21.6.07

Kollektivtrafik

Läste ett roligt inlägg hos Pumans dotter om folks beteende i kollektivtrafiken. Jag kunde inte låta bli att le och nicka igenkännande då jag själv hör till dem som ibland stör mig på petitesser när jag åker buss eller tunnelbana. Alltid finns det något att reta sig på, en illaluktande medresenär i sommarvärmen som står alltför nära, stökiga tonårsgäng, eller någon som trampar dig på tårna utan att be om ursäkt. Jag hatar att åka kollektivt och tar mig helst fram på andra sätt men ibland har man inget val. Som i Santiago där jag fick nöjet att uppleva kollektivtrafiksreformationen från helvetet; Transantiago. Med Transantiago reducerades antalet bussar i huvudstaden rejält och fler människor nyttjade tunnelbanan som inte klarade av att transportera elefanthjorder av chilenare. Och värst var det naturligtvis under rusningstid. Att bussar och tunnelbanor i världens större städer är packade under de timmar då folk reser till och från jobbet är inte särskilt ovanligt. Men Transantiago tog trängseln ombord på bussar och tunnelbanevagnar till nya höjder. Folk svimmade, fick hjärtattacker och trillade av pinnen på grund av trängsel och syrebrist. Det är svårt att beskriva för någon som aldrig har rest kollektivt i Chile efter februari månad i år hur stressande och frustrerande det är att behöva använda sig av ett kollektivtrafiksystem som fullständigt kollapsat. Men låt mig försöka förklara hur en vanlig dag med Transantiago kan vara.
På morgonen får det ses som en framgång om du överhuvudtaget lyckas ta dig ner i tunelbanana, köerna ovanför mark utanför en del stationer är nämligen så långa och så fulla av folk att tunnelbanestationerna tillfälligt stängs. Så trots att du har gått upp en timma tidigare än vad du gjorde innan Transantiago så är det bara att ställa in sig på att komma försent till jobbet eftersom det inte ens går att komma ner till perrongen. Om du nu har stått utanför och väntat ett tag tillsammans med halva Santiago och tillslut blir insläpp ner under jord kommer nästa problem. Köerna till spärrarna är så långa att du får vänta ytterligare fem minuter innan du lyckas ta dig förbi och närma dig perrongen. Väl framme på perrongen står redan ett hav av människor och väntar under tiden som tunnelbanevakterna försöker mota bort folk som står för nära kanten. Nu är det dags att dra en djup suck och räkna till tio. För trots att det är vinter i Santiago känns klimatet på perrongen närmast tropiskt bland regnvåta ytterjackor och sex miljoner santiagobor. Men det är bara att bita ihop, för här lär du bli stående ett tag. När det första tåget kommer är det redan överfullt, folk står upptryckta mot tunnelbanas fönsterruta och du inser att det är omöjligt att komma med just det här tåget. Och även om tåget hade varit tomt så står det fem rader av korpulenta chilenare framför dig som har förtur. När det första tåget har åkt förbi befinner du dig förhoppningsvis ett halvt fotsteg närmre kanten, men det är fortfarande ett helt hav av folk som står närmare kanten än vad du själv gör. Och när nästa tunnelbana kommer är den lika full som den föregående. Samma procedur som innan upprepas, och du har nu kommit två fotsteg närmare perrongen och tänker att du kanske lyckas komma med näst, näst, näst, nästa vagn. Och ja, så där håller det på. Du ser 5-6 vagnar åka förbi, alla är de fullproppade och det finns inte en kvadratmillimeter ledig att stå på. När du slutligen lyckas komma med det sjunde tunnelbanetåget så är det för att du nu står precis vid kanten av perrongen och är snabb som fan med att tränga dig på när en dam stiger av, naturligtvis i slagsmål med 3-4 andra som också står på perrongen och vill komma med.
Men nu är du alltså ändå på väg till jobbet, skönt! Trots att du har någons stinkande hårbotten i näshöjd, står packad som en sill och känner andras armar eller väskor sticka dig i revbenen känner du dig nöjd. En dam ombord på vagnen ser ut att var på väg att svimma. Bara att hoppas att tanten kan härda ut tills tåget stannar vid nästa station, för där har man ju öppnat en akutmottagning i tunnelbanan på grund av alla dödsfall som förekommit ombord på vagnarna. Nåväl, tanten överlever och snart är det dags för dig att kliva av. Varje gång du skall kliva av har du lite ångest över om du skall hinna ta dig fram till dörrarna, för rörelseytan är ytterst begränsad och helst vill du ju undvika att bli fastklämd. När tåget har stannat får du göra ditt bästa för att knuffa dig fram till dörrarna bland chilenare som absolut inte flyttar på sig för att lämna plats åt någon ens om rörelseutrymme finns. Men den här gången har du tur och lyckas kasta dig ut genom dörrarna i sista sekund innan de smäller igen bakom din rygg, pust!
Och samma procedur upprepas naturligtvis om kvällen när du skall hem, eller praktiskt taget under vilken tid på dygnet som helst som du reser kollektivt i Santiago. Att chilenarna som i de flesta fall annars är väldigt trevliga och vänliga har noll kollektivtrafikvett gör ju inte heller saken bättre. I tunnelbanan sitter stora reklamaffischer med uppmaningar som "Låt folk stiga av innan du kliver på" och liknande, saker som borde vara självklara men som ingen chilenare tycks ha fattat meningen med. Inte heller gillar de att behöva resa på sig då man på bussar sitter på ett säte intill fönstret. Nej, inte ens om man skulle ha en bakdel stor som en ladugårdsdörr gör de sig besväret att ställa sig upp i fem sekunder för att släppa förbi en medresenär. Extra störigt tycker jag det är då man kommer kånkandes på tio kassar och en väska. Tillslut slutade jag mig bry mig om huruvida personen i sätet bredvid fick mina påsar och väskor i ansiktet när jag trängde mig förbi. Kan man inte ens resa på arslet för ett par sekunder får man skylla sig själv om man blir knockad av mina shoppingkassar.

