30.1.09

Paila marina - det chilenska havets läckerheter i en skål

Telenovelas

Eftersom jag tillbringar mycket tid hemma har jag fått tillfälle att studera alla de latinamerikanska såpoperor som visas dag som natt på chilensk tv.
Många är gjorda i andra länder, Mexiko är förmodligen den största exportören av denna typ av tv-serier av tvivelaktig kvalitet. En hel del såpoperor görs även i Brasilien, dubbas i Mexiko och sänds sedan i stora delar av Latinamerika.
En liten bråkdel av alla dessa telenovelas som de kallas på spanska blir jättesuccéer och följs slaviskt av uttråkade hemmafruar och skolflickor från Argentina i söder till Mexiko i norr. Till dessa hör bland andra Betty la fea, en colombiansk produktion som spreds över stora delar av den latinamerikanska världen och som inom sin genre blev den största tittarsuccén någonsin. Betty la fea gjordes som bekant om i amerikansk version för att anpassas till gringomarknaden och har därefter sänts av bland andra kanal 5 i Sverige.

Igår kväll blev jag sittandes framför tvn under samma timme som den senaste såpan sändes; Sin senos no hay paraíso (Utan bröst finns inget paradis). Även denna är en prisbelönad telenovela av colombianskt ursprung, baserad på författaren Gustavo Bolívars bok med titeln Sin tetas no hay paraíso. Serien kretsar kring den 17-åriga Catalina som lever tillsammans med sin mamma under påvra förhållanden. Vägen till rikedom och lycka går, tror Catalina, via silikonimplantat. Jakten på pengar för att kunna betala operationen leder henne till prostitution och snart delar Catalina säng med Colombias största nakotikatrafikanter.
I slutet av serien kommer Catalina förstås till insikt om att det inte är mödan värt att förödmjuka sig för att leva ett liv i lyx. Men då är det för sent, under Catalinas väg till rikedom och makt har hon mist sin bror, mamman väntar barn med Catalinas pojkvän och alla hennes väninnor är prostituerade eller sitter i fängelse i USA.
Sin senos no hay paraíso har sålts till en spansk tv-kanal som har producerat en egen version av såpan baserad på den colombianska föregångaren.
Jag funderade länge på varför dessa stora latinamerikanska tittarsucéer ansågs bra nog för att köpas av utländska tv-kanaler men tydligen inte tillräckligt bra för att visas i orginalversion. Både Betty la fea och Sin tetas no hay paraíso har ju gjorts om för att bättre passa publiken i det land där de kommer sänds.
Efter att ha sett ett par avsnitt av Sin senos no hay paraíso undrar jag inte längre varför dessa serier inte kan visas för en europeisk publik. Skådespeleriet är teatraliskt och har för länge sedan passerat gränsen för överspel. Mimiken är stundtals så överdriven att den får karaktärerna att framstå som lätt efterblivna. De kreationer som skådespelarna bär är ibland så hiskeliga att det gör ont i ögonen bara att titta. Det är guld, glitter, högklackat och ett kilo spackel i ansiktet som gäller. Fast allra värst är nog ändå de miljöer som alla dessa telenovelas utspelas i, alltid i de högre samhällsklasserna. Lyx i överflöd och minst tre bilar per person. Givetvis skymtar i en mindre viktig biroll ofta ett hembiträde fram, alla skall ju kunna känna igen sig i en telenovela. Inte bara den uttråkade hemmafrun utan även hennes tjänstefolk.
I Sin senos no hay paraíso är till och med fattigdomen som huvudpersonen Catalina lever i rosenskimrande och Catalinas mor med sina perfekta korkskruvar ser alltid ut som hon precis varit hos frissan och fått håret uppsnurrat på papiljotter.
Catalina och hennes mor har föga gemensamt med den samhällsklass de skall representera så som jag ser den på Santiagos gator i smutsiga, slitna kläder. Och med en läderlik hud, hårt ansatt av solen långt ifrån den mjölkvita välsminkande fasad som visas upp på tv. Men det är klart, en telenovela får aldrig vara för lik verkligheten för då återstår för tittaren ingenting att drömma sig bort till.

Angående föregående inlägg...

