Sjukvård i Chile och Spanien

Jag har haft (o)turen att bli sjuk både i Chile och Spanien och således kunnat bekanta mig med sjukvården i bägge länderna. Det bästa i Spanien är att man som EU-medborgare har tillgång till fri sjukvård. Då jag varit sjuk har jag uppsökt statliga sjukhus och varit mycket nöjd med den vård jag har fått. Ibland kan man få vänta lite väl länge på sin tur precis som i Sverige men då man väl får träffa sjukvårdspersonal som sköterskor och läkare verkar dessa inte lika stressade som sina svenska kollegor. Sist jag hade halsfluss i Spanien träffade jag en riktigt trevlig läkare som till och med hade tid att skoja och skämta med mig, något som förmodligen aldrig skulle inträffa i Sverige.
Något som dock skiljer sig en aning åt jämfört med Sverige är synen på antibiotika. Jag har rätt många spanska kompisar som då de känner sig sjuka ofta struntar i att gå till läkaren och istället går direkt till apoteket för att köpa antibiotika. Antibiotika kunde man, åtminstone när jag bodde i Spanien, köpa utan recept. Bara en gång hände det att jag blev nekad att köpa antibiotika då jag saknade recept. När jag gick till nästa apotek runt hörnet var det dock inga problem att handla samma produkt utan recept.

I Chile är sjukvården dyr och i regel gäller; ju dyrare sjukvård, desto bättre. De privata kliniker som finns i landet är ofta trevligt inredda för att inte likna sjukhus och bra mycket trivsamare och lyxigare än svenska sjukhus.
Vid ett tillfälle då jag blev sjuk uppsökte jag ett sjukvårdscenter för chilenare som "bara" har statlig sjukförsäkring. Centret var lite halvskabbigt med flagnad färg från väggarna och hårda halvtrasig plaststolar i väntrummet. Okej att gå till en gång men inget som jag valde att söka upp igen. Och det märktes tydligt att centrets patienter inte hade det lika gott ställt som patienterna vid den privata klinik jag tidigare hade varit på.
Och förresten, skall man få tag på antibiotika i Chile får man se till att vara sjuk på riktigt då läkarkåren är lite mer restriktiva med denna vara än sina spanska kollegor.

Vart tog tiden vägen?

Det är märkligt hur dagar, veckor och månader bara går upp i rök.
Tiden är flyktig och desto äldre jag blir, desto snabbare tycks den rinna mellan mina fingrar. Speciellt sedan lillprinsen kom till världen.
Någon som för bara ett par månader sedan inte var mycket mer än ett litet paket som togs om hand om har plötsligt utvecklats till en person med egen vilja, önskningar och krav på tillvaron. Han finner sig inte längre villigt tillrätta i babysitern eller vagnen utan spjärnar emot för allt vad han orkar när det inte passar.
Från att vara liten som en myra (nåja, inte riktigt men nästan) till en riktig praktbebis på bara ett par månader. Ett halvår är en lång tid, ja faktiskt ett helt liv för min bebis.
Själv känner jag mig fortfarande som ungefär samma Nadia jag var för tio år sedan, den enda skillnaden är att jag nu undrar vart tiden tog vägen

Det händer bara i Sverige...

Det är bara i Sverige som man på en stålande fin dag kan ringa en kompis och fråga om hon/han vill följa med och bada/grilla/äta middag och få ett "Nej, jag kan inte för jag har tvättid", till svar.