7 kommentarer:

Sara sa...

Later som ett bra sätt att lära sig kontrollera sin ilska och en övning i att behalla lugnet... Inget för klaustrofober alltsa?

Nadia sa...

Definitivt inget för klaustrofober...och bra övning för att kontrollera sin ilska? Tja, kanske det. Eller så ser man det som ett ypperligt tillfälle att bli av med alla agressioner man kan tänkas gå och bära på :)

Lisa Christensen sa...

Ha ha, det där verkar ju helt absurt! (Men kanske inte så roligt i verkligheten.) Och jag som brukar tycka att Londons tunnelbana är jobbig, men det är ju ingenting i jämförelse med Transantiago... Förstår inte hur de kan göra en sådan reform. De måste ju bygga ut kollektivtrafiken. Folket borde revoltera!

Nadia sa...

Lisa: Det ÄR helt absurt. Trodde själv knappt att det var sant ibland, men det var det tyvärr :) Jag tycker i och försig inte att det är något konstigt med överfulla tunnelbanevagnar, men Transantiago var verkligen något i särklass.
Och folket har revolterat, chilenare är bra på att kasta sten, misshandla oskyldiga busschaufförer osv men trots att man har gjort en hel del för att rätta till problemet är det ännu en lååång väg kvar.

Lisa Christensen sa...

Oj, kasta stenar och misshandla stackars busschaufförer... det var ju inte det bästa.

Pumita sa...

Oj, det trodde jag aldrig! Chilenare verkar ju vara ett fredligt folk. Det verkar vara en del agg och frustration som pyser ut där... ;)

Nadia sa...

Ja, egentligen tror jag att det är den onormala situationen,mängden människor och den lätta desperation man ibland känner som får folk att reagera på ett sätt som de annars inte skulle göra.