Tre dygn i Madrid

Madrids paradgata Gran Vía

Mina tre dygn i Madrid blev intensiva då jag försökte hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Vädret var som det brukar vara under decembermånad i den spanska huvudstaden relativt kallt. De svenskar ombord på Ryan Airplanet som hade lämnat vinterjackan hemma till förmån för tunnare kläder ångrade sig nog bittert. Speciellt under natten mellan lördag och söndag förra helgen då isande kalla vindar svepte över stan samtidigt som kvicksilvret i termometern inte orkade krypa särskilt många steg över nollgraderssträcket.

Lördagsmorgonen, min första heldag efter ankomsten inledde jag med bokshopping på Fnac vid tunnelbanestationen Callao på C/ Preciados, 28. Som affär är Fnac egentligen inte särskilt spännande men då det gäller böcker, cd-skivor och filmer är de billigast och har dessutom ett ganska stort utbud. Som bokaffär är la Casa del libro på Gran Vía svårslagen och definitivt mer spännande, den är enormt stor och alla sorters litteratur går att finna här.

På lördagskvällen var det förstås tapas som gällde i sällskap med goda vänner. Vår barrunda påbörjades på bar hawaiiano vid Plaza de Santa Ana. Det är en av mina absoluta favoritbarer i Madrid, här serveras ljuvliga drinkar i keramikformar föreställandes cocosnötter, rykande vulkaner eller sköldpaddor. Baren är helt och hållet inredd enligt hawaiitemat, på översta våningen flyger kvittrande färggranna kanariefåglar fritt medan man bekvämt kan luta sig tillbaka i grottliknande utformingar på nedre våningen. Drinkarna, speciellt cocosdrinken är ljuvligt god och att man är ytterst generös med tapasen till drickan gör förstås inte saken sämre (även om de tapas som serveras inte är de traditionella spanska).
Alla kvinnliga besökare får en nejlika och ett färglatt plasthalsband, de manliga får tyvärr ingenting men bar hawaiiano är definitivt värt ett besök om man har vägarna förbi Madrid.

Resterna som blev kvar efter en runda på Hawaiibaren.

Till och med en tur till Pradomuséet hann jag med under mitt besök i Madrid, på söndagarna är det gratis inträde ett par timmar innan stängningsdags och som väntat stod det förstås en lång ringlande kö av människor utanför muséets portar. Köerna till trots anser jag att Pradomuséet är väl värt ett besök. Den nya tillbyggnaden som öppnades för en eller ett par månader sedan är verkligen vacker från insidan och får tavlorna att komma till sin rätt.
Speciellt berörd blev jag av ett par Velazqueztavlor som föreställde en abnormt fet sexårig flicka, dvärgar och människor med olika fysiska eller mentala handikapp. Tydligen var det brukligt för det spanska hovet under denna tidsepok att för nöjes skull hålla sig med en samling människor som förmodligen inte hade mycket annat till val än att finna sig i sitt öde.


Banco de España, en vacker byggnad som nyligen lär ha köpts upp av el ayuntamiento.

Jag har förresten en väninna som efter att ha varit i Madrid i sommras beklagade sig över att det var så svårt att hitta glass. Tydligen missade hon kedjan Palazzo som serverar riktigt god glass både på Gran Vía och vid Puerta del sol.

Vid tunnelbanestationen Moncloa.

Böcker

Så fort jag kommit hem och packat upp ångrade jag att jag inte köpt på mig fler böcker i Spanien, men de väger ju så mycket och är ju så tunga att släpa på. Och böcker kan man ju, trots allt beställa enkelt och smidigt på internet. Även om jag personligen anser att internetbokhandlarna aldrig kan ersätta den underbara känslan av att ströva runt i någon av Madrids enorma bokaffärer. Där kläs väggarna av böcker från golv till tak och jag strövar gärna runt medan jag stryker fingrarna längs bokryggar, vänder och vrider på böckerna och tar god tid på mig innan jag beslutar mig för vem eller vilka som skall få följa med hem .
Nåväl, det blev åtminstonde tre böcker. Un milagro en equilibrio av Lucía Extebarria, Javier Moros Pasión india som verkar spännande och som jag läst gott om hos Anna i Malaga, och så till sist La suma de los días av Isabel Allende. Den sistnämnda har jag läst ett par kapitel i och till min glädje ser det ut som om jag kommer att tycka om boken. En recension blir det förstås så snart jag har läst ut den.