Sensationsinriktad journalistik

Jag såg ett inslag igår på aktuellt om svensk media som kritiserades för att ha blivit allt mer sensationsinriktad, som exempel nämndes rapporteringen om mordet på den lilla flickan Engla vars mor intervjuats gång efter gång och har setts i både tidningar och TV.
Inslaget väckte mitt intresse eftersom ämnet är något jag själv reflekterat kring. I både Spanien och Latinamerika är det vanligt att man vid rapporteringen av händelser som t.ex. ett mord söker upp grannar eller anhöriga till mordoffret och försöker dränera dessa på så mycket information som möjligt. Ofta är det gråtmilda reportage i vilka en mormor, syster eller far till mördaren/mordoffret intervjuas och får berätta vilken fin människa han eller hon var.
Jag har lite svårt för den här typen av journalistik, det är lätt hänt att det blir för närgånget och intervjuerna balanserar allt som oftast på gränsen till det osmakliga.
Tidigare slapp man se sådant här i svensk media, det var bara ytterst sällan som nära berörda i tragiska mordfall intervjuades med bild och namn i TV och tidningar. Men tyvärr tycks man alltmer frångå detta förhållningssätt.
Något som jag verkligen hoppas att vi slipper se helt och hållet och som man till exempel ser ofta i colombianska tidningar är bilder på mordoffren på tidningens första sidor där de ligger blodiga och sönderskjutna på någon gata. På vilket sätt är det av allmänt intresse att publicera sådana bilder?

Presenter

Skall man resa bort är det alltid kul att ha med presenter. När jag var i Chile märkte jag snabbt vilka av de presenter jag hade med mig som blev extra populära. Mörk choklad kommer jag definitivt ta med mig, i Chile går det bara att få tag på mjölkchoklad. Helt okej för mig som föredrar ljus framför mörk choklad. Men jag har en kompis i Santiago som är ett riktigt chokladmonster och som bett mig ta med mörk choklad.
En annan succé bland mina presenter var smaksatt te i lösvikt. I snabbköpen i Chile finns det mest Earl Grey i påsar, absolut inget för en te-gorurmet som jag själv. Speciellt populärt var det bland mina chilenska kompisar med ett grönt te med smak av rabarber och grädde. Min personliga favorit just nu är grönt te med smak av persika, något som också lär följa med i resväskan.
Förutom det jag nämnt ovan är jag nog rätt idéfattig vad det gäller presenter att ha med när man åker utomlands. Helst skall det ju vara något som väger lite och är typiskt svenskt. En inte helt lätt kombination.
När jag var på IKEA för några veckor sedan köpte jag faktiskt ett paket med dalahästar i choklad, sådär lite lagom kul och fånigt.

Bärsjal vs bärsele

Nu när min prins har hunnit bli drygt ett halvår känner jag mig som något av en veteran både vad det gäller vagnar, bärselar och bärsjalar.
Rätt ofta ser man föräldrar som bär sina små i babybjörnselar, även bärsjalen tycks bli allt populärare trots att den fortfarande hamnar i skuggan av babybjörn.
Hemma har jag både en elastisk bärsjal samt en babybjörn, smart och praktiskt om man till exempel skall till stan, springa i affärer och vill slippa släpa på en tung och otymplig vagn.
Bärsjalen slår överlägset babybjörnen. Att bära sitt barn i en babybjörn är som att ha en ryggsäck på magen, med bärsjalen fördelas vikten jämnare över kroppen och eftersom barnet bärs så tätt intill den egna kroppen känns det inte som att bära på ett externt föremål. Dessutom går bärsjalen att använda redan från det att barnet är nyfött, för att kunna bäras i en babybjörn måstet barnet vara ett par månader gammalt.
Jag kan inte begripa att så många fortfarande använder sig av bärselar när en bärsjal är så mycket bekvämare. Bärsjalar sägs dessutom vara bättre för barnet som finner trygghet i att vara nära föräldern. I övrigt är bärsjalen också ett bättre alternativ ur ergonomisk synvinkel såväl för barnet som för föräldern. Det enda negativa jag kan säga om bärsjalen är att det kan vara lite knepigt att få till en bra knytning till en början men när man väl har lärt sig är det inte särskilt svårt.

