Borstmannen

Läste hos Nina i Costa Rica om en bil som på morgonen kör förbi och låter alla högt och ljudligt få veta att nu kan man komma och köpa ägg.

På den gata där jag bodde i Chile hade vi en borstman. En gammal skraltig gubbe som sålde sopborstar och ett par dagar i veckan gick förbi och ropade "escoooooba, una escooooba, escoooooba, una escoooba"(Booooooorste, en booooooorste) i all oändlighet.
Jag undrade alltid hur han lyckades försörja sig på att med nasal och entonig röst sälja sopborstar. Hur många sopborstar gör man av med under en vecka egentligen?

I Chile är det fortfarande många som är syselssatta inom den informella sektorn. De har arbeten som genererar små inkomster och sysslar oftast med försäljning av småkrafs. Inte minst märks detta när man åker kollektivt. På var och varannan busshålplats stiger människor av och på för att sälja kortlekar, pennor eller ark med klistermärken för 100 pesos styck (cirka 1,50kr).
Hur alla dessa människor lyckas hanka sig fram och överleva på sina arbeten är för mig något av en gåta.

Det här med nationell identitet

Så här i EM-tider tycks det vara extra viktigt att bekänna färg. Vems sida står du på egentligen? Vilket lag hejar du på? EM är inte enbart till för fotbollsnördar som slaviskt följer vartenda fotsteg under säsongen på allsvenskan fotbollsplaner. Även mormor, kusin Astrid och lille Kalle 3 år är med, skrålar och hissar den svenska fanan högt i luften under Sveriges matcher.
Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt att människor som till vardags inte är det minsta sportintresserade vid framförallt större idrottshändelser plötsligt blir så entusiastiska, så nationalistiska och sluter upp så enhälligt bakom fosterlandet iklädda dess färger. Lite extra lustigt är det kanske i Sverige där den svenska flaggan till vardags sorgligt nog för en del associeras med nationalsocialism eller rasism.
Men viljan att sluta upp bakom fosterlandets fana är ju inte enbart en svensk företeelse, önskan om att kunna tillhöra en nationell gruppering är nog ungefär lika stor vart man än i världen befinner sig.

Eftersom jag ”bara” är halvsvensk har jag alltid betraktat den här nationalyran lite utifrån. För i Sverige är det fortfarande så att ser man inte svensk ut, då är man inte svensk. Och jag har nog aldrig känt mig riktigt svenskt och har således sällan eller aldrig kunnat dela den där glädjen över att tillhöra ett visst land. Jag vet att det finns en hel del som delar samma känslor kring detta som jag. Bland annat har jag en svensk kompis vars pappa under hela hennes uppväxt var anställd av ett svenskt företag utomlands. Var tredje eller fjärde år flyttade familjen till ett nytt land, så kanske är det inte så konstigt att hon känner sig rotlös och saknar en nationell identitet.

Varför känner vi människor ett så stort behov av att identifiera oss med och tillhöra en viss gruppering?
Jag kan inte låta bli att tänka på min egen son som är av kroatisk/svensk/chilensk/spansk/colombiansk/italiensk börd. Undra vilken flagga han kommer att vifta med under nästa fotbolls-VM.

En kroatisk/chilensk/italiensk/spansk/colombiansk liten svenne.

Att upptäcka och bli upptäckt

Tror ingen som läser svenska dagstidningar kan ha undgått att se bilderna på en ”ny” tidigare ”oupptäckt” indianstam som ”hittats” i Brasilien. I Dagens Nyheter kan man idag läsa att bilderna inte alls är så nya, de togs redan i februari av tjänstemän på brasilianska statens byrå för indianfrågor.

Det här med människor som lever ett isolerat liv, helt olikt den värld som omger dem är onekligen ett ämne som experterna gillar att debattera och tycka till om. Kanske för att det uppenbarligen inte är ett helt lätt ämne. Vem har auktoritet nog att avgöra vad som är rätt eller fel för en grupp människor som sällan själva får uttrycka sin önskan?
I DN kan man läsa att fotograferingen av indianstammen försvaras med att det var nödvändigt att göra den känd för omvärlden för att berörda länders regeringar inte skall kunna förneka dess existens.

Själv känner jag mig lite kluven inför den här typen av frågor. Vad är egentligen rätt? Låta indianstammen ”leva i fred” eller ”upptäcka”, studera och låta dem ta del av del av den värld som miljarder andra av jordens människor lever i?
Jag kan inte låta bli att tycka att de etnicitet romantiker som förespråkar att man skall låta isolerade folkslag fortsätta att ”leva i fred” känns lite naiva i sin inställning. Samtidigt kan man inte förbise de upplevelser av den ”moderna” världen som tidigare ”upptäckta” folkslag har fått ta del av. Sällan är de dess fördelar, desto oftare får de ta del av den nya världens nackdelar i form av sjukdomar, fattigdom och allt som oftast förpassas de till att bli medborgare av 3:e klass i sitt eget land.

