31.12.08

Gott nytt år!

För det nya bloggåret önskar jag att jag får fortsätta skriva för en liten men trogen skara läsare. Att jag finner inspiriation till att skriva och att ni som besöker bloggen finner nöje i att titta in här.
Och till alla er som läser här och gör mig glada med era fina kommentarer; jag hoppas att ni får en riktigt trevlig kväll och att vi ses här igen nästa år!

Espejos



Jag passade på att inhandla ett par böcker under argentinaresan. I Chile köper jag aldrig böcker eftersom de till och med är dyrare än i Sverige. I Argentina är bokpriserna ungefär som de svenska.
Mitt bästa fynd är den uruguayanske författarern Eduardo Galeanos senaste verk, Espejos. Jag älskar Galeanos böcker eftersom de ofta är underfundiga, intelligenta och roliga. Espejos är precis som El libro de los abrazos (en annan Galeano favorit) uppgbyggd i små korta stycken och har än så länge inte gjort mig besviken.

29.12.08

Bussresan genom Anderna


Bussen färdas längs slingriga serpentinvägar, kränger till i en kurva och jag kippar efter andan varje gång då jag genom fönstret kikar ut mot de branta stup som döljer sig bakom rutan. "Tänk om vi störtar, rakt ner i djupa intet", funderar jag medan jag betraktar skyltar längs vägen som uppmanar förare att inte köra fortare än 4km i timmen. Jag försöker lugna mig själv med tankar av tacksamhet gentemot Chiles infrastruktur som till skillnad från många av grannländernas är välutbyggd. De snirkliga vägarna långt uppe i Anderna är asfalterade, trots att de saknar metallräcken längs vägen som skydd mot de branta stupen.




Landskapet som skymtar förbi utanför fönsterrutan är torrt, kargt och nästintill ökenliknande. Till en början utgörs det av kullar i olika formationer vars vegetation består av grästuvor mot en sandfärgad bakgrund. Här och där skymtar enstaka klungor av klargula blommor, en påminnelse om att den höjd vi befinner oss på fortfarande är tämligen blygsam. Här finns det fortfarande liv nog för att ge näring åt ett par ensamma blommor som i sina ljuva toner av solgult fungerar som ett slags lykta i det annars entoniga landskapet.
Floder som senare blir till bäckar far fram längs bergen. Om vintrarna är bergen täckta av snö, men eftersom vår resa företas under sommaren är bara de allra högsta topparna vita. Ju längre upp i bergen vi far, dessto fler vita fläckar av snö ser jag. Det är som om någon målat med en pensel här och där med vita snötäcken estetiskt placerade på de kala, gråa bergsväggarna. Jag tar upp min kamera och försöker fånga denna perfektion på bild. Men när jag har knappat in rätt ljusinställningar och tryckt bort kamerans blixt så är ögonblicket redan förbi och har ersatts av en ny bild. När jag till sist lyckas fånga en bild i min kamera upptäcker jag att bergens skönhet är för stor och därför inte förmås fångas och återges av en simpel metallbit.
Anderna är enorma och närmast trollska i skenet av solens sista brandgula strålar innan natten är kommen. Jag ryser och tänker på det uruguayanska rugbylag som störtade med sitt plan här i Anderna på 70-talet. De tillbringade månader i dessa ogästvänliga omgivningar innan två av de överlevande lyckades ta sig ner från bergen och kunde se till så att kamraterna blev räddade. Trots att landskapet är ändlöst vackert, så är det också alldeles tydligt en plats som inte är avsedd för människan att leva på.





När vi befinner oss på nästan 3000-meters höjd över havet når vi gränskontrollen. Här, mitt i Anderna upphör Argentina där Chile tar vid.
I gränskontrollen blir vi fast i sex timmar, under de första tre tillåts vi inte lämna bussen. De resterande tre ger gott om tid att sträcka på benen och fota tills batterierna tar slut. Vinden far häftigt fram, genom min tunna tröja och jag fryser något väldigt men kan inte förmå mig till att kliva in i bussen när jag nu får tillfälle att på nära håll se det landskap som genom en fönsterruta berört mig så djupt. Till en början kan jag inte se mig mätt. Sex timmar senare är jag betydligt mindre ödmjuk inför landskapets storhet, är tacksam över att få åka därifrån och tackar gudarna över att det inte är mitt i vintern. Efter större snöoväder händer det ofta att vägarna blir oframkomliga och bussar kan bli ståendes flera dagar i sträck.