Att se och göra

Jag har fortfarande mycket kvar att se och göra i Chile. När man vistas en längre tid på en och samma plats är det lätt att utflykter till närbelägna platser skjuts på framtiden. Åtminstone om man liksom jag tänker "Äh, det där kan vi göra nästa helg", "Idag är det för varmt/för kallt/för regnigt". Och så blir de där trevliga utflykterna inte av eftersom man istället ligger hemma på soffan och läser en bra bok.
Under den tid jag var i Chile hade jag planer på att besöka en vingård. Det finns en del vingårdar som ligger på lagom avstånd från Santiago. Jag är ingen stor vinkännare, fast jag tycker förstås att det kan vara gott med ett glas rött till middagen någon gång då och då. Men även om man inte är någon stor vinfantast känns att besöka en vingård som en lagom trevlig upplevelse. Igår kväll då jag drack ett chilenskt vin kom jag på nytt att tänka på det där med vingårdar, och visst skulle det vara roligt att besöka en om jag nu åker till Chile igen.
Till den lilla staden Pomaire som ligger ca en timma från Santiago kom jag heller aldrig iväg. Pomaire är känt för sina fina keramikföremål. Det är härifrån de speciella djupa fat i vilka man bland annat serverar nationalrätten Paila marina kommer. Tyvärr är ju keramikskålar och liknande lite svårt att ta med sig hem men till Pomaire bara måste jag när jag befinner mig i Chile igen.
Santiago som stad är ingen höjdare, men som tur är finns det många närbelägna platser som har mycket att se och bjuda på.

Provocerande ögonfärg

Flera gånger då jag har stött ihop med gamla bekanta eller ibland för mig främmande människor har det hänt att de har kommenterat lillprinsens blå ögon. Efter att de tagit sig en titt på mina bruna ögon har den stående frasen varit; "Vilken tur att han har fått blåa ögon!". Måhända är jag lite snarstucken men jag kan inte låta bli att känna mig lite provocerad, och vad förväntas man svara på en sådan kommentar? "Ja, för hade han fått bruna ögon som jag hade det ju varit väldigt synd om honom" eller "Ja det är ju verkligen tur, för bruna ögon är ju gräsligt fult!". Hade jag befunnit mig i Chile hade kommentarerna förmodligen inte förvånat mig särskilt mycket, men i Sverige känns den oerhört märklig.
Men vad vet jag, kanske är det så att jag själv och alla andra miljarder människor med bruna ögon på vår jord har haft en jäklig otur utan att vi ens är medvetna om det.

Plazas

Plaza de Cervantes i Alcalá de Henares. Bild från Wikimedia

Är det något jag saknar från Spanien är det alla dessa torg fulla av cafér, utomhusserveringar och människor som dricker en cortado eller tinto de verano i skuggan av ett parasoll.
I jämförelse med spanska plazas(torg) är svenska torg ofta kalla, döda och folktomma. Ett torg i Sverige är alltför ofta bara en kal, öppen plats. Kanske står en dammig staty i mitt därpå men mer livat än så blir det oftast inte.
När jag studerade i Alcalá de Henares, en liten och sömnig småstad en bit från Madrid, passerade jag varje dag stans största torg Plaza de Cervantes. Under förmiddagen satt där äldre män i koftor och baskrar och diskuterade livets trivialiteter innan solens brännande strålar gjorde torget till en outhärdlig plats att vistas på.
På eftermiddagen efter lektionernas slut frekventerades torget av hela familjer, glassätande barn, arga mödrar som bannade de små och pappor som läste dagstidningen.
Det är sällan man ser ett folktomt spanskt torg. Bara under dygnets mörkaste timmar och i gryningen vilar det.

Det är någonting i vattnet...

Idag åt jag och lillprinsen och lunch med tre av mina gamla arbetskamrater. Jag kunde konstatera att två av de tre arbetskamrater hunnit bli gravida sedan jag försvann och båda två skulle få barn kring jul.
Sist jag var på besök på min arbetsplats för ett par månader sedan med lillprinsen tyckte VDn att jag borde ta med honom en dag då han inte var en sådan solstråle. En sådan söt liten varelse kunde ju få fler av arbetsstyrkans tjejer att bli barnsugna resonerade VDn.
Kanske är det någonting i vattnet? Kan det vara fertilitetshormoner? VDns mardröm tycks ha besannats.

