Los cerros

Vart man än befinner i Santiago skymtar Anderna fram i bakgrunden likt en storslagen kuliss.Och runt omkring staden finns det gott om höga kullar och djupa dalar som lämpar sig väl för vandring eller helgutflykter. På Santiagos gator ser man gott om stadsjeepar just av denna anledning, att åka till "los cerros", bergområden i stadens utkanter är rätt populärt.
Själv är jag inte mycket för fotvandring i berg och dalar och har inte besökt los cerros vid mer än ett tillfälle, det räckte gott och väl.

En vacker sommarkväll efter att jag med sällskap ätit middag hos ett par bekanta blev vi medbjudna på en fest värdparet skulle till. Visserligen talade de om för oss att partajet skulle hållas i "los cerros", det skulle ta en stund att åka dit. Och bäst vore nog om vi lånade varma kläder av värdparet eftersom det var kallt uppe i bergen. Men vad spelade lite kyla för roll? Vi var partysugna och kvällen var ännu ung så vi gav oss av i värdparets jeep.
Efter att ha färdats i en timme i bil hade vi inte kommit längre än till en bensinmack i utkanten av stan. Klockan började närma sig halv ett, plötsligt kändes sängen mer lockande en ett party i bergen och jag började undra vad vi egentligen hade gett oss in på.
Nåväl, efter ytterligare en stund i bilen närmade vi oss något som liknade början till en bergsväg. Något oroad konstaterade jag dock att vägen knappast kunde betraktas som körbar, dessutom var det becksvart och området såg totalt obebott ut. Inte blev jag lugnare när vägen efter tjugo minuters skumpande knappast längre kunde kallas en väg eftersom den utgjordes av stora stenbumlingar som bilen klättrade över och dessutom var så smal och slingrande att jeepen knappt fick plats. Då jag kikade ut genom fönstret var jag tacksam över att det var så mörkt ute eftersom det jag skymtade i mörkret var ett 20-30 meter långt stup.
Då jag bestämt mig för att (för mina nervers skull) inte kasta fler blickar ut genom fönstret befann vi oss plötsligt vid ett vägskäl. Värdparet visste inte åt vilket håll vi skulle och steg ur bilen för att ringa och höra efter. Givetivs fanns ingen täckning på den höjd där vi befann oss. Så jag antar att det bestämde sig för att tuta och köra för snart var vi på väg igen. Mitt oroliga sinne lugnades inte precis i takt med att höjden steg. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lätt hänt det vore att vi körde av vägen och dök rätt ned i stupet, eller tänk om vi råkade ut för ett motorstopp. Hur länge skulle vi då bli ståendes? Vi hade inte mött en enda bil på den nattsvarta vägen och civilisationen kändes rätt långt borta bland raviner och ett tort ökenlandskap där det enda levande föreföll vara ett gäng kaktusar såendes längs vägkanten.

Och så plöstsligt var vi framme. Längst uppe på en bergstopp på en yta stor som två fotbollsplaner hade man placerat gigantiska facklor som lyste upp den svarta natten, ur högtalare och försärkare strömmade musik som förvandlade ödemarken till värsta ravepartyt och vid en grill stod en kille och grillade chorizos.
Det var verkligen en häftig syn och jag undrade hur det var möjligt att så många hade tagit sig dit. Från bergets topp hade man utsikt över hela Santiago och för en stund tänkte jag att själva bilresan till slutmålet hade varit värd det bara för utsiktens skull.
Det var hur häftigt som helst. I ungefär en halvtimme. Sedan var det bara svinkallt och långtråkigt. Jag insåg att man tröttnar rätt så snabbt på en plats där det inte ens finns en bajamaja.
Natten blev lång kan jag säga. Och färden nedför berget blev om möjligt ännu värre än den uppför. Men visst var det en minnesvärd och speciell upplevelse, en upplevelse som jag förvisso inte skulle göra om igen.