Rewe

Bilden ett par inlägg nedan föreställer en rewe (rehue). En slags helig trappa för mapucheindianerna. Denna trappa används av machi, som skullle kunna liknas vid en shaman men även är en auktoritet som fungerar som rådgivare och beskyddare. Träpålen eller trappan stiger machin, som oftare är kvinna än man uppför för att nå wenu mapu. Ett gudarnas universum där man ber om hälsa, välmående, lugn och välgång för mapuchesamhället. Varje machi har en egen Rewe som skall stickas ned i marken i östlig riktning utanför hemmet. Rewen spelar en viktig roll i de flesta cermonier i mapuchesamhället och vid varje ritual smyckas trappan med kanelstänger och blommor.
Rewen på bilden hittade jag på Museo Fonck i Viña del Mar. Utöver dyrgripar från mapuchekulturen finner man där även en hel del föremål från Påskön, bland annat en stor moai. En av öns berömda stenstatyer som fått lämna sitt hem och färdats över havet för att bli utställningsobjekt på ett museum i Viña.

En ensam moai långt hemifrån utanför ett museum i Viña del Mar.

Jaaaaa!

Det känns som jag har vunnit första pris på lotto. Fast egentligen var det ju ingen tävling alls. Men ett pris kommer jag få i alla fall. Närmare bestämt en ny header till bloggen. 10 stycken skänktes bort av Brazilian Linda som utöver att blogga även ägnar sig åt att designa loggor och hedears. Har länge funderat på att göra något åt utseendet på bloggen men har inte haft tid eller ork. Så att få jobbet gjort alldeles gratis känns förstås väldigt förmånligt. Tack Brazilian Linda!

Ny karriär

Det finns många olika sätt att undfly rättvisan på. Det här är bara ett. Perus före detta president Alberto Fujimori med rötter i Japan har tackat jag till att ställa upp i det japanska parlamentsvalet. Och det verkar ju som en bra idé, åtminstone i jämförelse med Fujimoris ursprungliga tanke om att ställa upp i det peruanska presidentvalet på nytt. Projektet gick ju åt skogen då Fujimori sattes i husarrest i Santiago de Chile i väntan på att utelämnas till Peru där åtal för bland annat korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna väntar. Och att göra karriär på den politiska scenen i Japan verkar ju sannerligen mycket roligare än att skaka galler i Peru.

Copa America 2007

Ikväll är det avspark för Sydamerikas viktigaste fotbollsturnering Copa América i årets värdland Venezuela. Utöver en rad Sydamerikanska nationer (Venezuela, Argentina, Bolivia; Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Paraguay, Peru och Uruguay) deltar även USA och Mexiko som inbjudna gäster. Copa América som är världens äldsta fotbollsturnering organiserades första gången år 1916. De länder som kammat hem flest pokaler är Argentina och Urugay som kan skryta med att ha vunnit turneringen hela 14 gånger vardera. Förra året vanns Copa América av Brasilien, om det går lika bra för Sydamerikas stora fotbollsnation denna gånge återstår att se då två av lagets stora stjärnor, Ronaldinho och Kaká har tackat nej till att delta.
För Chile ser det mörkt ut. Landet har inte direkt gjort sig känt för att göra succé på fotbollsplan och har dessutom hamnat i en svår grupp tillsammans med Brasilien, Ecuador och Mexiko. Många chilenare är förstås lika fotbollstokiga som resten av kontinentens (och övriga världens) inevånare, att uppleva nederlag efter nederlag måste därför smärta. Å andra sidan är chilenarna vana vid att förlora i internationella sammanhang. Förra året gick man för först gången i landets historia segrande ur en internationell sporttävling. Det var de chilenska kvinnorna som vann en guldmedalj i den något undanskymda sporten hockey patín (ett slags hockey på rullskridskor).
En chilensk vän till mig deklarerade att han om han fick välja att aldrig under sin livstid äga en bil och detta innebar att Chile någon gång skulle vinna fotbolls-VM, gärna skulle vara billös livet ut. Att Chile skulle vinna fotbolls-VM känns i nuläget som en mycket verklighetsfrämmande och överoptimistisk tanke, kanske får man börja med att ta sikte på att besegra Ecuador under morgondagens match i Copa América.

En kopp kaffe?

Kylans första offer

En våg av kyla har svept fram över Chile de senaste dagarna . Kylan har varit så sträng att den skördat minst två dödsoffer i Santiago och över kuststaden Valparaíso har ett par snöflingor dalat ner för första gången i historien.
Under vintermånaderna kan det i Chile bli riktigt kallt. Som värst slår kylan förstås i de södra delarna av landet där det aldrig är särskilt varmt. Men även i huvudstaden ligger temperaturen ofta runt noll grader eller strax därunder. På dagen stiger temperaturen en aning men sjunker snabbt igen framemot eftermiddagen. Som värst är vintern under juni, juli och augusti, men redan i april är soltimmarna färre och temperaturen lägre. Som tur är har man även en varm och mycket lång sommar som tar sin början i slutet av oktober och stannar ända tills mars-april då höst och vinter tar vid. Under de varmaste månaderna är det nästintill solgaranti och 30-35 grader varje dag. Själv uppskattar jag enormt mycket att slippa den svenska sommarens nyckfullhet och veta att jag kommer få användning för mina sommarkläder och sandaler varje dag. Regniga eller mulna dagar under sommaren är ytterst sällsynta. Nästan lika sällsynt är solskensdagarna under vinterhalvåret då regnet öser ned och allt som oftast orsakar översvämningar. Under vintermånaderna är Santiago en stad full av smog fångad under en himmel av ogenomträngliga regntunga moln.

Sommarpratare

Sveriges radio lysssnar jag mycket på så snart jag har tid och tillfälle. Sommarpratarna är förstås extra trevligt att ha på i bakgrunden medan händerna är syselsatta med något annat. Tyvärr missade jag året första sommarpratare Ulf Lundell igår. Idag skall jag lyssna på Mark Levengood och imorgon vill jag för allt i världen inte missa Anna-Karin Gauding, biståndsarbetare i Sydamerika och bosatt i Santiago de Chile. Spännande!

Vad är detta?

Över två meter långt är detta föremål som på bilden befinner sig på ett museum, i vanliga fall hittas det emellertid oftare utomhus i Chile.