...så är hembiträdet Claras levnadsöde på intet sätt unikt vilket bland annat Therese påpekade bland kommentarerna.
Clara som börjar närma sig 65 har förvisso inte någon möjlighet att hitta en ny familj att arbeta hos, med små barn så som hon skulle önska. Men hennes utsatthet utnyttjas på intet sätt av arbetsgivaren som låter henne vara kvar trots att familjen egentligen inte längre har något behov av en nana som är där från måndag till fredag.
Clara är välbetald och tjänar nästan dubbelt så mycket som de flesta andra nanas. I Chile har det blivit allt vanligare med nana puertas adentro, alltså hembiträden som bor hos familjen de jobbar för och bara är lediga på söndagar.
Clara har en vanlig, chilensk niotimmars arbetsdag och åker hem till sin familj vid dagens slut. Dessutom är hon ledig både lördagar och söndagar men tjänar lika mycket som en välbetald nana puertas adentro. Så nog är hon lyckligt lottad på sätt och vis och beroende på ur vilket perspektiv man ser hennes situation.

26.1.09

Att lämna sina barn för att ta hand om någon annans

Igår var jag hemma hos en av mina vänner här i Chile. Hon skalll börja jobba om två veckor efter att ha varit mammaledig i tre månader. Till skillnad från många andra kommer hon inte att förlänga den tre månader långa mammaledigheten med hjälp av falska läkarintyg som så många andra kvinnor i Chile gör. Min vän hade (o)turen att stöta på en av de få hederliga barnläkare som finns i Santiago. I vanliga fall brukar de kvinnor som har råd uppsöka barnläkare som skriver ut intyg på att den fullt friska bebisen har någon sjukdom som gör att mamman måste stanna hemma ytterligare ett par månader.
"Ja, jag kommer ju ändå inte behöva att lämna bort min dotter för att gå och passa någon annans barn", lade min vän till som för att muntra upp sig själv.
För min vän har ett hyfsat välbetalt jobb som hon trivs med. Till skillnad från alla de chilenska kvinnor som arbetar som hembiträden kommer hon inte att behöva lämna ifrån sig sin bebis för att gå och arbeta i någon annans hem och passa någon annans små barn.
Det är verkligheten för många nanas (hembiträden). Jag har skrivit en del om hemhjälp i Chile i tidigare inlägg. För inte så länge sedan skrev jag om Clara som arbetar i det hus där Lillprinsens farfar bor med sin sambo. Hon har arbetat i hushållet i 18 år och har följaktligen sett sambons barn växa upp, uppfostrat dem och kanske till och med tillbringat mer tid med barnen i hushållet hon arbetar i än med sina egna barn.
På många sett är Claras levnadsöde tragiskt. Hon började arbeta som hemhjälp vid 7års ålder, blev gravid och födde ett barn som 15-åring efter att ha blivit våldtagen av pappan i den familj hon arbetade i (inte samma familj som hon nu arbetar för) och har tillbringat de senaste 18-åren i Lillprinsens farfars sambos hem.
Hon har älskat, tröstat och tagit hand om de tre barnen i hushållet. Varit som en mamma för dem och har även av barnen själva setts som en extramamma. Men nu är barnen stora, det äldsta av dem har fyllt 20. Någonstans på vägen upphörde Clara för dem att vara en extramamma och ses nu bara som ett hembiträde, en som passar upp, en del av interiören som lika gärna hade kunnat vara osynlig.
Jag har förstått, både genom att prata med sambon och med Clara, att detta är något som smärtar Clara som nu börjar bli gammal. Hon känner sig inte behövd, är trött på att passa upp och ledsen över att bara ses som "hembiträdet" av de barn som hon uppfostrat och tagit hand om som om de vore hennes egna.

24.1.09

Kitsch


Området som går under namnet Bio Bio i stadsdelen San Joaquin i Santiago skulle kunna liknas vid en gigantisk soptipp.
Här kan man hitta allt som går att finna på vår jord till ett modest pris. Kycklingar, hundvalpar, böcker, skivor, filmer, kläder, reservdelar till bilar, mp3-spelare, prydnadsföremål, porslin och mycket mer. Nytt, gammalt eller stulet. Det är bara att välja och vraka för den som har tid och tålamod att ströva runt bland mängder av affärer och små stånd.
Sist jag var i Bio Bio kom jag hem med armbandet på bilden. Ett armband med små helgonbilder som är mycket populära i Chile. Så nu går jag runt och är beskyddad av världens alla helgon för jämnan. Det känns bra.

23.1.09

Fotutmaning



Jag fick en fotoutmaning av Pumita, så jag tog fjärde fotot i fjärde bildmappen precis som man skulle göra och tänker berätta lite om bilden.

