Tre böcker

Jag hyser en märklig fascination för biografier och memoarer av alla de slag. Just vad som är så spännande med att läsa om någon annans levnadsöde har jag aldrig riktigt kunnat sätta fingret på, men bara tanken på att det jag läser faktiskt har hänt är kittlande. För att en verklighetsbaserad berättelse skall dra min uppmärksamhet till sig krävs det givetvis att personen bakom boken av någon anledning intresserar mig, ibland räcker det med att dennes levnadsöde fascinerar mig. Eller kanske har jag tidigare läst en liknande bok som jag har tyckt om. Av det senare skälet lånade jag på biblioteket en relativt nyutgiven svensk bok El Choco skriven av Markus Lutteman. Något som jag tydligen har missat under mina månader i Chile är att bokens huvudperson tycks ha blivit rikskändis och har som sådan intervjuats i ett flertal TV-program om sitt levnadsöde som känns rätt unikt ur ett svenskt perspektiv. För hur många skuldtyngda svenskar får för sig att som en lösning på sina problem smuggla hem ett par kilo kokain från Sydamerika i resväskan? Jonas Andersson som boken handlar om, blir emellertid aldrig någon knarksmugglare. Han grips redan på flygplasten i La Paz, Bolivia och står snart inför ett flerårigt fängelsestraff som skall avtjänas i det famösa San Pedro fängelset.
San Pedro är en spegelbild av det korrupta samhället utanför murarna. Fängelsets interner får själva betala för sitt uppehälle. Fångcellerna säljs och köps med priser som fluktuerar enligt principen om tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden, för den som inte har några pengar återstår att sova på det kalla golvet i någon av fängelsets korridorer. Då en fånge fått besked om frigivning avkrävs denne på pengar för el och vatten som han har förbrukat under sin tid i fängelset, något som i princip innebär att de som inte har några pengar alls kanske aldrig blir fria. För ekonomiska brottslingar och knarkkungar är livet innanför murarna inte alltför olikt det utanför. Genom att muta domare och/eller fängelsepersonal kan de köpa sin egen frigivning och se till att leva ett riktigt bekvämt liv i egenbyggda lyxlägenheter i San Pedro fängelset under den tid de hålls fängslade.
Livet inne på San Pedro är helt klart ett ämne som det skulle kunna skrivas många böcker om. Men resultatet av Markus Luttemans försök att ta sig an uppgiften övertygar mig inte fullt ut.
Boken är skriven i tredje person på ett språk som är enkelt utan att vara fattigt. Avsikten är (gissar jag) att den svenska som läsaren möter skall vara så lik Jonas Anderssons eget språk som möjligt. I mitt tycke bidrar språkvalet dock till att göra berättelsen mindre levande, för trots att det på intet sätt är torftigt är det för rakt på sak och korthugget. Berättelsen blir torr, och faktiskt en aning mindre intressant. Till mitt förtret upptäcker jag dessutom en del småfel i boken. De är inte många men de finns där för mig att reta mig på, ett uttryck på spanska som blivit fel översatt eller ett ord på samma språk med ett stavfel. Förmodligen hade jag lättare haft överseende med sådana här petitesser om boken i övrigt hade trollbundit mig. När jag nu har börjat räkna upp saker jag retar mig på så måste jag givetvis fortsätta. Ytterligare en sak som bör nämnas är författarens ivrighet att allt som oftast betona de utseendemässiga skillnaderna mellan Jonas och de bolivianer som omger honom. Jonas beskrivs som en utlänning med "ljust skinn, blont rufsigt hår, lika blont skägg och blåa ögon. En tvättäkta gringo". Ofta betonas etnicitet och meningar som "vakterna behandlade indianen illa" dyker upp lite varstans. Ibland luktar det lite fördomar och sterotyper om det ständiga ältandet om hår- och hudfärg. Som på sidan där en "indian" sägs stirra på Jonas Andersson extra mycket eftersom indianen kommer från landsbygden och därför aldrig har sett någon vit människa tidigare. Ursäkta?! Om det är något som La Paz är fullt av så är det västerländska gringos, och i La Paz har ju mannen uppenbarligen varit eftersom han sitter fängslad där.
Till bokens styrkor hör det faktum att författaren på ett enkelt och lättöverskådligt sätt har lyckats väva in Bolivias historia i biografin utan att det känns som ett sidospår. Så vill man ha en snabblektion i Bolivias eller kokainets historia kan den här boken fungera som underhållning för stunden.

Jag bör kanske medge att mina åsikter om boken kanske hade varit annorlunda om det inte vore för att jag häromåret läst en liknande bok. Marching Powder som är skriven av Rusty Young handlar också den om en knarksmugglande europé som har suttit i San Pedro fängelset. Skillnaden är att Rusty Youngs bok inte är lika full av floskler. Dessutom är den oerhört spännande och är precis en sådan bok som man inte förmår sig att lägga åt sidan förrän bokens sista blad är utläst. Rusty Youngs Marching Powder om engelsmannen Thomas McFaddens tid på San Pedro fängelset är en av de bästa böcker jag har läst i kategorin biografier. Alla som funderar på att köpa El Choco rekommenderar jag att läsa Rusty Youngs bok istället, den är mycket bättre.

Och hyser man ett särskilt intresse för knarkkungar är Killing Pablo av Mark Bowden en utomordentligt bra bok. I boken finner man en utförlig redogörelse för den colombianske knarkkungen Pablo Escobars liv och död. Alltihop berättat på ett sådant sätt att bokens sidor är mer fängslande än den mest spännande thriller. Därtill ges en intressant inblick i hur småtjuven Escobar lyckades bli en av världens rikaste män och byggde upp ett imperium som styrde och ställde över ett helt land. Både Marching Powder och Killing Pablo är fantastiskt bra sträckläsare. El Choco är inte dålig men kommer tyvärr inte ens i närheten av dessa två böcker.