Inca Kola

Inca Kola är namnet på alla peruaners favoritdryck. En kolsyrad, giftgul sockerbomb i flytande form vars smak inte brukar uppskattas av utlänningar som ofta beskriver den som "tuggumilik" men vars populäritet och framgångssaga saknar motstycke i hemlandet.
Givetvis var jag tvungen att prova Inca Kola när jag var i Peru, har man inte provat Inca Kola har man inte varit i Peru. Egentligen dricker jag helst fruktjuicer eller vatten. Då det gäller kolsyrade drycker föredrar jag mineralvatten framför läsk med olika artificiella smaker. Fanta avskyr jag men smaken av Pepsi och Coca-Cola älskar jag. Inget kan väl vara mer syntetiskt än de två sistnämnda men de försöker åtminstone inte efterlikna en naturlig smak såsom Fanta.
Nåväl, tillbaka till Inca Kola som i mitt tycke är alldeles för sötsliskig (och dessutom påminner om en läskedryck som jag inte minns namnet på som fanns på den svenska marknaden då jag var liten). Inca Kola grundades 1910 av en brittisk invandrare vid namn John Lindley och görs (bland annat) av plantan Hierba Luisa som växer i det andinska området. Drycken har alltså inte mer än namnet gemensamt med Coca-Cola.
Märkets framgång ligger i att det av peruaner betraktas som genuint peruanskt. Inca Kola är en given dryck på varje peruanskt middagsbord oavsett vilken samhällsklass man tillhör.
Drycken har ända sedan sitt uppdykande på marknaden vuxit sig allt större, redan på 50-talet sålde man bättre än Coca-Cola och än idag lär Peru vara ett av de två länder i världen (det andra är Skottland) där Coca-Cola inte är ledande på den inhemska marknaden. Genom aggressiv markandsföring och prisdumpning lyckades man konkurrera ut den amerikanska jätten, dessutom serveras Inca Kola istället för Coca-Cola på den populära peruanska snabbmatskedjan Bembos. Inca Kola är också en given dryck (ibland den enda kolsyrade dryck som finns) hos Perus alla ”chifas”, peruanernas namn på de populära kinarestauranger som finns så gott som överallt. Även på McDonald´s i Peru kan man dricka Inca Kola, faktiskt det enda stället i världen där man tillåtit en Coca-Cola konkurrent att serveras på McDonald´s.
Tyvärr kan Inca Kola inte längre sägas vara genuint peruanskt, om jag inte har fel lär Coca-Cola ha köpt in sig i företaget någon gång på 90-talet. Företaget betraktas emellertid fortfarande som ”peruanskt” av peruaner och fortsätter naturligtvis att vara populärare än konkurrenten Coca-Cola.

Jag & mina loppor

Till de mindre angenäma ting jag råkade ut för i Chile räknar jag att ha blivit kalasmåltid åt loppor. Under en period på sju månader lyckades jag med konststycket att ådra mig loppor vid två olika tillfällen.
Första gången tog det ett tag innan jag listade ut vad det var. En morgon vaknade jag med benen täckta av kliande, röda små bett. "Myggor eller någon annan insekt", tänkte jag. Kliade lite på betten och tänkte inte mer på saken.
När jag natten därefter vaknade upp med ännu fler kliande bett insåg jag att det förmodligen inte handlade om myggor utan mer troligt om loppor eller vägglöss. Paniken infann sig direkt. Speciellt som klådan bara tyckes bli värre och värre. Jag kliade och kliade medans kläder slets ur byrålådor, sängkläder byttes och allt som kunde tänkas härbärgera mina ovälkomna snyltgäster kastades ur sovrummet. Helst hade jag nog eldat upp rubbet. Och hade jag haft pengar att köpa en helt ny garderob hade jag med största säkerhet gjort det. Nu fick jag istället tillbringa två hela dagar med att tvätta kläder eftersom min ekonomi inte direkt hade rum för sådana utsvävningar som uppeldning av samtliga klädesplagg samt sängkläder.
Då sängkläderna var bytta räknade jag med att få sussa sött i min säng. Men icke. Istället höll de illvilliga små betten som kliade något djävulusiskt mig vaken hela natten. Jag höll faktiskt på att bli tokig där jag låg och vände och vred på mig i sängen utan att kunna få en blund i ögonen. Och det värsta var inte att betten kliade. Ju mer jag kliade, dessto mer kliade det och dessutom upplevde jag en obehaglig känsla av att det kröp under skinnet på mig. Dagen därpå gick jag till apoteket för att höra mig för om de hade någon salva mot insektsbett. Jag förklarade för apotekaren att min klåda var så fruktansvärd om nätterna att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och allvarligt funderade på att kasta mig ut genom fönstret. Apotekaren log roat och sålde mig en salva som jag upptäckte ändå inte hjälpte särskilt mycket. Men tydligen hade min panikattack under vilken jag slet ut det mesta ur hemmet för att tvätta det verkan. Ett par dagar senare upptäckte jag, som förde nogranna anteckningar över mina bett (och hade räknat till 56 stycken), att jag inte längre vaknade upp med bett som hade förökat sig under natten. Så blev jag av med mina sängkamrater till sist! Vart jag hade plockat upp dem vet jag inte riktigt, jag har mina misstankar om att de härstammade från ett sunkigt hostal i Valparaíso där jag inte ens tillbringade natten utan bara lämnade min väska under en dag.
Andra gången jag drog hem loppor var jag mer säker på vart jag hade raggat upp dem. Inför en utekväll var jag i desperat behov efter ett par nya nylonstrumpor och köpte ett par på en utomhusmarknad. Redan samma kväll kände jag hur det började klia och krypa på mina ben...
Att få loppor i Chile två gånger under en så begränsad tidsperiod som min måste ändå ses som något av en bedrift, för så vanligt är det inte. Visserligen hade man berättat för mig att det inte var en omöjlighet att få loppor med sig hem efter att ha åkt buss t.ex. Men särskilt vanligt är det inte. Om man inte åker till Valparaíso förstås. Kuststaden Valparaíso är nämligen känd för att vara ett loppornas paradis, fullt av gamla träkåkar som djuren trivs förträffligt bra i. Så var inte rädda för att åka till Chile, men akta er för lopporna i Valparaíso! ;)

Rasism i Sydamerika

En argentinsk tulltjänsteman har av Bolivias ambassadör i Argentina anmälts för diskriminering av den bolivianska justitieministern Celima Torrico. Händelsen som ligger till grund för anmälan lär ha utspelats för ett par dagar sedan på Buenos Aires flygplats. Celima Torrico som är quechuaindian och bär sin folkgrupps traditionella och omisskänneliga kläder togs åt sidan ur den kö för diplomater i vilken hon stod och väntade på att betjänas. En argentinska tulltjänstemannen lär högljutt ha yttrat ”Hur kan den där indianen vara diplomat!”, och fick under det att han hävde ur sig fler tillmälen Celima Torrico att lämna kön. Händelsen betraktas som allvarlig och kommer förhoppningsvis leda till sanktioner för tulltjänstemannen i fråga.

