditioner, sorg och saknad.
Nadeem Aslams språkbruk är mycket poetiskt och han målar upp ett fantastiskt vackert porträtt av pakistanska invandrare och de svårigheter det kan föra med sig att leva mellan två kulturer

Så väl Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer som Kartor för vilsna älskande är två helt enastående böcker. Sådana där som dröjer sig kvar i sinnet långt efter att de är utlästa, dessutom finns de båda i pocket.

Bloggtorka

2009-08-21T15:25:00.004+02:00

Jag har inte längre tillgång till Internet i hemmet, därav bloggtorkan.
Jag har egentligen inte tröttnat på att blogga. Emellanåt känner jag suget dyka och fingrarna dras till tangentbordet. Men, det är ju så mycket annat man skall hinna med!

Egentligen skulle jag lämnat Sverige redan i september när hösten drar in över Göteborg och sveper in staden i en alltigenom deprimerande, stalingrå-skrud.
Som det ser ut nu blir jag emellertid kvar ända tills november. Och jag förmodar att om jag hyser några som helst tvivel om huruvida jag bör flytta till Chile så lär de ha hunnit blåsa bort med regnet och rusket tills november.

Så håll ut! Och kika gärna in lite då och då. För även om denna blogg försvinner kanske det dyker upp en ny om hur det är att vara invandrare i Chile...

Slänga, packa, flytta

2009-07-21T17:29:00.002+02:00

Ja, så ser mitt liv ut just nu.
Under den senaste veckan har jag varit i kontakt med ett 10-tal olika flyttfirmor varav samtliga är specialiserade på utlandsflytt men endast tre flyttar saker så långt bort som till Chile
Jag har äntligen hittat en flyttfirma som kan skeppa iväg mitt liv i ett antal flyttlådor som förhoppningsvis kommer att nå hamnen i Valparaíso om ett par månader.
Som det ser ut nu är jag snart tillbaka i Chile.
Men ännu så länge kan allt hända. Kanske startar jag en ny blogg, om hur det är att vara invandrare i Chile. Eller kanske fortsätter jag skriva sporadiskt i denna som just nu förefaller dra sin sista dödssuck.

Gravkonst

2009-07-16T21:40:00.007+02:00

Sörjande kvinna

Jag låter mig lätt facineras av imposant gravkonst och kan tillbringa timmar vandrandes på kyrkogårdar. På en sten summeras en hel livstid. Ett par enkla radera, ett tack och adjö till detta liv.
Att levnadsåren inte utdelas med rättvisans logik blir uppenbart på en sådan plats.
I en grav vilar tre små pojkar varav ingen fick uppleva sin femårsdag. Strax intill ligger en celber musikerfamilj i vilken samtliga medlemmar tycks ha varit av ett sällsynt seglivat virke.

Platsen är Östra Kyrkogården i Göteborg. Måhända är den inte lika ändlöst vacker i sin utfomning som sin syster i Buenos Aires (Recoletakyrkogården) men även här vilar på toppen av ett par kullar stadens crème de la crème.
På Östra Kyrkogården får överklassen till skillnad från på Recoleta emellertid finna sig i att åtminstone efter livet beblandas med pöbeln, för här har även människor från en mer modest bakgrund råd att låta sig begravas.

Antikvariatfynd

2009-06-28T09:59:00.004+02:00

Det går allt längre mellan blogginläggen. Ibland händer det att jag saknar bloggandet men för det mesta gör jag det inte. För jag har fullt upp med att planera inför en eventuell framtid i Chile, njuta av sommaren och att läsa, läsa, läsa.
Jag älskar böcker och hann under min vistelse i Chile samla på mig en lång lista på svenska böcker jag vill läsa. Den senaste veckan har jag besökt flera olika antikvariat och fyndat en hel del. Jag gillar att föreställa mig att böckerna har levt ett liv innan de hamnade i min bokhylla. Vems händer har de vandrat genom? Hur många ögon har färdats genom dess sidor?
Ibland vittnar ett par rader på första sidan om att boken varit en gåva från en mor till en dotter, från en god vän till en annan. Men för det mesta finns där ingenting förutom ett par svagt gulnande eller illa tilltygade sidor som kan berätta något om bokens historia.

Ur ett miljöperspektiv torde böcker inköpta på antikvariat vara att föredra framför nya böcker.
Tänk så mycket papper som går åt och hur många träd som får slaktas för att framställa de böcker som senare efter långa och många transporter hamnar i min bokhylla!
Dessutom är antikvariatböcker billiga. Böckerna på bilden köpte jag för en tia styck.
Så fram för mer bokbytande och återvinning av äldre böcker!

Jag hade helt missat...

2009-06-06T09:26:00.002+02:00

...Maciej Zarembas lysande samling essäer i DN om svenskhet, invandrare och Sveriges misslycklade integration. Underhållande, intelligent och träffande.
Läs här!

Hem, ljuva hem?

2009-06-05T12:57:00.006+02:00

Så var man hemma igen. Och allting är precis likadant som innan jag åkte.

Jag njuter av att kunna öppna balkongdörren och mötas av träd, grönska och fågelsång. Kunna andas frisk luft och inte leva i en stad som under vintermånaderna förvandlas till ett enda stort smogtungt avgasrör.
Å andra sidan...
...är det inte särskilt njutningsfullt att traska runt i vinterkappan i juni månad medan det både regnar och blåser på tvären.

Å ena sidan...
...saknar jag den trygghet det innebär att veta att man aldrig är längre än ett telefonsamtal från vilken specialist- eller allmänläkare som helst. På Santiagos kliniker får man förstklassig vård precis när man behöver det, utan månads- eller årslånga väntetider.
Det kanske är så dags att inse nu att den svenska vården faktiskt suger.
Å andra sidan...
...är svensk vård tillgänglig för alla och inte bara för dem som har råd att bekosta en försäkring som i Chile.

Å ena sidan...
...saknar jag de förmåner man åtnjuter som småbarnsmamma i Chile. Att få gå före i kön på banken med en skrikande unge och att det alltid, alltid är någon som reser sig upp för att ge mig och lillprinsen sin sittplats oavsett hur full bussen/tunnelbanan är.
Å andra sidan...
...vägs den mänskliga värme som saknas i Sverige till viss mån upp av hur lätt det är att ta sig runt eftersom såväl kollektivtrafikens fordon som affärer och gator är hjulanpassade.

Bloggen som tidstjuv och prioriteringar

2009-05-20T21:10:00.002+02:00

Sådär gick det med min bloggsemester. Längre än en månad lyckades jag inte hålla mig borta.
Jag läser fortfarande mina favoritbloggar men har bestämt mig för att dra ned ordentligt på mitt eget bloggskrivande. Dels för att jag har annat att göra som känns viktigare just nu, dels för att jag känner att bloggen blev en riktig tidstjuv.
I fortsättningen kommer bloggen kanske uppdateras betydligt mer sporadiskt, inläggen blir förmodligen kortare men slutar blogga för gott gör jag nog inte riktigt ännu.
Själv tycker jag det är tråkigt när bloggar man följer bara försvinner eller slutar att uppdateras utan förklaring. Så därför skriver jag det här. Så att ni vet, om det nu mot all förmodan forftarande skulle vara någon som kikar in här.

Kvinnlig ambition

2009-05-20T20:45:00.005+02:00

Jag sitter och tittar på Buenos días a todos, Chiles motsvarighet till Nyhetsmorgon.
Fyra programledare diskuterar fenomenet Cecilia Bolocco, en avdankad gammal skönhetsmiss som kröntes till Miss Universum någon gång Före Kristus. Sedan Bolocco kammade hem Miss Universum-titeln har hon inte gjort så mycket mer än glänsa på kändispartyn och avbildas i skvallerpressen tillsammans med föremålet för någon av sina utomäktenskapliga affärer.

"Man måste beundra Cecilia Bolocco, för hon är en ambitiös kvinna. Hon gifte ju sig med en före detta president", säger en av de kvinnliga programledarna.
(Cecilia Bolocco var tidigare gift med argentinske ex-presidenten Carlos Menem).

Och jag tänker; är det det som menas med ambition? Att glida runt i tjusiga galakläder på partaj efter partaj. Att gifta sig med en mafioso som utöver sin extravaganta livsstil mest är ihågkommen för att ha plundrat Argentinas statskassa. En man som under en resa till USA blev tillfrågad om huruvida Argentina hade medborgare av afrikanskt ursprung och svarade "Nej, vi har inga svarta. Brasilien har det problemet" (För övrigt har DNA-tester från senare år visat att till och med i det vita och självutnämnda "europeiska" Argentina har en stor andel av befolkningen svarta förfäder).

Jag föreställer mig en kvinnlig programledarna för svenska Nyhetsmorgon yttra samma ord;
"Silvia är en ambitiös kvinna. Hon lyckades ju gifta sig med en kung".

Nä. Det händer bara inte.

Bloggen är trött...

2009-04-16T19:44:00.002+02:00

...och jag med. Saknar tid, lust och inspiration till att skriva och tar därför bloggsemeser på obestämd tid.
Hasta luego!

En poets hem

2009-04-13T15:03:00.013+02:00

Isla Negra är fantastiskt vacker plats belägen alldeles intill havet.
Fast jag föreställer mig att det var betydligt mer harmoniskt när poeten och nobelpristagaren Pablo Neruda bodde här.
Under dagarna vistas här hordvis av turister från världens alla hörn som kommit för att besöka Pablo Nerudas hem som gjorts om till museum. En bit från huset hittar man de obligatoriska souvenirstånden, en liten glasskiosk och så havet vars höga, vita vågor krossas mot klipporna vid strandkanten.

Kritik mot Slumdog Millionare

2009-04-11T17:05:00.004+02:00

Hittade en intressant artikel i GP om de indiska barnskådespelarna i Slumdog Millionare som efter succéfilmen har återvänt till sin vardag i slummen. Kanske med en aning ljusare framtid i sikte. Trots den blygsamma lön de fick för sitt arbete (7000 respektive 18000 kr).

I GP hittar jag även en kritisk artikel av Salman Rushdie som påtalar det märkliga i regisören Danny Boyles uttalande om att han ville göra filmen eftersom; "han aldrig tidigare besökt Indien och inte visste något om landet och därför såg projektet som ett tillfälle". Hade en indisk regisör som vill skildra slummen i New York eftersom han aldrig tidigare besökt landet och inte kände till något om landet höjts till skyarna på samma sätt som Danny Boyle?, frågar sig Salman Rushdie.
När jag läser om Danny Boyles uttalande förstår jag plötsligt varför jag upplevde Slumdog Millionare som en aning naiv och banal.
Jag gillade filmen, tyckte den var helt okej men reagerade på att indierna pratade en västerländskanpassad engelska och ogillade den fåniga kärlekshistorien.

Glad Påsk !

2009-04-09T21:33:00.003+02:00

Oh, jag som ville önska er en glad påsk. Men jag har ju ingen fin bild på ägg eller fjädrar.
Men en liten påskhare kan jag faktiskt bjuda på, så; Glad Påsk från mig och min påskhare!
Nu tar jag bloggpaus i ett par dagar.

Den katolska kyrkan och tonårsgraviditeter

2009-04-09T19:41:00.012+02:00

Jag köper då och då den chilenska tidskriften The Clinic. En av få chilenska tidningar som skriver om politik, andra aktuella ämnen och inte har en tydlig högerprofil. På senare dar tycks musten ha gått ur tidskriften, ofta är den fylld av plumpa skämt och skräpartiklar. Men ibland glimmar den till, lyser upp och skriver om ämnen man knappast finner i de större dagstidningarna.
I senaste numret har man ett tvåsidigt reportage om tonårsmödrar.
Att bli mamma innan man själv hunnit bli vuxen är inte helt ovanligt i Chile där abort är förbjudet och sexualundervisning i skolan så gott som obefintlig. Enligt artikeln i The Clinic blir 25.000 tonårsflickor gravida varje år.
Före år 2005 var det mycket vanligt att flickor som blev gravida blev avstängda från skolan. Detta på grund av den katolska kyrkans starka inflytande som menade att gravida flickor var dåliga förebilder för sina jämnåriga kamrater.
Givetvis drabbade detta straff enbart flickorna, såvitt jag vet finns det inte något fall där en tonårig pappa blivit avstängd från skolan.
Att förvägras skolgång kan tyckas vara ett problem för den enskilda individen som blir avstängd. Men så är inte fallet när man systematisk utestänger gravida tonårsflickor från skolan generation efter generation. Barnet som föds av en mamma som med största sannolikhet saknar inkomst, föds även av en mor som saknar utbildning och både mor och barn sjunker på så sett allt djupare ner i fattigdom.
Statistiskt sett har antal födda barn per kvinna minskat i Chile. Inte så konstigt egentligen då landet står inför samma situation som en mängd europeiska länder. De som har råd väljer att satsa på karriär och utbildning, skjuter upp barnafödandet och föder färre barn.
Men det finns ett undantag. Bland kvinnor i åldersgruppen 15-19 sker istället fler födslar. 60% av de tonårsflickor som blir mammor blir dessutom gravida på nytt inom två år.

1990 försökte Patricio Aylwins regering (som efterträdde Pinochet) genomföra en lagförändring som skulle göra det olagligt för skolor att förvägra gravida tonårsflickor undervisning. Den katolska kyrkan invändingar mot detta lagförslag var dock så starka och ihärdiga att någon lagförändring inte kunde genomdrivas.
Problemet med tonårsgraviditeter forsatte att växa och 1994 utarbetades av regeringen ett program som bestod av tre dagars sexulundervisning till ungdomar i kommunala skolor. Även detta möttes av protester och avsky från den katolska kyrkan och det var inte förrän 2005 som man faktiskt lyckades genomföra den lagförändring som förbjuder såväl privata som kommunala skolor att förvägra gravida flickor undervisning. De skolor som bryter mot lagen får böta 1 miljon pesos.
I samband med lagförändringen förbjöds även skolor uppmana flickan att byta skola och/eller tvinga flickan att gå i skolan på andra tider än sina kamrater.
De enda protester som hördes år 2005 kom från en ärkebiskop i Valparaíso som menade att lagen;

"(...)kan ge ett intryck av att tonårsgraviditeter är en livsstil att efterlikna vilket inte är förenligt med verkligheten(...)".

Trots att gravida tonåringar idag har rätt till utbildning så hoppar 70% av alla gravida tonårsmödrar av skolan. Det är fortfarande upp till varje enskild skola att besluta om sexualundervisning bör vara en del av läroplanen eller ej, vilket resulterat i att majoriteten av skolorna inte har någon.
Fancy Lobos 16år som har en son på fem månader och intervjuas i The Clinic säger så här om preventivmedel till reportern:

"Jag fattade att vi borde använda kondom(...)men vi fattade inte riktigt hur man skulle sätta på den(...)kondomen gick sönder. Jag sa: Fan, jag kommer bli gravid. Men han (pojkvännen) sa: Nej, det är lugnt och om det händer tar jag på mig ansvaret, oroa dig inte. Och det hände. Jag blev gravid och här är jag. Ensam".

Reportern frågar Fancy om hon inte tänkte på att ta ett dagen efter-piller.

"Jag vet inte vad det är. Min mamma sa något om det till mig en gång men hon fattade inte heller någonting, haha".

