Härliga kollektivtrafik!

I måndags var det premiär för Santiagos nya kollektivtrafiksystem Transantiago. Transantiago har som syfte att förbättra och modernisera trafiken i Chiles lätt kaotiska huvudstad och på pappret lät projektet som en alldeles lysande idé. Busschaufförerna som susar fram längs Santiagos gator i ilfart och knappt har tid att stanna för att plocka upp passagerare skulle få fast lön och utbildning. Nya, fina brasilientillverkade Volvobussar skulle byta plats med skraltiga chilenska bussarna av modell rost och betalningsystemet skulle skulle samstämmas så att ett inhandlat kollektivtrafik kort skulle kunna användas såväl i tunnelbanan som på bussar.
Jag skulle inte vilja påstå att det jag älskar mest med Chile är trafikkaoset, varför jag både blev glad och förväntansfull då jag hörde talas om Transantiagoprojektet. Tyvärr tillstötte ett problem efter ett annat redan innan projektets invigning. De nya volvobussar som köpts visade sig vara för breda för att ta sig fram genom en del av Santiagos trånga gränder och fastnade i kurvor utan att kunna ta sig vare sig framåt eller tillbaka. Och i vanlig chilensk ordning hade man givetvis inte tagit sig tid att filosofera över sådana här störningsmoment innan bussarna inhandlades.
Kontraktet med Volvo som ännu inte hade levererat alla de beställda bussarna bröts då ett parti Mercedesbussar stod till buds för ett lägre pris och Volvo hotade med att dra sina kunder inför rätta.
Annons- och informationskampanjerna för Transantiago var många. Den före detta chilenska fotbollshjälten Ivan Zamorano syntes i TV-rutan under varenda reklampaus, entusiastiskt orerande om projektes förträfflighet. Trots all möda som lades ned på att informera santiagoborna och göra dem vällvilligt inställda till det nya kollektivtrafiksystemet så möttes det med en viss skepsis. Rykten sade att det skulle bli ännu mer ont om plats i tunnelbanevagnarna då bussarna endast skulle köra inom en och samma stadsdel. Ville man komma till andra änden av stan skulle man bli tvungen att hoppa av vid en tunnelbanestation och ta tunnelbanan.

Hur stort Transantiagoprojektet är understryks av det faktum att president Michele Bachelet i måndags avbröt sin semester för att närvara vid invigningen. Men inte blev chilenarna gladare för det, invigningsdagen kantades nämligen av störningar, trafikstocckningar och bussar som inte dök upp. Då de visar sig att resan till jobbet som tidigare tog en halvtimma numera tar en timma blir man naturligtvis inte på gott humör och trots att kollektivtrafiken nu tycks vara något sånär under kontroll fungerar det nya systemet fortfarande långt ifrån felfritt.
Jag hoppas såklart att läget skall vara under kontroll lagom tills att jag återvänder, för sugen på mer trängsel i tunnelbanan är jag verkligen inte. Under tiden passar jag på att njuta av den välorganiserade svenska kollektivtrafiken och lovar att inte gnälla mer över 3-minuters förseningar. Inte ens när det är -10 och snöstorm ute skall jag yppa ett knyst.