Utan ord


Fler ordlösa foton hos Therese

Vägen till Mendoza

Jag mötte en gång en amerikan som efter en lång resa genom den sydamerikanska kontinenten slutligen hade nått Chile via Argentina.
Han menade att landsvägen mellan den argentinska staden Mendoza och Santiago var det vackraste han sett på hela resan. "Bättre än Machu Picchu!", lade han till som för att ytterligare understryka vilken klass av sevärdheter vi talade om.

Det tar omkring 6-7 timmar att resa mellan Santiago och Mendoza, om man bortser från uppehåll vid gränskontroller. Denna färd som går rakt igenom Anderna bjuder bitvis på den mest spektakulära utsikt och att få se den massiva bergskedjan på närahåll är en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan.

23.12.08

Juluppehåll

Eftersom det troligtvis inte blir något mer bloggande innan julafton passar jag på att önska alla som tittar in här en God Jul!
Kanske kommer bloggen ligga i vila ett par dagar, här skall det nämligen firas jul och ätas kalkon. Därefter bär det av till Mendoza i Argentina i ett par dagar.
Tills vi "ses" igen önskar jag därför er alla en God Jul, eller felices pascuas som man säger här i Chile.

Snuskgubbereklam



Och jag har fortfarande inte fattat vad brudarna på bilden har där att göra.

PSU-prov

Gårdagen var, kanske årets viktigast dag för många chilenska ungdomar. I går redovisades nämligen resultaten från PSU-proven, ett prov som öppnar eller stänger dörrarna till Chiles universitet och som alla blivande universitetsstudenter måste göra. Till skillnad från våra högskoleprov som ju på sätt och viss bara är ett tillägg till betygen från gymnasiet så fungerar PSU-provet ensamt som inträdesbiljett till universitetet. Man söker alltså inte till universitetet med betyg utan med resultat från det nationella PSU-provet.
De elever i Chile som gjort bäst ifrån sig på provet fick igår äta frukost med president Michelle Bachelet. Glädje och sorg blandades i grupper av gymnasieelver som i en enda enkel siffra fått sin framtid utstakad.
Tragiskt nog tydliggjorde PSU-resultaten ett redan välkänt faktum; elever i kommunala skolor har i princip ingen möjlighet att gå vidare till universitetet. Medan majoriteten av privatskolelever klarade sig bra eller mycket bra, blev nästan hälften av eleverna i kommunalaskolor inte ens godkända.
I Chile är det bara de som inte har råd att bekosta privatskolor som låter sina barn gå i kommunala skolor eftersom alla vet att möjligheten att läsa vidare blir strikt begränsad.

22.12.08

Att gifta sig innan man blivit sambo

Lillprinsen har en faster som är strax under 30. Hon har efter ett par år på universitetet börjat arbeta, har precis köpt sin första bil och lever ett liv som vilken svensk tjej som helst i samma ålder. Eller i alla fall nästan. Fastern bodde tidigare tillsammans med en bror som inte längre bor i Chile, sedan brodern flyttade och lägenheten de bodde i såldes har fastern bott hemma hos en av sina mostrar. Något som förmodligen skulle var helt otänkbart i Sverige där man så snart man fyllt 18 absolut inte bor kvar under föräldrarnas tak och ännu mindre bosätter sig hos en, enligt svenska mått mätt, så avlägsen släkting som en moster. Men saker och ting är ju lite annorlunda i Chile. För det första finns det i stort sätt inga hyresrätter. Vill man ha tak över huvudet får man därför köpa sin bostad. Detta är givetvis en av anledningar till att ungdomar som studerar vid universitetet eller är nyutexaminerade i de flesta fall bor hemma. Att bo hos släktingar är inte heller det helt ovanligt, i Chile är familjesammanhållningen betydligt starkare än i Sverige. Medlemmar av en och samma familj förväntas hjälpa och ställa upp för varandra oavsett om det handlar om ekonomiska bekymmer eller tak över huvudet.