På en skola i Santiago har man byggt ett dagis i anslutning till skolan eftersom så många av eleverna är gravida och/eller mammor.
Tonårsgraviditeter i Chile har också en tydlig klassproblematik där de vars föräldrar förväntar sig att dottern skall studer vidare och har ekonomiska resurser för att kunna bekosta utbildningen även har råd att bekosta en illegal abort.
För flickor ur de lägre samhällsklasserna blir graviditeten istället något som ingen förfasas över. Tvärtom är det kanske snarast något man förväntar sig, att flickan blir en tonårig mamma precis som sin mor och mormor.

Dulce de leche - inte riktigt min grej

2009-04-09T14:38:00.003+02:00

Jag skulle gissa att omkring hälften av alla sötsaker som går att köpa i detta land innehåller dulce de leche. Dulce de leche görs av kokad, kondenserad mjölk och har en tjock, kolaliknande konsistens. I den här delen av världen älskar man det och speciellt populära är de kakliknande alfajores.
Jag tycker mest att dulce de leche förstör allt som kommer i dess väg och gör det oätligt sött. För utöver sötman så smakar dulce de leche egentligen inget särskilt.
Nej, tacka vet jag Alghrens bilar och turkisk peppar.

Statliga husbyggen

2009-04-08T15:04:00.009+02:00

I helgen var vi och hälsade på en kusin till Lillprinsens pappa. Familjen bor i ett hus i en by i närheten av Isla Negra och lever ett liv som på flera plan skiljer sig från vardagen i Santiago.
Kusinens familj består utöver henne själv av maken som arbetar som busschaufför, en son på 16 år, en dotter på 12 år och så en dotter på 20 år som fortfarande bor hemma med sin sju månader gamla bebis. Pappan till bebisen pluggar i Valparaíso under veckorna och kommer hem till byn endast under helgerna där han bor hos sina föräldrar.
Kusinen säljer hantverk (tavlor, tvålar mm) som hon själv tillverkar på en lokal marknad, den 20-åriga dottern hjälper mamma på marknaden och de två andra barnen går fortfarande i skolan.
Familjen bor i ett litet, litet hus på omkring 50 m². De är trångbodda men har inte råd eller möjlighet att flytta till något större. Varenda lilla millimeter av husets yta upptas av prylar. Bebisens kläder som inte får plats någon annanstans står upptravade i papperslådor längs med väggarna.

När vi var där hoppades familjen och den äldsta dottern på att hon och hennes bebis skulle kunna bli aktuella för ett husbyggnadsprojekt finansierat av staten som snart skall påbörjas i byn.
För att kunna definiera vilka medborgare som räknas som fattiga och därmed kan bli aktuella för sådana här projekt låter man folk fylla i enkäter efter ett poängsystem där frågor om inkomst och antalet boende i hushållet besvaras. Ju fler poäng man har, dessto mindre troligt är det att man blir aktuell för någon av de statliga subventioner Chiles regering erbjuder för medborgare med låg inkomst. Kusinens familj konstaterade att efter att äldsta dottern fått sin dotter rasade deras poäng på enkäten i fråga (att ha en ogift, ung mor utan fast inkomst med bebis i hushållet ger inga höga poäng).

Tack vare (eller bör man kanske skriva på grund av?) dessa omständigheter har äldsta dottern nu kunnat ansöka om att få ett hus bekostat av staten. Den framtida husägaren skjuter alltid till en del av pengarna själv. Den 20-åriga dottern skulle i det här fallet betala 300.000 pesos (ca 4300kr) själv för huset på 42m² med en liten tomt. Resten av summan, 6 miljoner pesos betalas av den chilenska staten.
Den chilenska statens husbyggen är famösa. Ofta är det hafsbyggen som när vintern anländer visat sig sakna skydd mot både vatten och vind. Besvikna husägare som lagt alla sina besparingar på husköpet har ofta ingen möjlighet att själva åtgärda problemet.
I den lilla byn där kusinen bor är det emellertid ett kooperativ som har gått samman för att bygga husen. Staten finansierar enbart bygget vilket förhoppningsvis innebär hus av bättre kvalitet.
I svenska stadsboendes öron kanske det låter flådigt med just ett hus. Varför inte bygga lägenheter istället? Men det man bör ha i åtanke är att det är ett hus av enklaste modell enligt standardmodell A1 som byggs. För att bygga ett sådant hus behövs ju inte så mycket mer än ett par gubbar (eller gummor för den delen) med starka armar. Att bygga lägenheter blir betydligt mer komplext, då behövs en arkitekt och förmodligen en större och mer erfaren byggfirma än de lokala entreprenörer man anlitar på plats. I det här fallet är det också en by det handlar om. Där finns inga lägenhetshus överhuvudtaget. I Chile finns inte heller särskilt stora möjligheter till att hyra. De flesta äger sin bostad och hyr man ett hus eller en lägenhet så gör man det av en privatperson som har köpt sin bostad. Och för att ge ett perpektiv på det hela. Huset på 42m² kusindottern hoppas kunna flytta in i betalar man 6 miljoner pesos för ca (84.000 kr). Lillprinsen pappa var igår och tittade på en nybyggd lägenhet på 68m² i Santiago som kostade 54 miljoner pesos (ca 800.000 kr).

Vart tog hösten vägen?

2009-04-08T14:20:00.003+02:00

Teoretiskt sätt borde det ha blivit höst för länge sedan.
Lika självklart som att sommaren är varm och solig är det att värmen försvinner i marsmånad för att ersättas av regn och kyla.
Sedan jag kom hit i oktober har det regnat vid två tillfällen.
Häromdagen var det 32 grader i Santiago, den högsta temperatur som någonsin uppmätts i april.

Detaljer från en fiskebåt

2009-04-07T15:01:00.004+02:00

Havet under sensommaren

2009-04-07T14:46:00.001+02:00

Att åka till havet under sensommaren eller tidig höst är att njuta det när det är som bäst. Skolorna har börjat, semestrarna är över och sommargästerna har försvunnit. På de tidigare överfulla stränderna syns nu bara en handduk eller två. En och annan surfare och så fiskarna i sina roddbåtar som är här för att stanna.
Och bäst av allt; temperaturen är fortfarande lika behaglig som under en svensk sommardag.

Mer Oscar Wao

2009-04-06T19:16:00.008+02:00

Efter att ha läst klart om Oscar Wao går jag som vanligt in på Bok.nu (en för alla bokälskare oumbärlig sida) för att betygsätta boken. Bok.nu förutspår att jag kommer att ge Oscar Waos korta förunderliga liv en 5:a. Och jag tycker faktiskt att boken är värd en femma.
Enligt en artikel jag läste i någon svensk dagstidning om internetsidan Bok.nu så används ett avancerat matematiskt system, utvecklat av ett par elever vid KTH (om jag inte misminner mig) för att räkna ut vad jag kommer tycka om de böcker jag läser. Och det tycks funka, åtminstone hyfsat.

Jag klagade i ett tidigare inlägg på att det saknas en översättning till all spanska som pratas i Oscar Waos korta förunderliga liv. I en intervju Bokhora har gjort med författaren Junot Díaz läser jag emellertid att det hela tiden varit författarens avsikt att inte en och samma person skall förstå all spanska och alla referenser till science-fiction världen (Oscar är ett science-fictionfreak). Läsningen skall på så sätt göras till en kollektiv aktivitet där människor med olika bakgrund och kunskap måste mötas för att kunna tillgodogöra sig all text i boken. En tanke som tilltalar mig.
För den late läsaren hittade jag via en kommentar på Bokhora dock en länk till ett Oscar Wao lexikon.

Glassbar med märkligt namn

2009-04-06T16:21:00.002+02:00

Om du skall öppna en glassbar vid strandkanten, varför inte ge den det originella och säljande namnet Tsunami?

En karibisk familjesaga

2009-04-06T13:51:00.011+02:00

Har ni någonsin läst en sådan där bok man inte kan släppa? Vars karaktärers öde känns så levande att ni bara vill fortsätta att läsa och läsa samtidigt som ni med sorg ser hur bokens kvarvarande sidor blir färre eftersom ni önskar att läsupplevelsen varade för evigt?

Ungefär så känns The Brief Wondrous Life of Oscar Wao, skriven av Junot Díaz, född på Dominikanska Republiken och uppvuxen i USA.
Huvudkaraktären i romanen är Oscar Wao (spanskans uttal av Oscar Wild), en gravt överviktig nörd som hyser två stora drömmar i livet - att bli författare och att hitta en tjej. För det sägs att ingen dominikansk man har dött oskuld och Oscar tänker inte bli den förste. Tyvärr har vår antihjälte både utseende och en (obefintilig) charm emot sig. Då boken tar sin början är den ensamma rollspellsfantasten Oscar djupt deprimerad och självmordsbenägen. Låter det tungt? Det är det inte, The brief wondrous life of Oscar Wao karaktäriseras nämligen av en enorm berättarglädje som trots att det är en både annorlunda och modern roman får mig och tänka på stora och välkända latinamerikanska familjekrönikor som Andarnas Hus eller Hundra år av ensamhet. Inte för att Junot Díaz fortsätter att traska i den magiska realismens välkända spår. För hans sätt att skriva känns både innovativt och väldigt mycket 2000-tal.
Berättarperspektivet växlar precis som platsen där historien utspelas, från ett Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillos styre till New Jersey. Läsaren följer inte bara Oscar utan även dennes syster, mor och mormor.
Oscar Wao är rolig, underhållande, gripande, lärorik och tragisk.
Det är en fantastisk roman. Faktiskt en av de bästa jag läst på mycket, mycket länge. Och då har jag ändå ett par sidor kvar...

Ett stort minus får boken dock för att alla de spanska uttryck och ord som förekommer på så gott som varenda sida saknar översättning.
Själv avskyr jag att läsa böcker i vilka ord eller fraser skrivna på ett andra språk förekommer utan översättning.
För att kunna njuta fullt ut av Oscar Wao bör man nog kunna ett par ord spanska eller åtminstone ha ett lexikon till hand. Jag läste boken på originalspråket; engelska. Enligt vad jag förstått innehåller inte heller den svenska översättningen Oscar Waos korta förunderliga liv någon ordlista eller översättning.

Så, har ni ännu inte läst Oscar Waos korta förunderliga liv har ni en stor läsupplevelse att vänta.
För den som har hyfsade kunskaper i engelska rekommenderas dock det engelska originalet.

A la playa

2009-04-05T14:25:00.009+02:00

En staty av den här mannen, San Pedro återfinns ofta där havet är nära. San Pedro var utöver att vara Jesus lärjunge även fiskare varför han idag sägs beskydda fiskare världen över.

Gillar man inte att bada finns det mycket annat att göra på stranden. Som att samla snäckor och se vad som förts upp till stranden av havets vågor.

En del av stränderna i Algarrobo lämpar sig inte för bad eftersom det är gott om klippor i vattnet och kraftiga vågor på sina ställen.

Måsar finns det gott om. Speciellt när det vankas fiskrens från fiskarna.

I Chile pratas det just nu om...

2009-04-04T02:02:00.006+02:00

...Felipe Cruzat. En pojke på 11 år som i 93 dagar stått överst på prioriteringslistan för organdonation i väntan på ett nytt hjärta.
För ett par veckor sedan hittade man en lämplig donator; en kvinna i södra Chille som avlidit till följd av en bilolycka. Kvinnans anhöriga motsatte sig sorgligt nog donationen med hänvisning till den avlidnas religiösa tro.
För två veckor sedan fick Felipe ett konstgjort hjärta (heter det så på svenska?) för att ytterligare förlänga hans liv i väntan på rätt donator. Men Felipe hann aldrig få någon donator, han avled igår på en klinik i Santiago. Föräldrarna till pojken som frekevent har synts i tv de senaste veckorna har hela tiden visat en stor respekt för den eventuella donatorn och samt donatorns familjemedlemmars vilja. Inte ett ont ord sades om de släktingar som satte stopp för att en organdonation skulle kunna genomföras.
Själv blev jag både arg, upprörd och ledsen när jag läste att familjen till kvinnan som avled i en bilolycka sagt bestämt nej (trots övertalningsförsök från sjukvårdspersonal) till donationen.
Som alltid är det förstås lätt att döma och tycka till om hur andra människor reagerar och vilka beslut de fattar i situationer som är en själv fjärran.
Men jag tror och hoppas innerligt att om jag hade befunnit mig i samma sits som den döda kvinnans anhöriga, då hade mitt beslut varit annorlunda. Jag hoppas att jag trots den sorg det innebär att förlora en nära anhörig skulle ha förmågan att se glädjen och den stora gest av medmänsklighet det innebär att skänka ett hjärta för att ge en annan människa livet självt i gåva.

Felipes pappa sa idag (och föräldrarna är båda värda all beundran för att inte utåt ha visat varken bitterhet eller agg);

"Han lyckades inte finna något hjärta till sig själv, men öppnade dörren till många chilenares hjärtan".

Idag tillkännagav familjen Cruzat även att en stiftelse kommer att grundas till minne av Felipe.

Kompisarna

2009-04-03T14:31:00.001+02:00

Min vegetariska kyckling

2009-04-02T20:54:00.006+02:00

Igår gick jag förbi snabbköpet och passade på att kolla in vad de hade i salladsdisken. "Vegetarisk sallad", stod det med stora bokstäver på en plastlåda innehållandes sallad, tomater, ägg och kyckling.
Att man är något så konstigt och märkligt som vegetarian kan vara svårt för folk att förstå på den här sidan halvklotet. Att någon frivilligt skulle tacka nej till en rejäl bit kött och väldoftande asados övergår många chilenares förstånd.
Vill man beställa vegetarisk kost på en restaurang är det för säkerhets skull bäst att understryka att inte heller fågel eller fisk bör finnas på tallriken som serveras.
För rättvisans skull bör det kanske påpekas att det inte bara är i Chile människor i allmänhet tycks ha svårigheter med att begripa vad det innebär att vara vegetarian. Jag har faktiskt varit med om både en och två svenskar som varit mycket nogranna med att påpeka att de är vegetarianer för att sedan glatt lassa i sig kyckling.

Jag äter ytterst sällan något kött överhuvudtaget och när jag gör det så blir det oftast kyckling. Jag blev lite inspirerad av gårdagens vegetariska kycklingsallad och lagade därför till en "vegetarisk" kyckling i ugnen.
Gott blev det i alla fall.

"Vegetarisk" kyckling i ugn

8 kycklingklubbor
potatis
morot
paprika
gul- och rödlök
timjan
basilika
rosmarin
1/2 dl olivolja
saft av 1 citron
3 vitlöksklyftor
1 msk soja
1 tsk salt
svartpeppar

Blanda samman marinaden av soja, olja, citronsaft, vitlök samt kryddor. Dra av skinnet på kycklingklubborna, häll marinaden i en plastpåse, lägg i kycklingklubborna och knyt om. Låt gärna kycklingen marineras under natten i kylskåpet.
Skiva lök, potatis, paprika samt andra överblivna grönsaker som finns i hushållet grovt. Lägg dem i en ugnssäker form, häll ett par droppar olivolja över och salta och peppra. Lägg därefter i kycklingklubborna, sätt ugnen på 200 grader och låt formen stå i ugnen ca 40 minuter eller tills maten fått färg.
Lika enkelt som det är gott!

