Huset vid Isla Negra och Pablo Neruda

Pablo Nerudas hus vid Isla Negra

Råkar man någon gång i sitt liv befinna sig i Santiago är Isla Negra ett måste att besöka för den som hyser det minsta intresse för litteratur. Isla Negra som faktiskt inte är en ö såsom namnet vill göra gällande, ligger ungefär en och en halvtimme från Santiago. Det som gör Isla Negra till ett turistmål idag är det faktum att den chilenske poeten Pablo Nerudas hus som numera är ett museum är beläget här. I huset vid Isla Negra tillbringade Neruda sina sista år tillsammans med hustrun Matilde Urrutia och det lär också varit här som han fann inspiration till många av sina vackra verser.

Utsikt från huset vid Isla Negra. På bilden syns Nerudas och hustrun Matilde Urrutias grav.

Neruda är något av Chiles nationalskald och hans böcker återfinns fortfarande på första parkett i skyltfönstren i de flesta bokhandlar. Pablo Neruda föddes som Neftalí Ricardo Reyes Basoalto i staden Parral 1904. Fadern var järnvägsarbetare medan modern, som dog kort efter födseln var lärarinna. Sin barndom och ungdom tillbringade Neruda i staden Temuco där han bland annat lärde känna Gabriela Mistral, även hon en välkänd och hyllad poet av chilenskt ursprung. Crepusculario, som kom att bli poetens första publicerade diktsamling utgavs då Neruda endast var 19 år gammal. Två år senare utkom Veinte poemas de amor y una cancion desesperada (20 kärleksdikter och en förtvivlad sång) som idag är den mest sålda diktsamlingen på spanska. Denna korta lilla bok är en av mina personliga Neruda favoriter och inehåller många ofta citerade visdomsord. Som exempel kan nämnas "Es tan corto el amor y tan largo el olvido" (Ungefär; Kärleken är så kort och glömskan så lång), en fras som jag såg på en kylskåpsmagnet senast igår.

Detalj från huset vid Isla Negra.

Efter avklarade studier vid Universidad de Chile fick Neruda arbete som konsul och tjänstgjorde bland annat i Burma och Kina. Nerudas vistelse i Asien ser man spår av i huset vid Isla Negra där han samlat prydnadsföremål och masker från de länder han besökt. De kläder han bar då han mottog sitt nobelpris i litteratur 1971 finns också till beskådan i huset. Tyvärr är det förbjudet att ta foton inne i huset men ett par foton från utsidan bjuder jag på.

Neruda var förtjust i havet och allt som hör det till. På bilden en fisk vid sidan av huset.

Mural av Pablo Neruda och en av de många galjonsfigurer han samlade på.

Fiskmarknad och Paila marina

Liksom i de flesta kustnära städer och länder utgör fisk och skaldjur en viktig del av det chilenska köket. För egen del är jag egentligen inte särskilt förtjust i varken fisk eller skaldjur men inser att man bör ta seden dit man kommer och lära känna så många delar som möjligt av den chilenska matkulturen.
I helgen besökte jag därför fiskmarknaden i den lilla hamnstaden San Antonio där de flesta av det chilenska havets läckerheter stod att finna. Bland ivriga fiskförsäljare, en doft av saltvatten och fisk, kryssade jag mig fram mellan försäljarnas bord för att fota fisklik av alla de sorter och krälande krabbor, förmodligen fortfarande lyckligt omedvetna om det grymma öde som väntade dem.

Fiskmarknaden i hamnstaden San Antonio

Att undfly fiskförsäljarna visade sig vara svårare att än väntat. Jag som inte ens tycker om fisk var mycket nära att gå därifrån med både det ena och det andra efter att ha fått mina öron söndertjatade av ihärdiga försäljare.

Chilenska fisklik och levande krabbor

På San Antonios många restauranger belägna vid hamnen var naturligtvis fisk och skaldjur de vanligast förekommande råvarorna. Efter att ha blivit uppraggade av en servitör på gatan som lovade en sådan fantastisk utsikt att man skulle kunna se ända till Påskön, så hamnade jag och pojkvännen på en servering där vi åtminstone hade utsikt över San Antonios hamn. Jag beställde en Reyneta, samma fisk som syns på bilden ovan medan Carlos, min pojkvän, åt en Paila marina. Enligt vad jag fick berättat för mig är skaldjursgrytan Paila marina en traditionell chilensk rätt. Den skall serveras i en djup keramikskål som upphettas för att grytan bättre skall hålla värmen. Paila Marina inehåller allt möjligt jox, mest musslor men även flera olika fisksorter. För den som är intresserad av att närmare ta reda på ingredienserna finns ett recept på spanska här.