En bit av Peru i CD-spelaren

Jag gillar andinsk musik. Trots att jag ibland tror mig ha fått en överdos av densamma efter att ha hört och sett alltför många utklädda panflöjtsindianer spela covers på ABBA:s Chiquitita på gator och torg världen över. Plötsligt är de melankoliska, melodiska andinska melodierna inte längre rogivande utan bara plågsamma. Om jag får höra Celine Dions Titanicplåga på panflöjt en endaste gång till så skriker jag! Och det är synd, för den traditionella sydamerikanska musiken så som den spelas av ursprungsbefolkningen är vacker, något jag nästan hade glömt bort innan jag hittade peruanske rockmusikern Miki González CD Café Inkaterra. Café Inktaterra är traditionell musik i modern tappning, underbar chill out musik som passar bra som bakgrundsmusik. CD:n utgavs år 2004 och blev omåttligt populär, inte så konstigt då Miki González sätt att förena elektronisk musik, house och peruansk folklor känns både unikt och oerhört lyckat.



En annan minst lika bra skiva är Novalima som går lite i samma stil som tidigare nämnda Café Inkaterra. Även här har man moderniserat traditionell peruansk musik, skillnaden är att det inte handlar om ursprungsbefolkningens melodier utan om peruanska afrorytmer i modern tappning. Minst lika bra som Café Inkaterra är denna annorlunda skiva. Extra kul tycker jag det är med en bit av Peru som inte bara representeras av ursprungsbefolkningen, för landet består inte enbart av panflöjtsspelande indianer även om det är denna bild man gärna visar upp för turister.
Perus svarta befolkning har sin egen kultur och deras inflytande över musiken har varit stort, på CD:n Novalima hittar man allt från vaggvisor med texter om slaveriet till mer upplyftande melodier. En härlig skiva som bör införskaffas vid sidan av Café Inkaterra för en mer mångfacetterad bild av Perus musik traditioner.

Aymaras nyår

Igår firade aymaraindianerna nyår. Bilder finns här.

Kollektivtrafik

Läste ett roligt inlägg hos Pumans dotter om folks beteende i kollektivtrafiken. Jag kunde inte låta bli att le och nicka igenkännande då jag själv hör till dem som ibland stör mig på petitesser när jag åker buss eller tunnelbana. Alltid finns det något att reta sig på, en illaluktande medresenär i sommarvärmen som står alltför nära, stökiga tonårsgäng, eller någon som trampar dig på tårna utan att be om ursäkt. Jag hatar att åka kollektivt och tar mig helst fram på andra sätt men ibland har man inget val. Som i Santiago där jag fick nöjet att uppleva kollektivtrafiksreformationen från helvetet; Transantiago. Med Transantiago reducerades antalet bussar i huvudstaden rejält och fler människor nyttjade tunnelbanan som inte klarade av att transportera elefanthjorder av chilenare. Och värst var det naturligtvis under rusningstid. Att bussar och tunnelbanor i världens större städer är packade under de timmar då folk reser till och från jobbet är inte särskilt ovanligt. Men Transantiago tog trängseln ombord på bussar och tunnelbanevagnar till nya höjder. Folk svimmade, fick hjärtattacker och trillade av pinnen på grund av trängsel och syrebrist. Det är svårt att beskriva för någon som aldrig har rest kollektivt i Chile efter februari månad i år hur stressande och frustrerande det är att behöva använda sig av ett kollektivtrafiksystem som fullständigt kollapsat. Men låt mig försöka förklara hur en vanlig dag med Transantiago kan vara.
På morgonen får det ses som en framgång om du överhuvudtaget lyckas ta dig ner i tunelbanana, köerna ovanför mark utanför en del stationer är nämligen så långa och så fulla av folk att tunnelbanestationerna tillfälligt stängs. Så trots att du har gått upp en timma tidigare än vad du gjorde innan Transantiago så är det bara att ställa in sig på att komma försent till jobbet eftersom det inte ens går att komma ner till perrongen. Om du nu har stått utanför och väntat ett tag tillsammans med halva Santiago och tillslut blir insläpp ner under jord kommer nästa problem. Köerna till spärrarna är så långa att du får vänta ytterligare fem minuter innan du lyckas ta dig förbi och närma dig perrongen. Väl framme på perrongen står redan ett hav av människor och väntar under tiden som tunnelbanevakterna försöker mota bort folk som står för nära kanten. Nu är det dags att dra en djup suck och räkna till tio. För trots att det är vinter i Santiago känns klimatet på perrongen närmast tropiskt bland regnvåta ytterjackor och sex miljoner santiagobor. Men det är bara att bita ihop, för här lär du bli stående ett tag. När det första tåget kommer är det redan överfullt, folk står upptryckta mot tunnelbanas fönsterruta och du inser att det är omöjligt att komma med just det här tåget. Och även om tåget hade varit tomt så står det fem rader av korpulenta chilenare framför dig som har förtur. När det första tåget har åkt förbi befinner du dig förhoppningsvis ett halvt fotsteg närmre kanten, men det är fortfarande ett helt hav av folk som står närmare kanten än vad du själv gör. Och när nästa tunnelbana kommer är den lika full som den föregående. Samma procedur som innan upprepas, och du har nu kommit två fotsteg närmare perrongen och tänker att du kanske lyckas komma med näst, näst, näst, nästa vagn. Och ja, så där håller det på. Du ser 5-6 vagnar åka förbi, alla är de fullproppade och det finns inte en kvadratmillimeter ledig att stå på. När du slutligen lyckas komma med det sjunde tunnelbanetåget så är det för att du nu står precis vid kanten av perrongen och är snabb som fan med att tränga dig på när en dam stiger av, naturligtvis i slagsmål med 3-4 andra som också står på perrongen och vill komma med.
Men nu är du alltså ändå på väg till jobbet, skönt! Trots att du har någons stinkande hårbotten i näshöjd, står packad som en sill och känner andras armar eller väskor sticka dig i revbenen känner du dig nöjd. En dam ombord på vagnen ser ut att var på väg att svimma. Bara att hoppas att tanten kan härda ut tills tåget stannar vid nästa station, för där har man ju öppnat en akutmottagning i tunnelbanan på grund av alla dödsfall som förekommit ombord på vagnarna. Nåväl, tanten överlever och snart är det dags för dig att kliva av. Varje gång du skall kliva av har du lite ångest över om du skall hinna ta dig fram till dörrarna, för rörelseytan är ytterst begränsad och helst vill du ju undvika att bli fastklämd. När tåget har stannat får du göra ditt bästa för att knuffa dig fram till dörrarna bland chilenare som absolut inte flyttar på sig för att lämna plats åt någon ens om rörelseutrymme finns. Men den här gången har du tur och lyckas kasta dig ut genom dörrarna i sista sekund innan de smäller igen bakom din rygg, pust!
Och samma procedur upprepas naturligtvis om kvällen när du skall hem, eller praktiskt taget under vilken tid på dygnet som helst som du reser kollektivt i Santiago. Att chilenarna som i de flesta fall annars är väldigt trevliga och vänliga har noll kollektivtrafikvett gör ju inte heller saken bättre. I tunnelbanan sitter stora reklamaffischer med uppmaningar som "Låt folk stiga av innan du kliver på" och liknande, saker som borde vara självklara men som ingen chilenare tycks ha fattat meningen med. Inte heller gillar de att behöva resa på sig då man på bussar sitter på ett säte intill fönstret. Nej, inte ens om man skulle ha en bakdel stor som en ladugårdsdörr gör de sig besväret att ställa sig upp i fem sekunder för att släppa förbi en medresenär. Extra störigt tycker jag det är då man kommer kånkandes på tio kassar och en väska. Tillslut slutade jag mig bry mig om huruvida personen i sätet bredvid fick mina påsar och väskor i ansiktet när jag trängde mig förbi. Kan man inte ens resa på arslet för ett par sekunder får man skylla sig själv om man blir knockad av mina shoppingkassar.