Dreams from My Father

2009-04-01T14:57:00.005+02:00

Sådär, nu har jag läst ut eller rättare sagt lyssnat ut Barack Obamas Dreams from My Father på cd uppläst av Mr. President i egen hög person.
Och betyg? Inte dumt. Inte alls dumt. Dreams from My Father är faktiskt riktigt bra. En biografi och ett familjeporträtt där ämnet rasism löper som en röd tråd genom hela boken. Personliga anekdoter och erfarenheter vävs samman utomordentligt väl och ger en behaglig läsupplevelse ända fram till sista kapitlet.

Herrelösa hundar

2009-03-31T01:10:00.004+02:00

Lösspringande hundar finns det många av. Här ligger en utav dem och vilar vid mapochofloden.

I Chile är lösspringande hundar fortfarande ett vanligt förekommande problem. För den hundrädda kan det säkert vara mycket obehagligt att stöta på klungor av herrelösa hundar. Mig stör de inte nämnvärt. De är inte särskilt påträngande och lämnar du dem ifred gör de detsamma.
Trots att de flesta kringstrykande hundar man ser på gatan saknar en formell ägare så ser många av dem förvånansvärt välmående ut. Affärsägare eller privatpersoner boende i områden som frekventeras av lösspringande hundar ställer ofta ut mat och vatten till hundarna som brukar hålla sig till ett och samma kvarter.

Alla herrelösa hundar klarar sig naturligtvis inte lika väl. I vårt kvarter finns en hund som jag gissar lider av svår skabb. Jag ser honom ofta när jag går till snabbköpet eller till parken med Lillprinsen.
Hundens öron och ansikte saknar hår och har ersatts av något som närmast liknar elefanthud. På magen är huden blottad och på sina ställen bär hunden öppna sår som han kliar och kliar och kliar.
Jag blir fruktansvärt illa berörd varje gång jag ser den här hunden. Fler än en gång har jag tänkt "varför gör ingen något?". Självklart har tanken tänkts utan att jag reflekterat över att denna någon även skulle kunna vara jag själv.
Så igår stötte jag på nytt ihop med denna uppenbarligen mycket sjuka och allt annat än välmående hund. Jag funderade lite på föregående inlägg och tänkte att det kanske är larvigt att engagera sig i en hund när det finns människor som är i lika stort behov av hjälp.
Länge låg jag vaken och förföljdes av bilden av hunden som utöver att den själv måste lida svårt även utgör en smittorisk för andra lösspringande hundar.
Jag funderade på vad det skulle kosta att ta den med till en veterinär. Men sedan då? Vi åker snart hem och vem skulle ta hand om hunden. Inte heller kändes det som ett bra alternativ att skaffa en kanske oberäknelig gatuhund när man har en ettårig liten pojke.
Och sedan kom jag att tänka på Lillprinsens farföräldrar som båda är veterinärer och arbetar på hälsovårdsministeriet. Hälsovårdsministeriet fångade tidigare in lösspringade hundar för att avliva dem. Detta väckte förstås protester och avsky hos djurvänner varför man numera enbart fångar in och avlivar sjuka hundar. Så det var inte direkt med hopp om en bättre framtid för den stackars hunden som jag pratade med Lillprinsens farmor. Jag hoppades snarare på att hon skulle föreslå något alternativ som skulle förkorta hundens lidande.
Lillprinsens farmor talade mycket riktigt om att man inte längre fångar in friska hundar. Då jag förklarade att denna hund är allt annat än frisk lovade hon att hon skulle försöka se vad hon kunde göra.
Så i bästa fall fångas hunden förmdodligen in och avlivas. I sämsta fall händer ingenting och hunden får istället gå en långsam och plågsam död till mötes.

En hund och dess herre

2009-03-29T15:08:00.010+02:00

På en gata mitt i centrala Santiago ligger en hemlös man intill en vägg.
Stenplattorna som utgör marken på vilka mannen ligger är mörkt grå. Precis som de kläder han bär.
I mötet med de mörka stenplattorna smälter han nästan samman med bakgrunden. Han blir nästan osynlig, blir ett med stenplattorna och smutsen. Eller skulle i varje fall vara det för de förbipasserande män i portfölj och kvinnor i dräkt som skyndar fram längs Santiagos gator.
För mannen är inte osynlig, följeslagaren han har vid sin sida; en lika hemlös men till synes ej herrelös tik får människor att stanna upp, titta och kanske. Ja, kanske känna medlidande.
Vid tikens buk ligger åtta, spräckliga, ynkliga och diande valpar.
En efter en stannar de förpipasserande fotgängarna. Någon lägger huvudet på sned, ser bekymrad ut och frågar efter valparnas ålder, En annan stryker tiken och hennes små kärleksfullt över huvudet. En tredje kastar ett snabbt ögonkast på mannen, låter blicken vandra och under ett par sekunder stanna kvar vid tiken och hennes valpar, lättar därefter på börsen och låter ett par mynt falla ned i mannens tiggarskål.

Är det lättare att känna medlidande med en herrelös hund än med en taklös man?
Är det de små och försvarslösa vaplarna som gläntar på dörren till de förbipasserandes hjärtan och senare även till deras plånböcker?
Är en hemlös hund med åtta små skrynkliga valpar mer ömkansvärd än en trasig människa?
Eller är det så att en människa aldrig är ömkansvärd?
För att hon inte likt en herrelös hund bör vara utelämnad åt andras välvilja?

Och min goda gräddsås...

2009-03-27T22:38:00.006+01:00

När jag handlar frukt och grönt på vår lokala marknad om söndagarna älskar jag Chile och förbluffas över hur mycket färsk frukt och grönsaker man kan få för bara ett par tusen pesos (1000 pesos=12 kr).

När jag går till snabbköpet för att handla grädde till min goda sås (som jag har avstått från att göra eftersom jag vet att just grädde är skrämmande dyrt) så svimmar jag nästan. Priset för grädden som säljs i irriterande opraktiska plastpåsar som rymmer en liter ligger på 39 kronor påsen.
Så istället för vanlig vispgrädde kommer jag hem med crema espesa, ett slags tjock, vispad och söt grädde som säljs i små 120 grams förpackningar och har ett betydligt mer humant pris.

Nåväl, crema espesa passar bra till kladdkaka men är knappast lika god som riktig grädde.
Jag hoppas att chilenska mejeriproducenter snart inser att ingen människa behöver köpa en liter grädde åt gången. Speciellt inte när den är förpackad i en ej-återförslutningsbar plastpåse och kostar 40kr litern.

Kartellbildning i apoteksvärlden

2009-03-27T15:01:00.004+01:00

För ett par dagar sedan avslöjades det att tre stora apotekskedjor i Chile gemensamt fattat beslut om prishöjningar på omkring 200 olika mediciner. De inblandade apotekskedjorna Cruz Verde, Farmacias Ahumada samt Salcobrand upptar tillsammans 91% av marknaden.
Då kartellbildningen avslöjades erkände en av de stora apotekskedjorna omedelbart medan de två andra valde att inte kommentera avslöjandet.
Människor är arga, upprörda och besvikna. I staden Concepción har ett flertal av de inblandade apoteken fått fönsterrutor krossade och i Santiago har demonstrationer mot kartellbildningen förekommit.
Värst drabbade av prishöjningarna blir äldre människor som lever på en låg pension och lider av fler än en av de sjukdomar för vilka priset på läkemedel höjs.
Mediciner är dyra, mycket dyra och för många människor återstår inte något annat alternativ än att sluta köpa de läkemedel de såväl behöver.

Gyllene lockar

2009-03-27T14:16:00.007+01:00

"Du måste tvätta hans hår med produkter som innehåller kamomill för att behålla den fina, blonda färgen", säger en av Lillprinsens tias. Drar en hand genom prinsens guldlockar och lutar sig fram liksom för att understryka vikten av det hon just sagt.

I Chile kan man köpa en mängd hårprodukter som innehåller kamomill. Denna blomma vars välgörande egenskaper sägs bleka håret och bibehålla dess blondhet.

"Mmm...", säger jag "Det blir nog bra ändå. Han får den hårfärg han får".

Som om jag genom att använda ett visst schampo skulle kunna styra över vilken kulör min sons hår antar. Som om jag överhuvudtaget skulle ha något intresse av att styra och ställa över min ettårige sons hårfärg.
Det blir nog bra ändå, tänker jag.

Chilenska tidningar

2009-03-26T16:25:00.004+01:00

Las últimas noticias är förmodligen Chiles mest folkliga nyhetstidning. Allt som oftast ser man människor på stan med ett exemplar av denna tidning under armen.
Populariteten har troligtvis en hel del med priset att göra. Las últimas noticias kostar ungefär tre kronor medan mer seriösa konkurrenter som La Tercera eller El Mercurio kostar en tia.
Och innehållet då? Jovars, lite av varje.
Det är inrikesnyheter (senaste nytt om vilken tuttfia som vikt ut sig i vilken tidning), politik (presidentan har setts i baddräkt på en strand i Brasilien), utrikesnyheter (senaste nytt om vilken utländsk tuttfia som har vikt ut sig i senaste numret av mexikanska Playboy) och så förstås sport (fotboll samt info om vilka fotbollspelare som dejtar vilka tuttfior).

Att bo lite här, lite där och lite överallt

2009-03-23T15:19:00.007+01:00

Jag har nästan exakt två månader kvar i Chile. Samtidigt som jag bär på en känsla av att ha varit här i evigheter gör vetskapen om att jag snart är hemma att dessa månader i Chile känns som en droppe i havet.
Jag går just nu och funderar på om vi kanske skulle försöka bo här mer permanent.
Jag blir inspirerad när jag ser på en av minna vänner här i Chile. Hon kom hit med en knagglig spanska och idag fyra år senare har hon efter ett års studier ett bra jobb med schysst lön och framförallt en vardag i Chile.
Själv har jag inget speciellt att längta tillbaks till i Sverige. Självklart saknar jag min familj och mina vänner men jag tänker främst på andra saker. Som alla mina olika jobb, timanställningar och vikariat. En osäker framtid som inte alls känns lockande med ett Sverige i kris.
Därför har jag bestämt mig att på allvar ta reda hur goda mina möjligheter att hitta jobb eller studera ser ut i Chile. Väga för- mot nackdelar och se vilken skål som väger tyngst.

Dagens skratt...

2009-03-23T15:13:00.003+01:00

...fick jag när jag trillade in på Annas blogg och läste om en muslimsk rektor som tar till sig svenska seder utan att kompromissa med sin egen tro.

Nueva Germania

2009-03-19T23:19:00.009+01:00

Bernhard Föster, Nueva Germanias grundare. Bild från Wikipedia.

Jag fortsätter att läsa om andra världskriget och de krigsförbrytare som då kriget var förlorat lämnade Europa. Många av dem fann som bekant en fristad i samvetslösa länder som Chile, Paraguay, Brasilien och Argentina. Dessa länder i framförallt den södra delen av Sydamerika sträckte välvilligt ut en hand och tog emot tyska nazister och högt uppsatta SS-män. En förklaring till denna välvilja var den tyska maktelitens goda relationer till de styrande i många sydamerikanska länder. Dessutom hade flera av de tidigare nämnda länderna redan innan kriget tagit emot stora grupper av tyska invandrare. Majoriteten av de utvandrare som lämnade Europa för Sydamerika under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal gjorde det av samma skäl som dagens invandrare idag gör samma färd fast i motsatt riktning; av fattigdom och i sökandet efter en bättre framtid på andra sidan Atlanten.

Ett av de märkligaste äventyren och förmodligen även den mest stolliga utvandrarbravaden står Bernhard Föster för.
Den tyske läraren Bernhard Föster, tillika gift med Friedrich Nietzsches syster, utvandrade till Paraguay där han år 1886 grundade det lilla samhället Nueva Germania. Syftet med grundandet av den tyska kolonin var att finna en fristad där idén om den ariska rasens överlägsenhet och överhöghet skulle kunna utvecklas och frodas, långt ifrån de judar som Föster så innerligt avskydde.
Lyckligt nog för resten av världen utföll inte projektet riktigt på det sett som Föster hade önskat. De tyska invandrarna vantrivdes och led av det annorlunda klimatet. Det lilla samhällets medlemmar glömde snart bort orsaken till varför de befann sig i Paraguay och gifte sig med och smälte in bland lokalbefolningen.
Bernhard Föster själv begick självmord så snart som tre år efter kolonins grundande.
Det lilla samhället Nueva Germania finns dock fortfarande kvar i Paraguay. Dagens invånarna ägnar sig främst åt odlande av mate.
Elisabeth Förster Nietzsche återvände till Tyskland fem år efter makens självmord. Bild från Wikipedia

Ninas resa

2009-03-19T22:17:00.006+01:00

När jag gick i gymnasiet ansåg jag -en aning arrogant- att jag sedan längesedan fyllt min kunskapskvot beträffande andra världskriget. Av skäl som jag nu har betydligt större förståelse för ägnades ju en stor andel av lektionstimmarna såväl under högstadiet som i gymnasiet i ämnet historia åt andra världskriget.
Eftersom jag var måttligt intresserad av krig har jag inte läst så mycket litteratur om andra världskriget sedan jag gick ur gymnasiet. Därför har jag inte förrän nu läst Lena Einhorns hyllade och augustprisbelönade Ninas resa, inte heller har jag sett dokumentären som boken bygger på.

Litteratur i vilken barn skildrar sina föräldrars liv blir lätt melodramatisk och onyanserad. Därför är det med glädje som jag upptäcker att Lena Einhorn förmår hålla sig neutral och objektiv till sin mamma Ninas levnadsberättelse. Och häri ligger bokens styrka när Einhorn rakt och sakligt berättar historian om den unga judiska Nina som växer upp i Warszawa strax innan kriget bryter ut. Läsaren får följa Nina från den bekymmerslösa barndomen till livet som gömd, ung flicka utan existensberättigande i Warszawas getto under andra världskriget.
Berättelsen är fängslande, gör ett djupt intryck och lämnar efter sig många tankar och funderingar.
Ninas resa är mycket läsvärd och får en svag 5:a i betyg av mig.

Mer välgörande än mate?

2009-03-17T21:24:00.003+01:00

Incate från Cuzco. För lever, njurar, prostatan samt en mängd andra organ. Ett axplock från paketets baksidetext;
Hjälper mot huvudvärk, illamående, yrsel, gaser i magen och dålig andedräkt.
Stimulerar njurarnas funktion, lindrar reumatism och ger dig ett hälsosamt utseende.
Och detta var som sagt bara ett axplock av alla underverk som detta te kan uträtta.

Intressanta länkar om San Pedrofängelset

2009-03-15T15:18:00.006+01:00

Jag håller just nu på och läser en superintressant bok skriven av en man vid namn Michel Foucault. Boken handlar om fängelsets uppkomst och historia, hur tanken om att brott skulle sonas fysiskt övergick till idén om att spärra in brottslingen för att låta själen sona brottet.
Jag googlade lite på nätet och hittade ett intressant bildreportage av BBC från San Pedrofängelset i Bolivia. San Pedro fängelset är en såväl fascinerande som skrämmande värld och har bland annat skildrats i den uppmärksammade boken El Choco av Markus Lutteman.
Betydligt bättre och mer intressant är dock engelsmannen Rusty Youngs bok Marching Powder från samma fängelse. I mitt googlande hittade jag även hemsidan för Marching Powder, även denna fylld med bilder. Surfa in!