Att rasism förekommer är väl knappast någon nyhet. Inte ens i det mångfacetterade Latinamerika, som utöver att vara hem åt kontinentens olika grupper av ursprungsbefolkning även kulturellt har berikats av de folkslag som tillkom efter erövringen, främst ättlingar till spanjorer och de slavar som fördes till världsdelen men även längre fram genom invandring från bland annat Asien, Mellanöstern och andra delar av Europa.
Trots att mer än 500 år har förflutit sedan erövringen står ursprungsbefolkningen men även den svarta befolkningen (som tyvärr ofta hamnar i skymundan i sådana här sammanhang) fortfarande och stampar på det nedersta trappsteget i samhällets pyramid.
Så här ser det åtminstone ut generellt sett. I verkligheten är bilden förstås mycket mer komplex och rasismen är, enligt mina egna erfarenheter och upplevelser, i många fall mycket mer svårgreppbar och märklig än den man som invandrare kan bli utsatt för i Europa. Och förmodligen är den mer klassbunden än färgbunden. Kanske inte särskilt konstigt, för visst kan man särskilja vit, svart och indian från varandra. Men variationen av kulörer däremellan, hur gör man med dem? Svaret är enkelt, hur du behandlas har mer med din sociala ställning att göra än med den exakta nyansen av din hudfärg. Indianer som klär sig traditionellt, behåller sitt språk och tillhörande traditioner blir alldeles säkerligen mer ofta utsatta för diskriminering än någon i samma folkgrupp som klär sig i västerländska kläder och kanske till och med byter efternamn till ett spanskt. Likaså blir en mulatt bosatt i Limas finare kvarter lika väl behandlad som en vit på en krog eller restaurang. I Peru är det lätt att se skillnad på den som har det gott ställt och den som inte äger någonting alls, och utbildning och pengar värderas i realiteten faktiskt högre än hudfärg. Detta trots att samhällets allmänna bild av framgång och rikedom är vit, gärna även blond och ligger så långt från den egna befolkningens utseende som möjligt. I länder som Bolivia som har en stor indiansk befolkning och en liten styrande vit minoritet är skillnaden mellan landets befolkningsgrupper fortfarande så stor att få människor ur ursprungsbefolkningen lyckats klättra uppåt på samhällsstegen varför att vara indian fortfarande av många ses som en synonym till att vara fattig och lågutbildad.


I Chile är situationen den omvända i jämförelse med grannlandet Bolivia, här har man en stor vit/mestis befolkning och en mindre grupp ursprungsbefolkning. För ett par veckor sedan talade landets president Michelle Bachelet inför FN:s råd för mänskliga rättigheter och deklarerade att kampen mot rasism, intolerans och diskriminering i alla dess former prioriteras högt av regeringen.
Michelle Bachelets tal kan förefalla lite märkligt och kanske till och med ironiskt med tanke på att självaste FN har kritiserat Chile för det nära samband som finns mellan etnicitet och fattigdom. Enligt Wikipedia som inte alltid är världens mest tillförlitliga källa men i det här fallet nog kan sägas vara det är ”Ett etniskt sett relativt homogent land, ett mestisland där de vita inslagen dominerar och där ursprungsbefolkningen utgör mellan 35-40% av den fattiga befolkningen, mellan 20 till 25% i mellanskiktet och är så gott som obetydlig eller icke existerande i de högre samhällsklasserna". (Värt att betänka i det här sammanhanget är att ursprungsbefolkningen endast utgör 3% av den totala befolkningen).
Men inte behöver man egentligen läsa en FN rapport för att inse att utbildning och samhällsklass i Chile är så tätt knutet till etnicitet. Det räcker med att sätta sig på en buss från Santiagos marginaliserade delar till de mer välbeställda områdena. Under färdens gång kan man förundras (eller förfasas) över hur mörkhyade, korta chilenare med indianska drag stiger av bussen ju närmare de fina förorterna man kommer. I deras ställe kliver till utseendet europeiska män och kvinnor på bussen och då man når ändhållplatsen i någon av de finare stadsdelarna har chilenarna ofta blivit både blonda och blåögda.

CV för 3-åringar

"Förskola
Personligt curriculum
Undervisning i engelska och räkning"

Ja, att man får ett personligt CV utformat redan vid 3-års ålder låter ju alldeles ypperligt. Det är ju viktigt att skilja agnarna från vetet så tidigt som möjligt. Åtminstone i elitismens Chile där folk börjar drilla sina barn inför högskoleliknande prov redan i förskolan för att de skall ha en chans att komma in på en god privatskola och senare i livet även på universitetet.

La Moneda

Chiles presidentpalats La Moneda en gråmulen dag. Kolla in hunden i högra hörnet.

La Moneda. Ja, så kallas kort och gott det chilenska presidentpalatset "Palacio de la moneda" (Myntpalatset) i folkmun. La Moneda är förstås beläget i Chiles huvudstad Santiago och ligger mitt i centrum. Planerna på att bygga palatset upkom under kolonialtiden då La Moneda var tänkt att härbärgera landets myntverk. Den spanska kronan insåg emellertid snart att de lokala myndigheterna saknade de ekonomiska resurser som krävdes för att förverkliga projektet och sökte därför privata finansiärer. På detta vis uppstod la Moneda som byggdes 1786-1812, bekostat av en man vid namn Francisco García de Huidobro och utformat av en italiensk arkitekt.
Åren efter att landet blivit självständigt samlade man under monedas tak de första mynten med republiken Chiles sigill. År 1845 under president Manuel Bulnes Prietos regering blev byggnaden även presidentresidens och regeringssäte.
Under militärkuppen 1973 bombades la Moneda så hårt att byggnaden delvis förstördes. Vid restaureringen som skedde därefter lär palatset ha förlorat en del av sina kännetecken och ursprungliga karaktär, bland annat stängdes en av ingångarna till byggnaden och det rum där president Allende sägs ha tagit livet av sig/blivit mördad (beroende på vem man talar med) finns inte längre kvar.
Då militärdiktaturen tog slut och den genom ett demokratiskt val tillsatte presidenten Ricardo Lagos kom till makten målades byggnaden om i sin ursprungliga färg och en av de tidigare stängda ingångarna öppnades på nytt. Under Lagos regering öppnades palatset även för allmänheten och numera erbjuds guidade turer i valda delar av Moneda palatset.