Då jag läste artikeln i DN kom jag att tänka på en mycket intressant bok jag läste för många år sedan skriven av en man vid namn Bruce Olson. Han ger sig i den övre tonåren ensam ut i världen med en brinnande önskan om att missionera. Så småningom lyckas han i Colombia, efter en rad strapatser i djungeln nå motilonindianerna som lever utan någon kontakt med omvärlden. Boken som heter Driven av kärlek är oerhört spännande, och trots att jag har lite svårt för det kristna filter genom vilket bokens författare betraktar världen så är boken väldigt intressant. Dess författare närmar sig motilonerna med ömhet, inte arrogans. Det är fascinerande att läsa om hur en man närmar sig och blir vän med ett folk som han till en början inte ens kan tala med.

Frukost

Valnötter, vaniljyoghurt och flytande honung.
Mums! Det är nästan som godis fast en aning nyttigare.

Inlägget som jag inte skulle skriva

Jag hade lovat mig själv att inte skriva för mycket om amning, blöjbyten och annat som hör moderskapet till. Men eftersom jag skriver om det som faller mig in just för stunden och min vardag mest handlar om blöjbyten så blir det svårt att hålla sig borta från dessa ämnen. Så jag gör ett undantag, bara för denna gång.

Min son är nu snart fyra månader. Jag slutade av flera anledningar att amma honom för ca en månad sedan. Ända sedan jag fick barn och kanske ännu mer sedan jag gradvis slutade amma har jag funderat över den amningshysteri som råder i Sverige. Inom mödrahälsovården översköljs man av såväl muntlig som skriftlig information om amningens alla fördelar. För det mesta frågar man inte ens modern om hon har tänkt amma eller inte, att amma är ju så självklart.
Många är de nyblivna mammor som jag pratat med som talar om att de känner sig så bundna de första månaderna innan barnet börjat äta annat än modersmjölk. Man kan ju inte gå någonstans, inte göra någonting eftersom man har amningstider som skall passa.
Jag, som rätt snart efter min sons födelse började ge honom tillägg på natten förstod inte riktigt var problemet låg. Om man skall ut på stan och göra ett ärende är det ju bara att göra i ordning en flaska modersmjölkersättning att ha ståendes i kylskåpet som den som stannar hemma med bebisen kan ta fram om mamma inte skulle hinna hem i tid. När jag har föreslagit detta får jag ofta konstiga blickar av andra mammor. Ungefär som om jag hade föreslagit att de skulle hälla i sitt barn en flaska gift.
För det här med flaskmatning är ju verkligen tabu, fy och fult. Givetvis kan man också pumpa ut bröstmjölk om man skall iväg en stund. Men att pumpa är både jobbigt och tråkigt, och vad gör man om mjölken man pumpat ut inte räcker?
Med ett paket Baby Semp i skåpet har man alltid mat till hands om det skulle behövas.

Amning tycks alltid ses som det självklara och enda valet. Och missförstå mig inte, jag är ingen amningsmotsåndare. Amning har en del fördelar jämfört med flaskmatning, det är den bästa födan för ett barn (därmed inte sagt att modersmjölersättning är så väldigt mycket sämre) och maten har man alltid med sig färdig och förpackad. Allt det här vet vi ju redan, så varför dränks blivande mödrar enbart i en massa "hej-och-hå-vad-bra-det-är-att-amma" broschyrer men inte en enda om de problem som kan uppstå i samband med amning?
För sanningen är ju att när mjölken rinner till så känns det för jävligt. Brösten spänner och värker och humöret är inte på topp. Då jag under de första dagarnas amning fick blödande sår på bröstvårtorna trodde jag att det berodde på att jag hade fel teknik. För så står det ju i alla amningsbroschyrer. Gör det ont så är det för att man har fel teknik. Jag kände mig helt värdelös på att amma. Det gjorde fruktansvärt ont och jag bävade inför varje matning. Tills jag pratade med andra mammor och insåg att jag inte mött en enda som sluppit smärtsamma sår på bröstvårtorna under de första veckorna.
Efter ett par veckor hade jag inga större problem med att amma, det både gick och kändes bra. Värre var det för en av mina bekanta. Hon hade oturen att lyckas dra på sig alla slags åkommor som finns då det gäller amning. Till en början fick hon mjölkstockning, något som är rätt vanligt men som man inte heller får särskilt mycket information om. Mycket konstigt med tanke på att man kan bli väldigt sjuk och få fruktansvärt ont. Min pappas fru hade en så svår variant av mjölkstockning att det rann var ur brösten.
Min stackars kamrat med amningsbekymmer fick dessutom svamp (även denna åkomma skall tydligen vara rätt vanlig) och tyckte till slut att varje amningstillfälle blev till ett helvete. Men ändå var det ingen på BVC som talade om möjligheten att sluta amma och börja med flaska. Visst skall man värna om det bästa för barnet, men det bästa för barnet är att ha en välmående mamma. Funkar det inte med amningen så funkar det inte, det är ett val som varje enskild kvinna bör få fatta ett beslut om själv. Och vi behöver inga pekpinnar eller amningspropaganda. Lägg istället lite tid på att informera om de problem som kan uppstå och hur man löser dem - och se flaskmatning som ett faktiskt alternativ till amning. Modersmjölkersättning är inte gift.