Att vara invandrare - ett plus i CV:n

2009-03-14T15:40:00.006+01:00

Igår åt vi middag med ett par goda vänner och pratade om hur annorlunda det är att vara utlänning i Chile jämfört med i Sverige.
Speciellt då man träder in på arbetsmarknaden. För till skillnad från i Sverige innebär inte ett konstigt, svåruttalat namn och efternamn att ens CV med en gång sorteras bort och läggs längst ned i högen av ansökningar av arbetsgivaren. Tvärtom ses ett utländskt namn som något positivt, kanske pratar utlänningen bättre engelska och kan bidra med andra erfarenheter än sina chilenska kollegor.
En utlänning ses som en tillgång hos de flesta företag och diskvalificeras inte med en gång för att hon eller han har en konstig brytning eller ett annorlunda utseende.
Jag är ofta kritisk till chilenarnas vurmande för allt som är utländskt, men en sak är säker. När det gäller att släppa in och välkomna folk från andra länder på arbetsmarknaden, så har Sverige en hel del att lära av Chile.

Konstiga spanska boktitlar

2009-03-12T22:41:00.007+01:00

Surfar in på spanska bokhandeln Casa del libros webshop och noterar att Stieg Larsson är populär även i Spanien. Hans böcker återfinns på andra- och tredjeplats på bestsellerlistan.
Men, ser inte Lisbeth Sallander lite, lite konstig ut? (För jag antar att det är hon som avbildats på omslaget). Mer som ett våp än som en tuff hacker.
Och varför har boken Män som hatar kvinnor givits titeln Los hombres que no amaban a las mujeres (Män som inte älskade kvinnor)?
Mycket märkligt.

Mate och te

2009-03-12T15:13:00.004+01:00

Så har jag då äntligen hittat den tebutik jag så länge letat efter. I Mall Panoramico i Providencia ligger den relativt nyöppnade tebutiken ZOE! Här säljs fövisso löste i färdigpackade påsar men det finns ändå möjlighet att lukta på te, strosa runt i affären och välja bland en mängd olika sorter. ZOE! är faktiskt den bästa tebutik jag besökt i Chile.
Genomsnittschilenaren bälgar förmodligen i sig lika mycket te per år som Svensson då det gäller kaffe. Trots detta är utbudet skralt, te i lösvikt existerar knappt och de flesta nöjer sig med att dricka Lipton Yellow Label i påsar.

Mest spännande i tebutiken jag besökte var att de sålde olika sorter smaksatt mate. Ungefär som när man säljer grönt te med smak.
Mate hör till de allra nyttigaste alternativen bland varma drycker. Bland annat reducerar det kolesterol och inehåller en massa antioxidanter. Mate har alltid varit en aning för bittert och gräslikt i smaken för min del, men nu när jag har hittat både rökt och smaksatt mate har jag blivit sugen på att testa det igen. En del drycker kräver ju fler än någon enstaka provsmakning för att man skall lära sig uppskatta dem och så kanske det även är med mate.

Dagens skratt

2009-03-12T02:01:00.002+01:00

På Vladdes blogg hittade jag den här roliga felsägningen. Ibland är det svårt att hålla tungan rätt i mun, även för Spaniens premiärminister.

En lång väg kvar att gå

2009-03-12T01:31:00.006+01:00

Att en homosexuell pappa som lever i ett samboförhållande har fått vårdnaden om sina två barn (istället för den hetrosexuella mamman) anses i Chile vara så anmärkningsvärt att det slås upp stort i såväl TV som tidningar.
Ibland känns det som Chile har en v ä l d i g t lång väg kvar att gå innan man uppnår jämlikhet för alla medborgare.

Tankar om rasism i Chile

2009-03-11T14:37:00.004+01:00

Bloggen Mina tankar skrev ett inlägg om hur människor i positiva ordalag kommenterar hennes sons vita hy. Det fick mig att tänka på en konversation jag hade med en väninna i Chile som är mamma till en liten bebis.
Bebisen ifråga är en ljuvligt söt mörkhyad liten flicka som inte föddes skallig som de flesta svenska bebisar utan med en rejäl kalufs svart, tjockt hår. Farmodern till flickan som också hon är mörk som en indianska i hyn är förstås överförtjust i sitt barnbarn men uttryckte ett visst medlidande för den lilla nyfödda. "Hon kommer bli familjens nästa negra, precis som jag". Negra kan väl närmast översättas till svenska med negress eller svart kvinna. I varje chilensk skolklass tycks det finnas en negra eller en indio (indian). Precis som det finns en flaca (smalis)och en gordo (tjockis). Dessa epitet går inte att jämföra med svenska skällsord som svartskalle eftersom de lika gärna kan vara kärleksfulla smeknamn. Detta till trots bör det påpekas att den som kallas för negra eller indio sällan uppfattar detta som direkt smickrande. Förklaringen heter givetvis rasism. Chile är ett av de få länder i Sydamerika som saknar invånare av afrikanskt ursprung. Att kalla någon för negro syftar således inte till att katalogisera en människa efter etniskt ursprung eller anspela på dennas afrikanska rötter. Chiles befolkning utgörs av en av en klick vita, en stor mängd mestiser samt en liten klick ursprungsbefolkning. Ursprungsbefolkningen diskrimineras fortfarande och tillhör generellt sett de fattigaste. Att vara indian, eller negra(mörkhyad) innebär följaktligen att man är både fattigt och outbildad, knappast något åtråvärt i det chilenska klassamhället.
Jag har skrivit om det tidigare, men det bör sägas på nytt; rasismen i Sydamerika är betydligt mer komplex och svårdefinierad än i Sverige. Ofta har den mer med socialstatus att göra än med hudfärg.
Därför har jag som är mulatt aldrig upplevt mig bli rasistiskt behandlad i Chile. Som utlänning bedöms man förstås inte efter samma regelverk som den inhemska befolkningen. Och samtidigt som jag hör människor beklaga sig över hur hemskt det känns att vara klassens negro eller negra och hur söt min son är med sitt blonda hår och sina blåa ögon, har jag själv vid ett flertal tillfällen komplimenterats för min vackra hudfärg. Paradoxalt? Ja, verkligen. Vad man säger bakom min rygg (om man nu säger något överhuvudtaget) vet jag förstås inte. Men faktum kvarstår, som utlänning ses man som exotisk i Chile och behöver därför inte nödvändigtvis drabbas av den rasism som genomsyrar samhället.
Jag har dessutom ett par kubanska svarta vänner (i olika kulörer) som kan intyga att det är på det här viset. Istället för att drabbas av den oskrivna regeln "vitt är fint-svart är fult" som gäller för indianer och mestiser i Chile, så exotifieras den som kommer utifrån.
Nåväl, inte alla. Och definitivt inte de peruaner och bolivianer som under senare år emigrerat från sina hemländer i jakt på en på en bättre framtid i Chile. Peruaner och bolivianer talar många chilenare öppet illa om och ofta förvånas jag över hur mycket rasistisk dynga man ohämmat förmår ösa ur sig.
Bolivianer och framförallt peruaner är överrepresenterade i invandrinsstatistiken. De flesta är av indianskt ursprung och söker sig till Chile där de arbetar som hembiträden eller utför andra lågavlönade arbeten. Uppstår det någonstans varsomhelst ett problem rörande vadsomhelst där en peruan är inbladad, står svaret i folkmun för det mesta att finna just i den skyldiges nationalitet.

Chiles förhållande till sin egen ursprungsbefolkning och till invandrare av såväl sydamerikanskt som europeiskt ursprung kan man skriva hur mycket som helst om. Men just nu söker en liten prins min uppmärksamhet och jag låter därför detta bli min sista rad.

Havet

2009-03-10T16:10:00.005+01:00

Det är något speciellt med städer som ligger nära havet. Kraxande fiskmåsar vid kajen, strandpromenader i skymningen och doften av hav, saltvatten och tång.
Trots att jag älskade Madrid saknade jag ofta närheten till havet. Det var alltid något som fattades mig. Inte ens världens största pool är något mer än ett ytterst påvert substitut för sand mellan tårna, snäcksamlande vid strandkanten och sommarljummet havsvatten.
Santiago ligger en bit ifrån havet. Som tur är har emellertid Chile vad som förmodligen är världens längsta kustremsa och stranden ligger aldrig särskilt långt bort. Så trots att jag ibland längtar är vetskapen om att en färd till havet när som helst är möjlig faktiskt fullt tillräcklig.

Bilderna visar hamnen i Valparaíso.

Stämpelipassetresa

2009-03-06T23:47:00.009+01:00

Jag befinner mig i Chile på turistvisum och har precis som alla andra turister rätt att stanna i landet i 90 dagar. Mitt turistvisum går snart ut och valet står mellan att betala 100 dollar för att förlänga min vistelse i landet eller ge mig av på en obligatorisk stämpelipassetresa. Med tanke på att avgiften för att förlänga vistelsen är så hög, känns en resa som ett betydligt mer lockande alternativ. Helst av allt skulle jag vilja åka till La Paz eller Rio de Janeiro men bara en flygbiljett dit går på 600 dollar och tyvärr finns det inte utrymme för en sådan resa i budgeten nu. Därför står valet nu mellan Montevideo eller Lima. Den förstnämnda har jag aldrig besökt men jag har fått berättat för mig att Uruguays huvudstad är riktigt charmig, som ett Buenos Aires i miniatyr. Lima har jag varit i tidigare och tyckte mycket om staden så dit skulle jag gärna åka tillbaks.

Yttepyttiga Montevideo eller...

...mångmiljonstaden Lima. Bilder från Wikipedia.

I överklasstadsdelen Las Condes

2009-03-06T18:47:00.007+01:00

Señora C och hennes dotter Señora A sitter vid middagsbordet och pratar om ett par goda vänner; en italiensk familj och deras två döttrar.

-Paula är gudomligt vacker. Blont hår och blå ögon. Madonnalik, säger Señora C.
- Ja, men den äldsta av döttrarna, Esther. Hon har ett knivstarpt intellekt, invänder Señora A.
- Det stämmer. Esther är oerhört intelligent. Hon brukar maila mig dikter hon skrivit, på italienska förstås men jag förstår dem alldeles utmärkt.
-Ja ni förstår, säger señora C, lutar sig framåt och vänder sig till oss övriga vid middagsbordet. Esther är en typisk europeisk kvinna.
Och med det är allt sagt. En typisk europeisk kvinna; kultiverad, modern och bildad. Och jag kan inte låta bli att småle och för mig själv tänka att något sådant som den typiska europeiska kvinnan förmodligen inte existerar annat än som en imaginär stereotyp i sydamerikanska kvinnors som Señora A:s och C:s medvetanden. Välutbildade kvinnor ur den högre medelklassen som har tillbringat och kommer att tillbringa alla framtida semestrar i Europa för att sedan komma hem och samtala med sina vänninor om sina upplevelser och erfarenheter av den förlovade kontinenten Europa. Kvinnor vars bild av Europa är starkt begränsad och egentligen bara innefattar Paris (civilisationens vagga), Madrid (frälsarnationens högborg) och Italien (bellisma, bellisima!).
Jag skulle kunna säga att den italienska kvinnan troligtvis har mer gemensamt med den chilenska kvinnan än med den lika europeiska svenskan. Och mellan allt prat om Paris överjordiska skönhet och Roms historiska underverk skulle jag kunna inflika ett par rader om varför man väljer att negligera latinamerikas egna fascinerande historia. Jag undrar i mitt stilla sinne varför man inte suckar lika hänfört över Machu Picchu eller Chichén Itzá som byggdes när stora delar av Europas befolkning fortfarande jagade mammut med påkar.
Men varför rasera dessa båda señoras chimär om det paradisiska Europa? Inte vill jag vara den som rubbar deras världsbild eller förstör den goda stämningen vid middagsbordet. Så jag håller istället tyst.

Siesta

2009-03-03T16:06:00.002+01:00

Konst under bar himmel

2009-03-03T15:53:00.004+01:00

Jag upphör aldrig att förvånas och står stum av beundran inför de otaliga gatans konstnärer som låter sina färgstarka, fantasifulla och fantastiska målningar pryda Chiles gator, väggar och murar. Det handlar sällan om löst klotter här och där utan om hela fasader som förvandlas till gigantiska konsthallar under bar himmel.
I Valparaíso finns gott om målningar av det här slaget. I Santiago hittar man tyvärr inte lika många exempel men de finns och jag blir alltid lika glad när jag ser dem.

En asado i väntan på hösten

2009-03-03T15:23:00.006+01:00

Det märks redan att sommaren snart är slut. Dagstemperaturen överstiger numera sällan 27 grader och på nätterna är jag tvungen att komplettera de urslitna t-shirts jag sover i med ett par pyjamasbyxor.
Innan hösten har tagit över hoppas jag hinna med ytterligare ett par asados, något av det bästa med sommaren i Chile.
Jag grillar egentligen helst grönsaker men tackar sällan nej till en choripan , de kryddiga små korvar som läggs på grillen först och serveras i färskt bröd som en aptitretare. En flaska vin, öl och grönsaksgrillspett. Då är asadon som bäst.

På en vägg i Bellavista, Santiago

2009-03-01T14:15:00.002+01:00

Istället för bokklubb - vinklubb

2009-03-01T13:56:00.005+01:00

När jag var liten var jag medlem i ett antal olika bokklubbar. Jag tyckte alltid att det var lika spännande att springa till posten och ur paketet plocka fram en bok som jag under de följande dagarna sedan snabbt slukade.
Förmodligen finns det bokklubbar även i Chile även om jag inte känner till några. Vad jag däremot känner till och är medlem i är en vinklubb, en alldeles ypperlig idé.
Varje månad kommer posten till mig med ett stort paket innehållande tre olika vinflaskor. Ofta är det lite mer exklusiva viner som skiljer sig från dom man hittar snabbköpet. Och det är med samma spänning och förtjusning jag kände när jag öppnade mina bokpaket som den månatliga vinlådan öppnas.

Att känna sig ensam i grupp

2009-02-28T16:03:00.002+01:00

Jag är ju sällan särskilt personlig här på bloggen, men idag känner jag att jag behöver skriva av mig så jag gör ett undantag.
Jag och Lillprinsens pappa var igår på en asado(grillfest) där samtliga inbjudna bortsett från mig själv har känt varandra sedan lågstadiet och gått i skolan tillsammans. Det är således en rätt sammansvetsad grupp av människor som känner varandra väl.
Jag kan ibland tycka det är jobbigt med fester där alla utom en själv känner varandra. Det blir lätt så att man känner sig malplacerad, som ett femte hjul som hamnat på avvägar. För det mesta brukar det dock lösa sig, alltid hittar man någon att småprata med en stund, isen är bruten och dörren in till gemenskapen står på glänt.
Jag är inte jättesocial av mig, när jag var liten var jag riktigt blyg och var aldrig den som tog mest plats och syntes eller hördes mest i skolan. I vuxen ålder har jag insett att min blyghet är en del av mig men samtidigt genom träning lärt mig att vara lite mer öppen. Till saken hör dessutom att jag under flera år haft ett arbete där jag träffar många människor och där sociala talanger varit oumbärliga. Genom mitt arbet lärde jag mig att vara social och fick ofta höra av andra att jag uppfattades som social och pratglad. Träffar jag nya människor i större grupper i privata sammanhang håller jag mig dock fortfarande gärna lite i bakgrunden.

