Slut i rutan

Vi kom fram till Chile till slut. Både jag, min lilla familj och mina flyttlådor.
Men någonstans här tar äventyret slut. I alla fall den del av det som har dokumenterats genom den här bloggen.
Jag har bloggat allt mindre och har, till skillnad från vid andra blogguppehåll, inte saknat bloggandet det minsta. Tvärtom tycker jag det är oerhört skönt att i min vardag inte längre drabbas av tankar som "Det här måste jag blogga om", eller "Nu var det längesedan sist, dags att skriva ett inlägg igen".
Bloggandet har varit oerhört kul och har givit mig så mycket under de fyra år som jag har hållit på.
Men ibland har det också varit kravfyllt och framförallt har det tagit oerhört mycket tid att skriva inlägg och ladda upp bilder. Tid som jag idag känner att jag hellre vill lägga på annat än att sitta framför skärmen till en dator.
Så, med en liten, liten eftersmak av vemod säger jag nu hej då till alla mina fina bloggläsare och bloggkompisar som har följt min blogg genom åren. Ni har gjort mig så oerhört glad med era fina,roliga och kloka kommentarer! Till er vill jag säga; TACK! Tack för att ni har tittat in här, läst och tagit er tid att kommentera.
Jag kommer självklart forstätta att läsa och kommentera era bloggar, om än inte lika ofta som tidigare.
Bloggen kommer jag låta ligga kvar och vill ni mig något går det förstås bra att maila(nadiaq@spray.se).

Pladderlitteratur

En fördel med att inte ha internet i hemmet är som jag tidigare skrivit att man får mer tid över till en annan av mina favoritsysslor; läsning. Och jag har verkligen läst extremt mycket den senaste tiden. Jag har plöjt gamla klassiker såväl som nya, trendiga författare.
Något som slagit mig är att det verkar vara lite inne med böcker vars handling cirkulerar kring inget speciellt och där karaktärernas huvudsysselsättning är att prata, prata och prata i oändligt långa dialoger eller monologer. Sida upp och sida ner fylls av dödligt tråkiga samtal; gärna om lite lagom djupa och svårmodiga ämnen som döden eller svår och ouppnåelig kärlek (se gärna japanske författaren Haruki Murakamis Norwegian Wood). Naturligtvis kan dessa evinnerliga monologer även bestå av ett enda långt och såinihelvete ointressant ordbajseri; namedroppande av mer eller mindre kända författarnamn (Se chilenske författaren Roberto Bolaños obegripligt hyllade roman De vilda detektiverna).
Jag läser, läser och läser. Men ändå fattar jag ingenting. Vad är grejen med att skriva en 700 sidor lång roman som handlar om ingenting? (Roberto Bolaño, igen). Vad är grejen med att fylla en tegelstenstjock bok med prettodjupa monologer som egentligen saknar substans? (Se valfri bok av amerikanska författarinnan Siri Hustvedt).

Kanske bör jag poängtera att jag inte ogillar vare sig Murakami, Hustvedt eller Bolaño. Vad jag inte begriper mig på är varför de höjs till skyarna när de berättar en historia som inte kräver mer än 250 sidor på 500 sidor. Vad är det som är så tilltalande med en 700 sidor lång bok vars innehåll lätt skulle kunna summeras på ett A4-ark?

Knappt en månad kvar...

..och jag längtar! Längtar efter solvarma gator, grillfester, pisco sour och en oändligt lång kustremsa med vågor som lämpar sig bättre för surfing än för bad.
Om bara en månad är jag i Chile. Och då hoppas jag kunna ta upp bloggandet på allvar igen.

Jag är lite sugen på att starta en ny blogg och behöver tips för program som är användbara om man vill fixa en snygg header, någon som vet?

Godbitar ur sommarens bokskörd

Jag har läst mycket i sommar. Jag har upptäckt att en av de stora fördelarna med att inte ha tillgång till internet hemma är att det blir desto mer tid över till den underskattade sysslan läsning.
Av sommarens massiva bokskörd minns jag förstås en hel del skräp (En varning utfärdas här för Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande)men också de böcker som har levt sig kvar i mitt minne. Som har lämnat ett avtryck. Ja, ni vet de där böckerna man sällan stöter på som är någonting utöver det vanliga.

En av sommarens absoluta favoritböcker blev för mig Philip Gourevitchs reportagebok Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer.
Gourevitch skriver engagerat och intressant om vad som egentligen hände 1994 under folkmordet på Rwandas tutsier.
Gripande och fruktansvärda berättelser och intervjuer med överlevare för ner den smått ofattbara siffran "1 miljon döda" till en individnivå som ger mig som läsare en helt annan förståelse för händelserna skeende och dem som drabbades av det.
Här ges också en historisk förklaring till de bakomliggande orsakerna som möjliggjorde folkmordet, Frankrikes stöd och bidrag till den regim som brutalt slaktade 1 miljon tutsis och den övriga världens tysta oförmåga till handling.
Som kuriosa kan nämnas att en av de intervjuade i boken är den man som stått förebild för huvudpersonen i den utmärkta filmen Hotel Rwanda.
Bokens omöjligt långa titeln (som gjord för att glömmas) är för övrigt ett citat ur ett brev skickat av en grupp tutsier till den präst i vars kyrka tutsierna sökte skydd. Prästen skulle senare komma att anklagas för folkomord på de tutsier som sökte en fristad i hans kyrka.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam är en underbar, färgstark och levande romaner om hur det är att leva som invandrare i ett land på andra sidan om jorden, om kärlek och om hur livet inte alltid utfaller som man önskar.
I förgrunden står ett hedersmord; Jugnu och Chanda. Han hindu, hon muslim. Efter en resa till Pakistan är de försvunna och Chandas bröder misstänks ligga bakom försvinnandet. I England försöker familjerna till de försvunna paret leva vidare ituslitna av traditioner, sorg och saknad.
Nadeem Aslams språkbruk är mycket poetiskt och han målar upp ett fantastiskt vackert porträtt av pakistanska invandrare och de svårigheter det kan föra med sig att leva mellan två kulturer

Så väl Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer som Kartor för vilsna älskande är två helt enastående böcker. Sådana där som dröjer sig kvar i sinnet långt efter att de är utlästa, dessutom finns de båda i pocket.

Bloggtorka

Jag har inte längre tillgång till Internet i hemmet, därav bloggtorkan.
Jag har egentligen inte tröttnat på att blogga. Emellanåt känner jag suget dyka och fingrarna dras till tangentbordet. Men, det är ju så mycket annat man skall hinna med!

Egentligen skulle jag lämnat Sverige redan i september när hösten drar in över Göteborg och sveper in staden i en alltigenom deprimerande, stalingrå-skrud.
Som det ser ut nu blir jag emellertid kvar ända tills november. Och jag förmodar att om jag hyser några som helst tvivel om huruvida jag bör flytta till Chile så lär de ha hunnit blåsa bort med regnet och rusket tills november.

Så håll ut! Och kika gärna in lite då och då. För även om denna blogg försvinner kanske det dyker upp en ny om hur det är att vara invandrare i Chile...

Slänga, packa, flytta

Ja, så ser mitt liv ut just nu.
Under den senaste veckan har jag varit i kontakt med ett 10-tal olika flyttfirmor varav samtliga är specialiserade på utlandsflytt men endast tre flyttar saker så långt bort som till Chile
Jag har äntligen hittat en flyttfirma som kan skeppa iväg mitt liv i ett antal flyttlådor som förhoppningsvis kommer att nå hamnen i Valparaíso om ett par månader.
Som det ser ut nu är jag snart tillbaka i Chile.
Men ännu så länge kan allt hända. Kanske startar jag en ny blogg, om hur det är att vara invandrare i Chile. Eller kanske fortsätter jag skriva sporadiskt i denna som just nu förefaller dra sin sista dödssuck.