Kvinnan med de vackra händerna

Så har jag lyckats lägga vantarna på en sån där riktigt härlig, inspirerande bok som som får en att tro att allt är möjligt och ingenting är omöjligt. Bokens titel är Kvinnan med de vackra händerna, skriven av den danska författarinnan Hanne-Vibeke Holst. I egenskap av goodwill ambassadör för FN har Holst besökt en rad olika länder och intervjuat allt från en vietnamesisk gatuförsäljerska med 16-timmars arbetsdag till en nicaraguansk domare som föddes i en fattig familj på landsbygden och lever under dödshot på grund av sitt förflutna som sandinist. Boken utgörs av en samling porträtt av kvinnor som lever i Uganda, Nicaragua, Ryssland, Egypten och Vietnam, alla har de en historia som är värd att berättas, alla har de en historia som är värd att läsas. Ibland är det bara fragment av dessa kvinnors liv som alltför snabbt skymtar förbi och jag önskar att författarinnan hade plockat upp en del av de sidospår som förekommer. Släktingar eller vänner till de intervjuade som nämns i förbigående och vars livsöde verkar värdigt ett alldeles eget porträtt. Men man kan ju inte få allt, och de bilder som målas upp av kvinnorna är trots allt oerhört levande, engagerande, fascinerande och intressanta. En bok som jag varmt kan rekommendera! (Dessutom finns den i pocket) Ett extra plus får utdelas för de korta faktatexter i undre kanten av bokens sidor som i siffror och statistik och berättar mer om hur världens kvinnor har det. Nedan följer ett par exempel.


60% av flickorna i Uganda har blivit våldtagna.

Inte ett enda EU-land har lika många kvinnor som män på högsta nivån under ministerposter inom offentlig förvaltning. Danmark ligger i botten med bara fem procent. I toppen ligger Rumänien med 47%.

Nicaraguanska barn går i genomsnitt i skolan i fyra år, men ett av fem får aldrig gå i skolan.

I Nepal är sju procent av flickorna gifta när de är tio år gamla och 40% när de är 15.

Hälften av alla tonårsflickor söder om Sahara vet inte att man kan ha aids även om man ser frisk ut.

Två tredjedelar av alla vuxna analfabeter i världen är kvinnor

Vid en kvinnokonferens i Saudiarabien sommaren 2004 beslutades att kvinnornas roll i hemmet är deras främsta förpliktelse och att den bästa vägen till reformer är att hålla sig till Koranen.

Ky

Förrätten Satay de pollo, ljuvligt god på Ky.

Sista veckan i Santiago besökte jag och ett par vänner stans absolut coolaste restaurang, Ky. Ky ligger i ett vanligt hus i vilket alla rum har en personlig prägel och är fyllda med märkliga föremål som ser ut att ha inhandlats i en antikvitetaffär. Eftersom maten som serveras på restaurangen är asiatisk är många av av inredningsföremålen hämtade från Thailand, Indonesien och andra länder i regionen. För den som är intresserad av inredning måste Ky vara något av en dröm, jag tror aldrig att jag tidigare har besökt en restaurang där man har lyckats skapa en så unik och hemtrevlig miljö.


Restaurangen är en aning dyr med chilenska mått mätt, en huvudrätt kostar omkring 9000 pesos (120kr), den ligger på en undangömd plats och sägs vara ett populärt ställe bland Santiagos celebriteter.
Asiatiska matställen är inte lika vanligt förekommande i Chile som hemma varför det också känns lite exotiskt att besöka Ky. Vad jag gillar extra mycket är att man verkligen lägger ner en speciell omsorg på allt. Från rätterna som läggs upp på tallrikarna för att tilltala ögat och vara dekorativa, till notan som (om man är ett större sällskap) ställs på bordet i något som liknar en skattkista från 1800-talet. Ky är en upplevelse för såväl öga som gom. Lite extra roligt är det förstås att de i menyn har en efterätt som består av brownie och vaniljglass serverad i en hög kopp. Efterrätten heter Maikel Yacson och är mörkt brun i botten, med ett ljusbrunt mellanskikt och kritvit uptill .


Ky ligger på Avenida Perú 631 i ett vanligt hus där man får ringa på en dörrklocka för att bli insläppt.

El chino och skandalerna

En segerviss president klädd i traditionella peruanska kläder. Fujimoris japanska ursprung tros ha varit en fördel då peruanerna lättare identifierar sig med någon från en etnisk minoritet än med den styrande, vita överklassen som sedan erövringen styrt landet.

Rätt som det är dyker han upp som gubben i lådan, aldrig i förgrunden alltid i dolda skrymslen och vrår, i tidningarnas små undangömda notiser. Så små att de är lätta att missa vid ett snabbt ögonkast.
Och nu har det hänt igen - El chino (kinesen), som Perus f.d. president Alberto Fujimori kärleksfullt kallas av sina anhängare är åter på tapeten. Den här gången dyker han upp i media eftersom en chilensk domare har beslutat att Fujimori som sitter i husarrest i Santiago de Chile skall utlämnas till Peru där åtal rörande flera punkter väntar honom.