Idag...

...hittade jag en intressant artikel om Venezuelas president Hugo Chavéz och dennes storhetsvansinne i Göteborgs-Posten.
Häromveckan läste jag i GP om Chiquita som anklagas för terrorism i Colombia och lär ha betalt paramilitärer för att utföra mord, även detta en mycket läsvärd artikel.

Sjunkande fertilitet i Chile

Jag läste en intressant artikel om sjunkande fertilitet i Chile där köerna till infertilitetsklinikerna liksom i Sverige blir allt längre.
Den smala lilla landremsan i södra Sydamerika befinner sig på ett övergångsställe där det långsamt tar ett steg i taget för att bakom sig lämna underutveckling och sålla sig till skaran av industrialiserade länder. För dem som har råd och möjlighet är utbildning idag en viktigare prioritering än giftermål och barn.
Liksom i Sverige satsar man på att slutföra sin universitetsutbildning innan man funderar på att gifta sig, därefter är det att göra karriär som lockar, kanske gifter man sig så småningom men kommer på att man vill åka jorden runt innan man skaffar barn. Och sedan, när man väl känner sig redo visar det sig i många fall vara försent.
På åttiotalet var att gifta sig i Chile något som man enligt statistiken gjorde i tjugoårsåldern, 20 år senare är de flesta runt 30 eller mer när de skrider till altaret.
Utöver åldern är den höga tobakkonsumtionen i landet en bidragande orsak till fertilitetsproblem. Föga förvånande med tanke på att chilenarna röker som borstbindare utan att (tycks det) ägna en tanke åt cigaretternas förödande konsekvenser för hälsan. Ytterligare en hälsoaspekt som bidrar till att chilenarna har svårt att få barn är övervikt som är betydligt vanligare än i Sverige.
Chilenskorna föder dessutom allt färre barn. Under sextiotalet låg genomsnittet på 4,34 barn per kvinna för att därefter stadigt falla och under åttiotalet bli till 3,42 barn per kvinna. I dag föder varje chilensk kvinna i snitt 2 barn vilket medför att Chile precis som många andra industrialiserade länder om ett par år kommer ha en negativ befolkningspyramid med en stor grupp äldre människor som skall tas om hand av den yngre generationen som blir allt färre till antalet.
Den som är intresserad av statistik och befolkningspyramider rekommenderar jag att titta in här, själv tycker sånt här är superintressant. Kanske för att jag sysslade med det under min studietid men även om man inte har utvecklat något specialintresse för befolkningspyramider kan det vara kul med statistik ibland.

Chilenarna gör alltså precis som de flesta västerlänningar, väntar med att skaffa barn tills de är färdigutbildade och anser sig ha råd att försörja ett barn. Att barnen i varje familj blir allt färre till antalet beror också på att man vill vara säker på att kunna ge sina barn en god utbildning, och med många barn i familjen kan detta vara en omöjlighet då bra skolor och universitet är dyra och skolavgifterna för det mesta helt och hållet bekostas av föräldrarna själva. Trots att en tydlig tendens där folk väntar med att skaffa barn tills de nått trettioårsåldern uppvisas i statistiken så är medelåldern på förstföderskor fortfarande inte högre än 23 år. Denna jämförelsevis låga siffra kan säkerligen ha ett sammanband med de många tonårsgraviditeter som uppkommer i ett land där informationen kring och tillgången på preventivmedel fortfarande är mycket dålig och abort under alla omständigheter är förbjudet.

Ordböcker

Jag älskar uppslagsböcker, lexikon, ordböcker och har en hel drös hemma. Favoriten är förstås Nationalencyklopedin, denna outsinliga kunskapskänsla som alltid står redo att besvara frågor eller skingra tvivel med den kompetens som ryms inom böckers pärmar.
Ordböcker är nästan lika kul som nationalencyklopedin, min största kärlek här är nog Norstedts stora engelska ordbok med 270.00 uppslagsord och fraser. Då det gäller spansk-svenska och svensk-spanska ordböcker finns det egentligen ingen som är riktigt bra. Förhoppningsvis förändras detta med årens gång eftersom spanska är ett stort språk och intresset för ämnet i skolan har ökat under senare år. Ännu så länge får man hålla till godo med medelbra ordböcker vid spanska studier. Är man riktigt språkintresserad är detta förstås inte nog. Det bästa man kan göra i sådana fall är att skaffa sig en engelsk-spansk/spansk-engelsk ordbok eller gå rakt på de utomordentliga spansk-spanska ordböcker som finns. Spanska Akademins ordbok är förstås en klassiker. Tyvärr hör den till det dyraste i lexikonväg varför jag ännu inte införskaffat någon. I och för sig kan man komma åt akademins spanska ordbok via internet, men för mig som föredrar böcker att ha i hyllan framför internet är detta inte tillräckligt. Min personliga favorit är istället Clave som utges av sm ediciones och även det finns på internet . Clave är en komplett ordbok som inte lämnar något i övrigt att önska. Här ryms såväl spansk som latinamerikansk spanska, ordförrådet är dagsaktuellt och uppdaterat men har även rum för äldre ord och uttryck. Dessutom finns den både med mjuka och hårda pärmar och är bra mycket billigare än Spanska Akademins ordbok
En annan favorit bland mina spanska ordböcker är ett till storleken mycket litet synonymlexikon utgivet av förlaget Espasa, diccionario de sinónimos y antónimos. Trots att det är så litet innehåller det en himla massa ord och är roligt att bara sitta att bläddra i. Och som en extra bonus finns även antonymer till de ord man slår upp.

Fler semesterdagar åt folket!

Skall man bo i Latinamerika skall man definitivt bo i Colombia. Colombia är nämligen det land som enligt en studie utförd av Mercer Human Resource Consulting har flest oficiella helgdagar i regionen, hela 18 stycken. På andra plats hamnar Chile med 15 röda dagar och på tredje plats Argentina med 11.
Mexiko däremot utmärker sig genom att ha minst antal helgdagar i hela världen, endast 8 dagar om året kan mexikanerna ligga hemma på soffan istället för att slita för brödfödan.
De enda två länder i Latinamerika där pappan vid ett barns födelse har rätt att stanna hemma från arbetet är Chile och Colombia. I Chile handlar det, om jag inte misminner mig om en endaste ynka dag. I Colombia är man mer generös då pappaledigheten här kan sträcka sig till en vecka.
När det gäller semesterdagar i regionen verkar 28 dagar vara det vanligaste, så många dagars semester har man rätt till både i Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Mexiko och Venezuela. Inte så mycket att hänga i julgranen om man jämför med Finlands förmånliga 44 dagar förstås.
Jag tror jag flyttar till Finland. Undrar förresten hur många helgdagar vi har i Sverige...