Gravkonst

Sörjande kvinna

Jag låter mig lätt facineras av imposant gravkonst och kan tillbringa timmar vandrandes på kyrkogårdar. På en sten summeras en hel livstid. Ett par enkla radera, ett tack och adjö till detta liv.
Att levnadsåren inte utdelas med rättvisans logik blir uppenbart på en sådan plats.
I en grav vilar tre små pojkar varav ingen fick uppleva sin femårsdag. Strax intill ligger en celber musikerfamilj i vilken samtliga medlemmar tycks ha varit av ett sällsynt seglivat virke.






Platsen är Östra Kyrkogården i Göteborg. Måhända är den inte lika ändlöst vacker i sin utfomning som sin syster i Buenos Aires (Recoletakyrkogården) men även här vilar på toppen av ett par kullar stadens crème de la crème.
På Östra Kyrkogården får överklassen till skillnad från på Recoleta emellertid finna sig i att åtminstone efter livet beblandas med pöbeln, för här har även människor från en mer modest bakgrund råd att låta sig begravas.

Antikvariatfynd

Det går allt längre mellan blogginläggen. Ibland händer det att jag saknar bloggandet men för det mesta gör jag det inte. För jag har fullt upp med att planera inför en eventuell framtid i Chile, njuta av sommaren och att läsa, läsa, läsa.
Jag älskar böcker och hann under min vistelse i Chile samla på mig en lång lista på svenska böcker jag vill läsa. Den senaste veckan har jag besökt flera olika antikvariat och fyndat en hel del. Jag gillar att föreställa mig att böckerna har levt ett liv innan de hamnade i min bokhylla. Vems händer har de vandrat genom? Hur många ögon har färdats genom dess sidor?
Ibland vittnar ett par rader på första sidan om att boken varit en gåva från en mor till en dotter, från en god vän till en annan. Men för det mesta finns där ingenting förutom ett par svagt gulnande eller illa tilltygade sidor som kan berätta något om bokens historia.

Ur ett miljöperspektiv torde böcker inköpta på antikvariat vara att föredra framför nya böcker.
Tänk så mycket papper som går åt och hur många träd som får slaktas för att framställa de böcker som senare efter långa och många transporter hamnar i min bokhylla!
Dessutom är antikvariatböcker billiga. Böckerna på bilden köpte jag för en tia styck.
Så fram för mer bokbytande och återvinning av äldre böcker!

Jag hade helt missat...

...Maciej Zarembas lysande samling essäer i DN om svenskhet, invandrare och Sveriges misslycklade integration. Underhållande, intelligent och träffande.
Läs här!

Hem, ljuva hem?

Så var man hemma igen. Och allting är precis likadant som innan jag åkte.

Jag njuter av att kunna öppna balkongdörren och mötas av träd, grönska och fågelsång. Kunna andas frisk luft och inte leva i en stad som under vintermånaderna förvandlas till ett enda stort smogtungt avgasrör.
Å andra sidan...
...är det inte särskilt njutningsfullt att traska runt i vinterkappan i juni månad medan det både regnar och blåser på tvären.

Å ena sidan...
...saknar jag den trygghet det innebär att veta att man aldrig är längre än ett telefonsamtal från vilken specialist- eller allmänläkare som helst. På Santiagos kliniker får man förstklassig vård precis när man behöver det, utan månads- eller årslånga väntetider.
Det kanske är så dags att inse nu att den svenska vården faktiskt suger.
Å andra sidan...
...är svensk vård tillgänglig för alla och inte bara för dem som har råd att bekosta en försäkring som i Chile.

Å ena sidan...
...saknar jag de förmåner man åtnjuter som småbarnsmamma i Chile. Att få gå före i kön på banken med en skrikande unge och att det alltid, alltid är någon som reser sig upp för att ge mig och lillprinsen sin sittplats oavsett hur full bussen/tunnelbanan är.
Å andra sidan...
...vägs den mänskliga värme som saknas i Sverige till viss mån upp av hur lätt det är att ta sig runt eftersom såväl kollektivtrafikens fordon som affärer och gator är hjulanpassade.

Bloggen som tidstjuv och prioriteringar

Sådär gick det med min bloggsemester. Längre än en månad lyckades jag inte hålla mig borta.
Jag läser fortfarande mina favoritbloggar men har bestämt mig för att dra ned ordentligt på mitt eget bloggskrivande. Dels för att jag har annat att göra som känns viktigare just nu, dels för att jag känner att bloggen blev en riktig tidstjuv.
I fortsättningen kommer bloggen kanske uppdateras betydligt mer sporadiskt, inläggen blir förmodligen kortare men slutar blogga för gott gör jag nog inte riktigt ännu.
Själv tycker jag det är tråkigt när bloggar man följer bara försvinner eller slutar att uppdateras utan förklaring. Så därför skriver jag det här. Så att ni vet, om det nu mot all förmodan forftarande skulle vara någon som kikar in här.

Kvinnlig ambition

Jag sitter och tittar på Buenos días a todos, Chiles motsvarighet till Nyhetsmorgon.
Fyra programledare diskuterar fenomenet Cecilia Bolocco, en avdankad gammal skönhetsmiss som kröntes till Miss Universum någon gång Före Kristus. Sedan Bolocco kammade hem Miss Universum-titeln har hon inte gjort så mycket mer än glänsa på kändispartyn och avbildas i skvallerpressen tillsammans med föremålet för någon av sina utomäktenskapliga affärer.

"Man måste beundra Cecilia Bolocco, för hon är en ambitiös kvinna. Hon gifte ju sig med en före detta president", säger en av de kvinnliga programledarna.
(Cecilia Bolocco var tidigare gift med argentinske ex-presidenten Carlos Menem).

Och jag tänker; är det det som menas med ambition? Att glida runt i tjusiga galakläder på partaj efter partaj. Att gifta sig med en mafioso som utöver sin extravaganta livsstil mest är ihågkommen för att ha plundrat Argentinas statskassa. En man som under en resa till USA blev tillfrågad om huruvida Argentina hade medborgare av afrikanskt ursprung och svarade "Nej, vi har inga svarta. Brasilien har det problemet" (För övrigt har DNA-tester från senare år visat att till och med i det vita och självutnämnda "europeiska" Argentina har en stor andel av befolkningen svarta förfäder).

Jag föreställer mig en kvinnlig programledarna för svenska Nyhetsmorgon yttra samma ord;
"Silvia är en ambitiös kvinna. Hon lyckades ju gifta sig med en kung".

Nä. Det händer bara inte.

Bloggen är trött...

...och jag med. Saknar tid, lust och inspiration till att skriva och tar därför bloggsemeser på obestämd tid.
Hasta luego!

En poets hem

Isla Negra är fantastiskt vacker plats belägen alldeles intill havet.
Fast jag föreställer mig att det var betydligt mer harmoniskt när poeten och nobelpristagaren Pablo Neruda bodde här.
Under dagarna vistas här hordvis av turister från världens alla hörn som kommit för att besöka Pablo Nerudas hem som gjorts om till museum. En bit från huset hittar man de obligatoriska souvenirstånden, en liten glasskiosk och så havet vars höga, vita vågor krossas mot klipporna vid strandkanten.