Alberto Fujimori var Perus president från år 1990 till år 2000 och har sedan sitt uppdykande på Perus politiska arena varit duktig på att skapa polemik. Fujimori föddes i Lima 1938 av japanska föräldrar. Hans födelseort har senare ifrågasatts och man har hävdat att Fujimori i själva verket föddes i Japan. En allvarlig anklagelse eftersom endast personer födda i Peru kan inneha presidentposten enligt peruansk lag.
Alberto Fujimori har fyra barn med ex-hustrun Susana Higuchi Miyagawa, även hon japanskättad politiker och ingenjör. Skilsmässan mellan paret blev en smutsig historia. Higuchi blev den första som anklagade sin makes regering för korruption. Dessutom avslöjade hon att begagnade kläder som hade skänkts av Japan och var avsedda för fattiga peruaner hade sålts av släktingar till Fujimori. Fujimori svarade med att frånta sin hustru titeln som rikets första dam och lät parets äldsta dotter överta titeln istället. Higuchi sade sig även ha blivit torterad av den peruanska armén och gick offentligt ut och visade upp sin rygg, brännmärkt av cigaretter. Anklagelserna förnekades förstås av Fujimori
Hösten år 2000 flydde Alberto Fujimori som har dubbelt medborgarskap till Japan efter en korruptionsskandal och sände in sin avskedsansökan via fax. Peru försökte vid ett flertal tillfällen få Fujimori utlämnad för att kunna ställa honom inför rätta. Åtalen som är omkring 20 stycken rör enligt Amnesty International "allt från korruption till delaktighet i utomrättsliga avrättningar". Ovan nämnda organisation dokumenterade under Fujimoris tio år vid makten hundratals fall av "försvinnande", tortyr och andra former av övergrepp begångna av Perus militära styrkor var också vanliga.

Trots Fujimoris många felsteg är han fortfarande populär och omtyckt i sitt hemland. Fujimori fick fart på ekonomin och utplånade under sin regeringstid de två gerillagrupperna Sendero Luminoso och Movimiento Revolucionario Túpac Amaru (MRTA) som länge hållit landet i ett järngrepp. Sådana ting brukar när allt kommer kring värderas högre bland allmänheten som märker av dess direkta effekter men har mindre insyn i korruptionen inom den peruanska staten och presidentens personliga förehavanden. Omkring 69 000 människor dödades under kriget mot gerillagrupperna och ofta var det vanliga bönder som hamnade i skottgluggen. Fujimoris regering anklagas för övrigt även för tvångssterilisering av 331 600 kvinnor. Det peruanska parlamentet beslutade på grund av detta att åtala Fujimori samt tre hälsoministrar för folkmord och brott mot mänskliga rättigheter.

År 2005 dök Fujimori oväntat upp i Chiles huvudstad Santiago varifrån han hade planer på bygga upp en presidentkampanj för att kunna återvända till Peru och delta i valet 2006. Sedan dess har han inte lämnat Chile och beslutet som fattades av Mónica Maldonado, domare i Chiles högsta domstol den 8 juni i år om att Fujimori bör utlämnas applåderades av internationella organisationer som Amnesty International.
Perus ansökan om utlämning innehöll 55 sidor av åtalspunkter, och om Fujimori blir utlämnad och åtalad i hemlandet får man hoppas att han får skaka galler länge. Men ännu är det inte dags att ropa hurra, för Sydamerika är en märklig kontinent där människor som Fujimori och dennes gelikar alltför ofta lyckas ta sig ur till besvärliga situationer utan en enda skråma. Idag läste jag i en chilensk tidning att japansk media rapporterar om att Fujimori har tillfrågats om att ställa upp i valet för ett oppositionsparti i Japan. Så vem vet, kanske drömmer el chino i sin husarrest i ett av Santiagos exklusiva områden om att göra succé och plundra statskassan även på en ö i andra änden av världen.


Karikatyr av Fujimoris dotter Keiko som sitter i den peruanska kongressen.
"Jag är medveten om att de 800.000 dollar som min och mina syskons utbildning kostade kom från peruanernas fickor och det är därför som jag vill bli invald i kongressen.
För att gottgöra oss genom ditt arbete?
Nej, för att jag vill att mina framtida barn skall få detsamma som jag fick".

Namnbyte på bloggen

Nu när jag inte längre befinner mig i Chile känns bloggtiteln en aning missvisande. Jag är sugen på att döpa om bloggen men vet ännu inte till vad. Återkommer angående namnval när jag har gnuggat mina geniknölar.

PS. Förslag mottages tacksamt.

Viña del Mar

Så här ser Viña del Mar ut från toppen av en kulle med utsikt över havet.


Viña del Mar är den stad i Chile som spenderar mest pengar på att göra gator och torg, hotell och omgivningar så turistvänliga och inbjudande som möjligt. Och ansträngningarna har betalat sig, för idag hör Viña del Mar, som kort och gott kallas för Viña, till Chiles populäraste semesterorter. I synnerhet bland chilenarna själva.
Sin tillblivelse har staden att tacka sammanslagningen av två storgods under slutet av 1500-talet för. Mellan de två storgodsen planterades ett vinfält som blev känt under namnet Viña del Mar. Riktigt populärt blev staden emellertid inte förrän under 1900-talet då den skapade sig ett namn som fashionabel badort för välbeställda chilenare.
Under sommarmånaderna är Viñas stränder fulla av såväl inhemska som utländska turister. Extra mycket folk samlas här under den vecka i februarimånad då Latinamerikas största musikfestival, Festival de Viña del Mar anordnas. Bland artisterna som deltog i årets festival fanns bland annat spanska La oreja de Van Gogh, Tom Jones, Bryan Adams, den chilenska rockgruppen Lucybell och Ricky Martin.



Blomsterklockan i Viña. Viña kallas även för Ciudad Jardin(trädgårdsstaden) för sina många parker och grönområdens skull.

Sin blygsamma storlekt till trots har staden en ansenlig mängd hotell. I bakgrunden skymtar ett av Viñas två femstjärniga hotell, Sheraton. På klipphällen i förgrunden sitter ett par pelikaner och njuter av den fina utsikten.