Hem, ljuva hem

Utsikt från stadsdelen Masthugget över hamnen en vinterdag.

Det är något speciellt med Göteborg, kanske har man alltid en speciell relation till den plats där man är uppvuxen. Något som liknar en syskonrelation, ett slags hatkärlek till en plats man håller av och samtidigt inte riktigt kommer överens med. För så är det mellan mig och Göteborg, emellanåt trivs vi mycket bra ihop för vi känner ju varandra så väl men så vid andra tillfällen smågnabbas vi och kommer inte riktigt överens.
Göteborg är min hemstad och den plats som trots att jag har varit ganska duktig på att fara och flänga under de senaste sex åren även känns som hemma. När jag har återvänt hem efter mina år i Spanien har det först känts lite ovant att beträda de gator och platser som jag sedan tidigare känner så väl, speciellt om ett hus har rivits här eller där, en godisbutik blivit en teaffär och en rabatt anlagts där det tidigare inte fanns någonting. Jag lägger märke till alla detaljer och betraktar med misstänksamhet förändringar som skett utan min vetskap när jag varit borta, som om de borde underättat mig innan godisbutiken på min mammas gata blev en teaffär. För i min hemstad finns inte rum för förändring, där måste livet fortgå som det alltid gjort, så att jag kan fortsätta att känna igen mig och känna att jag har kommit hem efter varje utlandsvistelse.

Sjömanshustrun blickar ut mot havet och väntar på sin älskade

Ja, det är något speciellt med Göteborg. En storstad i en liten och behändig förpackning, där spårvagnar rullar fram längs stadens gator och cyklisterna är lika många som bilisterna. Småstadslugnet, mysiga och undangömda bakgator med trivsamma caféer och spännande små butiker är vad jag uppskattar med Göteborg, liksom närheten till havet. Utbudet av affärer och restauranger är gott trots stadens litenhet och någon riktig storstadsstress finner man inte här. Allra bäst tycker jag om Haga vars kullerstensbelagda gator och gränder hjälper till att bibehålla stadsdelens unika karaktär som inte tycks ha förändrat särskilt mycket sedan 1900-talets början. Andra favoriter är förstås Slottskogen, stans grönområde där man även kan titta på sälar, hästar och om man är under 12 år passa på att hänga med getter och får i en för ändamålet avsedd hage. Men Göteborgs sevärdheter förtjänar förstås ett alldeles eget inlägg som jag kanske förmår skriva ihop en annan dag.

Götaplatsen med statyn av den grekiska havsguden Poseidon.

Göteborgs hamn är vacker om natten med sina upplysta skepp som speglar sig i havet.

Karikatyr med rättsliga följder

En spansk domare har beodrat att det senaste numret av tidningen El jueves skall dras in då en karikatyr på omslaget av Spaniens kronsprins Felipe och dennes hustru Letizia kränker kungafamiljen. På bilden ses kronprins Felipe säga "Inser du att om du blir gravid, så är det det närmaste jag någonsin kommit ett jobb i hela mitt liv". Texten i pratbubblan anspelar på den utlovade summan om 2500 Euros som den spanska regeringen för att stimulera barnafödandet i landet skänker alla barn som föds i landet.
Åklagare Miguel Ángel Carballo har även ansökt om tillstånd för att stänga ned tidningens webbsida. Möjligt är att tidningens ansvarige utgivare eller tecknaren nu kommer åtalas för förtal.
Själv tycker jag väl att karikatyren i sig är en aning smaklös, men den är väl knappast skäl nog för att vidtaga rättsliga åtgärder? Dessutom tycker jag att bildtexten var både träffande och underhållande. Varför skall man i en demokrati inte kunna kritisera kungafamiljen?

Mitt förhållande till svenska och spanska dialekter

Therese skriver om språk och undrar vad vi läsare tycker (eller bör man kanske säga känner?) inför olika språk. Själv skulle jag gärna vilja lära mig portugisiska eftersom det är så vackert och arabiska som är så olikt svenskan och dessutom har ett osedvanligt tjusigt skriftspråk.
Språk i all ära, jag skulle nog ändå vilja påstå att jag har en mer utpräglad relation till dialekterna som hör till en del av de språk jag talar. När det gäller svenskan tycker jag t.ex. att skånska låter charmigt. Riktig stockholmska däremot låter bara drygt i mina öron, ej så utpräglad stockholmska kan jag emellertid klara av att lyssna till utan att få utslag.
Dalmål klingar vackert i mina öron. Kanske är det för att min bästa kompis under min barndomstid hade en rundlagd och alltid lika gladlynt mormor som kom från Dalarna och som jag har goda minnen av.
Göteborska är det som talas där jag kommer ifrån. Jag vet inte om jag tycker det är så värst vackert men inte är det heller direkt fult, förutom då jag hör riktigt utpräglad göteborska på TV, då tycker jag att det låter ohyggligt fult. Fast inte på långa vägar så fult som den dialekt som talas i och kring Karlstad, denna avart av svenskan kammar lätt hem priset för Sveriges fulaste dialekt. Karlstaddialekten låter bonnig i mina öron och är tveklöst svenskans fulaste variant.
Då det gäller spanska har jag förstås fördomar och idéer även gällande detta språks dialekter. Madridspanskan t.ex. är nog inte särskilt vacker egentligen, det är en rätt hård variant av spanskan med en hel del halsljud som är lätta att ogilla. Trots detta gillar jag Madridspanskan eftersom jag har bott i staden, älskar den och dess dialekt påminner om alla goda minnen jag förknippar med just Madrid.
Spanska med katalansk accent är jag nästan lite allergisk mot efter att ha bott i Barcelona. Trots att jag tycker katalanska låter trevligt talar en del katalaner spanska med så stark accent att det nästan låter som katalanska och bara blir fult i mina öron. Fult blir det eftersom en del katalaner talar rätt dålig spanska då man kan leva ett helt liv i Katalonien utan att egentligen behöva använda sig av spanskan bortsett från på spansklektionerna i skolan. När de väl talar spanska gör de det rätt dåligt med grammatiska felaktigheter och stark katalansk accent.
Den argentinska spanskan tycker jag egentligen ingenting om trots att folk ofta brukar tycka en hel del om denna dialekt som även är snarlik i grannlandet Uruguay. Argentinskan är varken särskilt ful eller exceptionellt vacker, bara en variant av spanskan där man tydligt hör vart talaren kommer ifrån.
Bolivianskan och vissa former av ecuatorianska är inte mina favoritvarianter av spanskan, skall jag vara ärlig tycker jag nog även här att det låter lite bonnigt. Den spanska som talas i Cusco, Peru har förmodligen mer dialektmässigt gemensamt med bolivianskan än med spanskan i Lima varför inte heller denna variant är någon storfavorit hos mig.
Chilenskan tycker jag inte är så jättevacker, många stavelser sväljs eller utalas slarvigt, numer påminner mig chilenskan förstås om Chile men fortfarande har jag en rätt neutral inställning till dialekten.
Colombiansk spanska tycker jag (kanske inte helt objektivt) är vacker, tillsammans med mexikanskan sägs den även vara en av de "renare" varianterna av spanskan med tydligt uttal och en grammatik som inte alltför mycket frångår standarden.
Mexikanska tycker jag låter lite charmigt, ibland gör den mig full i skratt då den påminner mig om komiska mexikanska tv-serier.
Karibisk spanska á la Kuba eller (ibland) Venezuela får mig att tänka på salsa, sol, fest och så Karibien så klart.