Kritik mot Slumdog Millionare

Hittade en intressant artikel i GP om de indiska barnskådespelarna i Slumdog Millionare som efter succéfilmen har återvänt till sin vardag i slummen. Kanske med en aning ljusare framtid i sikte. Trots den blygsamma lön de fick för sitt arbete (7000 respektive 18000 kr).

I GP hittar jag även en kritisk artikel av Salman Rushdie som påtalar det märkliga i regisören Danny Boyles uttalande om att han ville göra filmen eftersom; "han aldrig tidigare besökt Indien och inte visste något om landet och därför såg projektet som ett tillfälle". Hade en indisk regisör som vill skildra slummen i New York eftersom han aldrig tidigare besökt landet och inte kände till något om landet höjts till skyarna på samma sätt som Danny Boyle?, frågar sig Salman Rushdie.
När jag läser om Danny Boyles uttalande förstår jag plötsligt varför jag upplevde Slumdog Millionare som en aning naiv och banal.
Jag gillade filmen, tyckte den var helt okej men reagerade på att indierna pratade en västerländskanpassad engelska och ogillade den fåniga kärlekshistorien.

Glad Påsk !

Oh, jag som ville önska er en glad påsk. Men jag har ju ingen fin bild på ägg eller fjädrar.
Men en liten påskhare kan jag faktiskt bjuda på, så; Glad Påsk från mig och min påskhare!
Nu tar jag bloggpaus i ett par dagar.

Den katolska kyrkan och tonårsgraviditeter

Jag köper då och då den chilenska tidskriften The Clinic. En av få chilenska tidningar som skriver om politik, andra aktuella ämnen och inte har en tydlig högerprofil. På senare dar tycks musten ha gått ur tidskriften, ofta är den fylld av plumpa skämt och skräpartiklar. Men ibland glimmar den till, lyser upp och skriver om ämnen man knappast finner i de större dagstidningarna.
I senaste numret har man ett tvåsidigt reportage om tonårsmödrar.
Att bli mamma innan man själv hunnit bli vuxen är inte helt ovanligt i Chile där abort är förbjudet och sexualundervisning i skolan så gott som obefintlig. Enligt artikeln i The Clinic blir 25.000 tonårsflickor gravida varje år.
Före år 2005 var det mycket vanligt att flickor som blev gravida blev avstängda från skolan. Detta på grund av den katolska kyrkans starka inflytande som menade att gravida flickor var dåliga förebilder för sina jämnåriga kamrater.
Givetvis drabbade detta straff enbart flickorna, såvitt jag vet finns det inte något fall där en tonårig pappa blivit avstängd från skolan.
Att förvägras skolgång kan tyckas vara ett problem för den enskilda individen som blir avstängd. Men så är inte fallet när man systematisk utestänger gravida tonårsflickor från skolan generation efter generation. Barnet som föds av en mamma som med största sannolikhet saknar inkomst, föds även av en mor som saknar utbildning och både mor och barn sjunker på så sett allt djupare ner i fattigdom.
Statistiskt sett har antal födda barn per kvinna minskat i Chile. Inte så konstigt egentligen då landet står inför samma situation som en mängd europeiska länder. De som har råd väljer att satsa på karriär och utbildning, skjuter upp barnafödandet och föder färre barn.
Men det finns ett undantag. Bland kvinnor i åldersgruppen 15-19 sker istället fler födslar. 60% av de tonårsflickor som blir mammor blir dessutom gravida på nytt inom två år.

1990 försökte Patricio Aylwins regering (som efterträdde Pinochet) genomföra en lagförändring som skulle göra det olagligt för skolor att förvägra gravida tonårsflickor undervisning. Den katolska kyrkan invändingar mot detta lagförslag var dock så starka och ihärdiga att någon lagförändring inte kunde genomdrivas.
Problemet med tonårsgraviditeter forsatte att växa och 1994 utarbetades av regeringen ett program som bestod av tre dagars sexulundervisning till ungdomar i kommunala skolor. Även detta möttes av protester och avsky från den katolska kyrkan och det var inte förrän 2005 som man faktiskt lyckades genomföra den lagförändring som förbjuder såväl privata som kommunala skolor att förvägra gravida flickor undervisning. De skolor som bryter mot lagen får böta 1 miljon pesos.
I samband med lagförändringen förbjöds även skolor uppmana flickan att byta skola och/eller tvinga flickan att gå i skolan på andra tider än sina kamrater.
De enda protester som hördes år 2005 kom från en ärkebiskop i Valparaíso som menade att lagen;

"(...)kan ge ett intryck av att tonårsgraviditeter är en livsstil att efterlikna vilket inte är förenligt med verkligheten(...)".

Trots att gravida tonåringar idag har rätt till utbildning så hoppar 70% av alla gravida tonårsmödrar av skolan. Det är fortfarande upp till varje enskild skola att besluta om sexualundervisning bör vara en del av läroplanen eller ej, vilket resulterat i att majoriteten av skolorna inte har någon.
Fancy Lobos 16år som har en son på fem månader och intervjuas i The Clinic säger så här om preventivmedel till reportern:

"Jag fattade att vi borde använda kondom(...)men vi fattade inte riktigt hur man skulle sätta på den(...)kondomen gick sönder. Jag sa: Fan, jag kommer bli gravid. Men han (pojkvännen) sa: Nej, det är lugnt och om det händer tar jag på mig ansvaret, oroa dig inte. Och det hände. Jag blev gravid och här är jag. Ensam".

Reportern frågar Fancy om hon inte tänkte på att ta ett dagen efter-piller.

"Jag vet inte vad det är. Min mamma sa något om det till mig en gång men hon fattade inte heller någonting, haha".



På en skola i Santiago har man byggt ett dagis i anslutning till skolan eftersom så många av eleverna är gravida och/eller mammor.
Tonårsgraviditeter i Chile har också en tydlig klassproblematik där de vars föräldrar förväntar sig att dottern skall studer vidare och har ekonomiska resurser för att kunna bekosta utbildningen även har råd att bekosta en illegal abort.
För flickor ur de lägre samhällsklasserna blir graviditeten istället något som ingen förfasas över. Tvärtom är det kanske snarast något man förväntar sig, att flickan blir en tonårig mamma precis som sin mor och mormor.

Dulce de leche - inte riktigt min grej

Jag skulle gissa att omkring hälften av alla sötsaker som går att köpa i detta land innehåller dulce de leche. Dulce de leche görs av kokad, kondenserad mjölk och har en tjock, kolaliknande konsistens. I den här delen av världen älskar man det och speciellt populära är de kakliknande alfajores.
Jag tycker mest att dulce de leche förstör allt som kommer i dess väg och gör det oätligt sött. För utöver sötman så smakar dulce de leche egentligen inget särskilt.
Nej, tacka vet jag Alghrens bilar och turkisk peppar.

Statliga husbyggen

I helgen var vi och hälsade på en kusin till Lillprinsens pappa. Familjen bor i ett hus i en by i närheten av Isla Negra och lever ett liv som på flera plan skiljer sig från vardagen i Santiago.
Kusinens familj består utöver henne själv av maken som arbetar som busschaufför, en son på 16 år, en dotter på 12 år och så en dotter på 20 år som fortfarande bor hemma med sin sju månader gamla bebis. Pappan till bebisen pluggar i Valparaíso under veckorna och kommer hem till byn endast under helgerna där han bor hos sina föräldrar.
Kusinen säljer hantverk (tavlor, tvålar mm) som hon själv tillverkar på en lokal marknad, den 20-åriga dottern hjälper mamma på marknaden och de två andra barnen går fortfarande i skolan.
Familjen bor i ett litet, litet hus på omkring 50 m². De är trångbodda men har inte råd eller möjlighet att flytta till något större. Varenda lilla millimeter av husets yta upptas av prylar. Bebisens kläder som inte får plats någon annanstans står upptravade i papperslådor längs med väggarna.

