Ett vemodigt farväl

Det sista jag ser av Chile är som alltid en massiv bergskedja vars toppar täckta av snö sträcker sig upp mot bomullsliknande molnformationerna. Anderna som jag under min tid i Santiago mest har betraktat från håll då de inte har varit dolda av smog eller använt som riktmärke då jag skall uppsöka en ny plats gör sig alltid påminda. Det gör ont i hjärtat att denna gång befinna sig ovanför bergskedjan utan slut utan att veta när vi nästa gång kommer att ses.
Varför upplever jag alltid ett sting av vemod i bröstet då jag lämnar en plats som jag har vistats på en längre tid? Varför blir avskedet så olikt den glada semesterresans farväl då jag för det mesta stiger på planet på gott humör utan att känna saknad eller sorg över att min resa så snabbt har tagit slut.
Kanske beror det på att jag på semesterresan inte lämnar någonting efter mig, ingen kommer att minnas mig och jag skulle om ett par år inte minnas någon om det inte vore för det många bilder som etsat sig fast i min kameralins. Då jag lämnar en plats jag har bott på, känns det emellertid som om jag lämnar kvar en bit av mig själv. I de minnen jag efterlämnar till dem som har stått mig nära och i det jag själv bär med mig hem. Fragment av personer, upplevelser och skeenden som jag nogsamt kommer att vårda och nära för att de inte skall gå vilse i minnets oändliga labyrint.
Det känns för en sekund som om hjärtat skall gå i tusen bitar. För ett ögonblick tänker jag att jag kanske borde stanna hemma och aldrig ge mig av någonstans för att bespara mitt veka hjärta alla dessa sorger. För det känns likadant varje gång jag lämnar en plats på vilken jag har vistats under en längre tid och jag minns den här känslan från då jag lämnade Madrid och många andra platser. Och ändå kan jag inte låta bli att längta, och sukta. Efter nya platser i världen att bosätta mig på, om ens bara för ett par månader. För hur skall man kunna bo i en och samma stad under ett människoliv som är så långt när det finns så många platser i världen att upptäcka?