Solnedgång vid klipporna i Punta de tralca

Animitas

I helgen bar det for min del av till Punta de Tralca. En savlig och nastan alltfor lugn by belagen cirka en och en halv timmes bussresa fran Santiago.
Fran huset dar vi bodde kunde jag pa morgonen blicka ut over ett skimrande hav vars ilskna vagor haftigt krossades mot klipporna. Att stranderna jag besokte egentligen inte lampade sig for bad var latt att gissa sig till av de manga "animitas" som fanns vid strandkanten. En animitas ar ett slags altare, eller en installation som byggts upp som en hyllning till dem som svepts bort av havets vagor.
Har man onskningar som behover uppfyllas gar det bra att lamna en liten gava eller en blomma vid altaret, hoppas pa det basta och sedan atervanda for att visa sin tacksamhet om det man onskat slar in.

Saker som är som i Spanien fast ändå inte

Som jag tidigare nämnt påminner mig Chile ibland om Spanien. Kanske är den största skillnaden mellan länderna chilenarna som jag finner mycket mer tillmötesgående och vänliga än spanjorer. Visserligen älskar jag Spanien, tycker inte att landet kan skiljas från sin befolkning och anser spanjorer i allmänhet vara rätt sympatiska. Men, detta måste sägas; Jag tror knappast det finns något folkslag som är lika duktigt på att snäsa av och vara otrevliga som spanjorer. Som tur är för mig som just har anlänt och ibland känner mig lite bortkommen så tycks detta otrevlighetsdrag inte återfinnas i den chilenska folksjälen. Ser man lite bortkommen ut vilket tydligen jag har gjort ibland händer det allt som oftast att folk kommer fram för att förklara vägen samtidigt som det påpekar att man bör vara försiktig och inte lita på vem som helst. Ber man om hjälp tar människor mer än gärna sig tid till att hjälpa. De chilenare jag har träffat hitills har varit oerhört gästfria. Inte sällan blir man hembjuden till bekanta som vill bjuda på god mat och vin eller bara umgås. Att samma sak skulle hända i Spanien är näst intill otänkbart. Faktum är att en av de saker jag finner märkligast i Spanien är folks ovilja att bjuda hem vänner och bekanta.
Eftersom jag har hunnit besöka en hel del chilenska hem har jag kunnat konstatera att den ohygieniska och i Sverige sedan länge utrotade heltäckningsmattan fortfarande är på modet här. Låt oss hoppas att framtiden inte bär utrymme för fler heltäckningsmattor.

Ett spanskt drag i den chilenska stadsbilden; spanska teleföretaget Telefonicas byggnad som ser ut som en mobiltelefon.

Empanadas

I sondags intog jag min forsta riktigt chilenska maltid sedan min ankomst. Tyvarr tycks det ratt svart att hitta restauranger dar typisk chilensk mat serveras och da man val hittar dem ar det ju inte sakert att maltiden blir en kulinarisk upplevelse. De tycks vara lite val glada i saltkaret har och nastan all mat jag har smakat har varit lite for salt eller sa salt att den knappt gar att ata.
Undantaget ar de goda empanadasen som syns pa bilden nedan. Sma piroger som gar att kopa i olika storlekar, friterade eller ugnsbakade. De vanligaste fyllningarna ar kottfars (empanadas de pino), musslor (empanadas de marisco) och ost (empanadas de queso). Ofta blandas osten med majs, obligatoriskt ar aven att lagga i en oliv eller tva och en bit kokt agg. Eftersom empanadas ar praktisk "utflyktsmat" har jag faktiskt testat att laga det hemma, de blev riktigt goda och receptet jag anvande mig av gar att finna har och har.

Lite om Providencia

Jag fick en fraga pa forra inlagget om varfor jag beskriver Providencia som "europeiskt" och "vasterlandskt" samt varfor jag inte tycker stadsdelen passar in i landet den ligger i. En svar och komplex fraga men jag skall forsoka svara sa gott det gar.