Te dejo Madrid

Så var jag åter hemma igen efter en helg i min europeiska favorithuvudstad. 3 dagar och tre nätter tillbringade jag i Madrid. Tre dygn som tycktes förflyta alldeles för snabbt och ändå var det på något sätt alldeles lagom. Har man inte varit i Madrid tidigare är tre dagar förmodligen för lite tid för att hinna med allt det som finns att se och uppleva. Men det gav mig tillräckligt med utrymme för att hinna med allt som jag föresatt mig att göra; handla böcker och cd-skivor,njuta av stadens nattliv och lite till. Och så förstås ta igen förlorad tid med mina spanska vänner. Mina vänner som fortfarande lever i den vardag som för ett par år sedan även var min. Kanske kände ett jag sting av vemod vid tanken på att jag inte längre kan vara en del av deras liv på samma sätt som tidigare. När de möts på nytt nästa helg över en öl och ett par tapas på någon av Madrids många barer så kommer inte jag att kunna göra dem sällskap. För trots att jag under dessa tre dagar kände allt starkare att mitt hem numera finns i Göteborg, så känner jag även en viss sorg över att inte kunna dela mig i tusen bitar och leva utspridd över alla de platser där jag en gång har haft ett hem och fortfarande har vänner som minns och saknar mig på samma sätt som jag saknar dem.

När novembermörkret känns som tyngst...

...längtar jag till sommaren i Lima.

Nu är det dags att börja packa...

..för till helgen bär det av till Madrid.
Lite konstigt känns det, det var nästan två år sedan jag sist satte foten i Madrid. Kommer jag att känna igen mig? Kommer allting vara som jag minns det och kommer jag att hitta utan att behöva en karta till hjälp?
Jag ser fram emot en helg med shopping, tapas och trevligt umgänge i Spaniens finaste stad och kommer såklart att rapportera om det på bloggen!

Cykloner, jordbävningar...

Ja, ibland är det svårt att komma ihåg att det är verkliga människor som döljer sig bakom katastrofernas rubriker. Människor vars vardag vänts upp och ner, ut och in och aldrig kommer att bli densamma.

Förödelsen efter onsdagens jordbävning i norra Chile var inte särskilt stor, åtminstone inte räknat i antalet människoliv. Då är det lätt att vända blad i tidningen och som jag själv sucka "Ja, ja. Det var ju skönt i alla fall", över det där som händer så långt borta att det likaväl skulle kunna utspelas på en annan planet, för mig personligen berör det ju inte.

Bilderna nedan som jag hittade på chilenska tidningen El Mercurios hemsida och som visar de materiella skadorna som uppstått efter skalvet gör åtminstone för mig konsekvenserna av jordskalvet lite mer verklighetsnära. Trots att skadorna "bara" är materiella innebär det för den lilla flickan på bilden i Tocopilla att hon har mist sitt hem och därmed en del av sin trygghet.

Boktips

Jag har precis läst ut en av de där böckerna vars sidor man vänder med en blandning av sann läsglädje och ett uns av rädsla för att boken alltför snabbt kommer att ta slut.
De dansande flickorna i Lahore är en slags dokumentärroman skriven av den engelska sociologen Louise Brown som tillbringat 4 år i ett bordellkvarter i Pakistan. Hon har levt sida vid sida med Maha som vid 12 års ålder ingick ett tillfälligt äktenskap med en arabisk shejk och sedan dess har arbetat som prostituerade. Nu är hon i 35-års åldern, sörjer sin förlorade skönhet och är inte längre lika efterfrågad på marknaden. För att trygga sin försörjning inviger hon sina knappt tonåriga döttrar i yrkets hemligheter, redan från födseln har Mahas fem barns öde varit utstakat för i bordellkvarteren i Heera Mandi går yrket i arv från mor till döttrar.
Det som gör just denna berättelse så speciell är det faktum att Louise Brown har levt så nära inpå Maha, hennes döttrar och en rad andra trasiga människor i Lahore under en längre tid. Som läsare känner jag mig inte som en nyfiken utomstående som försiktigt gläntar på dörren till en okänd värld, jag blir en del av den. Misären och fattigdomen är överväldigande, och det gör ibland ont att läsa om Mahas familj som är på väg mot undergång. Samtidigt får jag ta del av vardagslivets glädjeämnen,starka färger och monsunregn, alltsammans insvept i en doft av starka kryddor. Maha och hennes familj blir människor och är inte enbart förpassade till att vara passiva tyckasyndom-intervjuobjekt. De dansande flickorna i Lahore är en fantastisk bok som jag är glad över att ha läst.

