Sedan jag kläckte ägg har det inte blivit mycket bloggat. Jag läser fortfarande mina favoritbloggar även om besöken är sporadiska och jag har blivit oförskämt dålig på att kommentera.
Blogglusten tycktes för ett bra tag ha dränkts och försvunnit någonstans på vägen mellan amning, blöjbyten och andra vardagsbestyr som inte direkt utgör några heta bloggämnen.
Men så sakteliga har blogglusten smugit sig på igen. Vad jag skall blogga om vet jag inte riktigt, och den här bloggen känner jag mig ärligt talat rätt trött på. Kanske lägger jag ner, och börjar på ny kula med en ny blogg och ny design.
Nu när jag är hemma med en liten bebis har jag funderat mycket på det här med vagnar. Barnvagnar är ju i Sverige ett obligatoriskt inköps-måste då man väntar barn. En barnvagn får kosta nästan hur mycket som helst, helst ska designen vara fräck och vagnen får gärna ha tre hjul istället för fyra. Skitsamma om den är så ostabil att ungen ramlar ur när föräldrarna kör rally mellan butiker och gator i stadsdjungeln. Det viktiga är ju att vagnen är snygg, ny och smidig att ta sig fram med.
Själv kör jag en begagnad, hederlig gammal Emmaljunga och kom och tänka på tiden i Chile när en svensk bekant till mig väntade barn. Som en god svensk gav hon med make sig iväg till en affär som sålde bebisprylar för att införskaffa en barnvagn. Några riktiga barnvagnar i egentlig mening fanns emellertid inte till försäljning, det enda affären hade att erbjuda var små skraltiga sulkys. Butiksföreståndaren tittade oförstående på svenskan och menade att barnvagnar, sådana var det bara europeiska kvinnor som frågade efter.
Och när jag tänker efter såg jag faktiskt aldrig en riktig barnvagn i Chile. Inte heller såg jag några kvinnor som liksom i grannländerna Peru eller Bolivia bar sina barn i tygstycken på ryggen eller magen. Nej, bebisar ute i stadsvimlet i Chile bars invirade i filtar i sina föräldrars armar. Eller så satt de och svingade med huvudet fram och tillbaka i sina sulkys, trots att de enligt svenska mått mätt var alldeles för små för att sitta upprätt.
En annan skillnad jag lade märke till då det gäller bebisar, barnafödande och annat som hör till är att det i Chile är populärt med kejsarsnitt vilket jag har skrivit om här.
Mammaledighet har man bara rätt att vara tills barnet har fyllt tre månader och om jag inte minns fel existerar pappaledighet inte. Jag tror att man för ett par år sedan införde en lag som ger chilenska pappor rätt att vara hemma ett par dagar efter barnets födelse.
När jag var i Chile stiftades även en lag som ger chilenska kvinnor rätt att lämna arbetet en (eller var det två?) timmar för att amma sina barn efter att de börjat arbeta. En eller två timmar på en åtta-timmars arbetsdag är knappast tillräckligt om man har ett litet matvrak till bebis som jag.
Annan kuriosa som hör ämnet till är att man i Santiago tycks gilla att ha en filt slängd över små barns huvud. Tydligen tror man att detta skall hjälpa till att filtrera luften som de små får i sig i en av Sydamerikas mest förorenade städer.
Liten filur som gillar att bli buren i bärsjal
.jpg)