Nåväl, åter till fastern som sedan många år tillbaka har en pojkvän. Sedan ett par månader tillbaka är det bestämt att de två skall vigas nästa år. Utan att någonsin ha bott tillsammans skall de alltså gifta sig. För mig som svensk föreföll det hela mycket märkligt, jag känner åtminstone ingen hemma som ens skulle tänka tanken att gifta sig med en person de aldrig har levt tillsammans med. Visst skulle man kunna tänka sig att förklara det hela med att Chile fortfarande är ett katolskt land där äktenskap inte ingås efter att man har flyttat ihop. Men den förklaringen räcker inte riktigt efter som ingen av de två blivande makarna är religiös. Dessutom är det i dagens Santiago vanligt att man bor ihop och till och med skaffar barn utan att vara gift. Giftermål är absolut inte nödvändigt för att undvika att bli en paria i samhället.
Märkligast av allt finner jag att fastern, som flyttade in hos sin moster för några månader sedan inte flyttade ihop med pojkvännen direkt istället. När jag har frågat Lillprinsens pappa lite försiktigt har jag fått till svar att det beror på att pojkvännen är en mamón, en morsgris.

20.12.08

Pomaire

Restaurang i Pomaire som serverar typisk chilensk mat.

Cirka 50 kilometer väster om Santiago ligger den lilla byn Pomaire. Pomaire är välkänt för sin keramikkonst, en tradition som existerade redan innan spanjorerna nådde det som i dag kallas Chile.
Längs byns huvudgata ligger butik efter butik med vackra keramikföremål, huvudsakligen grytor, lerformar och skålar men även de typiska chanchos de greda, grisar i alla möjliga storlekar som ofta används till sparbössor.
Jag tror aldrig jag har befunnit mig i ett chilenskt hem som inte har en skål eller ett fat från Pomarie i köksskåpen. Och konstigt vore det väl annars, för dessa keramikföremål är utöver att vara utsökt vackra även sorgligt billiga. Och jag skulle gissa att en betydande del av Pomaires befolkning försörjer sig på tillverkningen av dessa föremål.
För den som är nyfiken på hur man lever i en traditionell chilensk by så är Pomarire ett perfekt studieexempel. Längs stans huvudgata trängs bland butiker som säljer keramikföremål även ett antal restauranger som på sin meny säger sig servera "typisk chilensk mat", pastel de choclo, humitas och förstås empanadas som är en annan av Pomaires specialiteter. Här sägs nämligen Chiles största empanadas serveras, maffiga klumpar som väger mins ett halvt kilo.






Huvudgatan i Pomaire. Butik efter butik som säljer keramikföremål.













17.12.08

Te imaginas vivir en el poto chileno?

Gata i Pomaire (poto betyder rumpa i stora delar av Sydamerika, även i Chile).

16.12.08

Condominios i Algarrobo

I Chile har det under senare år dykt upp fler och fler condominios i och utanför städerna. En condominio är ett så kallat gated community, ett inhängnat bostadsområde som skyddas av staket och galler. Så vitt jag vet har svenskan inget ord för den här typen av boende. Kanske för att man i Sverige ännu inte känner något behov av att skydda sig mot omvärlden och möjliga brott genom att sätta sig själv bakom galler och murar.

I semesterorten Algarrobo byggs just nu väldiga flervåningshus upp precis intill strandkanten. Alla hus är inte färdigbyggda ännu men en del av lägenheterna är redan sålda och folk har flyttat in. San Alfonso del Mar som området heter är utrustat med en konstgjord sjö, en vattenrutschkana och annat skoj för den som har råd att betala.
Sådana här bostäder är förstås dyra, men inte oöverkomligt dyra för någon ur medelklassen. Dessutom äger man i Chile så gott som alltid sin bostad eftersom hyresrätter knappast existerar.
Nedan följer ett par bilder av det i mitt tycke till det yttre inte särskilt vackra San Alfonso del Mar.