Jag blev lite orolig när jag först läste hur man går till väga för att hitta en bild till denna utmaning. "Fjärde fotot i fjärde mappen kan ju vara vad som helst", tänkte jag. Som tur var är fotot inte vad som helst, ett halvkasst hemmahobbyfoto på Lillprinsen eller en mindre smickrande bild av mig själv.
Bilden som dök upp i mappen har tyvärr redan visats här på bloggen. Den är tagen någonstans vid den otroligt vackra vägen mellan Mendoza i Argentina och Santiago i Chile. Trots att den är tagen från bussfönstret så tycker jag att den blev rätt bra.

20.1.09

Bloggen Mina tankar skrev ett inlägg om hur människor i positiva ordalag kommenterar hennes sons vita hy. Det fick mig att tänka på en konversation jag hade med en väninna i Chile som är mamma till en liten bebis. Bebisen är en ljuvligt söt mörkhyad liten flicka som inte föddes skallig som de flesta svenska bebisar utan med en rejäl kalufs svart, tjockt hår. Farmodern till flickan som också hon är mörk som en indianska i hyn är förstås överförtjust i sitt barnbarn men uttryckte ett visst medlidande för den lilla nyfödda. "Hon kommer bli familjens nästa negra, precis som jag". Negra kan väl närmast översättas till svenska med negress eller svart kvinna. I varje chilensk skolklass tycks det finnas en negra eller en indio (indian). Precis som det finns en flaca (smalis) och en gordo (tjockis). Dessa epitet går inte att jämföra med svenska skällsord som svartskalle eftersom de lika gärna kan vara kärleksfulla smeknamn. Detta till trots bör det sägas att den som kallas för negra eller indio sällan uppfattar detta som direkt smickrande. Förklaringen heter givetvis rasism. Chile är ett av de få länder i Sydamerika som saknar invånare av afrikanskt ursprung. Att kalla någon för negro syftar således inte till att katalogisera någon efter etniskt ursprung eller anspela på dennas afrikanska rötter. Chile befolkning utgörs av en av en klick vita, en stor mängd mestiser samt en liten klick ursprungsbefolkning. Ursprungsbefolkningen diskrimineras fortfarande och tillhör generellt sett de fattigaste. Att vara indian, eller negra(mörkhyad) innebär följaktligen att man är både fattigt och outbildad, knappast något åtråvärt i det chilenska klassamhället.
Jag har skrivit om det tidigare, men det bör sägas på nytt; rasismen i Sydamerika är betydligt mer komplex och svårdefinierad än i Sverige. Ofta har den mer med socialstatus att göra än med hudfärg.
Därför har jag som är mulatt aldrig upplevt mig bli rasistiskt behandlad i Chile. Som utlänning bedöms man förstås inte efter samma regelverk som den inhemska befolkningen. Och samtidigt som jag hör människor beklaga sig över hur hemskt det känns att vara klassens negro eller negra och hur söt min son är med sitt blonda hår och sina blåa ögon har jag själv vid ett flertal tillfällen komplimenterats för min vackra hudfärg. Paradoxalt? Ja, verkligen. Vad man säger bakom min rygg (om man nu säger något överhuvudtaget...)vet jag förstås inte. Men faktum kvarstår, som utlänning ses man som exotisk i Chile och behöver därför inte nödvändigtvis drabbas av den rasism som genomsyrar samhället. Jag har dessutom ett par kubanska svarta vänner (i olika kulörer) som kan intyga att det är på det här viset. öåäöåäöåäöåäöåäöåäöåäöåäöåäöåäöå

Min prins och Farkas

Farkas?

Lillprinsen?

Jag lovade i mitt förra inlägg att nästkommande inlägg skulle handla om Lillprinsen och eftersom jag håller det jag lovat så kommer det här inlägget att handla just om min lille prins.
Men inte om blöjbyten och smakportioner. Nej, det här inlägget kommer istället handla om Lillprinsens likhet med den excentriska chilenska miljonären Leonardo Farkas.

Igår hände det igen för tredje gången på mycket kort tid. En grupp män på gatan uppmärksammade Lillprinsens slående likhet med Farkas och tillskrev honom epitet "Farkas chico" (lille Farkas).
Ju fler människor som kommenterar Lillprinsens likhet med miljonären, desto mer övertygad blir jag om att denna likhet inte endast är imaginär. Faktum är att alla dessa kommentarer om guldlockar och farkaslikhet har fått mig att hysa tvivel kring faderskapet. Kanske tillbringade jag en het natt i miljonärens säng för omkring ett och ett halvt år sedan? Jag har hört att hypnos kan väcka slumrande minnen till liv, kanske är det värt ett försök?