Nåväl, åter till igår kväll. Vi var alltså åtta personer varav jag var den enda som inte kände någon mer än Lillprinsens pappa. Ganska snart började jag vantrivas på tillställningen. Pratet handlade mest om övrig medlemmar tillhörande gruppen som inte var där, folk som jag inte kände och följaktligen inte hade så mycket att säga om. När man inte pratade om andra kompisar drogs interna skämt som jag naturligtvis inte fattade ett jota av och resterande tid gick åt till diskutera olika chilenska fenomen som jag knappt hade hört talas om. Jag försökte vid ett par tillfällen inleda en konversation med någon, det funkade en stund. Sedan började de i grupp återigen prata om gamla kompisar, interna skämt och annat jag inte kände till. Efter ett par timmar, när klockan slagit ett, jag var vrålhungrig och grillen inte ens var tänd, surnade jag till rejält. För trots att ingen var direkt otrevlig mot mig så inbjöd de definitivt inte heller till konversation. Visst har jag varit med om liknande situationer tidigare, att vara ny i en grupp. Men det brukar alltid vara någon medlem i den slutna gruppen som är lite mer öppen och vänlig. Efter att ha pluggat och bott utomlands i längre eller kortare perioder är detta något jag brukar vara extra uppmärksam på om en ny person dyker upp i mitt kompisgäng. För jag tycker även att deltagarna i en sluten grupp har ett ansvar då det dyker upp en ny person, att utbyta ett par fraser med den nya eller berätta vilka personerna man talar om är t.ex. Igår hände inget av detta och jag kände mig bara rejält utanför och ensam trots att jag var omringad av sju andra. Givetvis hade jag också Lillprinsens pappa men jag kände mig ändå ensam och saknade mina vänner hemma.
Så jag åkte hem innan maten ens lagts på grillen.
Ni får gärna dela med er av era råd och erfarenheter när det gäller situationer som denna. Till min förvåning blev jag faktiskt både ledsen och drabbades av hemlängtan.

Världens största pool

2009-02-28T15:17:00.003+01:00

Jag var i Algarrobo i början av veckan. En liten stad vid havet som har blivit en populär semesterort. Vid en av stadens många stränder sätter man nu de sista spadtagen i ett gated comunity alldeles intill strandkanten. Jag har skrivit om San Alfonso del Mar som området heter här. Särskilt vackra är byggnaderna inte att se på, detta trots att arkitekten till huset säger sig ha haft närheten till havet i åtanke då huset ritades. Bland annat har man valt att göra vissa fönster i byggnaden runda istället för fyrkantiga i ett försök att efterlikna båtar.
I skrytbygget San Alfonso del Mar kommer man även att ha världens största pool med inplanterade fiskar och vågor som lämpar sig för windsurfing på sina ställen. Killen som har designat världens största pool lär redan ha fått i uppdrag att bygga flera, bland annat i Dubai.
För den som mot förmodan skulle vara nyfiken på San alfonso del mar eller vilja köpa en lägenhet så finns länken till hemsidan med bilder här.

Musikfestival

2009-02-27T15:37:00.004+01:00

Just nu pågår i den chilenska kuststaden Viña del Mar en av sommarens stora händelser; El festival de Viña.
En av årets inbjudna artister till festivalen, sångaren i Simply Red uppgav i en intervju att han trodde att "Viña" var en vinfestival. Kanske inte så konstigt med tanke på att detta årliga återkommande evenemang inte är särskilt känt på andra sidan Atlanten.
I Sydamerika däremot finns det förmodligen inte en enda superkändis som inte vid något tillfälle dykt upp på musikfestivalen i Viña.
Under en vecka i februari tar såväl inhemska som utländska artister plats på scenen. Bland årets artister finns bland andra Juanes, Marc Anthony, Daddy Yankee och Santana.
Festivalen har inte mycket gemensamt med nordiska evanemang som Hultsfred eller Roskilde. I Viña är det betydligt mer glamour och gala, festivalen utspelas på en arena och direktsänds i chilensk tv varje kväll från klockan tio till långt efter att jag har gått och lagt mig.
Som under alla sydamerikanska festligheter utses i Viña även en festivaldrottning. I år gick titeln till Catherine Fulop. En venezolansk skönhetsmiss som klädd i stringbikini och ivrigt påhejad av av journalister och fotografer simmade ett par längder i en pool och visade upp sin välsvarvade (och välopererade) kropp.

Kritik från amerikanskt håll

2009-02-27T02:05:00.007+01:00

I en årlig rapport kritiseras Chile av den amerikanska regeringen på tre punkter gällande mänskliga rättigheter i landet. De tre brister som tas upp i rapporten är kvinnomisshandel, den ständigt pågående konflikten med mapucheindianerna samt missförhållandena i landets fängelser.
Den chilenska regeringens språkrör Francisco Vidal har i ett uttalande svarat på kritiken. Vidal medgav att det chilenska fängelserna härbärgerar betydligt fler interner än vad de egentligen är avsedda för men påtalade samtidigt att "vi i Chile inte har något Guantánamo".

I januari 2008 sköts Matías Catrileo, en ung student och mapucheindian ihjäl av chilensk polis efter att han tillsammans med ett antal andra aktivister olagligt tagit sig in på ett landområde som traditionellt av mapucheindianerna ansetts tillhöra dem. På kritiken mot behandlingen av landets mapucheindianer och då främst Matías Catrileo svarade Vidal att fallet just nu ses över av rättsväsendet.
Att kvinnomisshandel som i tragiska fall slutar i mord fortfarande är ett existerande problem trots regeringens ansträngningar medgavs även detta av Francisco Vidal.

Demonstration i Santiago efter Matías Catrileos död. Weichafe betyder på mapucheindianernas språk "krigare". Bild från Wikipedia.

Utan tvekan återstår en hel del för den chilenska regeringen att förbättra på samtliga punkter.
Men hörrni, USA:s regering. Hur var det egentligen med det där att inte kasta sten när man sitter i glashus?

Kärleksfulla budskap på gatan

2009-02-26T13:49:00.003+01:00

Cykelbanor

2009-02-26T13:37:00.005+01:00

Sedan jag var i Chile sist har jag lagt märke till att antalet cykelbanor i Santiago har blivit betydligt fler. I stadsdelen Providencia kan man till och med hyra en cyklel av kommunen för att ta sig till eller från metron.
För att jag skall sätta mig på en cykel i Santiago skall det dock mycket till. Jag tycker visserligen att cykeln är ett ypperligt färdmedel men inte här där de nyligen anlagda cykelbanorna tvärt tar slut och man bör vara nästintill självmordsbenägen för att cykla på vägar avsedda för bilar.
Fast så värst petigt med var man cyklar är det inte. Många cyklister trivs bäst på trottoaren och på cylekbanorna trängs cyklisterna med såväl lösspringande hundar som fotgängare.

Blogglusten...

2009-02-26T13:35:00.001+01:00

...kommer och går och just nu är den mikroskopiskt liten. Jag har haft en veckas semester men är nu tillbaka, vi får se hur länge det håller.

Intetsägande artiklar om skönhetsoperationer i Argentina

2009-02-20T15:05:00.006+01:00

Läste ett inlägg hos Vladde som i sin tur hade läst en artikelserie i Sydsvenskan om bröstoperationer i Argentina (Läs här, här och här). Vladde ifrågasätter varför man väljer att skriva om dessa ämnen när det finns sociala problem av större vikt i landet som skulle vara bättre förjänta av lite medialtutrymme.

Jag tycker inte alls att det är fel att skriva om skönhetsideal och operationer i Argentina. Skönhetsoperationer är betydligt mer vanligt och allmänt accepterat i Argentina än i grannländerna. Argentinskorna är vida kända för sin fåfänga och känsla för stil. Det kan vem som helst som har besökt Buenos Aires intyga. Förvisso kan även jag tycka att det lätt blir lite fel när man så sällan publicerar artiklar från latinamerikanska länder, och då man väl gör det väljer att skriva om skönhetsoperationer. Fast problemet i det här fallet är inte valet av ämne. Problemet är att artiklarna är så kortfattade att det inte lämnas något utrymnme över för en mer djupgående analys.
Jag tycker det är intressant att i dagstidningar få ta del av små anekdoter ur ett människoöde på andra sidan jorden. De behöver inte vara särskilt anmärkningsvärda men fungerar ofta som en motivkt till tyngre, torra nyhetstexter om svält eller naturkatastrofer.
I en av artiklarna från Argentina skriver man om en ung tjej som vunnit en bröstoperation i ett lotteri. Men så mycket mer än så får vi inte veta.
I Chile är detta fenomen nytt. För inte så länge sedan organiserades ett Silicone Party där tjejer som köpt dyra biljetter till en fest på en klubb deltar i lotteriet av en bröstoperation. I Chile där utseendehysterin inte gått lika långt som i Argentina diskuterar man hur dessa fester skall kunna förbjudas med hjälp av lagen.

Samtliga tre artiklar från Argentina som hade kunnat bli riktigt bra med lite fler tecken och en god portion analysförmåga blir nu istället tämligen intetsägande och substanslösa. Precis som Vladde sitter jag nu med en fadd smak i munnen och undrarvarför man valde att vika tre artiklar åt detta ämne när det finns så mycket annat av vikt att skriva om.

En doft av offentlig pissoar

2009-02-20T14:42:00.002+01:00

I ett land där solen förärar oss med sina strålar varje dag och där det bara i sällsynta fall regnar under sommarmånaderna, är det kanske inte så konstigt att det i var och varannat gathörn börjar lukta offentlig pissoar efter ett tag. Tids nog lär man sig vilka av alla stadens gathörns som används för att uträtta mänskliga behov. Då är det bäst att börja hålla in andan ett halvt kvarter i förväg när man vet att det närmar sig.

Jag minns när jag bodde i Madrid och rumlade hem sena kvällar eller tidiga morgar. Då åkte stora bilar omkring på gatorna och sprutade dem rena med vatten. Ett såväl tidsödande som kostsamt projekt för staden Madrid kan jag tänka mig eftersom denna procedur upprepades natt efter natt. Ännu märkligare ter det sig när man betänker alla de plakat och anslag som sätts upp i staden under sommartid för att uppmana invånare att spara på Madrids knapphändiga vattentillgångar.
Till stadens försvar bör dock sägas att det i varje fall inte fanns ett enda gathörn i Madrid som luktade offentligt pissoar.

Promenad i barrio Bellavista, Santiago

2009-02-18T18:42:00.004+01:00

En lustig boktitel

2009-02-17T22:13:00.007+01:00

Frestad av en grek

...är namnet på den bok min syster en gång för längesedan fick i födelsedagspresent. Bokens pärmar öppnades aldrig men trots det så gav denna roman upphov till många skratt. Vid någon storstädning någon gång vart tredje år hittades den i en låda, i en bokhylla eller i någon garderob.
Vi tog fram den, tittade på den och gjorde oss lustiga över teckningen på omslaget som var minst lika smakfull som bokens titel. Där avbildades den virila och passionerande greken med bar bringa omfamnandes en liderlig engelska med blusen halvt uppknäppt, huvudet tillbakalutat och munnen halvt öppen som i ett stön.
Ja, omslaget såg så lustig ut att jag nästan men bara nästan blir sugen på att läsa den när jag tänker på det. Tänk att få ta del av tantsnusket som gömmer sig bakom dess pärmar.
Om någon, mot förmodan skulle vara intresserad av att läsa denna bok kan jag tala om att den är utgiven av Harlekins förlag. Fast det kanske ni redan hade räknat ut.

Handla allt på avbetalning

2009-02-17T21:58:00.002+01:00

Varje gång man köper något i en affär i Chile för en summa som i princip kan vara hur obetydlig som helst, så blir man tillfrågad om huruvida man önskar dela upp betalningen. För det mesta kan man välja upp till "tres cuotas", att dela upp betalningstillfällena i tre utan ränta. Min första tanke då jag blev bekant med detta sätt att handla var; "Löjligt, varför skulle jag vilja dela upp en struntsumma på 100 kronor i tre avbetalningar?". Men har man ett dåligt betalt arbete och inte tjänar mer än 2000 kronor i månaden är förstås 100 kr ingen struntsumma.
De flesta chilenare jag känner har för vana att dela upp allt de köper i cuotas. Denna vana att handla allt på avbetalning blir förstås även problematiskt om man är oekonomisk eftersom det gör det lättare att handla över sina tillgångar.
För mig känns detta sätt att handla främmande eftersom jag av princip inte tycker att man bör handla saker som man egentligen inte har råd med. Jag handlar aldrig i cutotas men känner förmodligen inte en enda chilenare som inte handlar på detta sätt.

Utan ord

2009-02-16T16:08:00.002+01:00

Fler bilder i kedjan finns hos Pumans dotter

Chilensk film

2009-02-13T14:01:00.003+01:00

Den chilenska filmen La buena vida belönades nyligen med det spanska filmpriset Goya i kategorin bästa latinamerikanska film. Och filmen är bra, på ett så där lågmält estetiskt tilltalande vis. Här skildras ett antal människoöden i dagens Santiago, var och en är de på sitt vis representativa för dagens Chile.
Trots att berättartempot är sävligt (inga snabba klipp eller pang-pang här) är filmen aldrig långtråkigt utan lyckas hålla tittarens intresse vid liv ända fram till slutscenen.
Lyckas ni lägga vantarna på La buena vida så se den!

Att komma lite fööör sent

2009-02-12T01:32:00.008+01:00

Glad i hågen och en aning lullig på pisco sour springer jag in i avgångshallen på Limas flygplats.
Jag vet att jag är sent ute. Det här är ju min sista kväll i Peru och det har firats ordentligt i trevligt sällskap tills jag inte längre kunde undvika det nödvändiga; att ge mig av till flygplatsen.
Taxin som jag ringt efter dök aldrig upp och följaktligen blev jag ännu mer försenad än vad jag redan var.
Men planet till Chile avgår inte förrän 01:20. Det första mina ögon söker efter när jag kommit in i avgångshallen är en klocka.
Ett par minuter i tolv är hon. Jag pustar ut och inser att jag inte längre behöver skynda mig. Jag hann!
Vid incheckningsdisken är jag så gott som ensam. De öviga passagerarna har säkert haft bättre framförhållning än mig, tänker jag samtidigt som jag känner en oändlig tacksamhet över att överhuvudtaget ha hunnit fram till disken innan den stängs.
Jag sträcker fram mitt pass till damen bakom disken som tar emot det och börjar knappra på sin dator. Jag väntar och väntar. Och väntar.
Plötsligt rynkar hon på ögonbrynen och ser fundersam ut. "Jag hittar inte ditt namn i passagerarlistan. Har du någon bokningskod?".
Jag sträcker lydigt fram den utskrift av bokningsbekräftelsen som har legat orörd i min väska sedan jag köpte biljetten för tre veckor sedan.
"Du är lite sen". Säger damen efter en stund och tittar upp från datorskärmen. "Planet avgick söndag 01:20".
"Men! Klockan är ju bara ett par minuter över tolv!", säger jag upprört. Arg över att min nyvunna känsla av triumf över att ha hunnit fram i tid skall grusas av ett par ynka minuter hit eller dit.
"Ja, men idag är det måndag. För ett par minuter sedan var det söndag", förklarar damen bakom disken pedagogiskt och pekar mot en stor klocka där tid och dag syns tydligt. "Ditt plan gick igår natt".
"Eh...", får jag fram och önskar med ens att jag kunde försvinna från platsen jag befinner mig på i en blinkning. Jag har tagit fel på dag. Det är så pinsamt att jag i denna stund är mer bekymrad över vilken dager denna lilla missberäkning framställer mig i än över hur jag skall komma till Chile.

