Statliga husbyggen

I helgen var vi och hälsade på en kusin till Lillprinsens pappa. Familjen bor i ett hus i en by i närheten av Isla Negra och lever ett liv som på flera plan skiljer sig från vardagen i Santiago.
Kusinens familj består utöver henne själv av maken som arbetar som busschaufför, en son på 16 år, en dotter på 12 år och så en dotter på 20 år som fortfarande bor hemma med sin sju månader gamla bebis. Pappan till bebisen pluggar i Valparaíso under veckorna och kommer hem till byn endast under helgerna där han bor hos sina föräldrar.
Kusinen säljer hantverk (tavlor, tvålar mm) som hon själv tillverkar på en lokal marknad, den 20-åriga dottern hjälper mamma på marknaden och de två andra barnen går fortfarande i skolan.
Familjen bor i ett litet, litet hus på omkring 50 m². De är trångbodda men har inte råd eller möjlighet att flytta till något större. Varenda lilla millimeter av husets yta upptas av prylar. Bebisens kläder som inte får plats någon annanstans står upptravade i papperslådor längs med väggarna.

När vi var där hoppades familjen och den äldsta dottern på att hon och hennes bebis skulle kunna bli aktuella för ett husbyggnadsprojekt finansierat av staten som snart skall påbörjas i byn.
För att kunna definiera vilka medborgare som räknas som fattiga och därmed kan bli aktuella för sådana här projekt låter man folk fylla i enkäter efter ett poängsystem där frågor om inkomst och antalet boende i hushållet besvaras. Ju fler poäng man har, dessto mindre troligt är det att man blir aktuell för någon av de statliga subventioner Chiles regering erbjuder för medborgare med låg inkomst. Kusinens familj konstaterade att efter att äldsta dottern fått sin dotter rasade deras poäng på enkäten i fråga (att ha en ogift, ung mor utan fast inkomst med bebis i hushållet ger inga höga poäng).

Tack vare (eller bör man kanske skriva på grund av?) dessa omständigheter har äldsta dottern nu kunnat ansöka om att få ett hus bekostat av staten. Den framtida husägaren skjuter alltid till en del av pengarna själv. Den 20-åriga dottern skulle i det här fallet betala 300.000 pesos (ca 4300kr) själv för huset på 42m² med en liten tomt. Resten av summan, 6 miljoner pesos betalas av den chilenska staten.
Den chilenska statens husbyggen är famösa. Ofta är det hafsbyggen som när vintern anländer visat sig sakna skydd mot både vatten och vind. Besvikna husägare som lagt alla sina besparingar på husköpet har ofta ingen möjlighet att själva åtgärda problemet.
I den lilla byn där kusinen bor är det emellertid ett kooperativ som har gått samman för att bygga husen. Staten finansierar enbart bygget vilket förhoppningsvis innebär hus av bättre kvalitet.
I svenska stadsboendes öron kanske det låter flådigt med just ett hus. Varför inte bygga lägenheter istället? Men det man bör ha i åtanke är att det är ett hus av enklaste modell enligt standardmodell A1 som byggs. För att bygga ett sådant hus behövs ju inte så mycket mer än ett par gubbar (eller gummor för den delen) med starka armar. Att bygga lägenheter blir betydligt mer komplext, då behövs en arkitekt och förmodligen en större och mer erfaren byggfirma än de lokala entreprenörer man anlitar på plats. I det här fallet är det också en by det handlar om. Där finns inga lägenhetshus överhuvudtaget. I Chile finns inte heller särskilt stora möjligheter till att hyra. De flesta äger sin bostad och hyr man ett hus eller en lägenhet så gör man det av en privatperson som har köpt sin bostad. Och för att ge ett perpektiv på det hela. Huset på 42m² kusindottern hoppas kunna flytta in i betalar man 6 miljoner pesos för ca (84.000 kr). Lillprinsen pappa var igår och tittade på en nybyggd lägenhet på 68m² i Santiago som kostade 54 miljoner pesos (ca 800.000 kr).