Min övertygelse är nu så stark att jag allvarligt överlägger att ringa Las Últimas Noticias, ett slags chilensk hybrid av Aftonbladet, Se & Hör samt den nedlagda tidskriften En ding ding värld. Med andra ord en riktig slasktratt som inte skulle dra sig för att publicera en sådan här häpnandsväckande historia. Jag kan se rubrikerna framför mig; "Resultatet av min natt med Leonardo Farkas". Och så en bild på Lillprinsen förstås. Vi skulle bli kändisar i Chile båda två, och Lillprinsen skulle ha sin framtid säkrad genom ett fett arv.

Fast egentligen tycker jag nog inte att de är särskilt lika, Lillprinsen och Farkas.
Jag som naturligtvis inte är det minsta partisk tycker att prinsen är bra mycket sötare. Dessutom är han en oerhört social, kramgo, trevlig och alldeles, alldeles underbar liten kille.

19.1.09

Utmärkelse


Jag har fått en fin utmärkelse av Sara och tackar och bugar trots att jag känner att jag inte är riktigt värd den.
Jag skriver ju rätt lite om min prins här på bloggen. Och ska jag vara riktigt ärlig så kan jag erkänna att jag tycker många föräldrabloggar är rätt tråkiga. Jag tycker det är dötrist att läsa alltför personliga inlägg för att de skall vara relevanta för någon annan än de allra närmaste om dagislämningar och tandborstning.
Eftersom jag inte läser några mammabloggar har jag ju ingen att skicka vidare utmärkelsen till. Jag kompenserar istället med att lova att nästa inlägg kommer att handla om Lillprinsen.

Inga riktiga indianer

Pumitas bild i kedjan Utan ord föreställer en man som jag gissar bär kläder från Rapa Nui(Påskön). Av mikrofonen att dömma ser det också ut som om han showar för en grupp turister eller liknade.
Denna bild fick mig att tänka på fenomenet att klä sig i traditionella kläder och sjunga eller dansa för att roa eller behaga andra.
En tjej i min bekantskapskrets är tillsammans med en boliviansk kille som försörjer sig på att kuska land och rike runt och spela panflöjt på torg och marknader iförd nordamerikanska, indianska kläder.
Ni vet, de där ibland plågsamma grupperna som tycks ha klonat sig och syns vart man än i Europa befinner sig. Dagarna i ända spelar de sina entoniga titanic-covers på sydamerikanska flöjter för förbipasserande.
Min kompis berättade för mig att hon ofta blev arg och sedan länge hade tröttnat på folk (i de flesta fall andra sydamerikaner) som kom med syrliga kommentarer om sydamerikanska indianer som klär ut sig i nordamerikanska indiankläder och gör sig till åtlöje på gator och torg.
Jag kan erkänna att jag själv både en och två gånger har ifrågasatt -när jag går förbi någon av alla dessa panflöjtsspelande band- varför man som indian från Ecuador eller Bolivia väljer att klä ut sig på ett schablonmässigt sätt i kläder man aldrig skulle bära annars och som dessutom inte har någon koppling alls till ens ursprung. Och som grädde på moset väljer man dessutom att på sin panflöjt spela catchig populärmusik istället för traditionella andinska melodier.
Svaret till denna maskerad var -enligt min vän- enkelt. Medelsvensson ser ändå ingen skillnad på nordamerikanska eller sydamerikanska indianer. Ännu mindre koll har förstås medelsvensson på vilka instrument som är representativa för den nordamerikanska eller sydamerikanska ursprungsbefolkningen. Således är det fritt fram att blanda hejvilt, panflöjter med stora fjäderskrudar som huvudbonader. De sistnämnda är såklart också mycket mer iögonfallande än tråkiga, modesta ponchos. Det blir lite mer show helt enkelt när man klär ut sig till nordamerikansk indian.
Dessutom spelar det faktum att den nordamerikanska indiankulturen är en av de få "ursprungskulturer" som idealiserats och lyfts fram på den västerländska scenen säkert en viss roll. En riktig indian går helt enkelt klädd i fjäderskrud.