Kejsarsnitt som affärsidé

Igår kunde man i Svenska Dagbladet läsa en artikel om en studie gällande kejsarsnitt utförd av världshälsoorganisationen(WHO). I studien har det fastslagits att ett kejsarsnitt i de fall där det inte är absolut nödvändigt, medför ökade och onödiga risker samt komplikationer för både mor och barn.
En expertgrupp har samlat in och jämfört uppgifter från 410 förlossningskliniker i åtta Sydamerikanska länder, i rapporten understryker WHO-forskarna att standarden på klinikerna och urvalskriterierna för kejsarsnitt inte skiljer sig från situationen i västvärlden.

Kanske är den här rapporten något att läsa och begrunda för chilenarna som har högst andel kejsasnitt per födslar i hela Latinamerika. I slutet av nittiotalet förlöstes 40% av de chilenska mödrarna genom kejsarsnitt. Då det gäller medel- och överklassen som tecknar privata sjukvårdsförsäkningar och vänder sig till privata kliniker är siffran ännu högre. Bland dem som har råd att betala för privat sjukvård är "vanliga" vaginala förlossningar knappt ens ett alternativ och hela 60% föder genom kejsarsnitt.
Faktum är att det ses som konstigt och näst intill onaturligt att inte genomgå ett kejsarsnitt vid ett barns födsel. När jag för mina chilenska vännner berättar att de flesta barn i Sverige föds genom vaginala förlossningar ställer de sig mycket undrande till varför och tycker att det hela verkar mycket märkligt. En svensk bekant till mig i Santiago blev ifrågasatt och sedd som lite konstig eftersom hon ville föda utan att genomgå ett kejsarsnitt.

Enligt världshälsoorganisationen bör inte fler än 10-15% av alla barn som föds behöva förlösas genom kejsarsnitt. Hur kan det då komma sig att de kvinnor som genomgår ett kejsarsnitt är så många fler i Chile än på andra håll i världen? Det kan man förstås bara spekulera i, något som jag gjort både med svenska och chilenska vänner. Ett skäl torde vara att det är mer praktiskt för läkarna med ett planerat kejsarsnitt som kan klämmas in på lämplig plats i ett späckat schema. Dessutom kan det inte uteslutas att klinikerna uppmuntrar patienter att välja kejsarsnitt av rent finansiella skäl. För patienter ur medel- och överklassen med privata försäkringar betalas ett högre belopp ut till klinikerna vid kejsarsnitt än vid "vanliga" förlossningar. Visst känns det lite cyniskt att föreställa sig att det huvudsakligen skulle vara ekonomiska skäl som ligger bakom den höga andelen kejsarsnitt och inte barnet och moderns bästa. Men detta är på något sätt Chile i ett nötskal, den enskilde individens väl och ve hamnar i skymundan när det finns pengar med i bilden.

Kungen och Chávez drar inte jämnt

Just nu pågår Cumbre Iberoamericana i Santiago de Chile. Ett möte som hålls årligen och samlar presidenter och regeringschefer från flera latinamerikanska länder samt Portugal, Spanien och Andorra. Cumbre Iberoamericanas syfte är att främja samarbetet mellan de olika nationerna. Något som man inte tycks ha lyckats med särskilt bra, i alla fall inte att döma av den här videon där Spaniens kung Juan Carlos ber Venezuelas president Hugo Chávez att hålla mun. Bakgrunden lär vara att Chávez under gårdagen upprepade gånger kallat Spaniens f.d. regeringschef José María Aznar för fascist. På videon ses han avbryta Spaniens nuvarande regeringschef José Luis Rodríguez Zapatero då denne går i försvar för Aznar.
Lycka till med samarbetet!

Det är inte bara i Mexico man firar döskallar

Bilder från El Mercurio.

