Gravkonst

Sörjande kvinna

Jag låter mig lätt facineras av imposant gravkonst och kan tillbringa timmar vandrandes på kyrkogårdar. På en sten summeras en hel livstid. Ett par enkla radera, ett tack och adjö till detta liv.
Att levnadsåren inte utdelas med rättvisans logik blir uppenbart på en sådan plats.
I en grav vilar tre små pojkar varav ingen fick uppleva sin femårsdag. Strax intill ligger en celber musikerfamilj i vilken samtliga medlemmar tycks ha varit av ett sällsynt seglivat virke.






Platsen är Östra Kyrkogården i Göteborg. Måhända är den inte lika ändlöst vacker i sin utfomning som sin syster i Buenos Aires (Recoletakyrkogården) men även här vilar på toppen av ett par kullar stadens crème de la crème.
På Östra Kyrkogården får överklassen till skillnad från på Recoleta emellertid finna sig i att åtminstone efter livet beblandas med pöbeln, för här har även människor från en mer modest bakgrund råd att låta sig begravas.

Jag hade helt missat...

...Maciej Zarembas lysande samling essäer i DN om svenskhet, invandrare och Sveriges misslycklade integration. Underhållande, intelligent och träffande.
Läs här!

Att vara invandrare - ett plus i CV:n

Igår åt vi middag med ett par goda vänner och pratade om hur annorlunda det är att vara utlänning i Chile jämfört med i Sverige.
Speciellt då man träder in på arbetsmarknaden. För till skillnad från i Sverige innebär inte ett konstigt, svåruttalat namn och efternamn att ens CV med en gång sorteras bort och läggs längst ned i högen av ansökningar av arbetsgivaren. Tvärtom ses ett utländskt namn som något positivt, kanske pratar utlänningen bättre engelska och kan bidra med andra erfarenheter än sina chilenska kollegor.
En utlänning ses som en tillgång hos de flesta företag och diskvalificeras inte med en gång för att hon eller han har en konstig brytning eller ett annorlunda utseende.
Jag är ofta kritisk till chilenarnas vurmande för allt som är utländskt, men en sak är säker. När det gäller att släppa in och välkomna folk från andra länder på arbetsmarknaden, så har Sverige en hel del att lära av Chile.

Svensk maffia

För läsning med mer substans än i exemplet i nedanstående inlägg rekommenderas Svensk maffia av Matti Larsson och Lasse Wierup. En så skrämmande, viktig och intressant bok att jag har svårt att få något vettigt gjort, för jag dras ständigt som en magnet till denna ännu inte färdiglästa bok. Förmodligen en av de bästa reportageböcker jag har läst på länge.
Läs! Läs! Läs!

Mitt land i andras ögon

Liksom jag tidigare skrivit händer det då och då att jag får kommentarer eller mail från människor av chilensk härkomst som har synpunkter på det jag skriver om Chile. Att chilenare inte är si eller så, att jag framställer landet på ett negativt sätt etc. Ofta dyker de här kommentarerna upp under inlägg i vilka jag kritiserar olika fenomen eller delar av det chilenska samhället. Personligen har jag lite svårt att förstå varför man genast känner ett behov av att inta försvarsställning så fort det land varifrån man kommer kritiseras. Det gäller inte bara chilenare utan oss alla. Pumita skrev t.ex. i en kommentar att hon ofta upplever att hon inte kan kritisera Sverige eller det svenska utan att folk tar illa upp.
Inget land på jorden är perfekt och jag har svårt att tro att det finns en plats på jorden där man inte hittar saker att anmärka på beträffande det egna landet. För svenskar är det okej att gnälla över skatter, väder och allt annat mellan himmel och jord i sällskap av andra svenskar. Men kritiserar en utlänning samma ting vänder vi direkt taggarna utåt. Varför har vi så svårt att höra mindre fördelaktiga ord om vårt eget land när de utalas av någon annan än en landsman? Kanske för att gränsen mellan kritik, fördomar och rasism ibland kan vara hal, lätt att halka på och ibland näst intill osynlig. Detta till trots är det viktigt inte minst för svenskar att låta människor från andra länder vara delaktiga i det som är Sverige, lever och arbetar man här har man också rätt att kritisera det man ogillar utan att behöva höra att om man inte gillar läget, då kan man ta och åka hem till den plats man kom ifrån.
Personligen tycker jag det är roligt och spännande att få ta del av icke svenska personers intryck av mitt land.
För länge sen följde jag en blogg skriven av en spansk utbytesstudent i Stockholm, att läsa hans ibland mycket träffande tankar och åsikter om Sverige var fantastiskt roligt. En utlänning har genom sin bakgrund möjlighet att se och synliggöra saker som går en infödd svensk förbi. På samma sätt är mina tankar och åsikter av Chile naturligtvis färgade av min kulturella bakgrund. Jag kan aldrig skriva om Chile på samma sätt som en chilenare skulle kunna skriva om Chile. Det betyder emellertid inte att mina ord är mindre verklighet eller mindre sanna (för någon egentlig sanning finns inte), de har bara sitt ursprung i ett annat perspektiv.