En resa

Det ser faktiskt ut som om det skulle kunna bli en resa till Chile i höst för min del. Än är det inte spikat och klart så jag vågar inte hoppas för mycket men det ser lovande ut.
Denna resa skulle förstås bli annorlunda, mycket för att det blir första gången som jag reser med min son. Men jag inbillar mig att det är lättare att släpa med honom på en långresa nu innan han blivit alltför rörlig.
Det finns mycket jag skulle vilja uppleva i Sydamerikas avlångaste land, och mycket som jag redan upplevt som jag skulle viljag göra om igen. Som att dricka pisco sour till exempel, Chiles utsökta nationaldryck vars like jag aldrig smakat. Och äta avocado varje dag. Det kan man förstås göra här hemma också men jag är trött på dyra avocados till överpriser som alltid tycks vara halvruttna när man öppnar dem.
Och så skulle jag förstås åka till den fashionabla badorten Viña del Mar igen, titta på målningarna på Valparaísos gator och trängas ombord på bussar och tunnelbanor i Santiagos trafik.

Fler ansikten

Trasiga bussar

Idag åkte jag buss hem med en buss som hade problem med att stänga dörrarna. Halvägs hem talade chauffören om för oss passagerare att vi var tvugna att stiga av eftersom mittendörrarna inte gick att stänga ordentligt.
Jag kunde inte låta och bli att småle och tänka på bussarna i Chile som körs tills de faller sönder och samman. Vad gör det väl att en dörr inte går att stänga?
En gång ramlade en stor fönsterruta i bakre delen av bussen in och gick i tusen bitar på en buss jag satt i. Glassplitter hamnade överallt, på sätena, golvet och passagerarna. Men vad gör väl en trasig fönsterruta? Chauffören fortsatte naturligtvis att köra ändå.

Renovering

Min blogg skulle behöva en renovering. Jag har varit ganska trött på den ganska länge nu. Ännu tröttare blev jag när jag lade märke till att profilbilden samt alla länkar har hamnat längst ned på sidan. Något som jag inte noterade förrän för en vecka sedan. När jag surfar på min Mac ser sidan nämligen helt okej ut.
Fast egentligen har jag varken tid, energi eller kunskap för att ge bloggen ett ansiktslyft. Så den får nog se ut så här ett tag till.

Ansikten i sten

När jag är på väg hem brukar jag passera ett par trista gråa klippor längs vägkanten. En dag när jag gick förbi dem pryddes de av märkliga målningar föreställande stenansikten. Och för var dag jag går förbi på denna plats tycks stenansiktena bli fler och fler. Idag passade jag på att ta kort på dem. Tyvärr gör inte bilderna målningarna riktigt rätta då de är mycket finare i verkligheten.
Extra förtjust är jag i hur konstnären har utnyttjat klippornas naturliga former för att skapa stenfigurernas ansiktsdrag.

Bortom bebisbubblan

Tanterna hade rätt. Alla de som under min graviditet tjatade om att "man kan aldrig föreställa sig hur det är att ha barn förrän man har ett". Jag gillar egentligen inte att lyssna på råd från tanter som vet och kan allt men jag får erkänna att den här gången hade de faktiskt rätt. Precis som alla som talade om för mig att man först efter bebisens tredje eller fjärde levnadsmånad har anpassat sig till det nya livet och känner att man har tid till annat än bara bebisen.
Under de tre-fyra första månaderna existerade bara jag och min bebis, att ha ett normalt liv igen, hinna med att laga mat, umgås med kompisar och läsa böcker kändes omöjligt och avlägset.
Men nu när min prins snart är fem månader börjar livet så sakteliga återgå till det normala. Visst är det annorlunda, men på ett positivt sätt. Fastän det numera tar minst 45 minuter bara att klä på sig och komma utanför dörren med bebisen.

Lillkillen har för första gången varit riktigt sjuk, otäckt och skrämmande fastän man förstås begriper att det är helt normalt att bli sjuk. Även som bebis.

