Problemen fortsätter för Transantiago

Regeringen har fortfarande inte lyckats få bukt med kaoset i kollektivtrafiken och santiagoborna som har uppmanats till lugn och att vara tålmodiga är arga, upprörda och frustrerade över situationen som i dagsläget är ohållbar.
I dag fick ytterligare en dam föras till sjukhus efter att ha svimmat i trängseln ombord på tunnelbanan. På nyheterna intervjuas människor som är tvugna att stiga upp 1 -1 1/2 timme tidigare för att hinna i tid till jobbet. I vissa fall för att kollektivtrafiken inte längre kör i deras bostadsområden (detta gäller främst dem som bor i Santiagos fattiga ytterområden), och i andra fall för att man numera får stå och vänta i en hel evighet innan bussen dyker upp. Då bussen till slut kommer man räkna med att den är mer än överfull, kanske får man vänta ett tag till och se yttrerligare 3-4 bussar passera innan man slutligen lyckas klämma sig in på en kvadratmeter som man delar med sex andra.

Kollektivtrafiksystemet har fullständigt kollapsat i en stad med mer än sex miljoner invånare. Vilka konsekvenserna blir och hur stora problem som uppstår för de av stadens invånare som är beroende av kollektivtrafiken för att ta sig till sina arbetsplatser tror jag är svårt att föreställa sig utan att själv ha upplevt det.
I går morse då jag klev ner i tunnelbanan var det redan fullt med folk på perongen. Jag suckade uppgivet och insåg att jag inte skulle få plats på tåget som anlände, men kanske nästa. Då vagnen kom var den överfull, vagnen som kom därefter likaså och den som kom efter med. Den enda möjlighet man har att kliva på är om någon eller några kliver av. Då får man skynda sig att tränga sig in i folkhavet och hoppas att man lyckas vilket kan vara svårt då det redan står 20 personer framför en. Dessutom har man bakom sig ett folkhav som trycker på för att även de vill få plats på den redan mer än överfulla vagnen. Lika illa är det med bussarna. Igår mötte jag en berest peruan som sa att det enda ställe där han tidigare sätt så fulla bussar var på Kuba. "Det ser ju rätt lustigt ut, i dag såg jag en buss där folk pressades mot fönsterrutan, som i serietidningar" tillade han.
Med trängseln på bussar och tunnelbana följer också andra problem, att kvinnor utsätts för sexuella trakasserier och blir tafsade på tas dagligen upp i media. En santiagobo med sinne för humor har gjort sig en hacka genom att trycka upp T-shirts som driver med Transantiagoprojektet och trängseln. "Señora, det var inte jag som tafsade dig i häcken, det var han bredvid" är bara ett av många T-shirt tryck man kan välja bland.

Vem eller vilka som har stått i skottgluggen för santiagobornas vrede har skiftat, tidigare var det regeringen, den senaste veckan har det varit den före detta fotbollsstjärnan och nationalhjälten Ivan Zamorano. Ivan Zamorano har figurerat i all reklam för Santiago, han har synts flitigt på TV och har fått 300 miljoner pesos i betalning för att göra reklam för Transantiago. Då projektet har visat sig vara ett enda stort misslyckande menar många chilenare att även Zamorano bör visa sitt ansvar, exakt vad det ansvaret består i debatteras hetsigt. Hatet mot Zamorano har vuxit sig så starkt att ex-fotbollstjärnan såg sig tvingad att kalla till presskonferens där han förklarade att han inte vill fungera som sköld för regeringen, för det är den som bär ansvar för misslyckandet enligt Zamorano. För att riktigt understryka att han fortfarande står på det chilenska folkets sida erbjöd Zamorano sig till och med att lämna tillbaka de pengar han erhållit för sitt reklamuppdrag om regeringen kunde lösa kollektivtrafik problemen.
En del av den ilska som chilenarna känner kanske kan förklaras med att Transantiagos ivriga förespråkare och ansikten utåt (presidenten, Ivan Zamorano och Chiles tidigare president Ricardo Lagos) hela tiden uppmanar santiagoborna till lugn samtidigt som de själva inte reser kollektivt och följaktligen inte drabbas av Transantiago problemen.
För oss som lever i Santiago är situationen ohållbar och vi har sedan länge tröttnat på att vänta.