Otrevliga spanjorer, trevliga chilenare

En fördel med att vistas i Chile jämfört med t.ex. Spanien där jag också har bott i längre perioder är att man slipper bli lätt irriterad eller ibland till och med fly förbannad i tid och otid. För är det något som spanjorer är duktiga på så är det att vara otrevliga. Kanske är det egentligen en kulturell definitionsfråga, för det som jag som svensk uppfattar som otrevlighet kan av spanjorer lika väl uppfattas som uppriktighet eller ett enkelt sätt på vilket man ventilerar sina känslor.
Vad är det då som gör spanjorer så otrevligt? Jo, spanjorer har en förmåga att vara brutalt uppriktiga och säga precis vad de tycker och tänker rätt ut i luften utan ta den minsta hänsyn till hur agressionsobjektet kan tänkas reagera, eller om personen i fråga blir ledsen över den hagelskur av tillmälen och okvädningsord som nedfaller över honom/henne. Ofta blev jag både förvånad, arg och ledsen då jag blev vittne till eller själv råkade befinna mig i situationer där jag blev utsatt för den spanska uppriktigheten. Ett konkret exempel som jag minns extra väl är den gång jag stod i kö i en mataffär. Det var en vardag vid sjutiden då spanjorerna slutat jobbet och det ofta är extra mycket folk i affärerna. Längst fram i kön stod en äldre man som hade svårt att röra sig och tog en väldig tid på sig då han radade upp sina varor på rullbandet. Då mannen skulle betala tappade han sin plånbok och mynten rullade ut över golvet i affären. När han långsamt och med svårighet böjde sig ner för att plocka upp mynten började någon längre bak i kön högljutt oja sig och stöna över vilken tid det tog. Snart instämde fler personer i kön och började högt beklaga sig över mannens långsamhet och hur bråttom de hade. Själv blev jag stum och trodde knappt att det var sant. Bristen på empati som de köande uppvisade gjorde mig ledsen och jag funderade på om de skulle reagerat likadant om de gällde en egen anhörig.

Ibland tog jag upp ämnet spanjorers otrevlighet med någon spansk vän som nog höll med om att folk kunde vara alltför uppriktiga och okänsliga men samtidigt menade att man som spanjor inte tar lika illa upp.
Var det något som jag aldrig kunde vänja mig vid eller acceptera var det just denna typ av ofta omotiverad ilska och irritation som man inte gjorde något för att dölja. Som tur var blev jag själv snabbt mycket duktig på att fälla dräpande kommentarer så fort det behövdes och slapp på så sätt att gå hem och vara arg eller upprörd resten av dagen över att jag hållit tyst när jag egentligen velat säga mitt hjärtas mening.
Sist jag blev riktigt irriterad var när mitt flyg med destination Madrid just hade landat. En kostymklädd herre i 50-årsåldern öppnade luckan över sätena för att ta ut sin väska varpå ett stort paket som var mitt faller ur luckan. Mannen tittar på min inslagna present som faller till golvet men gör inte en ansats till att ta upp det. Jag som genast blir irriterad över vad jag i den stunden uppfattar som den typiskt spanska nonchalansen fäller en sur kommentar om att paketet faktiskt är mitt och hur svårt kan det vara att plocka upp det från golvet istället för att låta det ligga kvar i gången där folk kan trampa på det? Mannen som (kors i taket) uppenbarligen blir lite skamsen plockar faktiskt upp mitt paket och ber om ursäkt.

Inte en enda gång i Chile råkade jag ut för sådana här incidenter. Faktum är att jag tror att chilenarna är alltför artiga, vänliga och blyga för att prestera något liknande. Jag har väldigt svårt att tänka mig att scenariot med den äldre mannen i snabbköpet skulle kunna utspelas i Chile.
I Chile är det inte socialt accepterat att ohämmat spy galla över okända människor på samma sätt som det ibland tycks vara i Spanien. Det är märkligt, för egentligen är ju egenskapen att våga säga vad man tänker och tycker eftersträvansvärd, men (inser jag efter mina år i Spanien) definitivt inte i alla lägen.