Los cerros

Vart man än befinner i Santiago skymtar Anderna fram i bakgrunden likt en storslagen kuliss.Och runt omkring staden finns det gott om höga kullar och djupa dalar som lämpar sig väl för vandring eller helgutflykter. På Santiagos gator ser man gott om stadsjeepar just av denna anledning, att åka till "los cerros", bergområden i stadens utkanter är rätt populärt.
Själv är jag inte mycket för fotvandring i berg och dalar och har inte besökt los cerros vid mer än ett tillfälle, det räckte gott och väl.

En vacker sommarkväll efter att jag med sällskap ätit middag hos ett par bekanta blev vi medbjudna på en fest värdparet skulle till. Visserligen talade de om för oss att partajet skulle hållas i "los cerros", det skulle ta en stund att åka dit. Och bäst vore nog om vi lånade varma kläder av värdparet eftersom det var kallt uppe i bergen. Men vad spelade lite kyla för roll? Vi var partysugna och kvällen var ännu ung så vi gav oss av i värdparets jeep.
Efter att ha färdats i en timme i bil hade vi inte kommit längre än till en bensinmack i utkanten av stan. Klockan började närma sig halv ett, plötsligt kändes sängen mer lockande en ett party i bergen och jag började undra vad vi egentligen hade gett oss in på.
Nåväl, efter ytterligare en stund i bilen närmade vi oss något som liknade början till en bergsväg. Något oroad konstaterade jag dock att vägen knappast kunde betraktas som körbar, dessutom var det becksvart och området såg totalt obebott ut. Inte blev jag lugnare när vägen efter tjugo minuters skumpande knappast längre kunde kallas en väg eftersom den utgjordes av stora stenbumlingar som bilen klättrade över och dessutom var så smal och slingrande att jeepen knappt fick plats. Då jag kikade ut genom fönstret var jag tacksam över att det var så mörkt ute eftersom det jag skymtade i mörkret var ett 20-30 meter långt stup.
Då jag bestämt mig för att (för mina nervers skull) inte kasta fler blickar ut genom fönstret befann vi oss plötsligt vid ett vägskäl. Värdparet visste inte åt vilket håll vi skulle och steg ur bilen för att ringa och höra efter. Givetivs fanns ingen täckning på den höjd där vi befann oss. Så jag antar att det bestämde sig för att tuta och köra för snart var vi på väg igen. Mitt oroliga sinne lugnades inte precis i takt med att höjden steg. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lätt hänt det vore att vi körde av vägen och dök rätt ned i stupet, eller tänk om vi råkade ut för ett motorstopp. Hur länge skulle vi då bli ståendes? Vi hade inte mött en enda bil på den nattsvarta vägen och civilisationen kändes rätt långt borta bland raviner och ett tort ökenlandskap där det enda levande föreföll vara ett gäng kaktusar såendes längs vägkanten.

Och så plöstsligt var vi framme. Längst uppe på en bergstopp på en yta stor som två fotbollsplaner hade man placerat gigantiska facklor som lyste upp den svarta natten, ur högtalare och försärkare strömmade musik som förvandlade ödemarken till värsta ravepartyt och vid en grill stod en kille och grillade chorizos.
Det var verkligen en häftig syn och jag undrade hur det var möjligt att så många hade tagit sig dit. Från bergets topp hade man utsikt över hela Santiago och för en stund tänkte jag att själva bilresan till slutmålet hade varit värd det bara för utsiktens skull.
Det var hur häftigt som helst. I ungefär en halvtimme. Sedan var det bara svinkallt och långtråkigt. Jag insåg att man tröttnar rätt så snabbt på en plats där det inte ens finns en bajamaja.
Natten blev lång kan jag säga. Och färden nedför berget blev om möjligt ännu värre än den uppför. Men visst var det en minnesvärd och speciell upplevelse, en upplevelse som jag förvisso inte skulle göra om igen.

Boktips

Varma sommardagar vistas jag hellre utomhus än framför datorn. Självklart har jag alltid en bok med mig i picknick-väskan. Just nu läser jag En halv gul sol av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie, en välskriven och underhållande roman som utspelar sig under inbördeskriget mellan Nigeria och utbrytarstaten Biafra.
Kul att hitta afrikansk litteratur bland nyheterna i pockethyllan, speciellt när den är så här bra.
Läs den!