Vad är det här?

Uppdatering; De små dockorna på bilden kommer från Peru och köptes av mig eftersom jag tyckte de var så söta. Senare talade peruaner om för mig att dockorna används som nåldyna.

Vad ska jag skriva om?

Visst är det lite märkligt att bloggiderna ibland tryter rejält och känns alltför få till antalet när huvudet i perioder svämmar över av trivialiteter att skriva om? Just nu är jag inne i en period då det känns som att jag inte har så mycket att säga. Men kanske borde jag bara vara glad och tacksam, för ett tag sedan skulle jag nästan behövt läggas in för att bota mitt bloggberoende. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli så fast i bloggandet, men visst är det kul?! Både att skriva och läsa andras bloggar tycker åtminstone jag är ett bra mycket trevligare tidsfördriv än att titta på dumburken.

Min peruanske vän

Finns det något bättre sätt att lära känna ett land på än tillsammans med en vän? Extra förmånligt är det förstås om vännen ifråga är bofast i det land man besöker och på så sätt kan erbjuda en unik insyn i landets kultur, matvanor och annat som jag som främling är nyfiken på.
När jag begav mig av till Peru hade jag förmånen att tillbringa ungefär en och en halv vecka hemma hos min vän Steve i Lima. Redan innan vi kommit hem till Steve visste jag att jag skulle trivas. Mitt plan som skulle anlända klockan tre på morgonen var 2 timmar försenat och jag oroade mig för Steve som hade behövt vänta så länge och dessutom skulle arbeta följande dag. Det första jag såg då jag tog det klivet från rullband och väskor mot det riktiga Lima var emellertid Steve som tappert stod och väntade på första parkett. Med sig hade han en av sina bästa vänner som bistod i arbetet att välkomna mig till Lima och oupphörligen prata om allt kul vi skulle hitta på ihop under min tid i Peru.
Väl hemma hos Steve i ett hus som låg försänkt i mörker fick jag ett eget rum med Tv, dvd, cd-spelare och eget badrum. På nattduksbordet vid min säng låg två guider över Lima, två små karameller prydligt upplagda och vid sidan om dessa ett kuvert med mitt namn på. I kuvertet fanns ett kort med texten ”Nadia, jag hoppas att du kommer ha det bra under din semester i Peru. Känn dig som hemma. Njut och ha så kul som möjligt! Jag hoppas att du kommer bära med dig ett fint minne av Peru”. Med en sådan inledning på Limasemestern kan det så klart inte bli annat än bra. Fast att säga att jag hade det bra är en underdrift. Det var en underbar tid jag tillbringade hemma hos Steve och hans familj och aldrig tror jag att jag har varit med om att någon på ett sådant osjälviskt sätt och utan baktankar har varit så mån om att jag som gäst skall trivas. Trots att Steve jobbade tog han sig ofta tid att köra mig runt till olika platser i Lima. På kvällarna träffade vi Steves vänner för att gå på restaurang eller bara umgås. Även Steves mamma var ytterst mån om att jag skulle ha det bra, frågade mig vad jag tyckte om att äta och tillagade just den maten.
Vad som var extra intressant med att bo hemma hos Steve var att jag fick en inblick i familjens livsstil. Min peruanske vän med familj kan knappast sägas vara en typisk peruansk familj. Familjen består utöver min 29-årige vän av dennes mamma, pappa och två yngre bröder som studerar juridik i Paris.
I ett land där ca 50% av befolkningen lever i fattigdom och där mångas största huvudbry är att finna mat för dagen, äger Steves familj fem bilar och åker gärna på långa semesterresor till Europa eller USA. Modern som är i 50-års åldern är hemmafru och inleder helst dagen med att få massage av sin privata massör som anländer vid 11-tiden på förmiddagen. Sina dagar fyller hon med shopping, umgänge med likasinnade väninnor och besök hos frisören. Kör bil gör hon inte särskilt ofta, istället föredrar hon att åka taxi om hon skall någonstans. Att laga mat och städa i det enorma huset familjen bor i behöver hon inte tänka på då två nanas (hembiträden) finns i hushållet. Den ena av dem, en söt, blyg och mycket ung liten indianska vid namn Alicia bor hos familjen i ett litet rum på tredje våningen där tvättstugan är belägen. Om söndagarna är båda hembiträden lediga, då går familjen efter den obligatoriska söndagsmässan och äter lyxlunch på en av Limas finare restauranger. Middagen äts förstås också ute för aldrig skulle man komma på en sådan galen tanke som att ställa sig och laga mat själv om man blir hungrig. Om vardagsmorgnarna är det bara att slå sig ner vid matsalsbordet och knappt har man hunnit sätta sig innan Alicia träder in med en bricka färskpressad juice, kaffe, bröd och annat man kan tänkas vilja äta till frukost. Min väns far som är egen företagare tillbringar frukosten med att prata i mobiltelefon, skriva på viktiga papper och ta en slurk kaffe mellan varven. Vid halvtiotiden på morgonen lämnar han hemmet och är inte tillbaka förrän klockan nio på kvällen. Även Steve jobbar förstås i sin pappas företag, har långa arbetsdagar men njuter också av förmånen att kunna resa över hela Latinamerika i sitt arbete.
Familjen bor granne med den amerikanska ambassaden i ett av Limas bättre områden, Santiago de Surco. Kliver man utanför dörren till Steves hem kan man runt hörnet spatsera runt i moderna och trevliga gallerior. Starbucks ligger ett 10-tal meter från ytterdörren inklämt mellan gym och fashionabla små butiker. För en stund kan man faktiskt glömma bort att man befinner sig i Lima för den del av Santiago de Surco där min vän bor har förmodligen mer gemensamt med Beverly Hills än med övriga Lima.
I kyrkan man besöker om söndagarna är det förvånansvärt vitt, av det multietniska Peru syns inte mycket bortsett från en och annan mulatt, ibland skymtas ett mestisdrag i någons ansikte. Vad det däremot finns gott om i kyrkan är uppklädda och tjusiga damer och herrar. Här skall det synas att man har det gott ställt och det är här man finner det välmående Peru. För Peru är inte bara soptippar, fattigdom, misär och elände. En liten skara människor har det oförskämt bra och att få ta del av deras vardag var sannerligen en intressant upplevelse.