Idag är Viña sammanbygt med grannstaden Valparaíso, att åka lokalbuss mellan dessa två orter tar inte mer än 10 minuter. Och om man skulle tycka att det går för långsamt att åka buss så går det bra att ta den tunnelbana som sammanlänkar dessa båda städer. Viña och Valparíso är trots den geografiska närheten till varandra två städer av vitt skilda karaktärer. Medan Valparaíso bär en stark bohemisk prägel är Viña, som en chilensk vän till mig beskrev det, moderat. Moderat i betydelsen slätstruket och medelklassaktigt och kanske en smula grått och slätstruket.
Själv gillar jag Viña och om jag skulle bosätta mig i Chile så skulle jag helst vilja bo här. Viña är trevligt. Förvisso finner en del besökare staden nästintill lika intetsägande och färglös som adjektivet jag just använde för att beskriva den med. I deras ögon är Viña inget speciellt. Jag å andra sidan skulle vilja hävda det motsatta. Viña är speciellt för att vara Chile. Luften dryper inte av avgaser som i Santiago eller Valparaíso, staden är liten men har ett stort utbud av affärer, restauranger och andra trevliga tidsfördriv. Kring Viñas torg pågår stadslivet för fullt, inte är det bara en grå, folktom öppen plats som i så många andra chilenska städer. Och som grädde på moset har Viña dessutom en lång, härlig strandpromenad längs vilken man kan promenera, stanna till på ett café för att ta något att dricka och samtala med andra strandbesökare.
Hela Viña är som en av Santiagos bättre stadsdelar, rent, snyggt och oklanderligt.



I Viña finns flera mindre slottsliknade byggnader. På bilden överst syns Castillo Wulff. Den undre visar Club Arabe.

Då jag besökte Viña för sista gången helgen innan jag åkte hem var det 19 grader och strålande solsken, mitt i den chilenska vintern! Plötsligt kändes det som en väldigt dum idé att åka hem till ett land där det i bästa fall är 19 grader varmt under en vecka i juli.







Palmer, sand och inbjudande stränder får Viña att likna en semesterort vid Medelhavet

Ibland kan det vara svårt....

...att hitta en bra plats att ställa sin cykel på.

Chilenismos

Ord och uttryck som skiljer sig från standardspråket förekommer i alla länder, men ingenstans tror jag att spanskan har en så stark särprägel som i Chile. Detta är förstås bara min egen högst subjektiva uppfattning, en uppfattning som skapades under mina första månader i Chile då jag snabbt fick se till att lära mig en mängd nya ord för att förstå och kunna göra mig förstådd.
Här kommer ett litet urval av vanliga ord där den chilenska spanskan skiljer sig från standardspanskan (om det nu finnns någon sådan).

Achuntar betyder ungefär att träffa rätt. Andra synonymer på spanska är acertar eller apuntar.

Al tiro är ett ofta använt uttryck som betyder strax eller med en gång. Vill man uttrycka samma sak i ett annat spansktalande land kan man säga ahora mismo.

Cachar hamnar högt på listan över mest använda chilenska verb. Det betyder ungefär att förstå eller hänga med (i t.ex. en konversation), en vanlig spansk synonym är comprender.
Många chilenare lägger till ett cachái (ibland stavat som cachay) framför eller efter en mening, då i betydelsen förstår du? Att slänga in ett cachái lite här och där när man pratar hör till vardagsspråket men är inget man bör göra vid t.ex. en anställningsintervju.

Caleta betyder mycket eller många som i caleta de gente (mycket folk). En spansk synonym är ordet mucho.

Någon som är cuico är en snobb. Ordet används i negativ bemärkelse och har sin synonym i pijo.

Innebörden av flaite har jag ännu inte greppat fullt ut trots att jag har frågat och frågat. Ordet används om killar (det är oftast killar det handlar om) från Santiagos mindre bemedlade förorter. En flaite klär sig på ett visst sätt och lyssnar på en viss sorts musik. Enligt många chilenare jag har frågat om ordets betydelse så är svensk.-chilenske artisten DJ Mendez ett praktexempel på en flaite. Behöver jag tillägga att ordet har negativa konnotationer?

Fome betyder tråkig eller tråkigt och används mycket oftare än synonymen aburrido.

Guagua betyder bebis och är en synonym till bebé.

Guata betyder mage och kan ersättas av barriga. En guatón är förstås en person som är rund om magen.

Lolo(a) är en ung person och används på samma sätt i Chile som tilltalsordet nena i Spanien.

En luca är en tusenpesos sedel.

La micro kallar man Chiles lokalbussar. De bussar som kör längre sträckor (mellan städer eller länder) kallas för buses. Micrero kallar man microns förare.

Pega betyder jobb och heter annars på spanska trabajo.

pololo(a) betyder pojk- eller flickvän. En annan synonym är novio(a). Verbet pololear betyder ungefär att dejta.

Andra egenheter som förekommer i chilensk spanska är att man vid böjningen av verb i andra person singular istället för att lägga till ett -s på slutet så som i de flesta andra länder ofta lägger till ett i. Istället för att fråga cómo estas? om man vill veta hur någon mår så säger man cómo estaí?.

Säkert finns det tusen och åter tusen ting som man skulle kunna skriva om här men då jag (ännu så länge) bara är en amatör i ämnet väljer jag att sätta punkt här.

Uppdatering; Och så påminde Vida Latina mig om att jag i min lista ovan hade glömt det chilenskaste av det chilenska, nämligen ordet "po". Det är en förkortning av "pues" som då det används som utfyllnadsord betyder ungfär då, men, jamen eller faktiskt. Det används frekvent och kan läggas till i slutet av nästan vilken mening som helst. "Si, po!" hör man ofta då det används för att betona meningen som sagts lite extra. "No, po" eller "esta bien, po" är också uttryck som ofta hörs i Chile.

Favoritfisk

Reineta med papas salteadas, och så förstås en pisco sour. Vanligt är att dricka en pisco sour innan middagen serveras.

