Tjurfäktning

Tjurfäktningsarenan las Ventas i Madrid.

Läste förra helgen en artikel i DN om tjurfäktningen och dess historia.
Tjurfäktning känns som ett ganska märkligt fenomen; omhuldat och sett som något av en oantastlig nationalsport i Spanien, föraktat och avskytt av resten av världen.
Själv har jag en komplex och motsägelsefull inställning till tjurfäktning. För visst är det ett barbariskt djurplågeri. Hur mycket inbitna fantaster än försöker rättfärdiga "sporten" genom att framhålla tjurarnas goda upväxtförhållande som många gånger är mycket bättre än slaktboskapens. Egentligen är detta ett märkligt argument för hur många gröna ängar än de olyckliga tjurarna får ströva fritt över och beta av under sina första år, så består de sista timmarna (eller minuterna) av djurets liv onekligen av ett lidande som är svårt att rättfärdiga med ihåliga argument.
Tjurfäktning är förvisso inget man ägnar sig åt endast i Spanien, även i grannlandet Portugal förekommer den om än i något mildare form då det ej är tillåtet att döda djuret. Och i en del av Spaniens gamla kolonier blomstrar tjurfäktingen på sina håll fortfarande, bland annat i Colombia varifrån en och annan berömd torero som triumferat på den spanska scenen härstammar.

Min första tjurfäktning beskådade jag i Madrid sittandes på tjurfäktningsarenan las Ventas läktare. Skådespelet som försiggick framför mina ögon fyllde mig med en känsla av avsmak och fascination. Kanske hade jag inte väntat mig att bli som trollbunden av de barbariska scenerna. Men jag kunde inte rå för att finna något lockande och tilltalande i att bevittna det som måste vara människans mörkaste sidor och därtill, en kamp på liv och död.
Att se tjurfäkting på TV är inte jämförbart med att uppleva det på plats, publikens engagemang, uppmuntrande ord eller buande hjälper precis som under en fotbollsmatch till att höja stämningen.
Trots att jag skämdes en aning över mitt plötsliga intresse för tjurfäktning blev det första besöket vid las Ventas till fler besök. På helgerna fylls området kring las Ventas av (mestadels) medelålders och äldre spanjorer uppklädda i finkläder, somliga med en cigarr i mungipan. Bland mina jämnåriga spanska kamrater var intresset för tjurfäkting emellertid svalt. En del av dem hade aldrig varit på tjurfäktning, andra hade gått en eller ett par gånger men hade inget intresse av att göra om det. En ytterst liten klick visade ett intresse som var större än mitt, de studerade nitiskt tjurfäktningsprogrammen och följde favoritfäktarnas fram- och motgångar under hela säsongen. Medan de med andan i halsen satt på arenan och väntade på favorittorerons nästa drag, hoppades jag med min morbida läggning på att vi skulle få se tjuren stånga fäktaren.