När det här ämnet en gång kom på tal i en diskussion som jag och min vän hade förklarade hon att "Varför tror sig en del ha rätt att ha synpunkter på hur de klär sig och vad de spelar? Det är ju deras sätt att tjäna pengar".
Och tja, det har ju min vän faktiskt rätt i. Dessutom vet jag att en del av de här grupperna som åker Sverige runt för att spela på olika marknader faktiskt tjänar riktigt bra, betydligt mer än vad de skulle tjänat på ett vanligt knegarjobb.

Utan ord


Fler bilder i kedjan hos Pumita

17.1.09

Abanico

Bild från Wikipedia

Under de hetaste sommarmånaderna när hettan i Madrid är ytterst obarmhärtig och svår att undfly dyker de upp i var kvinnas handväska; los abanicos eller solfjädrar som det heter på svenska.
Jag har alltid sett solfjädrar som något genuint spanskt. Trots att jag aldrig har varit i södra Spanien kan jag lätt föreställa mig Andalusiens 1800-tals damer i tjusiga kreationer lojt viftandes med en solfjäder i skuggan av ett parasoll under siestans timmar.
Men solfjädern är faktiskt inte spansk utan japansk till sitt ursprung. Jag har aldrig varit i Japan och vet således inte hur vanligt förekommande solfjädrar är där.
I Madrid, en stad som jag har bott i, har jag emellertid kunnat konstatera att en solfjäder i väskan i augustimånad är lika vanligt förekommande som vätesuperoxid är i håret på spanska kvinnor. Åker man tunnelbana så får man ofta tillfälle att studerar hur en solfjäder åker upp ur väskan så snart en kvinna har hunnit slå sig ned. Solfjädrarna finns i alla upptänkliga färger och mönster och de får gärna matcha klädseln eller handväskan.
Jag tyckte alltid det såg så eleganta ut, de där graciösa handrörelserna som uppstår då man försöker vifta bort en del av hettan med en solfjäder. Dessutom är solfjädern ett bra redskap att svalka sig med när inga andra medel står till buds. Den tar ingen plats alls och vecklas ut i ett nafs. Numera bär även jag runt på en i väskan, min är helsvart, mycket neutral och har kommit väl till pass i santiagovärmen.

16.1.09

om nanas

Igår var vi hemma hos Lillprinsens farfar och hans sambo. Farfar börjar närma sig sextio, sambon är strax under femtio.
De arbetar båda för det chilenska hälsovårdsministeriet, hon som läkare och han som chefsveterinär. De bor i en villa i det välbemedlade Las Condes och lever ett ganska bekvämt liv med chilensk mått mätt med semestrar i Europa och personliga tränare som kommer på besök i hemmet. Sambon har tre barn mellan 16 och 20 från ett tidigare äktenskap som fortfarande bor hemma. Barnen får det mesta de pekar på och hoppar från den ena dyra universitetsutbildningen till den andra.
Utöver dessa fem personer som hushållet består av finns där även ett hembiträde under veckodagarna. Hembiträdet som vi kan kalla Clara är en ljuvlig, varmhjärtad liten kvinna på 65 år som arbetat i hushållet i 19 år. Att ha ett hembiträde är inget konstigt i Chile. Det är något som de flesta medelklassfamiljer håller sig med, de som bor i riktigt stora hus och har det gott ställt har ofta två hembiträden. Med tanke på att arbetsveckan här är 45 timmar lång och att många har lång resväg till jobbet så är det inte så konstigt att familjer där båda makarna arbetar köper sig lite ledig tid med hjälp av ett hembiträde.
Sällan har man synpunkter eller funderingar kring att det skulle vara fel att överlåta arbete som man skulle kunna göra själv på någon annan.

Har man arbetat så länge i en familj som Clara har gjort hemma hos Lillprinsens farfar, så blir nanan ofta en extramamma åt barnen som hon ser växa upp och tar hand om. Nanan är för många familjer oundgänglig och arbetar ofta hårt för mycket lite pengar. Medan Lillprinsens farfars sambo har kunnat duka upp ett smörgåsbord av möjligheter för sina barn, har troligen inte nanan kunnat göra det samma för sina döttrar och söner.
Clara har berättat att hon redan som 7-åring började arbeta som hembiträde hos en familj. Detta eftersom mamman avlidit och pappan lämnade bort sin dotter till familjen som skulle "uppfostra" henne.
Så olika livsöden kan rymmas under ett och samma tak i Chile.