Äter man inte fisk och skaldjur, såsom är mitt fall, är kanske Chile lite fel land att hamna i. I ett land som praktiskt taget bara består av en oändligt lång kustremsa dyker fisk och skaldjur allt som oftast upp på menyn. I mindre kuststäder kan det till och med vara svårt att hitta en restaurang som serverarar andra typer av rätter.
Under min tid i Chile har jag emellertid börjat synda och provat på både det ena och det andra bland havets läckerheter. Jag har kunnat konstatera att jag tycker ungefär lika illa om det som jag alltid har gjort och har i de flesta fall återgått till min vanliga (fiskrfria) diet. Med undantag för en liten firre, nämligen reineta. Vad reineta heter på svenska eller om den överhuvudtaget finns i Sverige har jag ingen aning om, vad jag däremot vet är att den hör till det godaste i fiskväg jag någonsin smakat. Reinetan har inga ben vilket förstås underlättar vid måltidsintagandet. På chilenska restauranger kan man oftast beställa den tillagad på två olika sätt; a la plancha (stekt) eller frita (friterad). Då man beställer får man välja vad man vill ha serverat till fisken, c/agregado brukar det stå i menyn. De vanligaste tillbehören är ris eller pommes frites, ibland kan man även välja mellan papas duqesas (små stekta potatisbollar vars innehåll mest kan liknas vid mos) eller papas salteadas (kokta, lätt saltade potatisbitar). Vill man ha sallad till beställs denna oftast som agregado. Salladen brukar dock inte vara någon höjdare utan består så gott som alltid av kokta grönsaker som serveras kalla. Vanliga grönsaker är rödbettor, morötter, blomkål, gröna bönor och ibland majs.
Att fritera reinetan är vanligast då chilenarna är osunt förtjusta i allt som är ohälsosamt och fettdrypande. Chile har ännu inte drabbats av den hälsomedvetenhetsvåg som sveper fram över västvärlden och att tänka på vad man stoppar i sig är inte att tala om. Att medvetenheten om sunda kostvanor inte är större är synd . Under en nyhetssänding för inte så länge sedan rapporterades det om att chilenskorna hör till de mest överviktiga kvinnorna i hela Sydamerika tillsammans med bolivianskorna. Hur det var ställt med de chilenska männen framgick ej men det räcker med att ta en promenad på Santiagos gator för att konstatera att de förmodligen inte får i sig hälsosammare kost.
I Sverige går gemene man på gym, ägnar sig åt yoga eller någon annan fysisk aktivitet på fritiden. I Chile är ett gymmedlemskap oerhört dyrt, det kostar mer än i Sverige och det i ett land där medellönen ligger långt under den svenska.

En annan vanlig lunchrätt är completos, i mitt tycke ingen kulinarisk höjdare men oerhört populärt. Completo är vanlig varmkorv som serveras i ett baguettebröd med olika saker till, mosad avokado och hackad tomat läggs ofta på, givetvis med en redig klick manjonäs till. En annan populär "rätt" är churrasco, gigantiska smörgåsar som även dom fylls med olika tillbehör samt en rejäl stekt köttbit.

Reineta a la plancha med papas salteadas och något mycket sällsynt på en chilensk lunchtallrik; ett salladsblad

Tre böcker

Jag hyser en märklig fascination för biografier och memoarer av alla de slag. Just vad som är så spännande med att läsa om någon annans levnadsöde har jag aldrig riktigt kunnat sätta fingret på, men bara tanken på att det jag läser faktiskt har hänt är kittlande. För att en verklighetsbaserad berättelse skall dra min uppmärksamhet till sig krävs det givetvis att personen bakom boken av någon anledning intresserar mig, ibland räcker det med att dennes levnadsöde fascinerar mig. Eller kanske har jag tidigare läst en liknande bok som jag har tyckt om. Av det senare skälet lånade jag på biblioteket en relativt nyutgiven svensk bok El Choco skriven av Markus Lutteman. Något som jag tydligen har missat under mina månader i Chile är att bokens huvudperson tycks ha blivit rikskändis och har som sådan intervjuats i ett flertal TV-program om sitt levnadsöde som känns rätt unikt ur ett svenskt perspektiv. För hur många skuldtyngda svenskar får för sig att som en lösning på sina problem smuggla hem ett par kilo kokain från Sydamerika i resväskan? Jonas Andersson som boken handlar om, blir emellertid aldrig någon knarksmugglare. Han grips redan på flygplasten i La Paz, Bolivia och står snart inför ett flerårigt fängelsestraff som skall avtjänas i det famösa San Pedro fängelset.
San Pedro är en spegelbild av det korrupta samhället utanför murarna. Fängelsets interner får själva betala för sitt uppehälle. Fångcellerna säljs och köps med priser som fluktuerar enligt principen om tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden, för den som inte har några pengar återstår att sova på det kalla golvet i någon av fängelsets korridorer. Då en fånge fått besked om frigivning avkrävs denne på pengar för el och vatten som han har förbrukat under sin tid i fängelset, något som i princip innebär att de som inte har några pengar alls kanske aldrig blir fria. För ekonomiska brottslingar och knarkkungar är livet innanför murarna inte alltför olikt det utanför. Genom att muta domare och/eller fängelsepersonal kan de köpa sin egen frigivning och se till att leva ett riktigt bekvämt liv i egenbyggda lyxlägenheter i San Pedro fängelset under den tid de hålls fängslade.
Livet inne på San Pedro är helt klart ett ämne som det skulle kunna skrivas många böcker om. Men resultatet av Markus Luttemans försök att ta sig an uppgiften övertygar mig inte fullt ut.
Boken är skriven i tredje person på ett språk som är enkelt utan att vara fattigt. Avsikten är (gissar jag) att den svenska som läsaren möter skall vara så lik Jonas Anderssons eget språk som möjligt. I mitt tycke bidrar språkvalet dock till att göra berättelsen mindre levande, för trots att det på intet sätt är torftigt är det för rakt på sak och korthugget. Berättelsen blir torr, och faktiskt en aning mindre intressant. Till mitt förtret upptäcker jag dessutom en del småfel i boken. De är inte många men de finns där för mig att reta mig på, ett uttryck på spanska som blivit fel översatt eller ett ord på samma språk med ett stavfel. Förmodligen hade jag lättare haft överseende med sådana här petitesser om boken i övrigt hade trollbundit mig. När jag nu har börjat räkna upp saker jag retar mig på så måste jag givetvis fortsätta. Ytterligare en sak som bör nämnas är författarens ivrighet att allt som oftast betona de utseendemässiga skillnaderna mellan Jonas och de bolivianer som omger honom. Jonas beskrivs som en utlänning med "ljust skinn, blont rufsigt hår, lika blont skägg och blåa ögon. En tvättäkta gringo". Ofta betonas etnicitet och meningar som "vakterna behandlade indianen illa" dyker upp lite varstans. Ibland luktar det lite fördomar och sterotyper om det ständiga ältandet om hår- och hudfärg. Som på sidan där en "indian" sägs stirra på Jonas Andersson extra mycket eftersom indianen kommer från landsbygden och därför aldrig har sett någon vit människa tidigare. Ursäkta?! Om det är något som La Paz är fullt av så är det västerländska gringos, och i La Paz har ju mannen uppenbarligen varit eftersom han sitter fängslad där.
Till bokens styrkor hör det faktum att författaren på ett enkelt och lättöverskådligt sätt har lyckats väva in Bolivias historia i biografin utan att det känns som ett sidospår. Så vill man ha en snabblektion i Bolivias eller kokainets historia kan den här boken fungera som underhållning för stunden.