På tal om chili

Chilipeppar är en relativt enkel planta att odla hemma. Bäst trivs den i kruka inomhus, på balkongen eller terrassen. Chiliplantan är mycket förtjust i sol men ogillar vind. Plantans frukter är riktigt nyttiga då de är rika på C-vitamin och även inehåller B-vitamin samt järn.
Den äldsta chilisorten tros vara chiltepin som växer vilt i Mexiko, som kuriosa kan nämnas att en av de grönsaker som odlats fram av chiltepin är paprika så med andra ord kan vår vanliga paprika sägas vara en slags chilisort.
Med tanke på chiliplantans alla goda egenskaper och hur lättskött den är så borde vi alla sätta igång att odla! Kanske får ni lika fina chilifrukter som mina på bilden här ovan. Den gröna är färsk och nyskördad medan den röda är torkad, även torkad går den förstås bra att använd i matlagning men den är godast färsk. En fördel med att odla själv är att man kan välja när chilifrukterna plockas, den gröna på bilden är inte riktigt mogen ännu och är därför mycket mildare i smaken medan den röda är riktigt het i smaken.

Hipp, hipp hurra!

...för den argentinske serietecknaren Quino som idag fyller 75 år. Quino är mest känd som den lilla tecknade flickan Mafaldas pappa. Trots att serien Mafalda enbart tecknades under ett fåtal år från mitten av sextiotalet till mitten av sjuttiotalet är den än idag oerhört populär framförallt i Latinamerika och Spanien. Men även i andra länder har läsare världen över charmats av den nyfikna och påhittiga Mafalda som på ett underfundigt sätt ifrågasätter livets självklarheter.
Jag är egentligen ingen serieälskare men visst är Mafalda rätt söt?



Mer Mafalda

Chilipeppar eller aji

Inspirerad, det blev jag när jag läste Thereses inlägg om chili. Eftersom även jag är en stor chiliälskare blev jag genast sugen på att slänga ihop ett eget inlägg i ämnet och här kommer det.
Kärt barn har ju många namn sägs det, och det stämmer bra in på chilin som i Sverige också kallas för chilipeppar, jalapeño eller spansk peppar. I en del spansktalande länder kallas chili för chile. I Chile har man förstås hittat på ett annat namn åt denna krydda som är mer känd under namnet ají. Ají är populärt och används till mycket, bland annat till den för det chilenska matbordet obligatoriska pebren. Pebre är ett populärt tillbehör vid grillning och används också som pålägg till det bröd som äts vid varje måltid. För att göra pebre behövs följande ingredienser;

1 knippe salladslök
1 knippe färsk koriander
2 ajís (eller chilifrukter som det heter på svenska)
1 msk vitvinsvinäger
2 msk olivolja
1/2 tsk peppar
1 tomat
salt efter behag
vatten

Hacka koriandern, hela salladslöken (även de gröna delarna), tomaten och chilifrukterna. Tillsätt olivolja, vinäger, salt och peppar. Blanda ut med vatten eftersom pebre inte skall vara en massa utan lagom lös i konsistensen. Servera och bjud till bords!


Det finns visserligen många olika varianter på pebere men detta recept är det vanligaste. Går man på restaurang står alltid en skål med pebre framme på bordet och är lika oumbärlig som sojan vid det kinesiska matbordet.

Fotospecial

Jag gillar den chilenska dagstidningen El Mercurios fotoserier på nätet. Letar man under dagens arkiv hittar man bland annat fina bilder i svartvitt på Pablo Neruda. Under gårdagens arkiv hittar man fina vardagsbilder från ett kylslaget Santiago där årets lägsta temperatur på -4,4 grader upmättes i veckan.

Rättvisan segrar aldrig

Så var det klart. Perus f.d. president Alberto Fujimori som har suttit i husarrest i Santiago de Chile i flera år i väntan på att bli utlämnad till Peru där åtal för bland annat korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna väntar kommer inte att utlämnas.
En verklig besvikelse men föga förvånande med tanke på att Latinamerikas storskurkar ofta har en sällsynt förmåga att lyckas krångla sig ur svårigheter och undfly rättvisan.

