Boktips

Jag har precis läst ut en av de där böckerna vars sidor man vänder med en blandning av sann läsglädje och ett uns av rädsla för att boken alltför snabbt kommer att ta slut.
De dansande flickorna i Lahore är en slags dokumentärroman skriven av den engelska sociologen Louise Brown som tillbringat 4 år i ett bordellkvarter i Pakistan. Hon har levt sida vid sida med Maha som vid 12 års ålder ingick ett tillfälligt äktenskap med en arabisk shejk och sedan dess har arbetat som prostituerade. Nu är hon i 35-års åldern, sörjer sin förlorade skönhet och är inte längre lika efterfrågad på marknaden. För att trygga sin försörjning inviger hon sina knappt tonåriga döttrar i yrkets hemligheter, redan från födseln har Mahas fem barns öde varit utstakat för i bordellkvarteren i Heera Mandi går yrket i arv från mor till döttrar.
Det som gör just denna berättelse så speciell är det faktum att Louise Brown har levt så nära inpå Maha, hennes döttrar och en rad andra trasiga människor i Lahore under en längre tid. Som läsare känner jag mig inte som en nyfiken utomstående som försiktigt gläntar på dörren till en okänd värld, jag blir en del av den. Misären och fattigdomen är överväldigande, och det gör ibland ont att läsa om Mahas familj som är på väg mot undergång. Samtidigt får jag ta del av vardagslivets glädjeämnen,starka färger och monsunregn, alltsammans insvept i en doft av starka kryddor. Maha och hennes familj blir människor och är inte enbart förpassade till att vara passiva tyckasyndom-intervjuobjekt. De dansande flickorna i Lahore är en fantastisk bok som jag är glad över att ha läst.