Jag bör kanske medge att mina åsikter om boken kanske hade varit annorlunda om det inte vore för att jag häromåret läst en liknande bok. Marching Powder som är skriven av Rusty Young handlar också den om en knarksmugglande europé som har suttit i San Pedro fängelset. Skillnaden är att Rusty Youngs bok inte är lika full av floskler. Dessutom är den oerhört spännande och är precis en sådan bok som man inte förmår sig att lägga åt sidan förrän bokens sista blad är utläst. Rusty Youngs Marching Powder om engelsmannen Thomas McFaddens tid på San Pedro fängelset är en av de bästa böcker jag har läst i kategorin biografier. Alla som funderar på att köpa El Choco rekommenderar jag att läsa Rusty Youngs bok istället, den är mycket bättre.

Och hyser man ett särskilt intresse för knarkkungar är Killing Pablo av Mark Bowden en utomordentligt bra bok. I boken finner man en utförlig redogörelse för den colombianske knarkkungen Pablo Escobars liv och död. Alltihop berättat på ett sådant sätt att bokens sidor är mer fängslande än den mest spännande thriller. Därtill ges en intressant inblick i hur småtjuven Escobar lyckades bli en av världens rikaste män och byggde upp ett imperium som styrde och ställde över ett helt land. Både Marching Powder och Killing Pablo är fantastiskt bra sträckläsare. El Choco är inte dålig men kommer tyvärr inte ens i närheten av dessa två böcker.

Saker jag kommer att sakna

-Grillpartyn varje helg
-En lång och garanterat varm och solig sommar
-Chiles fina kustremsa
-Trevliga och nyfikna chilenare
-Anderna

Jag kommer däremot inte att sakna

-Santiagos jämt och ständigt överfulla tunnelbana och chilenarnas totala brist på kollektivtrafikvett
-Att se min egen andedräkt i luften innan jag somnar i ett rum som känns som ett kylskåp
-Den vanliga lunchmåltiden completos (varmkorv som kan varieras i all oändlighet med olika typer av pålägg såsom tomat, avokado och majonäs)
-smogen

Ett vemodigt farväl

Det sista jag ser av Chile är som alltid en massiv bergskedja vars toppar täckta av snö sträcker sig upp mot bomullsliknande molnformationerna. Anderna som jag under min tid i Santiago mest har betraktat från håll då de inte har varit dolda av smog eller använt som riktmärke då jag skall uppsöka en ny plats gör sig alltid påminda. Det gör ont i hjärtat att denna gång befinna sig ovanför bergskedjan utan slut utan att veta när vi nästa gång kommer att ses.
Varför upplever jag alltid ett sting av vemod i bröstet då jag lämnar en plats som jag har vistats på en längre tid? Varför blir avskedet så olikt den glada semesterresans farväl då jag för det mesta stiger på planet på gott humör utan att känna saknad eller sorg över att min resa så snabbt har tagit slut.
Kanske beror det på att jag på semesterresan inte lämnar någonting efter mig, ingen kommer att minnas mig och jag skulle om ett par år inte minnas någon om det inte vore för det många bilder som etsat sig fast i min kameralins. Då jag lämnar en plats jag har bott på, känns det emellertid som om jag lämnar kvar en bit av mig själv. I de minnen jag efterlämnar till dem som har stått mig nära och i det jag själv bär med mig hem. Fragment av personer, upplevelser och skeenden som jag nogsamt kommer att vårda och nära för att de inte skall gå vilse i minnets oändliga labyrint.
Det känns för en sekund som om hjärtat skall gå i tusen bitar. För ett ögonblick tänker jag att jag kanske borde stanna hemma och aldrig ge mig av någonstans för att bespara mitt veka hjärta alla dessa sorger. För det känns likadant varje gång jag lämnar en plats på vilken jag har vistats under en längre tid och jag minns den här känslan från då jag lämnade Madrid och många andra platser. Och ändå kan jag inte låta bli att längta, och sukta. Efter nya platser i världen att bosätta mig på, om ens bara för ett par månader. För hur skall man kunna bo i en och samma stad under ett människoliv som är så långt när det finns så många platser i världen att upptäcka?

Taxi

Hoppar man in i en chilensk taxibil så skall man försäkra sig om att taximetern är påslagen. Helst skall man också veta vart den gata man skall till ligger då chaufförerna ofta tycks ha noll koll och gärna vill ha en detaljerad vägbeskrivning. Bra att veta vart man skall är det förstås även av andra skäl, har man en någorlunda uppfattning om vart platsen man skall till är belägen är risken mindre att föraren tar en omväg för att tjäna en extra slant på gringon. Att ha småpengar och mynt till hands underlättar då taxichaufförerna ofta har ont om växeln och (ibland) gärna försöker berika sig ett par hundra pesos genom att ge för lite växel tillbaka på stora sedlar.

Taxi har förövrigt två betydelser på chilenska och är ett föga smickrande ord som används om blonderade kvinnor. Ordet taxi refererar förstås till det gula uptill (i topparna) och det svarta i (hår)botten. Med andra ord precis som taxibilarna.

Hiskeligt fult

Hittade en bild på Londons OS-logga på Lisas blogg. Loggan är så gräsligt ful att jag blir lite nyfiken på vem som har gjort den, kanske någon med sviktande syn och total avsaknad av känsla för färg och form?