När vi var där hoppades familjen och den äldsta dottern på att hon och hennes bebis skulle kunna bli aktuella för ett husbyggnadsprojekt finansierat av staten som snart skall påbörjas i byn.
För att kunna definiera vilka medborgare som räknas som fattiga och därmed kan bli aktuella för sådana här projekt låter man folk fylla i enkäter efter ett poängsystem där frågor om inkomst och antalet boende i hushållet besvaras. Ju fler poäng man har, dessto mindre troligt är det att man blir aktuell för någon av de statliga subventioner Chiles regering erbjuder för medborgare med låg inkomst. Kusinens familj konstaterade att efter att äldsta dottern fått sin dotter rasade deras poäng på enkäten i fråga (att ha en ogift, ung mor utan fast inkomst med bebis i hushållet ger inga höga poäng).

Tack vare (eller bör man kanske skriva på grund av?) dessa omständigheter har äldsta dottern nu kunnat ansöka om att få ett hus bekostat av staten. Den framtida husägaren skjuter alltid till en del av pengarna själv. Den 20-åriga dottern skulle i det här fallet betala 300.000 pesos (ca 4300kr) själv för huset på 42m² med en liten tomt. Resten av summan, 6 miljoner pesos betalas av den chilenska staten.
Den chilenska statens husbyggen är famösa. Ofta är det hafsbyggen som när vintern anländer visat sig sakna skydd mot både vatten och vind. Besvikna husägare som lagt alla sina besparingar på husköpet har ofta ingen möjlighet att själva åtgärda problemet.
I den lilla byn där kusinen bor är det emellertid ett kooperativ som har gått samman för att bygga husen. Staten finansierar enbart bygget vilket förhoppningsvis innebär hus av bättre kvalitet.
I svenska stadsboendes öron kanske det låter flådigt med just ett hus. Varför inte bygga lägenheter istället? Men det man bör ha i åtanke är att det är ett hus av enklaste modell enligt standardmodell A1 som byggs. För att bygga ett sådant hus behövs ju inte så mycket mer än ett par gubbar (eller gummor för den delen) med starka armar. Att bygga lägenheter blir betydligt mer komplext, då behövs en arkitekt och förmodligen en större och mer erfaren byggfirma än de lokala entreprenörer man anlitar på plats. I det här fallet är det också en by det handlar om. Där finns inga lägenhetshus överhuvudtaget. I Chile finns inte heller särskilt stora möjligheter till att hyra. De flesta äger sin bostad och hyr man ett hus eller en lägenhet så gör man det av en privatperson som har köpt sin bostad. Och för att ge ett perpektiv på det hela. Huset på 42m² kusindottern hoppas kunna flytta in i betalar man 6 miljoner pesos för ca (84.000 kr). Lillprinsen pappa var igår och tittade på en nybyggd lägenhet på 68m² i Santiago som kostade 54 miljoner pesos (ca 800.000 kr).

Vart tog hösten vägen?

Teoretiskt sätt borde det ha blivit höst för länge sedan.
Lika självklart som att sommaren är varm och solig är det att värmen försvinner i marsmånad för att ersättas av regn och kyla.
Sedan jag kom hit i oktober har det regnat vid två tillfällen.
Häromdagen var det 32 grader i Santiago, den högsta temperatur som någonsin uppmätts i april.

Detaljer från en fiskebåt

Havet under sensommaren

Att åka till havet under sensommaren eller tidig höst är att njuta det när det är som bäst. Skolorna har börjat, semestrarna är över och sommargästerna har försvunnit. På de tidigare överfulla stränderna syns nu bara en handduk eller två. En och annan surfare och så fiskarna i sina roddbåtar som är här för att stanna.
Och bäst av allt; temperaturen är fortfarande lika behaglig som under en svensk sommardag.

Mer Oscar Wao

Efter att ha läst klart om Oscar Wao går jag som vanligt in på Bok.nu (en för alla bokälskare oumbärlig sida) för att betygsätta boken. Bok.nu förutspår att jag kommer att ge Oscar Waos korta förunderliga liv en 5:a. Och jag tycker faktiskt att boken är värd en femma.
Enligt en artikel jag läste i någon svensk dagstidning om internetsidan Bok.nu så används ett avancerat matematiskt system, utvecklat av ett par elever vid KTH (om jag inte misminner mig) för att räkna ut vad jag kommer tycka om de böcker jag läser. Och det tycks funka, åtminstone hyfsat.

Jag klagade i ett tidigare inlägg på att det saknas en översättning till all spanska som pratas i Oscar Waos korta förunderliga liv. I en intervju Bokhora har gjort med författaren Junot Díaz läser jag emellertid att det hela tiden varit författarens avsikt att inte en och samma person skall förstå all spanska och alla referenser till science-fiction världen (Oscar är ett science-fictionfreak). Läsningen skall på så sätt göras till en kollektiv aktivitet där människor med olika bakgrund och kunskap måste mötas för att kunna tillgodogöra sig all text i boken. En tanke som tilltalar mig.
För den late läsaren hittade jag via en kommentar på Bokhora dock en länk till ett Oscar Wao lexikon.

Glassbar med märkligt namn

Om du skall öppna en glassbar vid strandkanten, varför inte ge den det originella och säljande namnet Tsunami?

En karibisk familjesaga

Har ni någonsin läst en sådan där bok man inte kan släppa? Vars karaktärers öde känns så levande att ni bara vill fortsätta att läsa och läsa samtidigt som ni med sorg ser hur bokens kvarvarande sidor blir färre eftersom ni önskar att läsupplevelsen varade för evigt?

Ungefär så känns The Brief Wondrous Life of Oscar Wao, skriven av Junot Díaz, född på Dominikanska Republiken och uppvuxen i USA.
Huvudkaraktären i romanen är Oscar Wao (spanskans uttal av Oscar Wild), en gravt överviktig nörd som hyser två stora drömmar i livet - att bli författare och att hitta en tjej. För det sägs att ingen dominikansk man har dött oskuld och Oscar tänker inte bli den förste. Tyvärr har vår antihjälte både utseende och en (obefintilig) charm emot sig. Då boken tar sin början är den ensamma rollspellsfantasten Oscar djupt deprimerad och självmordsbenägen. Låter det tungt? Det är det inte, The brief wondrous life of Oscar Wao karaktäriseras nämligen av en enorm berättarglädje som trots att det är en både annorlunda och modern roman får mig och tänka på stora och välkända latinamerikanska familjekrönikor som Andarnas Hus eller Hundra år av ensamhet. Inte för att Junot Díaz fortsätter att traska i den magiska realismens välkända spår. För hans sätt att skriva känns både innovativt och väldigt mycket 2000-tal.
Berättarperspektivet växlar precis som platsen där historien utspelas, från ett Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillos styre till New Jersey. Läsaren följer inte bara Oscar utan även dennes syster, mor och mormor.
Oscar Wao är rolig, underhållande, gripande, lärorik och tragisk.
Det är en fantastisk roman. Faktiskt en av de bästa jag läst på mycket, mycket länge. Och då har jag ändå ett par sidor kvar...