13.1.09

Uppfinningsrikedom


Jag upphör aldrig att förvånas över hur driftiga och strävsamma chilenarna är. Tusentals chilenare går till sina arbeten varje morgon för att sälja dricka till förbipasserande bilar vid stoppljusen. Pennor, tejp, kortlekar, klistermärken och alla möjliga små prylar däremellan ombord på bussar för en spotsyver.
Jag skulle gissa att inte särskilt många av alla dessa småföretagare och försäljare frivilligt har gjort sina yrkesval. De flesta har troligtvis i brist på arbetsmöjligheter sett sig tvugna att ge sig ut på Santiagos gator för att tjäna ihop ett par pesos. Under den smogtunga vintern såväl som i den heta sommarvärmen kliver de ombord på överfulla bussar för att sälja tändare för någon krona. Kryssar fram och tillbaks mellan bilarna på vägarna under morgonens rusningstrafik för att sälja öronsnäckor till de i de flesta fall likgiltiga bilförarna.
Jag beundrar alla dessa människor, trots att jag är medveten om att de allra flesta av dem skulle föredra ett vanligt åttatillfemjobb om de överhuvudtaget hade haft någon möjlighet att välja. Jag beundrar dem för deras oförtrutna ihärdighet i vad som måste vara mördande långa arbetsplass av letargi och leda. Och jag beundrar dem för hur de ens förmår överleva på en lön som ger en eller två kronor för varje såld penna eller klistermärkesark. Själv hade jag aldrig klarat det.

Blomman på bilden köpte jag av en av alla de människor som detta blogginlägg handlar om. En ung man som försörjde sig på att sälja blommor gjorda av blomsterpinnar och något slags skumgummi. I utbyte mot blomman bad han om lite växelpengar.

11.1.09

Fördelarna med att blogga

Liksom de flesta andra som bloggar har jag upptäckt att bloggen tar mycket tid.
Då och då funderar jag på att läggg ner bloggandet helt och hållet, men det är alltid något som får fart på skrivlusten igen.
Något av det jag tycker är roligast med att blogga är alla mina fina bloggkompisar. Ni som läser och kommenterar och vars bloggar jag ofta besöker. Therese, Pumita, Lisa, Sara är några av de blogginnehavare som ofta syns i kommentarsfältet och era bloggar brukar vara bland de första jag besöker när jag sätter mig framför datorn.

Då och då händer det att jag får mail av folk som är på väg till Chile och vill ha råd och tips om alltmöjligt. Jag svarar på alla mail jag får och tycker bara det är kul om något av det jag skriver kan vara till hjälp för andra. Extra glad blir jag när någon, efter att jag ha svarat på ett mail skriver ett par rader och tackar för informationen eller talar om att de upskattat mina ord.
Kanske bör jag påpeka att jag inte tycker man skall använda min blogg som en handbok, inte heller bör den läsas som ett uppslagsverk. Det jag skriver om är mina subjektiva upplevelser av Chile och väldigt sällan är det ren, objektiv fakta om landet.

Ytterligare en sak som är kul med att blogga är att jag faktiskt stiftat ett par bekantskaper med människor som jag sedan har mött i verkliga livet, till dem hör trevliga Anna som bjöd mig på pisco sour innan jag åkte till Chile. Dessutom har jag här i Chile träffat en av Lisas vänner. Hon har precis som jag en liten prins, vi har träffats ett par gånger och jag hoppas att det blir fler.
Så trots att jag ibland är trött på bloggen och att blogga är jag verkligen glad över de kontakter jag har fått genom den och de möten som troligtvis aldrig hade skett om det inte vore för bloggen.

