I Chile pratas det just nu om...
...Felipe Cruzat. En pojke på 11 år som i 93 dagar stått överst på prioriteringslistan för organdonation i väntan på ett nytt hjärta.
För ett par veckor sedan hittade man en lämplig donator; en kvinna i södra Chille som avlidit till följd av en bilolycka. Kvinnans anhöriga motsatte sig sorgligt nog donationen med hänvisning till den avlidnas religiösa tro.
För två veckor sedan fick Felipe ett konstgjort hjärta (heter det så på svenska?) för att ytterligare förlänga hans liv i väntan på rätt donator. Men Felipe hann aldrig få någon donator, han avled igår på en klinik i Santiago. Föräldrarna till pojken som frekevent har synts i tv de senaste veckorna har hela tiden visat en stor respekt för den eventuella donatorn och samt donatorns familjemedlemmars vilja. Inte ett ont ord sades om de släktingar som satte stopp för att en organdonation skulle kunna genomföras.
Själv blev jag både arg, upprörd och ledsen när jag läste att familjen till kvinnan som avled i en bilolycka sagt bestämt nej (trots övertalningsförsök från sjukvårdspersonal) till donationen.
Som alltid är det förstås lätt att döma och tycka till om hur andra människor reagerar och vilka beslut de fattar i situationer som är en själv fjärran.
Men jag tror och hoppas innerligt att om jag hade befunnit mig i samma sits som den döda kvinnans anhöriga, då hade mitt beslut varit annorlunda. Jag hoppas att jag trots den sorg det innebär att förlora en nära anhörig skulle ha förmågan att se glädjen och den stora gest av medmänsklighet det innebär att skänka ett hjärta för att ge en annan människa livet självt i gåva.
Felipes pappa sa idag (och föräldrarna är båda värda all beundran för att inte utåt ha visat varken bitterhet eller agg);
"Han lyckades inte finna något hjärta till sig själv, men öppnade dörren till många chilenares hjärtan".
Idag tillkännagav familjen Cruzat även att en stiftelse kommer att grundas till minne av Felipe.
7 kommentarer:
Så sorgligt! :(
Jag skulle donera mitt hjärta, men samtidigt så måste man ju respektera de som inte vill - även om det för mig känns väldigt främmande.
Fint citat av pappan, och hoppas Felipe får vila i frid.
Självklart är det tragiskt för pojken och hans familj men samtidigt måste man respektera den avlidnas tro och önskan. Det synsättet har jag iofs svårt att förstå eftersom jag själv hade donerat men jag dömer inte. Tycker bara att det är så otroligt sorgligt!
It´s all about me: Sjalvklart maste familjens vilja respekteras, med ett stort TYVARR kan jag tycka i det har fallet.
Pumita: Jag tycker spontant satt att den avlidnas tro och onskan sjalvklart skall respekteras. Men i det har fallet har jag absolut noll forstaelse for beslutet de fattat. Jag tycker det ar otroligt sorgligt att man kan lata sin tro sta ivagen for att en liten pojke skall fa fortsatta leva...
Jag har också svårt att förstå den här typen av motstånd till att donera organ. Men det är inte ovanligt. Ska jag vara ärlig har jag aldrig diskuterat organdonation med mina nära anhöriga. Men om en nära anhörig stark har motsatt sig detta före sin död skulle det kännas väldigt svårt att gå mot den viljan även om jag själv tycker helt annorlunda. Men otroligt sorgligt att en liten pojke ska behöva dö när han faktiskt hade kunnat få hjälp. Jag tycker också att det borde gå att vara både religiös och för organdonation. Men lätt för mig som inte är troende att ha såna invändningar antar jag.
Att förena religion och organdonation är nog inte lätt. Tänk bara på Jehovas vittnen som inte tillåter blodgivning. Jag känner till familj (de är medlemmar i Pingstkyrkan) som lät sin lille son dö för att det var Guds vilja istället för att ta emot blod.
Therese: Jag tror du slog huvudet på spiken. I en situation där en anhörig avlidit hastigt i en olycka och familjemedlemmarna är mitt uppe i sin egen sörjandeprocess är det naturligtvis svårt att ta ett beslut som går emot vad den avlidna skulle ha önskat.
Men den döda har ju knappast längre någon använding för sina organ. Det är ju omöjligt att på förhand veta hur man själv skulle reagera i en sådan här situation. Men spontant känner jag att om min mor eller son avlidit hade jag ändå viljat donera deras hjärta om jag vetat att det kunde hjälpa en 11-årig pojke.
Pumita: Jehovas vittne var det första jag tänkte när jag hörde att man nekat organdonationen. Jag har själv släktingar som är Jehovas och de har en minst sagt annorlunda syn på saker och ting...
Ofta har religiösa människor många goda egenskaper just tack vare sitt troende (tycker jag). Men i sådana här situationer kan jag inte tycka att det är något annat än galet. Väldigt galet.
Jag minns att det skrevs i tidningar för några år sedan om ett barn som var i behov av en blodtransfusion men där föräldrarna nekat pga av att det var medlemmar i Jehovas vittnet. Om jag inte minns fel försökte man också vidta lagliga åtgärder för att kunna gå emot föräldrarnas beslut och rädda barnet från att dö.
Ja, du har helt rätt om de positiva egenskaperna. Men samtidigt har jag en känsla av att dubbelmoralen och hyckleriet är större också just för att man "ska vara god".
Det fallet jag refererar till hände för många år sedan i Finland. Jag var själv i tonåren när jag hörde talas om det så jag vet inte hur samhället ställde sig till det. Familjen sökte inte vård i tid och då är det kanske svårare att åtala någon, jag vet inte.
Skicka en kommentar