Ett stort minus får boken dock för att alla de spanska uttryck och ord som förekommer på så gott som varenda sida saknar översättning.
Själv avskyr jag att läsa böcker i vilka ord eller fraser skrivna på ett andra språk förekommer utan översättning.
För att kunna njuta fullt ut av Oscar Wao bör man nog kunna ett par ord spanska eller åtminstone ha ett lexikon till hand. Jag läste boken på originalspråket; engelska. Enligt vad jag förstått innehåller inte heller den svenska översättningen Oscar Waos korta förunderliga liv någon ordlista eller översättning.

Så, har ni ännu inte läst Oscar Waos korta förunderliga liv har ni en stor läsupplevelse att vänta.
För den som har hyfsade kunskaper i engelska rekommenderas dock det engelska originalet.

A la playa

En staty av den här mannen, San Pedro återfinns ofta där havet är nära. San Pedro var utöver att vara Jesus lärjunge även fiskare varför han idag sägs beskydda fiskare världen över.

Gillar man inte att bada finns det mycket annat att göra på stranden. Som att samla snäckor och se vad som förts upp till stranden av havets vågor.

En del av stränderna i Algarrobo lämpar sig inte för bad eftersom det är gott om klippor i vattnet och kraftiga vågor på sina ställen.

Måsar finns det gott om. Speciellt när det vankas fiskrens från fiskarna.

I Chile pratas det just nu om...

...Felipe Cruzat. En pojke på 11 år som i 93 dagar stått överst på prioriteringslistan för organdonation i väntan på ett nytt hjärta.
För ett par veckor sedan hittade man en lämplig donator; en kvinna i södra Chille som avlidit till följd av en bilolycka. Kvinnans anhöriga motsatte sig sorgligt nog donationen med hänvisning till den avlidnas religiösa tro.
För två veckor sedan fick Felipe ett konstgjort hjärta (heter det så på svenska?) för att ytterligare förlänga hans liv i väntan på rätt donator. Men Felipe hann aldrig få någon donator, han avled igår på en klinik i Santiago. Föräldrarna till pojken som frekevent har synts i tv de senaste veckorna har hela tiden visat en stor respekt för den eventuella donatorn och samt donatorns familjemedlemmars vilja. Inte ett ont ord sades om de släktingar som satte stopp för att en organdonation skulle kunna genomföras.
Själv blev jag både arg, upprörd och ledsen när jag läste att familjen till kvinnan som avled i en bilolycka sagt bestämt nej (trots övertalningsförsök från sjukvårdspersonal) till donationen.
Som alltid är det förstås lätt att döma och tycka till om hur andra människor reagerar och vilka beslut de fattar i situationer som är en själv fjärran.
Men jag tror och hoppas innerligt att om jag hade befunnit mig i samma sits som den döda kvinnans anhöriga, då hade mitt beslut varit annorlunda. Jag hoppas att jag trots den sorg det innebär att förlora en nära anhörig skulle ha förmågan att se glädjen och den stora gest av medmänsklighet det innebär att skänka ett hjärta för att ge en annan människa livet självt i gåva.

Felipes pappa sa idag (och föräldrarna är båda värda all beundran för att inte utåt ha visat varken bitterhet eller agg);

"Han lyckades inte finna något hjärta till sig själv, men öppnade dörren till många chilenares hjärtan".

Idag tillkännagav familjen Cruzat även att en stiftelse kommer att grundas till minne av Felipe.

Kompisarna

Min vegetariska kyckling

Igår gick jag förbi snabbköpet och passade på att kolla in vad de hade i salladsdisken. "Vegetarisk sallad", stod det med stora bokstäver på en plastlåda innehållandes sallad, tomater, ägg och kyckling.
Att man är något så konstigt och märkligt som vegetarian kan vara svårt för folk att förstå på den här sidan halvklotet. Att någon frivilligt skulle tacka nej till en rejäl bit kött och väldoftande asados övergår många chilenares förstånd.
Vill man beställa vegetarisk kost på en restaurang är det för säkerhets skull bäst att understryka att inte heller fågel eller fisk bör finnas på tallriken som serveras.
För rättvisans skull bör det kanske påpekas att det inte bara är i Chile människor i allmänhet tycks ha svårigheter med att begripa vad det innebär att vara vegetarian. Jag har faktiskt varit med om både en och två svenskar som varit mycket nogranna med att påpeka att de är vegetarianer för att sedan glatt lassa i sig kyckling.

Jag äter ytterst sällan något kött överhuvudtaget och när jag gör det så blir det oftast kyckling. Jag blev lite inspirerad av gårdagens vegetariska kycklingsallad och lagade därför till en "vegetarisk" kyckling i ugnen.
Gott blev det i alla fall.

"Vegetarisk" kyckling i ugn

8 kycklingklubbor
potatis
morot
paprika
gul- och rödlök
timjan
basilika
rosmarin
1/2 dl olivolja
saft av 1 citron
3 vitlöksklyftor
1 msk soja
1 tsk salt
svartpeppar

Blanda samman marinaden av soja, olja, citronsaft, vitlök samt kryddor. Dra av skinnet på kycklingklubborna, häll marinaden i en plastpåse, lägg i kycklingklubborna och knyt om. Låt gärna kycklingen marineras under natten i kylskåpet.
Skiva lök, potatis, paprika samt andra överblivna grönsaker som finns i hushållet grovt. Lägg dem i en ugnssäker form, häll ett par droppar olivolja över och salta och peppra. Lägg därefter i kycklingklubborna, sätt ugnen på 200 grader och låt formen stå i ugnen ca 40 minuter eller tills maten fått färg.
Lika enkelt som det är gott!

Dreams from My Father

Sådär, nu har jag läst ut eller rättare sagt lyssnat ut Barack Obamas Dreams from My Father på cd uppläst av Mr. President i egen hög person.
Och betyg? Inte dumt. Inte alls dumt. Dreams from My Father är faktiskt riktigt bra. En biografi och ett familjeporträtt där ämnet rasism löper som en röd tråd genom hela boken. Personliga anekdoter och erfarenheter vävs samman utomordentligt väl och ger en behaglig läsupplevelse ända fram till sista kapitlet.

Herrelösa hundar

Lösspringande hundar finns det många av. Här ligger en utav dem och vilar vid mapochofloden.

I Chile är lösspringande hundar fortfarande ett vanligt förekommande problem. För den hundrädda kan det säkert vara mycket obehagligt att stöta på klungor av herrelösa hundar. Mig stör de inte nämnvärt. De är inte särskilt påträngande och lämnar du dem ifred gör de detsamma.
Trots att de flesta kringstrykande hundar man ser på gatan saknar en formell ägare så ser många av dem förvånansvärt välmående ut. Affärsägare eller privatpersoner boende i områden som frekventeras av lösspringande hundar ställer ofta ut mat och vatten till hundarna som brukar hålla sig till ett och samma kvarter.