Blandade bilder från Chile

Tankar om familj och samhälle

Häromdagen tittade jag på reprisen av Världens modernaste land, ett underhållande och småtrevligt program om svenskar och svenskhet. I måndags tog sådana ting som inställning och synen på familjen upp, en punkt på vilken Sverige skiljer sig mycket åt i jämförelse med andra delar av världen.
Givetvis finns det nackdelar och fördelar med allt, men själv tycker jag att dagens svenska syn på familjen och dess betydelse är rätt tråkig. Till familjen räknas endast de närmast anhöriga; mamma, pappa, barn. Övriga släktingar är ett nödvändigt ont som man bara umgås med när det är obligatoriskt vid högtider såsom jul. Therese har skrivit mycket om att man i Sverige inte umgås särskilt mycket över generationsgränser och jag kan inte annat än instämma i detta. Barn lever i en egen liten värld full med aktiviteter endast avsedda för dem, de vuxna har fullt upp med sitt och äldre människor placerar man helst på något hem. Grovt förenklat.
I Chile är ofta äldre släktingar en minst lika viktig del av familjen (för att inte säga den viktigaste) och får minst lika mycket uppmärksamhet som släktens minsta barn. Den ensamhet som många äldre upplever härhemma tror jag är ytterst sällsynt i kulturer som den chilenska där en äldre släkting ofta tas om hand om av sina barn och är lika delaktig i familjelivet som alla andra. Att familjen är så mycket viktigare i Chile än i Sverige beror nog också mycket på att det sociala skyddsnät som finns här inte alls existerar. I praktiken innebär detta att man, om man skulle råka i svårigheter eller av någon annan anledning behöva hjälp får förlita sig på sina närmaste. Och i en stor familj finns det förstås alltid någon som kan hjälpa.
I Sverige betalar vi förstås en väldans massa pengar i skatt som bland annat går åt till att bekostar det sociala skyddsnätet. Och det är som om vi genom att betala skatt frånsäger oss ansvaret för den som är gammal eller sjuk. Om någon i den närmaste familjen behöver hjälp är det samhället och inte jag som förväntas ställa upp och hjälpa.
Att många svenska föräldrar då barnen fyllt 18 låter barnen betala för sig om de bor kvar hemma ses som mycket konstigt för att inte säga obegripligt i Sydamerika. Jag känner en hel del sydamerikaner som bor eller har bott kvar hemma tills de gifter sig och är långt över tjugo. Ibland har de till och med hunnit med att utbilda sig och har ett bra jobb, trots detta tror jag inte det finns många latinamerikanska föräldrar som skulle komma på tanken att ta betalt av sina barn. Nackdelen är förstås att många (i synnerhet söner) aldrig växer upp och lär sig ta ansvar. Å andra sidan slipper man att som svenska ungdomar flytta hemifrån vid arton, plugga och sedan stå med hundratusentals kronor i studieskulder när man är färdigutbildad.
Sverige är förmodligen ett av världens bästa och tryggaste länder att växa upp och leva i, men efter ett par år utomlands kan det svenska samhället ändå te sig märkligt ur en många synvinklar. Själv skulle jag önska att jag i mitt privatliv och min familj kunde kombinera det latinamerikanska med det svenska och förena det bästa av två världar. Något som säkerligen inte är omöjligt men som kanske ändå är mycket svårare än vad det låter.

Kristusstatyn, Chichen Itza och Machu Picchu...

Igår avslöjades vid en cermoni i Lissabon vilka byggnader och monument som efter en telfefon- och internetomröstning har usetts till världens 7 nya underverk. Alla latinamerikanska kanditater som fanns med på den urspungliga listan, bortsett från statyerna på Påskön lyckades kamma hem tillräckligt många poäng (för att se hela listan, klicka här).
Kanske är det inte så märkligt att Brasiliens kristusstaty och Perus Machu Picchu fanns med bland vinnarna. I bägge dessa länder har man tagit tävlingen på största allvar och till och med landets presidenter har engagerat sig för att uppmana människor att rösta. Brasiliens president Luiz Inacio Lula da Silva lät genom ett pressmeddelande hälsa att "Kristusstatyn alltid har varit Rio de Janeiros och Brasiliens underverk. Från och med nu är den även ett av världens sju underverk"
Även Perus president Alan García sällade sig till gruppen av firande landsmän och deklarerade nöjt att utnämningen är ett erkännande av landets storslagna historia.
I Mexico vid Chichén Itzá lär över 7000 personer ha deltagit i glädjeyran som bröt ut så snart resultatet av omröstningen tillkännagavs.
Själv måste jag medge att jag har lite svårt att se Rios enorma Jesusstaty som ett underverk, den känns faktiskt lite malplacerad i gruppen av historiska byggnader och verk. Men så har ju Brasilien också nästan 200 miljoner invånare som kunde hjälpa till, ringa och rösta hur många gånger som helst...

Lasagne med fetaost och oliver

I går blev det lasange till middag. Min favoritlasagne som både är otroligt god och lätt att göra. Eftersom jag själv gillar den starkt tänkte jag dela med mig av receptet. Till min favoritlasagne behövs följande ingredienser;

12 lasagneplattor
1 skiva fårost (helst men fetaost går förstås också bra)
5-6 tomater
1 liten burk svarta oliver
2 msk färska, hackade basilikablad
2 vitlöksklyftor
1/2tsk salt
1krm svartpeppar

Sås
7dl mjölk
3msk mjöl
2dl riven ost
salt

Såsen brukar jag slänga ihop först, den görs förstås på samma vis som då man gör "vanlig" lasagne. Rör i hop mjölk och mjöl och låt det koka upp. Koka 2-3 min, ta därefter av kastrullen från plattan och rör ner den rivna osten tills den smälter.
Hacka tomaterna och gröp gärna ur kärnhuset, annars blir lasagnen lätt vattnig i konsistensen. Skiva oliver och skär osten i tärningar. Hacka basilikablad, vitlök och blanda alltsammans i en bunke. Peppra och salta.
Därefter är det bara att köra på som vanligt, varva lasgneplattor med ostsås och fyllning. Låt lasagnen stå i ugnen i 225 grader i ungefär en halvtimmma.

Under ytan

Under inlägget 26,7% fick jag en kommentar av anonym som ifrågasatte rimligheten i de höga siffrorna rörande andelen fattiga i Chile. Även jag medger att siffrorna är mycket höga, men som bekant finns det naturligtvis fler än ett sätt att definiera fattigdom på. Anonym avslutade med att skriva;
"Vi ska inte ta ifrån att Chile utvecklas snabbare än något annat land i världen och inom 10 år är Chile det enda I-landet i Sydamerika. Låt oss fokusera på resten av Latinamerika istället där korruptionen och diktaturer breder ut sig och bara gör länderna mer och mer isolerade".
Jag uppskattar kommentarer som inte nödvändigtvis överensstämmer med mina egna åsikter om saker och tings tillstånd, och det här var en sådan kommentar. Jag håller inte med anonym i det han/hon skriver och skall försöka förklara varför utan att bli alltför långrandig.
Visst inser även jag att Chile för att vara ett land i Sydamerika skiljer sig från sina grannar på så sätt att det trots allt finns ganska många som har det ganska bra. Men att ganska många har det ganska bra innebär inte att det chilenska samhället är något drömsamhälle. Fortfarande behöver mycket rättas till. För medelklassen och mer välbemedlade är Chile ett I-land, för de fattiga innebär att leva i Chile att leva i ett U-land. Sjukvård av godtagbar standard, utbildning och drägliga bostäder är bara några av de ting som Chiles fattiga saknar tillgång till. Mer om det har jag skrivit här.