Bilden ovan visar vaktkuren vid vilken alla besökare och boende måste passera för att ta sig in i området. Det bör dock påpekas i sammanhanget att det inte är särskilt ovanligt med vakter eller vaktkurer i bostadshus i Chile. Säkerhet är en alltid lika aktuell fråga, och kanske är det inte så konstigt att människor oroar sig för inbrott och rån. De flesta jag känner har själva blivit rånade eller känner någon som blivit det. Strandhuset som jag nu befinner mig i blev utstatt för inbrott för bara ett par veckor sedan. Skall man besöka någon som bor i ett flervåningshus i Santiago kommer man ofta, efter att man ringt på och blivit insläppt, in i något som liknar en hotellreception. Där får man sedan uppge lägenhetsnummer och namn på den man skall besöka varpå vakten ringer upp till lägenheten och talar om för "señora Reyes" att Nadia står och väntar i receptionen. Efter att denna procedur är avklarad och man har blivit godkänd som besökare är man fri att traska upp till sin vän.

Här är ytterligare en vaktkur utanför ett flervåningshus i Algarrobo.

För den som är intresserad av att ta sig en titt på dessa lyxbyggen så är det fullt möjligt. När det gäller bostäder här så är utbudet betydligt större än efterfrågan. Alla nybyggda flervåningshus har en så kallad "piloto", en visningslägenhet som man mer än gärna visar upp för vem som helst som skulle vara intresserad.

15.12.08

Flykt till stranden

I Santiago är det just nu kokhett. 30 grader och uppåt är på tok för varmt i en betongdjungel full av avgaser. Så vi flydde till playan på jakt efter svala havsbrisar, sol och bad.
Bara för att upptäcka att mindre än en och en halvtimme från Santiago är himlen täckt intill minsta bit av gråa moln, kvicksilvret i termometern orkar knappt krypa över 20-graders sträcket och citronerna vi köpte för att dränka dessa vädersorger i pisco sours med, är halvruttna.

Svenska Wikipedia om Chile

Jag gillar Wikipedia. Det är lättillgängligt, lättsmält och finns alltid till hands.
Att en kritisk läsare bör ta informationen som där går att finna med en nypa salt vet väl de flesta. För ibland kan det bli lite knas i ett lexikon på internet som vem som helst kan gå in och ändra i. Som i svenska Wikipedias stycke om Chile. Det är inte direkt...eh, ett under av upplysning.
Nedan följer ett par i mitt tycke lustiga citat.

Chilenare är vanligtvis en benämning på medborgare i Chile.

Chilenarna har en väl utvecklad kultur, enligt många.

Chile har genom åren varit en makt att räkna med i den sydamerikanska sporten, men har trots det bara gjort några prestationer i världsnivå. Chilenarna har spelat bra fotboll i åratal med glänsande och teknisk fotboll, fast de har haft dåliga tränare och har tendens, att vara mycket stökiga med disciplinen. Cykelsparken kommer från en chilenare som fångade pressens uppmärksamhet när han gjorde detta trick under en fotbollsmatch i Spanien och journalisterna började kalla tricket för "Chilena", som tricket heter numera i Sydamerika.

Knappast särskilt objektiv eller välskrivet. Jag gissar att det sista stycket om sport är skrivet av en chilenare bosatt i Sverige. Kanske är hemlängtan den förblindande omständighet som förhindrar textförfattarens förmåga att se Chiles helt ärligt rätt kassa idrottsprestationer genom åren för vad de är. Fast sånt kan man såklart inte heller skriva i ett lexikon.