10.1.09

Subkulturer i Santiago - Del 3, Los flaites

En grupp unga flaites. Bilder från Frikipedia

I serien subkulturer i Santiago (läs även del 1 och del 2) har vi nu kommit till los flaites, hatade och föraktade av de flesta men likväl oumbärliga i det chilenska samhället.
Los flaites överstiger troligtvis såväl pokemons och pelolais till antalet och är ett vanligt förekommande inslag i stadsbilden. De fungerar utmärkt som en motpol till andra grupperingar vars existens delvis är uppbyggd kring att diffrentiera sig och ta avstånd från los flaites.
Los flaites skulle kunna sägas vara den mest folkliga av alla dessa subkulturer. En flaite är oftast en man med rötter i någon av Santiagos mindre bemedlade stadsdelar, kanske är han från en poblacion (fattiga ytterområden) och har med största sannolikhet en utbildningsnivå som ligger en bit under det chilenska genomsnittet. Bristen på utbildning gör sig synlig i språket som är torftigt, fattigt och obegripligt för en oinvigd. En flaites språk lämpar sig väl för parodier och är lätt att göra narr av.
Utöver dessa karaktäristiska men tvivelaktiga kvaliteter ryggar den typiska flaiten inte heller inför att ta till våld i situationer då han anser det vara befogat. Gärna bevistar han någon av favoritlaget Colo colos matcher där han ställer till med bråk och vandaliserar vad som än råkar komma i hans väg. En flaite är lätt att känna igen då han klär sig som om han vore huvudrollsinnehavare i en rap-video. Det är kepsar, byxor med häng och tre nummer för stora tröjor som gäller om man vill vara en riktig flaite. Gärna följt av ett hårt, rått och gangstaaktigt ansiktsuttryck.
I flaitens MP3, nysnodd från en cuico (snobb) i Las Condes häromdagen dånar hip hop, cumbia villera (argentinsk cmbia) eller reggaetón.

Ja, som ni märker frodas de negativa sterotyperna kring fenomenet flaites. Många är de gånger jag har hört någon chilenskt vän fnysa föraktfullt, utbrista "det där är bara såå flaite" eller "såg du vilka flaites!?" inför saker eller människor man vill uttrycka sitt ogillande för. Flaiten får ensam personifiera skräcken i det nyliberala Chile - att vara misslyckad. Flaiten finner sig i att stå kvar på de lägre trappstegen i den chilenska samhällspyramiden. Finner sig i den plats han blivit tilldelat och gör inget, eller till och med gör en grej av att inte ens göra en ansats till att klättra upp ett par steg. En mardröm i ett Chile där det mänskliga värdet till stor mäts i hur lyckad och framgångsrik en person är.
Så tur är det väl då att los flaites finns, för att fungera som hatobjekt och som till viss del kan användas för att projicera enskilda individers egna tillkortakommanden och misslyckanden på.



Exempel på en flaites obegripliga tal

Flaite:
Oyee jonathaan; le podi decirle a la jocelyn ke la pike ke me tengo ke puro virarme de aki, no vei ke la sora julita me dijo ke la fuera ayudarla en la gave


El equivalente al castellano sería:
Disculpa, Jonathan, ¿podrías decirle a Jocelyn que se de prisa? Pues, debo irme rápidamente, ya que La Señora Julia solicitó mi ayuda en La Vega?


Lånat från Inciclopedia

8.1.09

Arráncame la vida


Igår såg jag en riktigt bra film, en sådan där som får en att för en stund uppslukas av filmens värld, förflyttas till en annan tidsepok och drömma sig bort.
Mexikanske Arráncame la vida är den dyraste film som någonsin producerats i Mexiko. Filmen lär dock ha betalat sin egen produktionskostnad flera gånger om då den har blivit en riktig kassako i hemlandet, dessutom har den valts ut som oscarsbidrag 2009 i genren bästa utländska film.
Arráncame la vida som baseras på författaren Ángeles Mastrettas roman med samma namn berättar historien om den unga (och självfallet vackra) Catalina. Glupsk på livet och uppöveröronen förälskad gifter hon sig med översten Andrés Ascencio som efter äktenskapet är ingått visar sig vara en riktig machista . Översten vill helst ha en docka till fru som ler, är söt och representativ. Men detta är inget liv som den upproriska och nyfikna Catalina finner sig i.
Så småningom inleder Catalina en affär med en ung dirigent, ett val som kommer visa sig bli ödesdigert för de båda makarna och deras äktenskapet...
Jag skall inte berätta hur filmen slutar men är ni sugna på att se en underbar och medryckande film med storslagen scenografi kan jag varmt rekommendera Arráncame la vida.

6.1.09

Mendoza



Mendoza i Argentina beskrevs av någon som en "stor by". Jag kan inte annat än att hålla med för det är lite den känslan jag får när jag strövar runt på stadens gator, inte den av en mindre stad utan av en en större by. Mendoza är inte vacker, cool eller ljuvligt underbar som storasyster Buenos Aires. Orden oansenlig, blygsam eller modest passar bättre in på denna plats som har omkring 100.000 invånare.
Mendoza har en huvudgata fylld med affärer som säljer skor, kläder och köksprylar. Gamla, knappt farbara bussar som kör omkring och spyr ut svarta avgasmoln ger mig känslan av att ständigt vara på väg att kvävas i den motbjudande lukten som ligger som ett täcke över staden. Vidare har staden ett torg här och där och en ansenlig mängd hostals och hotell. Trots att själva staden inte har något särskilt som måste ses eller göras är den fylld till bredden av backpackers. Mendoza ligger i ett av landets främsta vindistrikt, under färden in till staden kantas vägen av vingårdar och fält. Många av dessa kan man göra heldagarsturer till för att prova olika viner. Dessutom är Mendoza utgångspunkt för alla de backpakers som är intresserade av äventyrsturism. Inte långt härifrån finns floder som lämpar sig för rafting. Och i det natursköna områden som omger staden finns gott om berg att klättra i för den som vågar.