Jag har inte tagit någon masterexamen i ekonomi, men en del saker behöver man inte vara något snille för att begripa. Det räcker med att använda sitt sunda förnuft. Chile har under många år haft en hög ekonomisk tillväxt som under 2006 dämpades något men som på nytt förväntas växa en aning under detta år. Vad som kommer att bli ett problem (ett problem som Chile förövrigt delar med många U-länder) är att exporten som är drivkraften i Chiles ekonomiska motor, baseras på en enda råvara. I Chiles fall handlar det om koppar som år 2006 stod för ca 57% av de totala exportvärdet. Att satsa alla sina kort på en enda vara är förstås aldrig bra. Och att ekonomin har gått på högvarv de senaste åren kan man tacka de höga kopparpriset på världsmarknaden för. Vad händer när priset på koppar sjunker? För en fortsatt god tillväxt lär Chile behöva förädla sin råvara, något som i sin tur kräver kvalificerad och välutbildad arbetskraft. Tyvärr lämnar utbildningssystemet som fortfarande utestänger en alltför stor del av befolkningen mycket i övrigt att önska.
Ett annat problem som Chile står inför är bristen på energi. Till skillnad från grannländer som Bolivia och Argentina som är förhållandevis rika då det gäller energikällor är Chile beroende av import av olja, naturgas och kol. Nu i vinter rådde stor oro över att Argentina skulle sluta leverera gas och Chile stå inför en energikris mitt i smällkalla vintern.

Att som anonym säger "fokusera på resten av Latinamerika" som i många fall brottas med större sociala och ekonomiska problem än Chile låter i och för sig som en god idé i mina öron. Men varför ställa det ena mot det andra? Varför inte erkänna att stora sociala (och i sinom tid kanske även ekonomiska) problem existerar även i den nyliberala drömmen Chile? Jag skall erkänna att om det är något jag är trött på så är det detta eviga ältande om vilka underverk till framsteg man lyckats åstadkomma och hur fantastiskt och föredömligt Chile är. Till dem som svalt Chiles framgångshistoria med hull och hår utan att ifrågasätta den det minsta vill jag bara skrika "Vakna!" Öppna ögonen, skrapa lite på ytan och se att det som döljer sig därunder inte är lika vackert som fasaden. Kanske bör jag tillägga ännu en gång att mitt syfte inte är att förringa Chiles framsteg, jag vill bara ge en mer nyanserad bild av verkligheten som aldrig är vare sig becksvart eller kritvit. Och Chile är knappast så förträffligt som man vill låta påskina.

Bokmärken

Tre bokmärken från tre olika länder fick jag med mig hem i resväskan. Vad jag skulle med dem till vet jag inte riktigt, men jag älskar att köpa på mig smågrejer som egentligen inte har något riktigt användningsområde. Och bokmärkena var inget undantag. Rätt fina att titta på är de i alla fall, det peruanska dekorerat med målningar av en liten kyrka och en indianska som bär traditionella kläder. Det chilenska är förstås gjort av koppar, en av landets främsta exportprodukter och det argentinska är gjort av läder. Argentina är känt för sitt läder och matedrickande vilket bokmärket visar.

Boken som märkena ligger på har jag förresten just börjat läsa. Den är skriven av Mario Vargas Llosas och titeln är Travesuras de la niña mala. I början på året utgavs den på svenska under namnet Den stygga flickans rackartyg. Den stygga flickans rackartyg är en vacker kärleksroman som utspelar sig i Lima, Tokyo, Madrid och Kuba för att bara nämna några platser.
Mario Vargas Llosa tillhör mina absoluta favoritförfattare, han lyckas alltid förnya och överraska och är en inte helt otänkbar nobelpriskanditat. Travesuras de la niña mala hör ännu så länge till det bästa jag läst av Vargas Llosa på länge. Andra favoritböcker av samma författare är Till styvmoderns lov, Döden i Anderna samt Fröken Julia och författaren.

Spanienlängtan

Spanienlängtan är en enträgen och illvillig sjukdom som lätt smyger sig på den som bott i landet eller vistats i det en längre tid. Svår att bota och omöjlig att bli av med tycks den också vara.
Spanienlängtan väcks till liv och blossar i full kraft upp på nytt vid minsta lilla erinran eller minnesfragment som på det mest långsökta sätt påminner om Spanien. Ibland, i sina mest intensiva stunder är sjukdomen oerhört plågsam då den snärjer sig runt ett hjärta. Omfamnar det och kramar sönder tills det känns som om hjärtat kommer att slita sig itu i sin iver att lösgöra sig, gå i tusen bitar och falla till marken där det snart skingras för vinden.



Just i dag drömmer jag om Toledo, denna medeltida världsarvstad som förmodligen sett likadan ut sedan tidernas begynnelse. När jag bodde i Spanien hade jag en mycket historieintresserad pojkvän som var från Toledo. Under helgerna brukade vi lämna mångmiljonstaden Madrid för att finna vila i det betydlig mer rofyllda och småstadsaktiga Toledo.
Toledo är extra vackert i skymningen då de sista strimmorna av sol faller över de ockrafärgade byggnaderna och låter dem bada i ett guldgult sken. Den intensiva dagshettan drar sig tillbaka och tillåter stadslivet att vakna till liv igen efter siestans letargi. I de trånga gränderna slås portarna till barer och restauranger upp, och det finns ingenstans där jag hellre skulle vilja befinna mig nu än i Toledo. En vacker sommarkväll i trevligt sällskap på en uteservering med ett par tapas på bordet och utsikt över stan.

26,7%

Ja, så många procent av Chiles befolkning är fattiga. Åtminstone om man skall tro en nyligen publicerad undersökning av Felipe Larraín. Ekonomen Felipe Larraín är högsta hönset (eller skall man kanske säga tuppen?) i Fundación para la Superación de la Pobreza, en organisation som har till främsta uppgift att bekämpa fattigdomen i Chile. Siffran 26,7% är betydligt högre än regeringens officiella statistik från år 2006 som talar om 13,6% fattiga. Larraíns undersökning kommer förstås som ett bakslag för Michelle Bachelets regeringen för vilken utrotandet av fattigdomen hör till de viktigaste prioriteringarna. Felipe Larraíns kritker hävdar emellertid att han är ute efter att framställa regeringen i dålig dager då han själv innan presidentvalet stödde opponenten Sebastian Piñeras valkampanj. Larraín försvarar sig genom att förklara de höga siffrorna med att regeringen i sin statistik använt 20 år gamla uppgifter om matpriser och annat. Och mat i Chile är dyyyyrt, en korg med mat kostar ungefär lika mycket här hemma vilket jag skrivit om här.
Partisk eller ej, undersökningen bekräftar i vilket fall som helst det som de flesta som inte väljer att blunda inför verkligheten redan är medvetna om. Chile har en lång väg kvar att gå innan man kan sälla sig till gruppen av I-länder som man eftersträvar att nå.