10.12.08

Subkulturer i Santiago - Del 2 Las pelolais

Chilenska pelolais, bild från Frikipedia

Kanske är det fel att skriva om pelolais under rubriken subkulturer. Pelolais är det västerländska samhället personifierat med samtliga bieffekter denna värld skapat. Utseendehets, konsumtionshysteri toppat med en tesked rasism och förakt gentemot dem som befinner sig ett par trappsteg längre ned än de själva i samhällspyramiden.
Till skillnad från pokemons som är något som vem som helst kan bli så är en pelolais något man snarare föds till eftersom en del fysiska kriterier måste uppfyllas. Den sterotypa pelolais är en tonårig tjej, snygg, runt 1.70 lång (vilket får anses som mycket långt i ett land där många kvinnor är under 1,60) och så har hon naturligtvis långt och välskött pelolais. Chilenskans variant av spanskans pelo lacio (rakt hår). Hon ser mer europeisk än chilensk ut, har vit hy, gärna blå ögon och är blond. Eller ja, blond efter chilenska mått mätt, för ordet blond i Chile har en mycket mer vidsträckt betydelse än i Sverige och inbegriper det mesta från cendre till kastanjebrunt.
En riktig pelolais hör inte hemma någonannanstans än i Santiagos övre medel- eller överklass. Hon är en cuica (snobb) vars främsta intressen är att shoppa, ta hand om sitt utseende och att umgås med liksasinnade vänninor. Naturligtvis går hon i privatskola och har åtminstone ett icke spanskt efternamn, gärna ett engelskt, tyskt eller italienskt sådant. I andra hand duger det bra med baskiska efternamn som Larraín eller Echeverría. Hennes klädsel är på intet sätt uppseendeväckande. En pelolais klär sig enligt dagens mode och shoppar gärna märkeskläder i något av snobbstadsdelen Las Condes malls. I provrummen på Zara trivs hon som fisken i vatten och där tillbringar hon en stor del av sin tid med att förbanna de för omvärlden osynliga bilringarna runt magen.
Naturligtvis räcker det inte med att ha rakt hår (vilket majoriteten i Chile har) eller att vara lång för att bli en pelolais. Det är hopkoket av en mängd faktorer som gör någon till en pelolais. För som en pelolais så självklart uttryckte det på sin fotolog "En pelolais är inte den typiska tjejen med rakt hår, för om det vore så skulle ju till och med mitt hembiträde vara pelolais".

Naturligtvis finns det även många pelolais wannabes, de som vill men inte riktigt når upp. Och så finns det dom som är smarta nog att inte självmant tillskriva sig detta epitet. För den sterotypa pelolais omges inte enbart av positiva adjektiv utan förväntas även vara inskränkt och sakna intresse och empati för människor som befinner sig utanför den bubbla som hennes egen samhällsklass lever i.

9.12.08

Subkulturer i Santiago - Del 1, Los pokemons

En pokemon med obligatorisk pokemonfrisyr

Jag är djupt fascinerad av olika typer av subkulturer, i Santiago har jag sett flera intressanta exempel på olika ungdomsgrupperingar som genom sina idéer eller sätt att klä sig särskiljer sig från den grå massan. Ofta sneglar dessa grupper över Atlanten och finner inspiration i den japanska mangavärlden eller hos engelska punkare. Trots att Chile på många sätt är isolerat och avskärmat från övriga världen finner kulturyttringarna sin väg in i landet och omfamnas och vårdas ömt av chilenska ungdomar.

Efter en tur på gatan i Santiago har förmodligen de flesta mött eller sett åtminstone en pokemon, en benämning på en av de senast uppdykande storstadsgrupperingarna. Los pokemons känns igen på sin extravaganta hår- och klädstil. För en oinvigd är det lätt att blanda ihop dem med punkare eller emos. Håret färgas helt eller delvis blått, rosa eller knallgult och kammas eller tuperas i uppsendeväckande formationer. Piercingar är ett annat utmärkande drag hos pokemons, gärna flera stycken på väl synliga delar av kroppen som t.ex. i ansiktet. Tjejerna bär minikjolar och t-shirts med tryck föreställande japanska mangafigurer. Killarna är lite svårare att kategorisera efter klädstil. Outfiten kan vara helsvart med trasiga jeans såväl som färgglad och matchas gärna med skor av märket Converse.
Den ultimata och lyckade pokemonen ser ut som en japansk mangafigur (därav namnet). Pokemon är främst ett tonårsfenomen som upprört vuxenvärlden på grund av sin vana att samlas i stora grupper om kvällarna i någon av Santiagos parker. Där dricker man sig sedan redlöst berusad och hånglar med allt och alla. Tjejer med tjejer och killar med killar. Något som naturligtvis är uppseendeväckande i det fortfarande mycket konservativa Chile.
Pokemons må vara snarlika emos och punkare till utseendet, de skiljer sig dock från dessa båda grupper genom sina inte särskilt alternativa preferenser vad det gäller musik. En riktig pokemon lyssnar och partajar nämligen helst till mainstream reggaetón.
För den som är nyfiken på los pokemons är talkshowen El Diaro de Eva som sänds av kanalen Chilevisión en ypperlig informationskälla. Gästerna i Evas fåtölj är för det mesta nämligen ungdomar som skulle kunna sorteras in under kategorin pokemons.