Alla herrelösa hundar klarar sig naturligtvis inte lika väl. I vårt kvarter finns en hund som jag gissar lider av svår skabb. Jag ser honom ofta när jag går till snabbköpet eller till parken med Lillprinsen.
Hundens öron och ansikte saknar hår och har ersatts av något som närmast liknar elefanthud. På magen är huden blottad och på sina ställen bär hunden öppna sår som han kliar och kliar och kliar.
Jag blir fruktansvärt illa berörd varje gång jag ser den här hunden. Fler än en gång har jag tänkt "varför gör ingen något?". Självklart har tanken tänkts utan att jag reflekterat över att denna någon även skulle kunna vara jag själv.
Så igår stötte jag på nytt ihop med denna uppenbarligen mycket sjuka och allt annat än välmående hund. Jag funderade lite på föregående inlägg och tänkte att det kanske är larvigt att engagera sig i en hund när det finns människor som är i lika stort behov av hjälp.
Länge låg jag vaken och förföljdes av bilden av hunden som utöver att den själv måste lida svårt även utgör en smittorisk för andra lösspringande hundar.
Jag funderade på vad det skulle kosta att ta den med till en veterinär. Men sedan då? Vi åker snart hem och vem skulle ta hand om hunden. Inte heller kändes det som ett bra alternativ att skaffa en kanske oberäknelig gatuhund när man har en ettårig liten pojke.
Och sedan kom jag att tänka på Lillprinsens farföräldrar som båda är veterinärer och arbetar på hälsovårdsministeriet. Hälsovårdsministeriet fångade tidigare in lösspringade hundar för att avliva dem. Detta väckte förstås protester och avsky hos djurvänner varför man numera enbart fångar in och avlivar sjuka hundar. Så det var inte direkt med hopp om en bättre framtid för den stackars hunden som jag pratade med Lillprinsens farmor. Jag hoppades snarare på att hon skulle föreslå något alternativ som skulle förkorta hundens lidande.
Lillprinsens farmor talade mycket riktigt om att man inte längre fångar in friska hundar. Då jag förklarade att denna hund är allt annat än frisk lovade hon att hon skulle försöka se vad hon kunde göra.
Så i bästa fall fångas hunden förmdodligen in och avlivas. I sämsta fall händer ingenting och hunden får istället gå en långsam och plågsam död till mötes.

En hund och dess herre

På en gata mitt i centrala Santiago ligger en hemlös man intill en vägg.
Stenplattorna som utgör marken på vilka mannen ligger är mörkt grå. Precis som de kläder han bär.
I mötet med de mörka stenplattorna smälter han nästan samman med bakgrunden. Han blir nästan osynlig, blir ett med stenplattorna och smutsen. Eller skulle i varje fall vara det för de förbipasserande män i portfölj och kvinnor i dräkt som skyndar fram längs Santiagos gator.
För mannen är inte osynlig, följeslagaren han har vid sin sida; en lika hemlös men till synes ej herrelös tik får människor att stanna upp, titta och kanske. Ja, kanske känna medlidande.
Vid tikens buk ligger åtta, spräckliga, ynkliga och diande valpar.
En efter en stannar de förpipasserande fotgängarna. Någon lägger huvudet på sned, ser bekymrad ut och frågar efter valparnas ålder, En annan stryker tiken och hennes små kärleksfullt över huvudet. En tredje kastar ett snabbt ögonkast på mannen, låter blicken vandra och under ett par sekunder stanna kvar vid tiken och hennes valpar, lättar därefter på börsen och låter ett par mynt falla ned i mannens tiggarskål.

Är det lättare att känna medlidande med en herrelös hund än med en taklös man?
Är det de små och försvarslösa vaplarna som gläntar på dörren till de förbipasserandes hjärtan och senare även till deras plånböcker?
Är en hemlös hund med åtta små skrynkliga valpar mer ömkansvärd än en trasig människa?
Eller är det så att en människa aldrig är ömkansvärd?
För att hon inte likt en herrelös hund bör vara utelämnad åt andras välvilja?

Och min goda gräddsås...

När jag handlar frukt och grönt på vår lokala marknad om söndagarna älskar jag Chile och förbluffas över hur mycket färsk frukt och grönsaker man kan få för bara ett par tusen pesos (1000 pesos=12 kr).

När jag går till snabbköpet för att handla grädde till min goda sås (som jag har avstått från att göra eftersom jag vet att just grädde är skrämmande dyrt) så svimmar jag nästan. Priset för grädden som säljs i irriterande opraktiska plastpåsar som rymmer en liter ligger på 39 kronor påsen.
Så istället för vanlig vispgrädde kommer jag hem med crema espesa, ett slags tjock, vispad och söt grädde som säljs i små 120 grams förpackningar och har ett betydligt mer humant pris.

Nåväl, crema espesa passar bra till kladdkaka men är knappast lika god som riktig grädde.
Jag hoppas att chilenska mejeriproducenter snart inser att ingen människa behöver köpa en liter grädde åt gången. Speciellt inte när den är förpackad i en ej-återförslutningsbar plastpåse och kostar 40kr litern.

Kartellbildning i apoteksvärlden

För ett par dagar sedan avslöjades det att tre stora apotekskedjor i Chile gemensamt fattat beslut om prishöjningar på omkring 200 olika mediciner. De inblandade apotekskedjorna Cruz Verde, Farmacias Ahumada samt Salcobrand upptar tillsammans 91% av marknaden.
Då kartellbildningen avslöjades erkände en av de stora apotekskedjorna omedelbart medan de två andra valde att inte kommentera avslöjandet.
Människor är arga, upprörda och besvikna. I staden Concepción har ett flertal av de inblandade apoteken fått fönsterrutor krossade och i Santiago har demonstrationer mot kartellbildningen förekommit.
Värst drabbade av prishöjningarna blir äldre människor som lever på en låg pension och lider av fler än en av de sjukdomar för vilka priset på läkemedel höjs.
Mediciner är dyra, mycket dyra och för många människor återstår inte något annat alternativ än att sluta köpa de läkemedel de såväl behöver.

Gyllene lockar

"Du måste tvätta hans hår med produkter som innehåller kamomill för att behålla den fina, blonda färgen", säger en av Lillprinsens tias. Drar en hand genom prinsens guldlockar och lutar sig fram liksom för att understryka vikten av det hon just sagt.

I Chile kan man köpa en mängd hårprodukter som innehåller kamomill. Denna blomma vars välgörande egenskaper sägs bleka håret och bibehålla dess blondhet.

"Mmm...", säger jag "Det blir nog bra ändå. Han får den hårfärg han får".

Som om jag genom att använda ett visst schampo skulle kunna styra över vilken kulör min sons hår antar. Som om jag överhuvudtaget skulle ha något intresse av att styra och ställa över min ettårige sons hårfärg.
Det blir nog bra ändå, tänker jag.

Chilenska tidningar

Las últimas noticias är förmodligen Chiles mest folkliga nyhetstidning. Allt som oftast ser man människor på stan med ett exemplar av denna tidning under armen.
Populariteten har troligtvis en hel del med priset att göra. Las últimas noticias kostar ungefär tre kronor medan mer seriösa konkurrenter som La Tercera eller El Mercurio kostar en tia.
Och innehållet då? Jovars, lite av varje.
Det är inrikesnyheter (senaste nytt om vilken tuttfia som vikt ut sig i vilken tidning), politik (presidentan har setts i baddräkt på en strand i Brasilien), utrikesnyheter (senaste nytt om vilken utländsk tuttfia som har vikt ut sig i senaste numret av mexikanska Playboy) och så förstås sport (fotboll samt info om vilka fotbollspelare som dejtar vilka tuttfior).