Att besoka Providencia efter att ha vistats i nagon annan del av Santiago ar som att komma till ett annat land. Det forsta man lagger marke till ar det yttre, har finns inga fallfardiga byggnader eller slitna renoveringsobjekt. Skyskrapor, kontorsbyggnader och shoppingcenter i mangder finns det daremot gott om. Byggnaderna skiljer sig fran dem i resten av Santiago. Skillnaden ar markant och det syns tydligt redan vid en forsta anblick att Providencia ar ett omrade for de valbestallda. Detsamma galler de boende i denna medelklassforort, de ar battre kladda och framforallt vitare i hyn an manniskor i andra delar av Santiago. Detta sammantaget far mig genast att tanka pa Madrid, Providencia skulle lika val kunna ligga i Madrid som i Santiago for inget vad det galler det yttre avslojar att dess invanare ar chilenare. De flesta chilenare ar trots allt mestiser, nagot som ar latt att konstatera bara genom att ta en promenad i centrala Santiago. I Providencia skulle jag vilja pasta att merparten av innvanarna ar attlingar till européer och om jag stotte pa nagon av dem pa en gata i Madrid skulle jag aldrig kunna gissa att de var fran Chile.
Providencia ar ett omrade som lampar sig val att visas upp som ett konkret exempel pa Chiles ekonomiska tillvaxt, problemet ar att omradet inte ar storre an att man kan promenera igenom hela stadsdelen pa en kvart. Och efter den kvarten befinner man sig aterigen i det som ar resten av Chile, ett rorigt kaos av en brokig skara manniskor, hemlosa, herrelosa hundar och intensiv trafik. Ett Chile i fler nyanser an den enda kulor som Providencia har att erbjuda.

11 September avenyn

Providencia ar ett litet Europa mitt i Santiago. Har finns gott om lyxiga kopcentrum dar det mesta som vasterlandet har att erbjuda gar att finna. Trevliga butiker, restauranter och affarer finns i overflod. Bostaderna ar bevama, rymliga och och ser trevliga ut bade utanpa och innuti. Gatorna kantas av grona grasmattor, palmtrad, blommor och vaxter som ger skugga i varmen. Det ar en liten oas bara ett par minuters bussfard ifran den bullriga och intensiva storstaden Santiago.

Eftersom Providencia ar ett tillhall for Chiles ofta konservativa medelklass ar det har som det Pinochetvanliga hogerpartiet UDI har sitt faste. Det ar ingen tillfallighet att man just i Providencia har valt att kalla en av huvudgatorna for "Avenida 11 de Septiembre". 11 September var det datum da militarkuppen skedde och ar darfor for manga chilenare ett datum som innebar slutet for demokratin och borjan pa en diktatur som kom att vara i 17 ar. Forra sondagen annordnade man en demonstration vid gatan for att visa sitt missnoje infor namnvalet.
I medelklassparadiset Providencia har man dock en lite annorlunda syn pa saken och menar att den 11 September var det datum da landets raddades undan socialismen och Chile inledde sin ekonomiska tillvaxt.


Forutom 11 September aveny finns det aven en mycket fin Sverige gata i Providencia, sa trots att inlagget handlade om Avenida 11 de Septiembre valde jag att pa bilden fokusera pa gatan med det vackraste namnet.

Gatuhundar

Loppiga hundar finns det gott om i Chile. De haller till lite overallt. I gathornen, under parkbankar dar de soker skydd undan solens stralar och pa trottoarerna dar de med trotta ogon ligger och betrakar de forbipasserande. Trots att hundarna ofta kan vara bade skabbiga och lortiga verkar de inte lida nagon storre nod da affarsagare langs gatorna ofta ser till att de har atminstone en vattenskal att dricka ur och ibland kanske till och med en hand torrfoder som laggs ut pa gatan vid hundens sida.
Hundarna haller sig for det mesta for sig sjalva och tycks inte bry sig sarskilt mycket om de forbipasserande. Detta till trots har man i Chile insett att de losspringande hundarna faktiskt utgor ett problem och alldeles nyligen har man borjat med att fanga in gatuhundar for att sterilisera dem och pa sa satt forsoka undvika att problemet vaxer.
Just denna hund hittade jag vilandes vid mapochoflodens strandkant.