Juldekorationer i Mendoza

Portarna till parque General San Martín

Judiskt monument. I Argentina lever många människor av judiskt ursprung. I Mendoza finns förövrigt även en moske.

Härifrån kan man åka buss ända till Venezuela

Busstationen i Mendoza

5.1.09

Utan ord


Fler ordlösa bilder hos Therese

Svensk maffia

För läsning med mer substans än i exemplet i nedanstående inlägg rekommenderas Svensk maffia av Matti Larsson och Lasse Wierup. En så skrämmande, viktig och intressant bok att jag har svårt att få något vettigt gjort, för jag dras ständigt som en magnet till denna ännu inte färdiglästa bok. Förmodligen en av de bästa reportageböcker jag har läst på länge.
Läs! Läs! Läs!

4.1.09

Argentinska cosmopolitan


Jag köper sällan veckotidningar. Ofta tycker jag att de är för dyra i förhållande till substans och innehåll och köper hellre en pocketbok.
Inför resan från Mendoza till Santiago frångick jag min vana och köpte ett nummer av argentinska Cosmopolitan.
Och vilken miss, för det är nog den sämsta dynga jag har läst på länge. Till att börja med upptas uppskattningsvis 60% av tidningens sidor av reklam. Två sidor text, tre sidor reklam, en sida text, två sidor reklam, tre sidor text, fyra sidor reklam och så vidare genom hela tidningen. Att man ens har mage att ta betalt för tidskriften är för mig en gåta. Särskilt som den alldeles säkerligen skulle kunna bekostas och gå med vinst enbart med hjälp av reklamintäkter. Och innehållet då? Tja, finns det något? Efter en läsning av Cosmopolitan har jag lärt mig hur jag blir en oemotståndlig gudinna, hur jag får perfekta ögonbryn och hur jag förför min pojkvän. Och kanske är det inget fel med det. Det kan vara både kul och avslappnande att bläddra bort en stund i ytlighetens värld av kändisar, smink och kläder. I mina yngre år prenumererade jag på Veckorevyn, i tidiga tonåren läste jag Frida. Så jag tänker att det kanske är på grund av min höga ålder som jag inte förmår ta till mig innehållet i Cosmopolitan. Fast det argumentet håller inte riktigt för jag är inte ens fyllda trettio. Dessutom ser jag -bland annonser om fettsugning och bröstförstoring- reklam för mirakelrynkreduceringsmedlet botox. Och det är väl knappast något för en tidning som riktar sig till unga läsare?
Argentinska Cosmopolitan är tamejfan helt värdelös. Eller ja, nu överdriver jag lite för totalt värdelös är den inte. Jag har nämligen upptäckt att den tillsammans med glas-spray fungerar som ett utmärkt komplement för att putsa badrumsspegeln. Och hade tidningens sidor bara varit lite mjukare så hade den säkerligen fungerat väl som ett substitut för toapapper i dessa tider av ekonomisk nöd.
Och med detta ville jag bara säga att var sak på vår jord har en funktion och en mening, så även argentinska Cosmopolitan.

Oliver


I Chile har jag -för första gången någonsin- smakat oliver som inte är inlagda. Till en början fann jag dem en aning smaklösa och till utseendet oansenliga jämfört med de blanka, skinande kamraterna i snabbköpet som säljs förpackade i tjusiga glasburkar.
Men nu, när jag har vant mig vid smaken av riktiga oliver, utan den bittra smaken av ättika och salt så vet jag inte hur jag någonsin skall kunna vänja mig vid snabbköpets massproducerade vara igen.
Smaken är ljuvlig, obeskrivlig och beroendeframkallande. Numera köper jag en stor påse icke inlagda oliver varje söndag på marknaden. Jag har dem som snacks, till middagen, till allt. Och har jag tur räcker min halvkilospåse en hela vecka tills det är dags för nästa marknad.