Imorgon; Del 2 - Las pelolais

8.12.08

Helgen som varit

Middag på en restaurang som serverade "typisk chilensk mat", rejäla köttbitar med andra ord.


Jag beställde revbenspjäll (grillat kött i olika former var det enda som fanns på menyn) och fick en halv ko på tallriken.


Mosaik utanför restaurangen föreställande den chilenska huasons(man från landet) attribut; en sombrero, en cuecanäsduk samt ett par stövlar med sporrar.





Havet skymtar fram mellan tallträdens grenar.


En animita på klipphällen.





100 pesos är en euro

Ett chilenskt hundrapesosmynt

I Spanien har man tydligen stora problem med olika typer av betalautomater som svämmar över av chilenska pesomynt. Myntet passar nämligen ypperligt i betalautomater i vilka man kan betala med det till utseende mycket lika en euromyntet. Kruxet är bara att ett 100 pesomynt är värt ungefär en tiondel av eruromyntet.
Tydligen är att möjliggöra detaljgranskning av mynt i betalautomater inte heller ett alternativ eftersom euromynten ser olika ut beroende på vilket land de kommer ifrån.

Ett spanskt euromynt

6.12.08

Dessa ständiga dispyter

En överbefälhavare i Perus armé har idag lämnat sin post efter en tvåveckors lång tumult kring en video från en privat fest som dök upp på You Tube. I videon kan den en aning överförfriskade f.d. överbefälhavaren ses häva ur sig ett par mindre lämpliga fraser om grannlandet Chile. Bland de numera välkända meningar i videon som visats gång på gång i chilensk tv återfinns bland annat nedanstående citat;

"Chileno que entra (a Perú) ya no sale y si sale, saldrá en cajón. Si no hay suficientes cajones, saldrán en bolsas de plástico". (Chilenare som kommer till Peru lämnar inte landet, och om dom skulle ge sig av så gör dom det i en låda. Om det inte finns tillräckligt med lådor så lämnar dom landet i en plastpåse).

Från chilenskt håll var man snabb med att kräva att general Edwin Donayre skulle avsättas. Detta retade förstås upp halva Peru som menade att Chile inte har någon som helst rättighet att lägga sig i hur grannlandet sköter sin armé.
Med Ewdwin Donayres avgång idag klargjorde Perus president Alan García att han ser kontroversen som avslutad.
Fast något egentligt slut på dessa oändliga konflikter mellan Chile och Peru som ofta uppstår ur petitesser kan vi nog inte vänta oss. Länderna råkar ständigt i luven på varandra och på bägge sidor av gränsen är man snabb med att leta fel som kan blåsas upp till stora konflikter. Chilenarna hävdar förstås att det är peruanerna som är infantila och avundsjuka som aldrig har kommit över förlusten i stillahavskriget för sju(hundra?) svåra år sedan.
Från Perus sida ses Chile som en självutnämnd storebror och besserwisser som har svårt att respektera gränsdragningen mellan länderna.
För en utomstående kan alla dessa konflikter te sig smått löjeväckande (vilket de på sätt och vis ändå måste sägas vara). Mindre löjeväckande är emellertid det faktum att dessa ständiga dispyter utspelas på högsta nivå och tas på blodigt allvar av bägge parter. Och att inte ett fullskaligt krig ännu utbrutit mellan nationerna är faktiskt lite av ett under.