Lyckligtvis slutar denna historia väl. Efter ytterligare knappande på datorn bokar damen bakom disken in mig på måndagens plan som avgår vid samma tid som det jag skulle tagit dagen innan. En mindre summa pengar betalas, faktiskt ganska liten eller kanske till och med mikroskopisk i jämförelse med vad jag har ställt till med för mig själv, och så sitter jag snart i ett flygplanssäte på väg till Chile.

Denna incident var jag med om för ungefär två år sedan. Då tyckte jag att den var alldeles för pinsam för att skriva om på bloggen. Så här i efterhand tycker jag mest den är lite smårolig och kanske ett bevis på att jag lever upp till den bild av en mycket disträ ung (nåja) dam som mina nära har av mig. Och ja, visst är jag lite tankspridd ibland. Men det här tog verkligen priset och fick mig att undra om jag inte kunde lida av besynnerlig släng av begynnande alzheimers.

Vem bär skulden?

2009-02-10T17:12:00.010+01:00

Jag har tidigare skrivit om Mea Culpa här på bloggen, ett tv-program där man dramatiserar ofta mycket tragiska rättsfall. Igår såg jag ett avsnitt av detta program som berörde mig djupt och väckte en hel del tankar efteråt. Här är berättelsen.

I slutet av 1990-talet blir den 19-åriga Palmeira Casanova gravid med sin första ungdomsförälskelse; den gifta chefen på det fält där hon arbetar med att plocka säsongens frukter.
Palmeira bor med sin mamma, pappa och sin äldre syster samt dennas två barn. Pappan i familjen är en riktig patriark som styr och ställer med kvinnorna i hushållet och inte drar sig för att ta till våld när orden inte räcker till. Han är besviken och måttligt belåten med sin äldsta dotter som har två barn med två olika fäder som dessutom inte har någon som helst kontakt med sina barn.
I den lilla by på landsbygden där familjen bor är att vara ensamstående mor något av ett socialt stigma. För att undvika att samma öde som drabbat den äldsta dottern även skall drabba Palmeira är hon hårt hållen av sin far. Kärleksaffären med chefen är en hemlighet som Palmeira bara avslöjar för sin äldsta syster. Så småningom får föräldrarna via byskvaller reda på att dottern är gravid. Palmeira bestraffas hårt av sin stränga far men när barnet väl är fött blir detta barnbarn precis lika älskat av sina morföräldrar som de övriga två barnen i hushållet.

Åren går. Palmeiras dotter har hunnit fylla fyra och Palmeira själv är nu 23-år gammal. Fadern till hennes dotter övergav henne så snart han fick reda på att hon var gravid och har aldrig träffat dottern. Palmeiras liv består av arbete, hemmet och dottern. Om kvällarna lyssnar hon på den lokala radiokanalen där en manlig radiopratare med sammetslen röst låter lyssnarna som främst är av kvinnligt kön ringa in och önska tårdrypande ballader. Palmeira ringer vid ett flertal tillfällen för att önska låtar och förälskar sig i mansrösten som besvarar hennes samtal.
En kväll då hon ringer till programmet ber radioprataren om hennes nummer. Den förtjusta Palmeira ger honom detta och snart har de stämt träff en lördagskväll efter programmet. Den relation radioprataren och Palmeira inleder tycks främst ha varit sexuell. Relationen varar en kort tid och får ett tvärt slut när Palmeira på nytt blir gravid. Radioprataren klargör med en gång att han varken vill ha något mer att göra med henne eller med barnet, dessutom är han gift. Livrädd för föräldrarnas reaktion bestämmer sig Palmeira för att dölja graviditeten. Hon lindar bandage hårt om sin växande mage och döljer den under bylsiga kläder. Faktum är att hon lyckas så bra med detta att varken systern, mamman eller pappan påstår sig ha lagt märke till Palmeiras graviditet.

En sen natt sätter värkarbetet igång. Palmeira kliver ur sin säng och smyger sig ut till familjens brunn som ser ut som ett utedass och består av ett gapande hål. Där föder Palmeira i ensamhet sitt barn som så snart det är fött faller ned i brunnen.
Efter födseln går Palmeira upp till sitt rum igen och lägger sig för att sova.

Dagen därpå upptäcker pappan blodspår som leder från verandan till utedasset. Han blir mycket arg och avkräver kvinnorna i hushållet en förklaring. Palmeira medger gråtande att hon har varit gravid och under natten födde ett barn som nu ligger i familjens brunn. Pappan i familjen beslutar att detta är en familjehemlighet som man aldrig mer skall tala om i hushållet. Vad ingen av dem vet är att Palmeiras systerson som sitter utanför huset har hört hela historian och senare kommer att berätta den för en kamrat som i sin tur för berättelsen vidare till sin mamma.
Ett par dagar senare kommer en läkare på besök hemma hos familjen. Han vill att Palmeira genomgår en gynekologisk undersökning och ber henne uppsöka stadens sjukhus nästkommande dag. Familjen motsätter sig först detta men låter sig till sist övertygas av läkarens ihärdighet.
Efter att en gynundersökning är utförd konstaterar läkaren att Palmeira alldeles riktigt har fött barn nyligen. Han konfronterar henne med detta och avkräver henne en förklaring. Palmeira nekar och nekar men bryter till sist ihop och erkänner att hon fött ett barn.
Efter att polisen underrättats finner man barnet i brunnen. Palmeira åtalas och döms till fem år och en dags fängelse.

Efter att ha sett denna djupt tragiska historia som avslutades med en intervju med den djupt ångerfulla Palmeira väcktes följande frågor hos mig;
Hur kunde detta hända? Och vem bär det yttersta ansvaret för detta händelseförlopp? Jag har tänkt ut åtta tänkbara alternativ, säkert finns det många fler och jag skulle gärna vilja veta vad ni tycker.

1. Det yttersta ansvaret ligger hos familjen som helhet då denna är tydligt dysfunktionell och varken förmådde se att Palmeira var gravid eller inge henne tillräckligt med förtroende för att hon skulle våga anförtro sig åt dem.

2. Det yttersta ansvaret ligger hos fadern, en auktoritär patriark som kuvade, undertryckte och bar hand på samtliga kvinnor i hushållet. Det var på grund av honom som Pamela valde att dölja sin graviditet för familjen .

3. Det yttersta ansvaret ligger hos Palmeira själv som uppenbarligen struntade i att använda preventivmedel fler än en gång och dessutom "mördade" sitt eget barn.

4. Det yttersta ansvaret ligger hos samhället; den lilla by där Palmeira bodde i vilken det fortfarande ses som ett socialt stigma att bli gravid och sakna en oficiell far till barnet. Det var denna sociala press som ledde Palmeira till att dölja sin graviditet och senare göra sig av med sitt barn.

5. Det yttersta ansvaret ligger hos samhället eftersom ingen som helst hjälp i form av ekonomiska bidrag eller emotionellt stöd ges åt ensamstående mödrar.

6. Det yttersta ansvaret ligger hos skolväsendet eftersom undervisningen om preventivmedel och hur man förhindrar graviditet är nästintill obefintilig.

7. Det yttersta ansvaret ligger hos föräldrarna eftersom det är deras uppgift att undervisa sina barn i hur man förhindrar oönskade graviditeter.

8. Det yttersta ansvaret ligger hos pappan till barnet som vände Palmeira ryggen och varken gav henne känslomässigt eller ekonomiskt stöd.

Trafikolyckor

2009-02-10T01:54:00.004+01:00

Vi är på väg till snabbköpet sent på eftermiddagen då trafiken är som intensivast och vägarna är fyllda av bilister på väg hem efter en lång arbetsdag.
Vid en korsning stannar vi till vid rött ljus.
En man i kostym kommer farandes på en motorcykel i hög fart samtidigt som en mindre röd bil drar på gasen för att hinna köra innan trafikljusen slått om till rött. En tiondels sekund senare smäller det. Mannen på moped krockar med den lilla röda bilen. Slås av sin moped, flyger en eller ett par meter upp i luften och dunsar i marken på andra sidan av bilen.
Hade det här varit en actionfilm hade mannen på motorcykeln förmodligen rest sig upp, borstat bort dammet från kostymen, satt sig upp på motorcykeln igen och gett sig av precis som om olyckan aldrig inträffat.
Men nu är ju det här ingen film utan det verkliga livet. Så istället för att resa sig upp ligger mannen kvar på marken, bilföraren -en ung man- slänger upp dörren och rusar ut. Allt fler människor samlas kring den kostymklädde mannen som ligger orörlig kvar på marken. Någon tar upp en mobil ur fickan och påkallar hjälp. Efter att ha konstaterat att mannen har fått den hjälp han behöver och att det knappast hjälper med ytterligare ett par nyfikna ögon som sällar sig till skaran av åskådare så promenerar vi vidare.

Det här är inte den första olyckan jag har sett i Chile. Sist jag var här blev jag vittne till hur en cyklist blev påkörd och fördes bort, inte för att vårdas på sjukhus utan för att begravas. Trafikolyckor förekommer naturligtvis i alla länder. Och jag skulle gissa att man i Chile statistiskt sett har betydligt färre trafikolyckor med dödlig utgång än i en del av grannländerna. I Santiago finns åtminstone trafikljus och övergångställen.
I Perus huvudstad Lima avgörs vem som får företräde vid en vägkorsning genom snabba ögonkast som utbyts mellan bilisterna. På en tiondels sekund är det avgjort. Hur många dödsoffer denna metod är direkt skyldig till kan man bara spekulera i.

För motorcykelföraren gick det förhoppningsvis bättre än för cyklisten jag såg blev påkörd. Föraren av motorcykeln bar trots allt hjälm, fick hjälp snabbt och fördes levande från olycksplatsen.

Fel att handla rättvisemärkt

2009-02-09T14:06:00.004+01:00

Hittade ett intressant inlägg i Runes även i övrigt läsvärda blogg.
I en debattartikel i Fria Tidningen ifrågasätter artikelförfattaren Eddie Salgado vårt köpande av rättvisemärkta produkter. Artikeln uppmanar till bojkott eftersom vi genom att handla rättvisemärkt "bidrar till att upprätthålla en världsordning där de fattiga jobbar åt oss".
Rätt eller fel? En intressant synvinkel är det i vilket fall som helst.
Läs artikeln här.

Utan ord

2009-02-09T13:01:00.003+01:00

Fler bilder hos Pumans dotter

Boktips till er

2009-02-08T13:32:00.004+01:00

Eftersom jag har fått en massa intressanta och spännande tips på böcker av er, så tänker jag dela med mig av några av mina egna favoriter.

Allt som skrivits av Jonathan Safron Foer. Författaren har bara hunnit skriva två böcker, två romaner som är fantastiskt bra.

Rasrisk av Mattias Gardell, mycket intressant läsning om extremrörelser i USA, från Ku klux klan till Nation of Islam

Killing Pablo av Mark Bowden, en redogörelse för den colombianska narkotikakungen Pablo Escobars liv och leverne. Spännande som en thriller och svår att lägga ifrån sig.

Jag är förmodligen den sista svensk som upptäckt Stieg Larsson (är egentligen inte särskilt förtjust i deckare) men hans triologi som börjar med boken Män som hatar kvinnor tyckte jag var mycket bra.

Nina Solomins Ok, amen och Gränsen, båda två är reportageböcker men aldrig torra eller tråkiga. Den förstnämnda handlar om judar i New York, den sistnämnda om afrikanska invandrare i Spanien och framförallt deras riskfyllda färd mot Europa.

På tal om böcker

2009-02-07T18:52:00.004+01:00

"Det kändes som om det tog 100 år att läsa den".

(Sagt av en bekant till mig som inte blev så där överdrivet förtjust i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez).

Nu har jag...

2009-02-07T18:30:00.003+01:00

...äntligen lyssnat ut Roberto Savianos omtalade essä/reportage/roman Gomorra. En bok som i mitt tycke kanske borde utnämnas till förra årets mest överskattade litterära alster. Helt okej egentligen men alldeles för pratig, långrandig och ostrukturerad för att vara något mästerverk. Att jag sedan lyssnade på Gomorra uppläst av en synnerligen osympatisk, dryg och teatralisk stockholmsröst gjorde ju inte heller saken bättre...

...nästan sett hela första delen av filmen om Che Guevara. Filmen är faktiskt helt ok. Tror dock att man skall se till att ha hyfsade kunskaper om Kubas historia innan man ser den eftersom händelser skildras i all sin hastighet utan någon bakomliggande förklaring.
Ett stort plus får filmen för att dialogen är på spanska. Jag tycker annars att amerikanska filmer som utspelas i andra delar av världen men ändå är på engelska drabbas av svåra trovärdighetsproblem.

Boktips!

2009-02-06T14:35:00.002+01:00

Jag vill ha boktips, allt ni kan komma på bland kommentarerna.

Valparaíso en mulen dag

2009-02-06T14:15:00.002+01:00

Varje gång jag beger mig av till Valparaíso tycks staden vara insvept i en grå slöja av täta, regntunga moln. Utan de milda soljuset som lyser upp de höga kullarna och speglar sig i havsvattnet vid hamnen är det svårt att se att man befinner sig i samma pittoreska stad som visas upp på de vykort man säljer i souvenirbutikerna.
Faktum är att Valparaíso ter sig ganska oansenlig en mulen dag. Som vilken hamnstad som helst med sina fiskmarknader och rader av lastfartyg som funnit sig tillrätta i hamnen.

Höga förskoleavgifter

2009-02-04T22:25:00.005+01:00

Läste på Annas chileblogg om huvudbry med höga förskoleavgifter.
För ett par veckor sedan var jag och tittade på en sala cuna (förskola) till Lillprinsen. 120 000 pesos (ca 1600kr) skulle det kosta att låta honom gå där fyra dagar i veckan, mat ingicks förstås i priset.
För en familj som består av två föräldrar där båda är högutbildade och har ett jobb som motsvarar utbildningen gräver denna summa med största sannolikhet inga jättelika hål i plånboken. Men i en familj med många barn, eller i en familj där det bara finns en förälder blir det betydligt mer problematiskt att skrapa ihop till förskoleavgiften. För någon som arbetar som hembiträde eller kassörska i ett snabbköp och tjänar 1300-2700kr i månaden är det förstås inte ens att tänka på. Då får man vara glad och tacksam om man har en svärmor eller mamma som kan ställa upp och passa barnen.
En mamma till en av mina vänner här i Chile som växte upp under påvra förhållanden med sex syskon har berättat om hur föräldrarna band fast henne och syskonen vid sängen när de gick till sitt arbete om morgonen.
Någon gång har jag sett på nyheterna då man rapporterat om en dödsolycka som inträffat då barn lämnats ensamma eller i vård av ett något äldre syskon i hemmet medan föräldrarna arbetar.
Det händer också alltför ofta att man fortfarande ser barn som hjälper föräldrarna med försäljning av tugummin eller näsdukar då man stannar vid ett trafikljus.
Med tanke på att alternativet kanske hade varit att lämna barnen ensamma hemma framstår denna lindriga form av barnarbete nästan som ett klokt val.

