Exotiska utlänningar

Att chilenarna är förtjusta i utlänningar var något jag snabbt upptäckte. Liksom i de flesta Latinamerikanska länder tas en stor del av medias utrymme upp av blonda och blåögda programledare, ättlingar till europeiska immigranter och föga representativa för gemene man. Att vara blond och blåögd är dock inte nödvändigt för att bli betraktad som exotisk i ett land vars befolkning är påfallande etniskt homogen i jämförelse med de angränsande nationernas. Chilenarnas vurmande för utlänningar både roar, tilltalar och förbryllar mig. Det känns en aning lustigt att bli betraktad som en exotisk fågel trots att jag befinner mig i en storstad som Santiago där folk vanligtvis inte finner något märkligt i att stöta på människor från främmande kulturer. Samtidigt är det förstås trevligt att upptäcka att chilenarna faktiskt är nyfikna både på det land jag kommer ifrån och på mig själv. Det är lätt att skapa nya kontakter och inleda konversationer då att vara utlänning här ses som något posetivt. Tyvärr medför detta vurmande för allt som är icke-chilenskt även att det inhemska kulturarvet till viss del ses ned på och faller i glömska. Så är till exempel fallet med mapucheindianerna som fortfarande får slåss för att betraktas som fullvärdiga medborgare i sitt eget land.

Under senare år har en stor ström av framförallt peruaner men även bolivianer utvandrat till Chile på jakt efter arbete. Sällan finner dom det dom söker och får istället klara sig bäst de kan vilket ibland innebär att de ägnar sig åt en del mindre lagliga aktiviteter.
För ett tag sedan lär man ha arresterat en grupp peruaner som ägnade sig åt att stjäla mobiler för att sedan göra affärer genom att ta betalt för att låta sina landsmän ringa till Peru med de stulna mobiltelefonerna varpå de chilenska ägarna fick en saftig telefonräkning. Händelser som denna spär förstås på chilenarnas fördomar om peruaner som inte är särskilt populära. Att dra skämt om peruaner tycks faktiskt vara något av en chilensk favoritsysselsättning. Ofta är skämten rätt grova och rasistiska, alltså inte jämförbara med våra egna (harmlösa? & underhållande!) norgevitsar.

För ett par dagar sedan åt jag tapas med en svensk-chilensk kille i ett område som ofta frekventeras av de relativt få utlänningar som finns i Santiago. Min vän påpekade att vi befann oss i ett “invandrartätt område” samtidigt som vi slogs av de lustiga i att det nu inte var vi själva som stod ut utan “dom andra”. När man säger invandrartätt brukar man ju alltid associera till folk med mörkt hår och hy”, fortsatte min vän. Här var det, förstås, tvärtom. Men invandrartätt som skam var det i vilket fall som helst.