Att upptäcka och bli upptäckt

Tror ingen som läser svenska dagstidningar kan ha undgått att se bilderna på en ”ny” tidigare ”oupptäckt” indianstam som ”hittats” i Brasilien. I Dagens Nyheter kan man idag läsa att bilderna inte alls är så nya, de togs redan i februari av tjänstemän på brasilianska statens byrå för indianfrågor.

Det här med människor som lever ett isolerat liv, helt olikt den värld som omger dem är onekligen ett ämne som experterna gillar att debattera och tycka till om. Kanske för att det uppenbarligen inte är ett helt lätt ämne. Vem har auktoritet nog att avgöra vad som är rätt eller fel för en grupp människor som sällan själva får uttrycka sin önskan?
I DN kan man läsa att fotograferingen av indianstammen försvaras med att det var nödvändigt att göra den känd för omvärlden för att berörda länders regeringar inte skall kunna förneka dess existens.

Själv känner jag mig lite kluven inför den här typen av frågor. Vad är egentligen rätt? Låta indianstammen ”leva i fred” eller ”upptäcka”, studera och låta dem ta del av del av den värld som miljarder andra av jordens människor lever i?
Jag kan inte låta bli att tycka att de etnicitet romantiker som förespråkar att man skall låta isolerade folkslag fortsätta att ”leva i fred” känns lite naiva i sin inställning. Samtidigt kan man inte förbise de upplevelser av den ”moderna” världen som tidigare ”upptäckta” folkslag har fått ta del av. Sällan är de dess fördelar, desto oftare får de ta del av den nya världens nackdelar i form av sjukdomar, fattigdom och allt som oftast förpassas de till att bli medborgare av 3:e klass i sitt eget land.

Då jag läste artikeln i DN kom jag att tänka på en mycket intressant bok jag läste för många år sedan skriven av en man vid namn Bruce Olson. Han ger sig i den övre tonåren ensam ut i världen med en brinnande önskan om att missionera. Så småningom lyckas han i Colombia, efter en rad strapatser i djungeln nå motilonindianerna som lever utan någon kontakt med omvärlden. Boken som heter Driven av kärlek är oerhört spännande, och trots att jag har lite svårt för det kristna filter genom vilket bokens författare betraktar världen så är boken väldigt intressant. Dess författare närmar sig motilonerna med ömhet, inte arrogans. Det är fascinerande att läsa om hur en man närmar sig och blir vän med ett folk som han till en början inte ens kan tala med.