Svar till inlägget "Vad skulle du gjort?"

2009-02-04T21:44:00.005+01:00

De av er som svarade tyckte givetvis att min bekant skulle spara ihop pengarna till bilen själv eller alternativt flytta hemifrån innan hon började fundera på bilköp. Men som El Rubio så klokt påpekade; detta är ju Latinamerika. Och eftersom det är Latinamerika, där det fortfarande är fullt normalt att bo i föräldrahemmet så länge man önskar utan att betala en spänn så valde min bekant förstås att be sin far om pengar till den nya bilen som snart skall inhandlas.

Jag har svårt att se att en arbetande och självförsörjande 28-åring skulle bo hemma och få nya bilar av pappa så snart hon knäpper med fingrarna om det hade varit Sverige vi pratade om.
Precis som Annaluna så ser jag inget fel med att bo hemma länge. När jag berättar för mina chilenska vänner att de flesta svenska flyttar hemifrån så snart de blivit myndiga ser de ofta häpna ut och utbrister "varför då?!". I Latinamerika där familjen som enhet har en större och mer komplex betydelse än i Sverige har man svårt att förstå varför någon överhuvudtaget skulle vilja bo ensam. Nu är det här förstås generaliseringar och dagens Santiago skulle kunna liknas vid vilken sydeuropeisk storstad som helst. En del väljer att bo kvar hemma trots att de har fast jobb och alla möjligheter att skaffa sig egen bostad, andra köper sig en lägenhet och flyttar hemifrån när de har tagit examen från universitetet och har fått sitt första fasta jobb.
En anledning till att chilenare bor hemma längre än svenskar är förstås också att det för många inte ens är ett alternativ att flytta hemifrån. Man har helt enkelt inte råd. Hyresrätter i Chile är betydligt färre till antalet än i Sverige och de allra flesta äger sin bostad. Att flytta hemifrån undertiden man studerar är inte heller något som majoriteten har råd med. Studielån finns inte på samma sätt som i Sverige och en universitetsutbildning på ett bättre universitet kan bara den kosta runt 3000kr i månaden.

Damen som jag tog upp i exemplet har förstås inga ekonomiska bekymmer som hindrar henne från att flytta hemifrån eller betala för sin egen bil. Hon är bara van vid att få allt serverat på ett fat.

Eftersom jag i ett tidigare inlägg fick en kommentar från en bloggläsare som var bekymrad över mitt umgänge med "bortskäma medel- och överklassungar" så kan jag tala om att det jag skriver om på bloggen givetvis bara är enstaka händelser och människor som på något vis utmärker sig. Det kan knappast ses som representativa för mitt liv i stort här i Chile utan utgörs snarare av pikanta detaljer. Min umgängeskrets är förmodligen betydligt bredare än vad som framgår av bloggen. För övrigt har jag inte för vana att välja mina vänner utifrån vilken socioekonomisk grupp de tillhör. Jag försöker, för det mesta, se till den individ som döljer sig bakom fasaden. Oavsett om den består av ett berg av guld eller en hög av småsten.

Fler I-landsoproblem i U-länder

2009-02-02T16:47:00.004+01:00

"Utbudet av bröd och ost är dåligt", klagar svenskarna på ambassaden i Uganda. Det står att läsa i dagens Aftonbladet i vilken man i samma artikel som ovanstående citat är hämtat från kan läsa mer om de bedrövliga levnadsvillkor som svensk ambassadpersonal tvingas uthärda i Långtbortistan.
Något av det värsta måste ju ändå vara att placeras i Mocambique där golfbanan bara har nio hål. Tätt följt av Mali, ett land som -ve och fasa- saknar en egen opera. För att inte tala om Kanton i Kina där "utbudet av västerländsk kultur är begränsat". Och placeras man i Albanien ja, då finns det "risk för interllektuell understimulans".
De vågor av empati som väller upp då man läser om hur slitigt svensk ambassadpersonal har det är enorma. Kanske kunde Röda Korset starta en insamling för att skicka Pågens limpor till svenska diplomater i Uganda?

Vad skulle du gjort?

2009-02-02T03:11:00.006+01:00

Jag blev så inspirerad av El Rubios oerhört intressanta och komplexa frågeställningar i inlägget Vad tycker du? att jag kände att jag ville slänga ihop ett liknande inlägg själv.
Det fall som jag tar upp just här är långt ifrån lika svårt eller viktigt som El Rubios exempel, det är emellertid ett fall direkt hämtat ur den chilenska verkligheten och är mer till för att roa en stund och ge en inblick i hur saker och ting fungerar i Chile.

En kvinnlig bekant till mig är 28 år gammal och arbetar som ingenjör sedan ett par år tillbaka. Hon är fast anställd, har en regelbunden inkomst och tjänar dessutom bra med pengar. Trots detta bor hon fortfarande kvar i sitt föräldrahem där hon inte bidrar med ett öre till hushållskassan. Större delen av sin lön använder hon till att festa eller shoppa upp om söndagarna i något av Santiagos alla malls där hon handlar dyra märkeskläder.
Hon har en ny och fin bil som hon fick av sin pappa för något år sedan. Bilen har hon dock redan tröttnat på, därför har hon tittat ut en ännu nyare och ännu dyrare bil som hon planerar att köpa. Det finns bara ett problem. Eftersom min bekant inte har brytt sig om spara något av sin lön (trots att hon har haft möjlighet att göra detta) så vet hon inte hur hon skall finansiera inköpet av den nya bilen. En bil som hon till varje pris vill ha.
Så då återstår frågan; Vad borde hon göra?

1. Sätta igång och spara ihop till drömbilen.

2. Hon är en vuxen människa och borde självklart begripa att bilköp inte är något att ens tänka på innan man klarar av att betala åtminstone en del av summan själv.

3. Hon är en vuxen människa och borde se till och få tummen ur häcken och köpa en lägenhet och flytta hemifrån innan hon ens funderar på att lägga pengar på att köpa en bil.

4. Vill hon köpa något som hon egentligen inte har råd med så får hon väl ta ett banklån.

5. Det är väl klart som sjutton att pappan även skall betala den nya bilen.

Uppdatering; efter en kommentar från Vladde får frågan ytterligare ett alternativ.

6. Inget av ovanstående. Hon borde istället ta sin nuvarande bil och åka på sightseeing till någon av Santiagos poblaciones (fattiga ytterområden) och komma till insikt om att hennes bilbekymmer är en fis i rymden jämfört med livet i en poblacion.

I ett senare inlägg kommer jag tala om vad min bekant valde att göra.

Che, el argentino

2009-02-02T02:59:00.003+01:00

Jag är liten sugen på att se Steven Soderberghs mastodontfilm om Che Guevara med Benicio del Toro i huvudrollen.
Första delen i denna serie som består av två filmer bär namnet Che, el argentino och har redan haft premiär i Chile.
Det mest positiva ord som jag hitills hört om filmen via vänner är tyvärr "medioker". Kanske köper jag istället för att se filmen på bio en pirat-dvd på ferian nästa vecka.

Utan ord

2009-02-02T02:46:00.003+01:00

Paila marina - det chilenska havets läckerheter i en skål

2009-01-30T18:46:00.002+01:00

Telenovelas

2009-01-30T15:29:00.006+01:00

Eftersom jag tillbringar mycket tid hemma har jag fått tillfälle att studera alla de latinamerikanska såpoperor som visas dag som natt på chilensk tv.
Många är gjorda i andra länder, Mexiko är förmodligen den största exportören av denna typ av tv-serier av tvivelaktig kvalitet. En hel del såpoperor görs även i Brasilien, dubbas i Mexiko och sänds sedan i stora delar av Latinamerika.
En liten bråkdel av alla dessa telenovelas som de kallas på spanska blir jättesuccéer och följs slaviskt av uttråkade hemmafruar och skolflickor från Argentina i söder till Mexiko i norr. Till dessa hör bland andra Betty la fea, en colombiansk produktion som spreds över stora delar av den latinamerikanska världen och som inom sin genre blev den största tittarsuccén någonsin. Betty la fea gjordes som bekant om i amerikansk version för att anpassas till gringomarknaden och har därefter sänts av bland andra kanal 5 i Sverige.

Igår kväll blev jag sittandes framför tvn under samma timme som den senaste såpan sändes; Sin senos no hay paraíso (Utan bröst finns inget paradis). Även denna är en prisbelönad telenovela av colombianskt ursprung, baserad på författaren Gustavo Bolívars bok med titeln Sin tetas no hay paraíso. Serien kretsar kring den 17-åriga Catalina som lever tillsammans med sin mamma under påvra förhållanden. Vägen till rikedom och lycka går, tror Catalina, via silikonimplantat. Jakten på pengar för att kunna betala operationen leder henne till prostitution och snart delar Catalina säng med Colombias största nakotikatrafikanter.
I slutet av serien kommer Catalina förstås till insikt om att det inte är mödan värt att förödmjuka sig för att leva ett liv i lyx. Men då är det för sent, under Catalinas väg till rikedom och makt har hon mist sin bror, mamman väntar barn med Catalinas pojkvän och alla hennes väninnor är prostituerade eller sitter i fängelse i USA.
Sin senos no hay paraíso har sålts till en spansk tv-kanal som har producerat en egen version av såpan baserad på den colombianska föregångaren.
Jag funderade länge på varför dessa stora latinamerikanska tittarsucéer ansågs bra nog för att köpas av utländska tv-kanaler men tydligen inte tillräckligt bra för att visas i orginalversion. Både Betty la fea och Sin tetas no hay paraíso har ju gjorts om för att bättre passa publiken i det land där de kommer sänds.
Efter att ha sett ett par avsnitt av Sin senos no hay paraíso undrar jag inte längre varför dessa serier inte kan visas för en europeisk publik. Skådespeleriet är teatraliskt och har för länge sedan passerat gränsen för överspel. Mimiken är stundtals så överdriven att den får karaktärerna att framstå som lätt efterblivna. De kreationer som skådespelarna bär är ibland så hiskeliga att det gör ont i ögonen bara att titta. Det är guld, glitter, högklackat och ett kilo spackel i ansiktet som gäller. Fast allra värst är nog ändå de miljöer som alla dessa telenovelas utspelas i, alltid i de högre samhällsklasserna. Lyx i överflöd och minst tre bilar per person. Givetvis skymtar i en mindre viktig biroll ofta ett hembiträde fram, alla skall ju kunna känna igen sig i en telenovela. Inte bara den uttråkade hemmafrun utan även hennes tjänstefolk.
I Sin senos no hay paraíso är till och med fattigdomen som huvudpersonen Catalina lever i rosenskimrande och Catalinas mor med sina perfekta korkskruvar ser alltid ut som hon precis varit hos frissan och fått håret uppsnurrat på papiljotter.
Catalina och hennes mor har föga gemensamt med den samhällsklass de skall representera så som jag ser den på Santiagos gator i smutsiga, slitna kläder. Och med en läderlik hud, hårt ansatt av solen långt ifrån den mjölkvita välsminkande fasad som visas upp på tv. Men det är klart, en telenovela får aldrig vara för lik verkligheten för då återstår för tittaren ingenting att drömma sig bort till.

Angående föregående inlägg...

2009-01-30T15:12:00.007+01:00

...så är hembiträdet Claras levnadsöde på intet sätt unikt vilket bland annat Therese påpekade bland kommentarerna.
Clara som börjar närma sig 65 har förvisso inte någon möjlighet att hitta en ny familj att arbeta hos, med små barn så som hon skulle önska. Men hennes utsatthet utnyttjas på intet sätt av arbetsgivaren som låter henne vara kvar trots att familjen egentligen inte längre har något behov av en nana som är där från måndag till fredag.
Clara är välbetald och tjänar nästan dubbelt så mycket som de flesta andra nanas. I Chile har det blivit allt vanligare med nana puertas adentro, alltså hembiträden som bor hos familjen de jobbar för och bara är lediga på söndagar.
Clara har en vanlig, chilensk niotimmars arbetsdag och åker hem till sin familj vid dagens slut. Dessutom är hon ledig både lördagar och söndagar men tjänar lika mycket som en välbetald nana puertas adentro. Så nog är hon lyckligt lottad på sätt och vis och beroende på ur vilket perspektiv man ser hennes situation.

Att lämna sina barn för att ta hand om någon annans

2009-01-26T01:29:00.008+01:00

Igår var jag hemma hos en av mina vänner här i Chile. Hon skalll börja jobba om två veckor efter att ha varit mammaledig i tre månader. Till skillnad från många andra kommer hon inte att förlänga den tre månader långa mammaledigheten med hjälp av falska läkarintyg som så många andra kvinnor i Chile gör. Min vän hade (o)turen att stöta på en av de få hederliga barnläkare som finns i Santiago. I vanliga fall brukar de kvinnor som har råd uppsöka barnläkare som skriver ut intyg på att den fullt friska bebisen har någon sjukdom som gör att mamman måste stanna hemma ytterligare ett par månader.
"Ja, jag kommer ju ändå inte behöva att lämna bort min dotter för att gå och passa någon annans barn", lade min vän till som för att muntra upp sig själv.
För min vän har ett hyfsat välbetalt jobb som hon trivs med. Till skillnad från alla de chilenska kvinnor som arbetar som hembiträden kommer hon inte att behöva lämna ifrån sig sin bebis för att gå och arbeta i någon annans hem och passa någon annans små barn.
Det är verkligheten för många nanas (hembiträden). Jag har skrivit en del om hemhjälp i Chile i tidigare inlägg. För inte så länge sedan skrev jag om Clara som arbetar i det hus där Lillprinsens farfar bor med sin sambo. Hon har arbetat i hushållet i 18 år och har följaktligen sett sambons barn växa upp, uppfostrat dem och kanske till och med tillbringat mer tid med barnen i hushållet hon arbetar i än med sina egna barn.
På många sett är Claras levnadsöde tragiskt. Hon började arbeta som hemhjälp vid 7års ålder, blev gravid och födde ett barn som 15-åring efter att ha blivit våldtagen av pappan i den familj hon arbetade i (inte samma familj som hon nu arbetar för) och har tillbringat de senaste 18-åren i Lillprinsens farfars sambos hem.
Hon har älskat, tröstat och tagit hand om de tre barnen i hushållet. Varit som en mamma för dem och har även av barnen själva setts som en extramamma. Men nu är barnen stora, det äldsta av dem har fyllt 20. Någonstans på vägen upphörde Clara för dem att vara en extramamma och ses nu bara som ett hembiträde, en som passar upp, en del av interiören som lika gärna hade kunnat vara osynlig.
Jag har förstått, både genom att prata med sambon och med Clara, att detta är något som smärtar Clara som nu börjar bli gammal. Hon känner sig inte behövd, är trött på att passa upp och ledsen över att bara ses som "hembiträdet" av de barn som hon uppfostrat och tagit hand om som om de vore hennes egna.

Kitsch

2009-01-24T13:02:00.004+01:00

Området som går under namnet Bio Bio i stadsdelen San Joaquin i Santiago skulle kunna liknas vid en gigantisk soptipp.
Här kan man hitta allt som går att finna på vår jord till ett modest pris. Kycklingar, hundvalpar, böcker, skivor, filmer, kläder, reservdelar till bilar, mp3-spelare, prydnadsföremål, porslin och mycket mer. Nytt, gammalt eller stulet. Det är bara att välja och vraka för den som har tid och tålamod att ströva runt bland mängder av affärer och små stånd.
Sist jag var i Bio Bio kom jag hem med armbandet på bilden. Ett armband med små helgonbilder som är mycket populära i Chile. Så nu går jag runt och är beskyddad av världens alla helgon för jämnan. Det känns bra.