Begagnade böcker

Häromdagen gick jag förbi ett antikvariat, en riktig pärla fullproppad med gamla böcker. Jag fyndade tre pocketböcker för trettio kronor och gick därifrån mycket nöjd med mina inköp.
Jag minns att jag under min barndom varje lördag gick till tobaksaffären tvärs över gatan för att köpa Bamsetidningar. Två gamla tidningar kunde bytas mot en ny, på så sätt räckte min veckopeng till lite fler tidningar och någon annan fick förhoppningsvis glädje av de tidningar som jag redan läst.
Varför finns inget liknande för pocketböcker? Mina hyllor svämmar över av pocketböcker. För de mesta läser jag dem bara en gång, därefter står de och samlar dam i hyllorna istället för att läsas igen.
Bokcrossing finns ju förstås, fast det är inte riktigt samma sak. Jag skulle gärna vilja ha någon att byta pocketböcker med. På min arbetsplats fanns en bokhylla till vilken folk kunde ta med sig lästa böcker som de inte längre ville ha. Det var ett bra sätt att bli av med böcker som man inte längre ville ha eller hade plats för, ibland hittade man dessutom något att själv ta med sig hem.

Boktips

Ingen som har läst tidningen eller sett nyheterna under de senaste dagarna kan väl ha undgått att höra talas om fritagningen av den colombianska politikern Ingrid Betancourt som suttit fången hos FARC-gerillan i sex år.
För ett par år sedan läste jag en bok skriven av Betancourt; Until Death Do Us Part: My Struggle to Reclaim Colombia , ett slags memoar om hennes uppväxt med en UNESCO ambassadör till far och en före detta skönhetsdrottning till mor, hur hon kom att bli intresserad av politik och hennes arbete som partiledare och presidentkandidat för Partido Verde Oxigeno.
Jag vill minnas att boken var både underhållande och intressant. Fast nu hoppas jag förstås på att snart få läsa en bok om Betancourts sex år som fånge i den colombianska djungeln.

Utmaning

Bloggandet går på sparlåga så här i sommarvärmen. Eftersom jag dessutom lider av idétorka passar det bra att anta en utmaning från Grancanariamamman .

Reglerna består av att först beskriva reglerna och sedan svara på frågorna. Därefter väljer du ut 6 personer som du vill ska svara och utmanar dem i deras bloggar, be dem läsa din samt låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

Fem saker som fanns på din Att-göra-lista idag?
*Tvätta och diska.
Tråkiga och oglamourösa vardagssysslor som jag avskyr att utföra.

*Byta blöjor på och mata sonen (har jag redan gjort x antal gånger idag, fler gånger återstår).

*Leka med sonen

*Läsa lite. Jag har alltid minst två böcker på gång. Förnärvarande läser jag Flyga drake.

*Grilla! Nu när vädret äntligen tillåter det. Finns det något godare än grillmat?


Vad gjorde du för 10 år sedan?
Hmm...jag har ett mycket dåligt minne och fruktar ibland att jag håller på att bli senildement i förtid men låt se nu... För tio år sedan gick jag sista året på gymnasiet, hade ingen aning om vart livet skulle föra mig. Var oerhört skoltrött och hade alldeles för dåligt självförtroende.

Ställen du bott på?

*Göteborg, Göteborg, Göteborg...
*Barcelona
*Madrid
*Santiago de Chile

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
*Flytta till ett varmare land

*Betala av mitt studielån och säga adjöss till alla CSN-räkningar

*Skänka en stor summa pengar till något välgörande ändamål

*Skaffa ett stort hus med rum för eget bibliotek och fylla rummet med böcker från golv till tak.

*Kan faktiskt inte komma på fler saker jag skulle göra om jag var ofantligt rik som jag inte kan göra nu.


Personer du vill veta mer om?
Eftersom jag sett den här utmaningen gå runt på de flesta bloggar hoppas jag att den som läser det här och känner för att anta utmaningen svara på frågorna