Pladderlitteratur
En fördel med att inte ha internet i hemmet är som jag tidigare skrivit att man får mer tid över till en annan av mina favoritsysslor; läsning. Och jag har verkligen läst extremt mycket den senaste tiden. Jag har plöjt gamla klassiker såväl som nya, trendiga författare.
Något som slagit mig är att det verkar vara lite inne med böcker vars handling cirkulerar kring inget speciellt och där karaktärernas huvudsysselsättning är att prata, prata och prata i oändligt långa dialoger eller monologer. Sida upp och sida ner fylls av dödligt tråkiga samtal; gärna om lite lagom djupa och svårmodiga ämnen som döden eller svår och ouppnåelig kärlek (se gärna japanske författaren Haruki Murakamis Norwegian Wood). Naturligtvis kan dessa evinnerliga monologer även bestå av ett enda långt och såinihelvete ointressant ordbajseri; namedroppande av mer eller mindre kända författarnamn (Se chilenske författaren Roberto Bolaños obegripligt hyllade roman De vilda detektiverna).
Jag läser, läser och läser. Men ändå fattar jag ingenting. Vad är grejen med att skriva en 700 sidor lång roman som handlar om ingenting? (Roberto Bolaño, igen). Vad är grejen med att fylla en tegelstenstjock bok med prettodjupa monologer som egentligen saknar substans? (Se valfri bok av amerikanska författarinnan Siri Hustvedt).
Kanske bör jag poängtera att jag inte ogillar vare sig Murakami, Hustvedt eller Bolaño. Vad jag inte begriper mig på är varför de höjs till skyarna när de berättar en historia som inte kräver mer än 250 sidor på 500 sidor. Vad är det som är så tilltalande med en 700 sidor lång bok vars innehåll lätt skulle kunna summeras på ett A4-ark?