Fotutmaning

2009-01-23T02:13:00.001+01:00

Jag fick en fotoutmaning av Pumita, så jag tog fjärde fotot i fjärde bildmappen precis som man skulle göra och tänker berätta lite om bilden.

Jag blev lite orolig när jag först läste hur man går till väga för att hitta en bild till denna utmaning. "Fjärde fotot i fjärde mappen kan ju vara vad som helst", tänkte jag. Som tur var är fotot inte vad som helst, ett halvkasst hemmahobbyfoto på Lillprinsen eller en mindre smickrande bild av mig själv.
Bilden som dök upp i mappen har tyvärr redan visats här på bloggen. Den är tagen någonstans vid den otroligt vackra vägen mellan Mendoza i Argentina och Santiago i Chile. Trots att den är tagen från bussfönstret så tycker jag att den blev rätt bra.

2009-01-20T01:39:00.017+01:00

Bloggen Mina tankar skrev ett inlägg om hur människor i positiva ordalag kommenterar hennes sons vita hy. Det fick mig att tänka på en konversation jag hade med en väninna i Chile som är mamma till en liten bebis. Bebisen är en ljuvligt söt mörkhyad liten flicka som inte föddes skallig som de flesta svenska bebisar utan med en rejäl kalufs svart, tjockt hår. Farmodern till flickan som också hon är mörk som en indianska i hyn är förstås överförtjust i sitt barnbarn men uttryckte ett visst medlidande för den lilla nyfödda. "Hon kommer bli familjens nästa negra, precis som jag". Negra kan väl närmast översättas till svenska med negress eller svart kvinna. I varje chilensk skolklass tycks det finnas en negra eller en indio (indian). Precis som det finns en flaca (smalis) och en gordo (tjockis). Dessa epitet går inte att jämföra med svenska skällsord som svartskalle eftersom de lika gärna kan vara kärleksfulla smeknamn. Detta till trots bör det sägas att den som kallas för negra eller indio sällan uppfattar detta som direkt smickrande. Förklaringen heter givetvis rasism. Chile är ett av de få länder i Sydamerika som saknar invånare av afrikanskt ursprung. Att kalla någon för negro syftar således inte till att katalogisera någon efter etniskt ursprung eller anspela på dennas afrikanska rötter. Chile befolkning utgörs av en av en klick vita, en stor mängd mestiser samt en liten klick ursprungsbefolkning. Ursprungsbefolkningen diskrimineras fortfarande och tillhör generellt sett de fattigaste. Att vara indian, eller negra(mörkhyad) innebär följaktligen att man är både fattigt och outbildad, knappast något åtråvärt i det chilenska klassamhället.
Jag har skrivit om det tidigare, men det bör sägas på nytt; rasismen i Sydamerika är betydligt mer komplex och svårdefinierad än i Sverige. Ofta har den mer med socialstatus att göra än med hudfärg.
Därför har jag som är mulatt aldrig upplevt mig bli rasistiskt behandlad i Chile. Som utlänning bedöms man förstås inte efter samma regelverk som den inhemska befolkningen. Och samtidigt som jag hör människor beklaga sig över hur hemskt det känns att vara klassens negro eller negra och hur söt min son är med sitt blonda hår och sina blåa ögon har jag själv vid ett flertal tillfällen komplimenterats för min vackra hudfärg. Paradoxalt? Ja, verkligen. Vad man säger bakom min rygg (om man nu säger något överhuvudtaget...)vet jag förstås inte. Men faktum kvarstår, som utlänning ses man som exotisk i Chile och behöver därför inte nödvändigtvis drabbas av den rasism som genomsyrar samhället. Jag har dessutom ett par kubanska svarta vänner (i olika kulörer) som kan intyga att det är på det här viset. öåäöåäöåäöåäöåäöåäöåäöåäöåäöåäöå

Min prins och Farkas

2009-01-20T01:39:00.016+01:00

Farkas?

Lillprinsen?

Jag lovade i mitt förra inlägg att nästkommande inlägg skulle handla om Lillprinsen och eftersom jag håller det jag lovat så kommer det här inlägget att handla just om min lille prins.
Men inte om blöjbyten och smakportioner. Nej, det här inlägget kommer istället handla om Lillprinsens likhet med den excentriska chilenska miljonären Leonardo Farkas.

Igår hände det igen för tredje gången på mycket kort tid. En grupp män på gatan uppmärksammade Lillprinsens slående likhet med Farkas och tillskrev honom epitet "Farkas chico" (lille Farkas).
Ju fler människor som kommenterar Lillprinsens likhet med miljonären, desto mer övertygad blir jag om att denna likhet inte endast är imaginär. Faktum är att alla dessa kommentarer om guldlockar och farkaslikhet har fått mig att hysa tvivel kring faderskapet. Kanske tillbringade jag en het natt i miljonärens säng för omkring ett och ett halvt år sedan? Jag har hört att hypnos kan väcka slumrande minnen till liv, kanske är det värt ett försök?

Min övertygelse är nu så stark att jag allvarligt överlägger att ringa Las Últimas Noticias, ett slags chilensk hybrid av Aftonbladet, Se & Hör samt den nedlagda tidskriften En ding ding värld. Med andra ord en riktig slasktratt som inte skulle dra sig för att publicera en sådan här häpnandsväckande historia. Jag kan se rubrikerna framför mig; "Resultatet av min natt med Leonardo Farkas". Och så en bild på Lillprinsen förstås. Vi skulle bli kändisar i Chile båda två, och Lillprinsen skulle ha sin framtid säkrad genom ett fett arv.

Fast egentligen tycker jag nog inte att de är särskilt lika, Lillprinsen och Farkas.
Jag som naturligtvis inte är det minsta partisk tycker att prinsen är bra mycket sötare. Dessutom är han en oerhört social, kramgo, trevlig och alldeles, alldeles underbar liten kille.

Utmärkelse

2009-01-19T16:59:00.002+01:00

Jag har fått en fin utmärkelse av Sara och tackar och bugar trots att jag känner att jag inte är riktigt värd den.
Jag skriver ju rätt lite om min prins här på bloggen. Och ska jag vara riktigt ärlig så kan jag erkänna att jag tycker många föräldrabloggar är rätt tråkiga. Jag tycker det är dötrist att läsa alltför personliga inlägg för att de skall vara relevanta för någon annan än de allra närmaste om dagislämningar och tandborstning.
Eftersom jag inte läser några mammabloggar har jag ju ingen att skicka vidare utmärkelsen till. Jag kompenserar istället med att lova att nästa inlägg kommer att handla om Lillprinsen.

Inga riktiga indianer

2009-01-19T14:25:00.003+01:00

Pumitas bild i kedjan Utan ord föreställer en man som jag gissar bär kläder från Rapa Nui(Påskön). Av mikrofonen att dömma ser det också ut som om han showar för en grupp turister eller liknade.
Denna bild fick mig att tänka på fenomenet att klä sig i traditionella kläder och sjunga eller dansa för att roa eller behaga andra.
En tjej i min bekantskapskrets är tillsammans med en boliviansk kille som försörjer sig på att kuska land och rike runt och spela panflöjt på torg och marknader iförd nordamerikanska, indianska kläder.
Ni vet, de där ibland plågsamma grupperna som tycks ha klonat sig och syns vart man än i Europa befinner sig. Dagarna i ända spelar de sina entoniga titanic-covers på sydamerikanska flöjter för förbipasserande.
Min kompis berättade för mig att hon ofta blev arg och sedan länge hade tröttnat på folk (i de flesta fall andra sydamerikaner) som kom med syrliga kommentarer om sydamerikanska indianer som klär ut sig i nordamerikanska indiankläder och gör sig till åtlöje på gator och torg.
Jag kan erkänna att jag själv både en och två gånger har ifrågasatt -när jag går förbi någon av alla dessa panflöjtsspelande band- varför man som indian från Ecuador eller Bolivia väljer att klä ut sig på ett schablonmässigt sätt i kläder man aldrig skulle bära annars och som dessutom inte har någon koppling alls till ens ursprung. Och som grädde på moset väljer man dessutom att på sin panflöjt spela catchig populärmusik istället för traditionella andinska melodier.
Svaret till denna maskerad var -enligt min vän- enkelt. Medelsvensson ser ändå ingen skillnad på nordamerikanska eller sydamerikanska indianer. Ännu mindre koll har förstås medelsvensson på vilka instrument som är representativa för den nordamerikanska eller sydamerikanska ursprungsbefolkningen. Således är det fritt fram att blanda hejvilt, panflöjter med stora fjäderskrudar som huvudbonader. De sistnämnda är såklart också mycket mer iögonfallande än tråkiga, modesta ponchos. Det blir lite mer show helt enkelt när man klär ut sig till nordamerikansk indian.
Dessutom spelar det faktum att den nordamerikanska indiankulturen är en av de få "ursprungskulturer" som idealiserats och lyfts fram på den västerländska scenen säkert en viss roll. En riktig indian går helt enkelt klädd i fjäderskrud.

När det här ämnet en gång kom på tal i en diskussion som jag och min vän hade förklarade hon att "Varför tror sig en del ha rätt att ha synpunkter på hur de klär sig och vad de spelar? Det är ju deras sätt att tjäna pengar".
Och tja, det har ju min vän faktiskt rätt i. Dessutom vet jag att en del av de här grupperna som åker Sverige runt för att spela på olika marknader faktiskt tjänar riktigt bra, betydligt mer än vad de skulle tjänat på ett vanligt knegarjobb.

Utan ord

2009-01-19T14:10:00.001+01:00

Fler bilder i kedjan hos Pumita

Abanico

2009-01-17T15:16:00.004+01:00

Bild från Wikipedia

Under de hetaste sommarmånaderna när hettan i Madrid är ytterst obarmhärtig och svår att undfly dyker de upp i var kvinnas handväska; los abanicos eller solfjädrar som det heter på svenska.
Jag har alltid sett solfjädrar som något genuint spanskt. Trots att jag aldrig har varit i södra Spanien kan jag lätt föreställa mig Andalusiens 1800-tals damer i tjusiga kreationer lojt viftandes med en solfjäder i skuggan av ett parasoll under siestans timmar.
Men solfjädern är faktiskt inte spansk utan japansk till sitt ursprung. Jag har aldrig varit i Japan och vet således inte hur vanligt förekommande solfjädrar är där.
I Madrid, en stad som jag har bott i, har jag emellertid kunnat konstatera att en solfjäder i väskan i augustimånad är lika vanligt förekommande som vätesuperoxid är i håret på spanska kvinnor. Åker man tunnelbana så får man ofta tillfälle att studerar hur en solfjäder åker upp ur väskan så snart en kvinna har hunnit slå sig ned. Solfjädrarna finns i alla upptänkliga färger och mönster och de får gärna matcha klädseln eller handväskan.
Jag tyckte alltid det såg så eleganta ut, de där graciösa handrörelserna som uppstår då man försöker vifta bort en del av hettan med en solfjäder. Dessutom är solfjädern ett bra redskap att svalka sig med när inga andra medel står till buds. Den tar ingen plats alls och vecklas ut i ett nafs. Numera bär även jag runt på en i väskan, min är helsvart, mycket neutral och har kommit väl till pass i santiagovärmen.

om nanas

2009-01-16T21:11:00.005+01:00

Igår var vi hemma hos Lillprinsens farfar och hans sambo. Farfar börjar närma sig sextio, sambon är strax under femtio.
De arbetar båda för det chilenska hälsovårdsministeriet, hon som läkare och han som chefsveterinär. De bor i en villa i det välbemedlade Las Condes och lever ett ganska bekvämt liv med chilensk mått mätt med semestrar i Europa och personliga tränare som kommer på besök i hemmet. Sambon har tre barn mellan 16 och 20 från ett tidigare äktenskap som fortfarande bor hemma. Barnen får det mesta de pekar på och hoppar från den ena dyra universitetsutbildningen till den andra.
Utöver dessa fem personer som hushållet består av finns där även ett hembiträde under veckodagarna. Hembiträdet som vi kan kalla Clara är en ljuvlig, varmhjärtad liten kvinna på 65 år som arbetat i hushållet i 19 år. Att ha ett hembiträde är inget konstigt i Chile. Det är något som de flesta medelklassfamiljer håller sig med, de som bor i riktigt stora hus och har det gott ställt har ofta två hembiträden. Med tanke på att arbetsveckan här är 45 timmar lång och att många har lång resväg till jobbet så är det inte så konstigt att familjer där båda makarna arbetar köper sig lite ledig tid med hjälp av ett hembiträde.
Sällan har man synpunkter eller funderingar kring att det skulle vara fel att överlåta arbete som man skulle kunna göra själv på någon annan.

Har man arbetat så länge i en familj som Clara har gjort hemma hos Lillprinsens farfar, så blir nanan ofta en extramamma åt barnen som hon ser växa upp och tar hand om. Nanan är för många familjer oundgänglig och arbetar ofta hårt för mycket lite pengar. Medan Lillprinsens farfars sambo har kunnat duka upp ett smörgåsbord av möjligheter för sina barn, har troligen inte nanan kunnat göra det samma för sina döttrar och söner.
Clara har berättat att hon redan som 7-åring började arbeta som hembiträde hos en familj. Detta eftersom mamman avlidit och pappan lämnade bort sin dotter till familjen som skulle "uppfostra" henne.
Så olika livsöden kan rymmas under ett och samma tak i Chile.

Uppfinningsrikedom

2009-01-13T19:53:00.003+01:00

Jag upphör aldrig att förvånas över hur driftiga och strävsamma chilenarna är. Tusentals chilenare går till sina arbeten varje morgon för att sälja dricka till förbipasserande bilar vid stoppljusen. Pennor, tejp, kortlekar, klistermärken och alla möjliga små prylar däremellan ombord på bussar för en spotsyver.
Jag skulle gissa att inte särskilt många av alla dessa småföretagare och försäljare frivilligt har gjort sina yrkesval. De flesta har troligtvis i brist på arbetsmöjligheter sett sig tvugna att ge sig ut på Santiagos gator för att tjäna ihop ett par pesos. Under den smogtunga vintern såväl som i den heta sommarvärmen kliver de ombord på överfulla bussar för att sälja tändare för någon krona. Kryssar fram och tillbaks mellan bilarna på vägarna under morgonens rusningstrafik för att sälja öronsnäckor till de i de flesta fall likgiltiga bilförarna.
Jag beundrar alla dessa människor, trots att jag är medveten om att de allra flesta av dem skulle föredra ett vanligt åttatillfemjobb om de överhuvudtaget hade haft någon möjlighet att välja. Jag beundrar dem för deras oförtrutna ihärdighet i vad som måste vara mördande långa arbetsplass av letargi och leda. Och jag beundrar dem för hur de ens förmår överleva på en lön som ger en eller två kronor för varje såld penna eller klistermärkesark. Själv hade jag aldrig klarat det.

Blomman på bilden köpte jag av en av alla de människor som detta blogginlägg handlar om. En ung man som försörjde sig på att sälja blommor gjorda av blomsterpinnar och något slags skumgummi. I utbyte mot blomman bad han om lite växelpengar.