Ett Disneyland for vuxna

Cusco ar en sagolik stad vars byggnader och smala tranga grander standigt vittnar om det Peru som existerade innan spanjorernas ankomst. Cusco ar vackert, haftigt och unikt.
Trots dessa overvagande positiva intryck av staden infinner sig en marklig kansla av att befinna sig i ett sorts Disneyland for vuxna. En plats upbyggd av kulisser som for besokaren bjuder pa exotiska och fargsprakande bilder av lamadjur och ursprungsbefolkning i traditionella klader.
I centrala Cusco behover man inte ta mer an tre steg i vilken riktning som helst for att finna en resebyra som anordnar inkaledsvandringar, bussresor till Machu Picchu, forsranning, bussutflykter till narliggande byar och allt annat mellan himmel och jord som man som turist kan tankas vara intresserad av.
Da jag vandrar langs ned en av Cuscos gator blir jag tillstucken en brochyr av en ung tjej som forsoker salja mig manikyr, pedikyr "eller varfor inte en massage efter Machu Picchu señorita?". Jag tittar pa papperslappen jag har i handen "inkas massage". Jo, det later ju bra. Kanske nagot man borde prova pa, och om inte kan jag nog finna en "inkas massage" nagon annanstans. Eller en inka-vadsomhelst. For i Cusco tycks varenda affar,varenda resebyra och varannan ratt pa varje restaurang heta nagonting som borjar eller slutar pa inka. (Undantaget ar den resebyra med vilken jag bokade en resa till Machu Picchu som bar det orginella och fortroendeingivande namnet Machu Picchu luxury travel).
I Cusco tycks alla fran smabarn till mormodrar kunna engelska, anmarkningsvart med tanke pa hur daliga engelskakunskaperna brukar vara generellt sett i Latinamerika. Och aran for de goda sprakkunskaperna bor val snarare tillskrivas turismen an det peruanska skolsystemet. Kan man inte engelska kanske man gar miste om en potentiell kopare eller tva, konkurrensen ar hard och varannan cuscobo tycks agna sig att forsaljning av nagot slag.
Garna spelar man pa turistens daliga samvete, onskan om att vore det mojligt sa skulle man mer an garna forsorja hela Peru, utplana fattigdom och armod.
En dag da jag sitter och vilar fotterna pa en bank pa Plaza de Armas kommer en liten pojke som vill salja fingerdockor fram till mig. Jag forklar bestamt att jag inte ar intresserad av att kopa nagot, men likt de flesta forsaljare ar pojken entragen, tar inte nej for ett nej och snart sitter han bredvid mig pa banken och forevisar sina varor. "Titta, spindelmannen. Han ar haftig!", "Men lamadjuret da señorita? Lamadjuret ar val fint" Jag som lider av ett tvangsmassigt shoppingbehov som(tack och lov) dampas aven vid sma inkop som detta, sitter snart dar med ett par fingerdockor i vaskan. Pojken ar emellertid inte den ende unge forsaljaren pa Plaza de Armas, en bit bort sitter hans kompisar och betraktar oss, da de ser att jag hor till de mindre svarovertalade individerna kommer de fram och snart har jag en grupp av fem sma killar runt mig som vill salja allt fran vykort till tavlor och tuggumin. "Señorita, kop nagra dockor av mig med", sager en av de minsta killarna som inte ser ut att vara mer an sex ar. "Bara ett par stycken, sa att jag atminstone far ata", fortsatter han med bedjande ogon. En av de storre killarna skrattar och ger honom en vanskaplig knuff "Och du som redan har atit". Som tur ar har jag gott om smamynt, bryr mig inte om att de sa uppenbart forsoker spela pa mitt daliga samvete och utokar foljaktligen bade min vykortskollektion och min samling av fingerdockor. Killarna tackar sa mycket, onskar mig en trevlig dag och ger sig ivag.
Pa vag hem stoter jag pa en cusqueña vackert kladd i traditionella klader med ett barnbarn i ena handen och ett lamadjur i den andra. "Ett foto señorita?" fragar hon och trots att det kanns lite markligt halar jag fram kameran och tanker att "va tusan, jag ar ju har for att ta kort pa allt och alla". Kvinnan och hennes barnbarn staller sig lydigt och poserar vid en vagg. Jag tar de kort jag onskar och lagger ett mynt i den aldre kvinnans hand saval som i den lilla flickans. Inte gor jag om samma misstag som haromdagen da jag tog kort pa en indiankvinna med en liten dotter vid sin sida. Efter att kortet var taget lade jag en sol i kvinnans hand. Ingen stor summa men i Peru racker det till en empanada, fem bananer eller en flaska vatten och ar mer an tillrackligt som betalning for ett kort. Kvinnan tog emot myntet och pekade pa den lilla flickan, da jag vande blicken nedat motte mina ogon en utstrackt hand och ett par ledsna hundogon. Jag kande mig illa till mods, blev lite smatt irriterad da jag visste att jag gett kvinnan mer an tillrackligt betalt men lade anda ett mynt i den lilla flickans hand. Man kanner sig ofta som ett vandrande dollartecken i Cusco, dessutom kanns det bade markligt och fel att ta kort pa exotiska cuscobor som klar ut sig for turister. Forvisso har jag full forstaelse for att cuscoborna som fotas av oss turister som vore de djur pa zoo tar tillvara pa mojligheten att tjana ett par kronor, men i samma stund som jag lagger ett mynt i indiankvinnans hand bidrar jag pa satt och vis till att uppratthalla peruanens roll som en exotisk attiralj, reducerad till en obetydlig men turistvanlig biroll i sitt eget land.

Cuscoborna later sig garna fotas i utbyte mot en slant