23.3.07

Ännu en dag med Transantiago

I morse vaknade jag svettig av ångest bara av blotta tanken på att jag strax skulle bli tvungen att trängas med halva Chile i tunnelbanan.
Farorna är många i Santiagos metro; hjärtattacker, kvävning, tafsning och ond bråd död är bara ett fåtal av de ting man riskerar att drabbas av genom att färdas kollektivt nuförtiden.
När jag hämtat mig från ångestattacken satte jag lagom till morgonkaffet på TV:n. Detta fick mig genast att känna mig en smula lugnare då jag via nyheterna blev informerad om de åtgärder som vidtagits för att förhindra fler dödsfall i tunnelbanan under rusningstid. Vid tio av de mest vältrafikerade stationerna har man nu inrättat små akutmottagningar.
Det känns tryggt att veta och är naturligtvis en fenomenal lösning på problemet med alltför många resenärer i tunnelbanan.

De problem som uptstått kring det nya kollektivtrafikprojektet Transantiago är så allvarliga att en del ekonomer menar att Transantiago kommer att ha en negativ inverkan på landets ekonomi. Santiago är Chiles ekonomiska motor och då människor inte har någon möjlighet att ta sig till arbetet eller blir flera timmar försenade påverkas landets produktion. Vidare utsätts santiagoborna för en enorm stress som utöver privatlivet även har en negativ inverkan på arbetsförmågan.
Visst hör mycket folk på tunnelbanor och bussar till livet i en storstad. Men då man inte ens kan komma ner i tunnelbanan eftersom kön ner är så lång och består av så mycket folk att man anser sig tvungen att stänga tunnelbanan för att fler människor inte får plats, då har trängseln för längesedan överskridit alla gränser för vad som är acceptabelt. Faktum är att trängseln ombord på bussar och tunnelbanevagnar är så påfrestande att det för barn, gamla och sjuka är rent hälsovådligt att färdas kollektivt.

I Chile arbetar fortfarande många inom den så kallade informella sektorn. En del av dessa har haft som arbete att stiga på och av Santiagos bussar för att sälja allt från glass till pennor, dricka eller klistermärken. Deras arbete har nu blivit omöjligt att genomföra då det helt enkelt inte går att ta sig fram på bussarna eftersom det inte finns någon plats.
Presidenten som med jämna mellanrum brukar träda fram, göra offentliga uttalanden och försäkra att man arbetar för fullt med att finna en lösning på problemen har under de senaste dagarna varit på resa i Centralamerika. Idag kommer hon tillbaka till Chile och jag väntar med spänning på att få höra vad som blir hennes nästa drag för att få trafiken i Santiago att rulla på som vanligt igen.

2 kommentarer:

It´s all about me sa...

har de inte tänkt på att sätta in FLER TÅG??? Det lönar sig ju obviously!!! Fan vad irriterande. Helt sjukt, faktiskt.

Nadia sa...

De har satt in fler tag, men inte sarskilt manga och langt ifran tillrackligt. Men det ar verkligen helt stört att man inrattar sma sjukstugor pa metrostationerna istallet for att se till det verkliga problemet och atgarda det med tex fler vagnar. Störigt som fan och Chile i ett notskal.