Att bo lite här, lite där och lite överallt

Jag har nästan exakt två månader kvar i Chile. Samtidigt som jag bär på en känsla av att ha varit här i evigheter gör vetskapen om att jag snart är hemma att dessa månader i Chile känns som en droppe i havet.
Jag går just nu och funderar på om vi kanske skulle försöka bo här mer permanent.
Jag blir inspirerad när jag ser på en av minna vänner här i Chile. Hon kom hit med en knagglig spanska och idag fyra år senare har hon efter ett års studier ett bra jobb med schysst lön och framförallt en vardag i Chile.
Själv har jag inget speciellt att längta tillbaks till i Sverige. Självklart saknar jag min familj och mina vänner men jag tänker främst på andra saker. Som alla mina olika jobb, timanställningar och vikariat. En osäker framtid som inte alls känns lockande med ett Sverige i kris.
Därför har jag bestämt mig att på allvar ta reda hur goda mina möjligheter att hitta jobb eller studera ser ut i Chile. Väga för- mot nackdelar och se vilken skål som väger tyngst.

Dagens skratt...

...fick jag när jag trillade in på Annas blogg och läste om en muslimsk rektor som tar till sig svenska seder utan att kompromissa med sin egen tro.

Nueva Germania

Bernhard Föster, Nueva Germanias grundare. Bild från Wikipedia.

Jag fortsätter att läsa om andra världskriget och de krigsförbrytare som då kriget var förlorat lämnade Europa. Många av dem fann som bekant en fristad i samvetslösa länder som Chile, Paraguay, Brasilien och Argentina. Dessa länder i framförallt den södra delen av Sydamerika sträckte välvilligt ut en hand och tog emot tyska nazister och högt uppsatta SS-män. En förklaring till denna välvilja var den tyska maktelitens goda relationer till de styrande i många sydamerikanska länder. Dessutom hade flera av de tidigare nämnda länderna redan innan kriget tagit emot stora grupper av tyska invandrare. Majoriteten av de utvandrare som lämnade Europa för Sydamerika under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal gjorde det av samma skäl som dagens invandrare idag gör samma färd fast i motsatt riktning; av fattigdom och i sökandet efter en bättre framtid på andra sidan Atlanten.

Ett av de märkligaste äventyren och förmodligen även den mest stolliga utvandrarbravaden står Bernhard Föster för.
Den tyske läraren Bernhard Föster, tillika gift med Friedrich Nietzsches syster, utvandrade till Paraguay där han år 1886 grundade det lilla samhället Nueva Germania. Syftet med grundandet av den tyska kolonin var att finna en fristad där idén om den ariska rasens överlägsenhet och överhöghet skulle kunna utvecklas och frodas, långt ifrån de judar som Föster så innerligt avskydde.
Lyckligt nog för resten av världen utföll inte projektet riktigt på det sett som Föster hade önskat. De tyska invandrarna vantrivdes och led av det annorlunda klimatet. Det lilla samhällets medlemmar glömde snart bort orsaken till varför de befann sig i Paraguay och gifte sig med och smälte in bland lokalbefolningen.
Bernhard Föster själv begick självmord så snart som tre år efter kolonins grundande.
Det lilla samhället Nueva Germania finns dock fortfarande kvar i Paraguay. Dagens invånarna ägnar sig främst åt odlande av mate.
Elisabeth Förster Nietzsche återvände till Tyskland fem år efter makens självmord. Bild från Wikipedia

Ninas resa

När jag gick i gymnasiet ansåg jag -en aning arrogant- att jag sedan längesedan fyllt min kunskapskvot beträffande andra världskriget. Av skäl som jag nu har betydligt större förståelse för ägnades ju en stor andel av lektionstimmarna såväl under högstadiet som i gymnasiet i ämnet historia åt andra världskriget.
Eftersom jag var måttligt intresserad av krig har jag inte läst så mycket litteratur om andra världskriget sedan jag gick ur gymnasiet. Därför har jag inte förrän nu läst Lena Einhorns hyllade och augustprisbelönade Ninas resa, inte heller har jag sett dokumentären som boken bygger på.

Litteratur i vilken barn skildrar sina föräldrars liv blir lätt melodramatisk och onyanserad. Därför är det med glädje som jag upptäcker att Lena Einhorn förmår hålla sig neutral och objektiv till sin mamma Ninas levnadsberättelse. Och häri ligger bokens styrka när Einhorn rakt och sakligt berättar historian om den unga judiska Nina som växer upp i Warszawa strax innan kriget bryter ut. Läsaren får följa Nina från den bekymmerslösa barndomen till livet som gömd, ung flicka utan existensberättigande i Warszawas getto under andra världskriget.
Berättelsen är fängslande, gör ett djupt intryck och lämnar efter sig många tankar och funderingar.
Ninas resa är mycket läsvärd och får en svag 5:a i betyg av mig.

Mer välgörande än mate?

Incate från Cuzco. För lever, njurar, prostatan samt en mängd andra organ. Ett axplock från paketets baksidetext;
Hjälper mot huvudvärk, illamående, yrsel, gaser i magen och dålig andedräkt.
Stimulerar njurarnas funktion, lindrar reumatism och ger dig ett hälsosamt utseende.
Och detta var som sagt bara ett axplock av alla underverk som detta te kan uträtta.

Intressanta länkar om San Pedrofängelset

Jag håller just nu på och läser en superintressant bok skriven av en man vid namn Michel Foucault. Boken handlar om fängelsets uppkomst och historia, hur tanken om att brott skulle sonas fysiskt övergick till idén om att spärra in brottslingen för att låta själen sona brottet.
Jag googlade lite på nätet och hittade ett intressant bildreportage av BBC från San Pedrofängelset i Bolivia. San Pedro fängelset är en såväl fascinerande som skrämmande värld och har bland annat skildrats i den uppmärksammade boken El Choco av Markus Lutteman.
Betydligt bättre och mer intressant är dock engelsmannen Rusty Youngs bok Marching Powder från samma fängelse. I mitt googlande hittade jag även hemsidan för Marching Powder, även denna fylld med bilder. Surfa in!

Att vara invandrare - ett plus i CV:n

Igår åt vi middag med ett par goda vänner och pratade om hur annorlunda det är att vara utlänning i Chile jämfört med i Sverige.
Speciellt då man träder in på arbetsmarknaden. För till skillnad från i Sverige innebär inte ett konstigt, svåruttalat namn och efternamn att ens CV med en gång sorteras bort och läggs längst ned i högen av ansökningar av arbetsgivaren. Tvärtom ses ett utländskt namn som något positivt, kanske pratar utlänningen bättre engelska och kan bidra med andra erfarenheter än sina chilenska kollegor.
En utlänning ses som en tillgång hos de flesta företag och diskvalificeras inte med en gång för att hon eller han har en konstig brytning eller ett annorlunda utseende.
Jag är ofta kritisk till chilenarnas vurmande för allt som är utländskt, men en sak är säker. När det gäller att släppa in och välkomna folk från andra länder på arbetsmarknaden, så har Sverige en hel del att lära av Chile.

Konstiga spanska boktitlar

Surfar in på spanska bokhandeln Casa del libros webshop och noterar att Stieg Larsson är populär även i Spanien. Hans böcker återfinns på andra- och tredjeplats på bestsellerlistan.
Men, ser inte Lisbeth Sallander lite, lite konstig ut? (För jag antar att det är hon som avbildats på omslaget). Mer som ett våp än som en tuff hacker.
Och varför har boken Män som hatar kvinnor givits titeln Los hombres que no amaban a las mujeres (Män som inte älskade kvinnor)?
Mycket märkligt.