Även i Bolivia fortlever kulten att tillbedja de döda trots att riten (kanske föga förvånande) fördöms av den i landet dominerande katolska kyrkan. Traditionen som har sitt starkaste fäste kring de andinska områdena och Cochabambatrakten har under senare decennier även rotat sig i och kring huvudstaden La Paz. Detta har förstås sin förklaring i migrationsströmmarna som lockar fattiga människor från landsbygden till La Paz i sökande efter arbete, med sig i bagaget bär de på uråldriga riter och traditioner.
Firandet som på spanska kallas för el culto a las ñatitas tar sin plats den 8 november och har av en boliviansk antropolog förklarats som en "själarnas mässa".
Liksom många andra inslag i boliviansk kultur och traditioner existerade el culto a las ñatitas redan innan den spanska erövringen. Vid ceremonin lyftes skeletten ur sina gravar för att senare återbördas tillsammans med den dödes favoritföremål. Under kolonialtiden var traditionen inget som uppmuntrades av landets nya herrar som tog firandet för häxkonster. Många sekel därefter, under mitten av 1900-talet dök denna kulturella yttring på nytt upp men praktiserades inte längre lika öppet.
Som synes på bilderna upplever el culto a las ñatitas en renässans, något som kanske har sin förklaring i det faktum att den indianska kulturen och arvet sedan president Evo Morales tillträdde vuxit i styrka och funnit nytt självförtroende.

En färgklick i höstmörkret

I Sveriges väntrum

Jag har precis läst ut en välskriven och framförallt oerhört intressant bok av DN-journalisten Lasse Granestrand. Bokens titel är I Sveriges väntrum och precis som namnet på boken antyder handlar den om de människor som genom årens gång anlänt till Sverige genom invandring, de problem som de stöter på och den problematik som uppstår kring flyktingar och integrationspolitik. Boken är sällsynt på så sätt att den vågar ta upp ett komplext problem och belysa det ur flera olika vinklar, att kritisera flyktingpolitiken och den på många håll misslyckade integrationen av nyanlända invånare är som att bege sig ut på ett minfält där minsta felsteg kan misstolkas. För att de problem som finns skall kunna lösas måste man först och främst våga medge deras existens. Men då flyktingpolitik och de problem som kan uppstå kring invandring någong gång kritiseras görs det alltför ofta enbart av högerextrema partier hos vilka kritiken tar sig uttryck genom ren och skär främlingsfientlighet och rasism.
Granestrand vågar på ett nyanserat och objektivt sätt ta upp kvällstidningarnas rapportering om avisade flyktingar, hur man väljer att spela på känslor och fyller texterna med dramatiska adjektiv men skriver mycket lite om de grunder på vilka ett avisningsbeslut har fattats. Hur Sverige tar emot fler flyktingar än de flesta andra europeiska länder, betydligt fler än sina grannländer Finland och Norge men ändå kritiseras för att ha en restriktiv flyktingpolitik. Med I Sveriges väntrum i hand blir man som läsar guidad genom invandringens historia som i Sverige tog sin början någon gång på 60-talet då landet var i behov av arbetskraft.
Granestrand följer även 3 enskilda individer i nutid från första besöket på Migrationsverket tills den stund då de får sitt uppehållstillstånd i hand. Det är gripande berättelser vi får ta del av och den sympati och medkänsla med vilken de tre männens historier nedtecknas lyser igenom och gör intryck på läsaren. I Sveriges väntrum är en mycket bra bok som berör alla som lever i Sverige som jag varmt kan rekommendera.
Jag skulle gärna läsa mer nyanserad journalistik av det här slaget. I veckans Göteborgs-Posten kunde man läsa en reportageserie på samma tema. En reportageserie där man gjort något som måste vara bland det mest tabubelagda som finns; att peka ut en viss folkgrupp. GPs artiklar har i veckan handlat om somalier i Göteborg, en invandrargrupp för vilken det har varit extra svårt att komma in i det svenska samhället. Själv tyckte jag att artikelserien var bra trots att jag kände mig tveksam till en del av de uppgifter som togs upp som kändes som rena spekulationer. Till exempel pekas somalier som grupp ut som stora bidragsfuskare utan att man har någon egentligen fakta eller statistik att basera sina påståenden på. För den som är nyfiken finns reportageserien här, fakta eller fördomar? Läs och döm själva.