5.12.08

La Junta Militar de Gobierno Ordena

"Militärjuntan beordrar; finn och anhåll följande personer"

Fotot ovan är en sida ur senaste numret av den chilenska tidskriften The Clinic. Dessa foton med tillhörande text på personer som på grund av sina politiska åsikter ansågs utgöra ett hot mot militärregimen publicerades i en av Chiles största dagstidningar El Mercurio 1973. Fyra av personerna på bilden dog inte så långt efter att fotona publicerats, andra överlevde i exil och har intervjuats i The Clinic.
El Mercurio är fortfarande en av Chiles största dagstidningar och ägs av samme Agustín Edwards Eastman som basade över tidningen 1973. Tidningen är famös för att ha valt att ignorera många av de brott som begicks under militärdiktaturen. Själv köper jag då och då El Mercurio och läser den så gott som dagligen på internet. Att tidningen är högerstyrd och knappast särskilt objektiv är ingen hemlighet, den fungerar dock hyfsat som informationskälla för den som är medveten om detta.

3.12.08

I ett gathörn

Jag och min colombianska vän Consuelo sitter och sörplar färskpressad juice i skuggan under ett parasoll. Inte långt ifrån oss står en liten och mycket gammal man som säljer bläckpennor för småpengar. Hans rygg är krökt, huden ser ut att vara av läder och ansiktets djupa fåror får mig att undra hur länge han har stått här, i just detta gathörn. År efter år av regn, vind och solsken som lämnat tydliga spår.
En grupp turister går förbi just där vi sitter. Med kameror och solhattar skrattar de och pratar på tyska. Pigga och outtröttliga verkar de vara i sina fotvänliga sandaler, trots fler kilon än vad som kan anses vara hälsosamt och hög ålder.
"Titta på de där gringosarna", säger Consuelo och nickar mot gruppen av turister.
"De njuter av sin ålderdom medan gamlingarna här får slita för brödfödan tills de går i graven".

1.12.08

Los de atrás vienen conmigo


Årets bästa och mest efterlängtade album har det kallats i ett flertal recensioner Calle 13:s senaste skiva Los de atrás vienen conmigo.
Bästa vet jag inte, men att den är sjukt bra kan nu även jag skriva under på (efter att för första gången på en tio år inhandlat något så exotiskt som en cdskiva. Nuförtiden finner man ju musik på andra vägar....).
Calle 13 tillhör de stora på den fortfarande omåttligt populära reggaetónscenen. En relativt ny latinamerikansk musikstil med starka influenser av hip hop. Ofta blir reggaetón (inte utan skäl) beskyllt för att bara vara enformig dunkadunka, sexistiskt och fördummande. Och det är klart med sådana här och sådana här texer och videos är det kanske inte så märkligt.
Men Calle 13 har alltid utmärkt sig i reggaetónvärlden genom sina många gånger roliga och intelligenta texter. Los de atrás vienen conmigo visar återigen att de inte är vilken reggaetóngrupp som helst. Frågan är om skivan överhuvudtaget kan sorteras in under genren reggaetón, den är ett hopkok av dansanta rytmer från hela Latinamerika, från Mexiko i norr till Argentina i söder. Här trängs salsalåtar i en duo med Panamas salsakung Ruben Blades, svårklasificerade men likväl dansanta lite Manu Chao influerade spår som i No hay nadie como tú i samarbete med den mexikanska gruppen Café Tacvba, balkanrytmer och så förstås traditionella reggaetónlåtar som i den alldeles lysande Gringo Latin Funk. Texterna är ofta kvicka, roliga, lustiga och fyllda av samhällskritik som i sistnämda spåret ovan, Gringo Latin Funk;

"Ahí va caminando por Latinoamérica, imitando el caminar de una gringa genérica... No come dulce de leche por el colesteról, dice palabras en inglés mezcladas con español (...)no tiene sangre indígena ni africana porque dice que su familia es de herencia alemanana"

Calle 13 har lyckats med något så ovanligt som att göra en skiva med härlig dansmusik med tillhörande underfundiga och smarta texter.
Los de atrás vienen conmigo får 4 av 5 repeatknappar i betyg.