Mate och te

Så har jag då äntligen hittat den tebutik jag så länge letat efter. I Mall Panoramico i Providencia ligger den relativt nyöppnade tebutiken ZOE! Här säljs fövisso löste i färdigpackade påsar men det finns ändå möjlighet att lukta på te, strosa runt i affären och välja bland en mängd olika sorter. ZOE! är faktiskt den bästa tebutik jag besökt i Chile.
Genomsnittschilenaren bälgar förmodligen i sig lika mycket te per år som Svensson då det gäller kaffe. Trots detta är utbudet skralt, te i lösvikt existerar knappt och de flesta nöjer sig med att dricka Lipton Yellow Label i påsar.

Mest spännande i tebutiken jag besökte var att de sålde olika sorter smaksatt mate. Ungefär som när man säljer grönt te med smak.
Mate hör till de allra nyttigaste alternativen bland varma drycker. Bland annat reducerar det kolesterol och inehåller en massa antioxidanter. Mate har alltid varit en aning för bittert och gräslikt i smaken för min del, men nu när jag har hittat både rökt och smaksatt mate har jag blivit sugen på att testa det igen. En del drycker kräver ju fler än någon enstaka provsmakning för att man skall lära sig uppskatta dem och så kanske det även är med mate.

Dagens skratt

På Vladdes blogg hittade jag den här roliga felsägningen. Ibland är det svårt att hålla tungan rätt i mun, även för Spaniens premiärminister.

En lång väg kvar att gå

Att en homosexuell pappa som lever i ett samboförhållande har fått vårdnaden om sina två barn (istället för den hetrosexuella mamman) anses i Chile vara så anmärkningsvärt att det slås upp stort i såväl TV som tidningar.
Ibland känns det som Chile har en v ä l d i g t lång väg kvar att gå innan man uppnår jämlikhet för alla medborgare.

Tankar om rasism i Chile

Bloggen Mina tankar skrev ett inlägg om hur människor i positiva ordalag kommenterar hennes sons vita hy. Det fick mig att tänka på en konversation jag hade med en väninna i Chile som är mamma till en liten bebis.
Bebisen ifråga är en ljuvligt söt mörkhyad liten flicka som inte föddes skallig som de flesta svenska bebisar utan med en rejäl kalufs svart, tjockt hår. Farmodern till flickan som också hon är mörk som en indianska i hyn är förstås överförtjust i sitt barnbarn men uttryckte ett visst medlidande för den lilla nyfödda. "Hon kommer bli familjens nästa negra, precis som jag". Negra kan väl närmast översättas till svenska med negress eller svart kvinna. I varje chilensk skolklass tycks det finnas en negra eller en indio (indian). Precis som det finns en flaca (smalis)och en gordo (tjockis). Dessa epitet går inte att jämföra med svenska skällsord som svartskalle eftersom de lika gärna kan vara kärleksfulla smeknamn. Detta till trots bör det påpekas att den som kallas för negra eller indio sällan uppfattar detta som direkt smickrande. Förklaringen heter givetvis rasism. Chile är ett av de få länder i Sydamerika som saknar invånare av afrikanskt ursprung. Att kalla någon för negro syftar således inte till att katalogisera en människa efter etniskt ursprung eller anspela på dennas afrikanska rötter. Chiles befolkning utgörs av en av en klick vita, en stor mängd mestiser samt en liten klick ursprungsbefolkning. Ursprungsbefolkningen diskrimineras fortfarande och tillhör generellt sett de fattigaste. Att vara indian, eller negra(mörkhyad) innebär följaktligen att man är både fattigt och outbildad, knappast något åtråvärt i det chilenska klassamhället.
Jag har skrivit om det tidigare, men det bör sägas på nytt; rasismen i Sydamerika är betydligt mer komplex och svårdefinierad än i Sverige. Ofta har den mer med socialstatus att göra än med hudfärg.
Därför har jag som är mulatt aldrig upplevt mig bli rasistiskt behandlad i Chile. Som utlänning bedöms man förstås inte efter samma regelverk som den inhemska befolkningen. Och samtidigt som jag hör människor beklaga sig över hur hemskt det känns att vara klassens negro eller negra och hur söt min son är med sitt blonda hår och sina blåa ögon, har jag själv vid ett flertal tillfällen komplimenterats för min vackra hudfärg. Paradoxalt? Ja, verkligen. Vad man säger bakom min rygg (om man nu säger något överhuvudtaget) vet jag förstås inte. Men faktum kvarstår, som utlänning ses man som exotisk i Chile och behöver därför inte nödvändigtvis drabbas av den rasism som genomsyrar samhället.
Jag har dessutom ett par kubanska svarta vänner (i olika kulörer) som kan intyga att det är på det här viset. Istället för att drabbas av den oskrivna regeln "vitt är fint-svart är fult" som gäller för indianer och mestiser i Chile, så exotifieras den som kommer utifrån.
Nåväl, inte alla. Och definitivt inte de peruaner och bolivianer som under senare år emigrerat från sina hemländer i jakt på en på en bättre framtid i Chile. Peruaner och bolivianer talar många chilenare öppet illa om och ofta förvånas jag över hur mycket rasistisk dynga man ohämmat förmår ösa ur sig.
Bolivianer och framförallt peruaner är överrepresenterade i invandrinsstatistiken. De flesta är av indianskt ursprung och söker sig till Chile där de arbetar som hembiträden eller utför andra lågavlönade arbeten. Uppstår det någonstans varsomhelst ett problem rörande vadsomhelst där en peruan är inbladad, står svaret i folkmun för det mesta att finna just i den skyldiges nationalitet.

Chiles förhållande till sin egen ursprungsbefolkning och till invandrare av såväl sydamerikanskt som europeiskt ursprung kan man skriva hur mycket som helst om. Men just nu söker en liten prins min uppmärksamhet och jag låter därför detta bli min sista rad.

Havet

Det är något speciellt med städer som ligger nära havet. Kraxande fiskmåsar vid kajen, strandpromenader i skymningen och doften av hav, saltvatten och tång.
Trots att jag älskade Madrid saknade jag ofta närheten till havet. Det var alltid något som fattades mig. Inte ens världens största pool är något mer än ett ytterst påvert substitut för sand mellan tårna, snäcksamlande vid strandkanten och sommarljummet havsvatten.
Santiago ligger en bit ifrån havet. Som tur är har emellertid Chile vad som förmodligen är världens längsta kustremsa och stranden ligger aldrig särskilt långt bort. Så trots att jag ibland längtar är vetskapen om att en färd till havet när som helst är möjlig faktiskt fullt tillräcklig.

Bilderna visar hamnen i Valparaíso.

Stämpelipassetresa

Jag befinner mig i Chile på turistvisum och har precis som alla andra turister rätt att stanna i landet i 90 dagar. Mitt turistvisum går snart ut och valet står mellan att betala 100 dollar för att förlänga min vistelse i landet eller ge mig av på en obligatorisk stämpelipassetresa. Med tanke på att avgiften för att förlänga vistelsen är så hög, känns en resa som ett betydligt mer lockande alternativ. Helst av allt skulle jag vilja åka till La Paz eller Rio de Janeiro men bara en flygbiljett dit går på 600 dollar och tyvärr finns det inte utrymme för en sådan resa i budgeten nu. Därför står valet nu mellan Montevideo eller Lima. Den förstnämnda har jag aldrig besökt men jag har fått berättat för mig att Uruguays huvudstad är riktigt charmig, som ett Buenos Aires i miniatyr. Lima har jag varit i tidigare och tyckte mycket om staden så dit skulle jag gärna åka tillbaks.

Yttepyttiga Montevideo eller...

...mångmiljonstaden Lima. Bilder från Wikipedia.