Chile - en annorlunda historia

Staty av Pedro de Valdivia på Cerro Santa Lucía i Santiago
Häromdagen samtalade jag med en vän som sade sig vara stolt över att vara just chilenare eftersom Chile är annorlunda och har en historia som skiljer sig från övriga latinamerikanska länder. "Vad menar du?", tänkte jag. Vad är det som är så speciellt just med Chile? Det delar samma språk och i mångt och mycket samma historia som Argentina, Colombia eller Bolivia. Nej, fortsatte min vän bestämt, Chile är annorlunda då själva dess tillblivelse baserade sig på andra grunder än grannländernas. Och till sist fick jag medge att min vän hade rätt, för Chile är annorlunda.
Den första spanska expedition som med utgångspunkt från vicekungadömet Peru styrde stegen mot Chile återvände besviken med tomma händer, stora förluster i människoliv samt historier om indianer vars stridslust var så stor att de var omöjliga att besegra . Då näste man att ge sig ut på samma äventyr, Pedro de Valdivia ansökte om tillstånd att få ge sig ut på en expedition för att utforska det södra Sydamerika, får han mycket svårt att samla ihop frivilliga. Chile hade rykte om sig att vara en ogästvänlig landremsa som led total brist på allt som kunde tänkas vara av intresse för spanjorerna. Sökandet efter guld och silver och önskan om personlig triumf, att en dag kunna återvända till Spanien som en rik man var det enda som intresserade spanjorer i stora delar av Latinamerika. Man hade inte några långsiktiga projekt i sinnet varför merparten av de spanjorer som gav sig av till Latinamerika var ensamma män, ditlockade av hörsägner om rikedomar i överflöd. Och inte var det adelsmän och kungar som gav sig ut på dessa äventyr med osäker utgång, istället kom de spanska latinamerikaresenärerna ofta från fattiga förhållanden. Ibland hade de till och med kommit i klammeri med rättvisan.
Francisco Pizarro, upptäckaren av Peru lärde sig aldrig varken att läsa eller skriva och att vara analfabet var mer regel än undantag bland de spanska conquistadorerna.
Pedro Valdivia som kom att bli Chiles upptäckare var inte bara läs- och skrivkunnig och utan hade därtill talang för skrivandet. Då han ansökte om tillstånd att ta Chile i besiktning för den spanska kronans räkning gjorde han detta genom ett brev till Spaniens kung Carlos V där han försöker locka fler spanjorer till Chile och beskriver varför landet borde bli en del av det spanska imperiet. Pedro de Valdiva talar i brevet om Chiles slätter, den korta vintern samt de svala brisar som sveper över landet och aldrig gör solens strålar outhärdliga.
Så medan Pizarro och de övriga conquistadorerna sände skepp lastade med guld över Atlanten för att behaga den spanske konungen sände Perdro Valdivia utsirande brev till densamme i vilka han beskriver hur vackert Chile är. Och tydligen föll breven konungen i smaken, för Pedro Valdivia tilläts här grunda ett land och förevigades i historieböckerna som Chiles upptäckare.
Så ja, visst är landets historia en aning annorlunda. Chile var ett avlägset hörn av det spanska imperiet där inget fanns att hämta. Så istället för att bli utsatt för plundring, fick landet en chans att utvecklas i lugn och ro.

Brev på spanska från Pedro De Valdivia till den spanske konungen Carlos V. Detta stycke finns ingraverat i ett minnesmonument av sten på Cerro Santa Lucía i Santiago.

"Y para que haga saber a los mercaderes y gentes que se quiesen venir a avecindar que vengan; porque esta tierra es tal que para vivir en ella y perpetuarse, no la hay mejor en el mundo, digolo porque es muy llana. Sanisima de mucho contento; tiene cuatro meses de invierno no más que ellos si no es cuando hace cuarto la luna que llueve un día o dos todos los demás hacen tan lindos soles que no hay para que llegarse al fuego, el verano es tan templado y corren tan deleitosos aires que todo el día se puede el hombre andar al sol que no le es importuno. Es la más abundante de pasto y sementeras y para darse todo género de ganado y plantas que se puede pintar mucha e muy linda madera para hacer casas infinidad otra de leña para servicio dellas y las minas riquísimas de oro e toda la tierra está llena dello y donde quieran que quisieren sacarlo allí hallaran en que sembrar y con que edificar. Y agua. Leña y yerba para sus ganados, que parece la crio Dios a posta para poderlo tener todo a la mano".

Från väggkonst till strandkonst

Homer Simpson på stranden i Viña del Mar

Pa vaggen i Valparaiso

Sa har ser manga av vaggarna i Valparaiso ut.

Linda undrade vart jag hade hittat den tjusiga bilden pa Pinochet i inlagget nedan. Svaret ar i Valparaiso dar vaggarna ar fullklottrade med politiska budskap och vackra malningar, gatukonst nar den ar som bast!
Efersom Pumans dotter uppmanade sina bloggvanner att leta fram fler bilder pa malningar fran husfasader bjuder jag har pa ett par stycken till. Samtliga finns att beskada i Valparaiso.


"Det har landet ar mitt, mitt, mitt". Vaggmalning forestallande Sebastian Piñera; foretagare, en av Chiles rikaste man och presidentkandidat i senaste valet.







"Konsumismen konsumerar dig".

Diktatorn på husfasaden

Chile - tryggast i Sydamerika

Enligt en nyligen publicerad studie; The Global Peace Index, ar Chile det sakraste landet i hela Latinamerika. Det minst trygga landet i regionen ar enligt samma studie (kanske foga forvanande) Colombia.
Till de ting som vagts in i studien som utforts i 121 lander hor valdsbrott och organiserad brottslighet. Chile placerade sig pa en 16:e plats totalt sett men rankades alltsa hogst bland de 18 latinamerikanska lander som deltog i studien. Nast tryggast ar Uruguay foljt av Costa Rica.

Att Chile har placerat sig hogst pa listan bland de latinamerikanska landerna ar egentligen inte sa konstigt, for Chile ar relativt tryggt. De vanligaste forekommande brotten ar vaskryckningar och ran. Sjalv har jag en hel del vanner som blivit ranade i Santiago och skulle jag bjuda pa min egen uppfattning om ranrisken i Santiago, baserad pa upplevelser i min egen umgangeskrets sa skulle jag formodligen saga att risken att bli ranad ar betydligt hogre an i Sverige.
Att kora bil utan att ha bildorrarna lasta kanner jag ingen som gor. De senaste veckorna har inslag om ran vid stoppljus dykt upp lite da och da i nyhetsandningarna, i dessa fall har det dock handlat om huvudsakligen kvinnor som fatt fonsterrutorna sonderslagna av folk som vill komma at en handvaska eller mobiltelefon som ligger pa satet bredvid foraren.
For egen del befaster resultaten fran studien den uppfattning jag redan har om Chile. Har ar det lugnt som i en filbunke, atminstone i jamforelse med grannlanderna.