Herrelösa hundar
Lösspringande hundar finns det många av. Här ligger en utav dem och vilar vid mapochofloden.
I Chile är lösspringande hundar fortfarande ett vanligt förekommande problem. För den hundrädda kan det säkert vara mycket obehagligt att stöta på klungor av herrelösa hundar. Mig stör de inte nämnvärt. De är inte särskilt påträngande och lämnar du dem ifred gör de detsamma.
Trots att de flesta kringstrykande hundar man ser på gatan saknar en formell ägare så ser många av dem förvånansvärt välmående ut. Affärsägare eller privatpersoner boende i områden som frekventeras av lösspringande hundar ställer ofta ut mat och vatten till hundarna som brukar hålla sig till ett och samma kvarter.
Alla herrelösa hundar klarar sig naturligtvis inte lika väl. I vårt kvarter finns en hund som jag gissar lider av svår skabb. Jag ser honom ofta när jag går till snabbköpet eller till parken med Lillprinsen.
Hundens öron och ansikte saknar hår och har ersatts av något som närmast liknar elefanthud. På magen är huden blottad och på sina ställen bär hunden öppna sår som han kliar och kliar och kliar.
Jag blir fruktansvärt illa berörd varje gång jag ser den här hunden. Fler än en gång har jag tänkt "varför gör ingen något?". Självklart har tanken tänkts utan att jag reflekterat över att denna någon även skulle kunna vara jag själv.
Så igår stötte jag på nytt ihop med denna uppenbarligen mycket sjuka och allt annat än välmående hund. Jag funderade lite på föregående inlägg och tänkte att det kanske är larvigt att engagera sig i en hund när det finns människor som är i lika stort behov av hjälp.
Länge låg jag vaken och förföljdes av bilden av hunden som utöver att den själv måste lida svårt även utgör en smittorisk för andra lösspringande hundar.
Jag funderade på vad det skulle kosta att ta den med till en veterinär. Men sedan då? Vi åker snart hem och vem skulle ta hand om hunden. Inte heller kändes det som ett bra alternativ att skaffa en kanske oberäknelig gatuhund när man har en ettårig liten pojke.
Och sedan kom jag att tänka på Lillprinsens farföräldrar som båda är veterinärer och arbetar på hälsovårdsministeriet. Hälsovårdsministeriet fångade tidigare in lösspringade hundar för att avliva dem. Detta väckte förstås protester och avsky hos djurvänner varför man numera enbart fångar in och avlivar sjuka hundar. Så det var inte direkt med hopp om en bättre framtid för den stackars hunden som jag pratade med Lillprinsens farmor. Jag hoppades snarare på att hon skulle föreslå något alternativ som skulle förkorta hundens lidande.
Lillprinsens farmor talade mycket riktigt om att man inte längre fångar in friska hundar. Då jag förklarade att denna hund är allt annat än frisk lovade hon att hon skulle försöka se vad hon kunde göra.
Så i bästa fall fångas hunden förmdodligen in och avlivas. I sämsta fall händer ingenting och hunden får istället gå en långsam och plågsam död till mötes.