Bricheros och svenska uppehållstillstånd

När jag befann mig i Lima och skulle resa till Cusco var det sista ord min peruanske vän Steve sa till mig innan jag reste; ”Och akta dig för los bricheros!”. ”Los bricheros?” undrade jag, vad är det? ”Det kommer från engelskans bridge”, förklarade Steve pedagogiskt. "De finns överallt i Cusco och kommer fram för att prata när du sitter ensam på en bänk eller står och beundrar någon byggnad. De vill att du blir deras bridge till ditt land, det är därför som de kallas för bricheros".
Personligen träffade jag aldrig några bricheros i Peru, men bricheros finns det förstås gott om här i världen.
Therese har skrivit ett utmärkt inlägg i ämnet och jag blev så inspirerad att jag ville skriva ett eget.
I min yttre bekantskapskrets har jag sett människor som gifter sig med varandra enbart för att ge den ena partern ett svenskt uppehållstillstånd. Det mest tragiska exempel jag sett på detta var ett äktenskap mellan en ung kvinna, född i Bolivia men uppväxt i en av Göteborgs förorter och en peruansk man. Den peruanske mannen som faktiskt råkar vara från Cusco kom inte från miserabla förhållanden, hans familj hade så de klarade sig men inte mycket mer. Peruanen som vi kan kalla Humberto ville ha ett svenskt uppehållstillstånd för att kunna arbeta här och ha möjlighet att skicka hem pengar. Så han betalade en större summa pengar till den bolivianska tjejen som vi kan kalla Marta, summan låg om jag inte minns fel runt 20 0000-30 0000 kronor.
Under de år som Marta och Humberto var gifta utnyttjade Marta sin äkta hälft på alla tänkbara vis. Hon krävde pengar av honom trots att han redan betalt den summa som de hade kommit överens om från början. Humberto fick ett jobb som tidningsutdelare i Martas namn och Marta tog naturligtvis en del av lönen. Jag känner inte till alla detaljer i historien, jag vet bara att Humberto blev mycket illa behandlad under åren som gift. Instinktivt kan jag känna att det är fel att människor som egentligen inte har några asylskäl kan betala för att få ett uppehållstillstånd. Men när jag fick veta att Humberto hade fått ett definitivt ja från migrationsverket kände jag bara lättnad och glädje efter allt han fått utstå.
Tyvärr tror jag inte att denna typ av äktenskap är helt ovanliga, speciellt inte bland den latinamerikanska koloni som finns i Sverige. Det är få människor från latinamerikanska länder som idag har rätt till asyl men det är fortfarande många som vill komma (och kommer hit) i sökandet efter en bättre framtid med större ekonomisk stabilitet.
Givetvis finns det också exempel på människor som är förälskade men skyndar in i äktenskapet för att den ena partern snabbare skall få ett uppehållstillstånd. Jag har en vän från El salvador som var tillsammans med en svensk tjej, då förhållandet tog slut bestämde sig hans flickvän för att ändå hjälpa honom att få ett uppehållstillstånd.
Exempel på äktenskap i vilket bara den ena partern känner till att äktenskapet är ett bedrägeri finns förstås också. En bekant till mig åkte till Kuba på en två veckors semester, träffade en kuban, blev kär och gifte sig till sin mors stora förtvivlan (som grät floder då hon fick reda på att hennes dotter gift sig med en kuban). De båda var gifta tills kubanen fick sitt uppehållstillstånd. Så snart det hade kommit försvann han illa kvickt eftersom han hade hittat en ny flamma. Historien slutade emellertid ganska lyckligt eftersom min svenska bekant inte heller var sen med att hitta en ny partner.

I Sveriges väntrum

Jag har precis läst ut en välskriven och framförallt oerhört intressant bok av DN-journalisten Lasse Granestrand. Bokens titel är I Sveriges väntrum och precis som namnet på boken antyder handlar den om de människor som genom årens gång anlänt till Sverige genom invandring, de problem som de stöter på och den problematik som uppstår kring flyktingar och integrationspolitik. Boken är sällsynt på så sätt att den vågar ta upp ett komplext problem och belysa det ur flera olika vinklar, att kritisera flyktingpolitiken och den på många håll misslyckade integrationen av nyanlända invånare är som att bege sig ut på ett minfält där minsta felsteg kan misstolkas. För att de problem som finns skall kunna lösas måste man först och främst våga medge deras existens. Men då flyktingpolitik och de problem som kan uppstå kring invandring någong gång kritiseras görs det alltför ofta enbart av högerextrema partier hos vilka kritiken tar sig uttryck genom ren och skär främlingsfientlighet och rasism.
Granestrand vågar på ett nyanserat och objektivt sätt ta upp kvällstidningarnas rapportering om avisade flyktingar, hur man väljer att spela på känslor och fyller texterna med dramatiska adjektiv men skriver mycket lite om de grunder på vilka ett avisningsbeslut har fattats. Hur Sverige tar emot fler flyktingar än de flesta andra europeiska länder, betydligt fler än sina grannländer Finland och Norge men ändå kritiseras för att ha en restriktiv flyktingpolitik. Med I Sveriges väntrum i hand blir man som läsar guidad genom invandringens historia som i Sverige tog sin början någon gång på 60-talet då landet var i behov av arbetskraft.
Granestrand följer även 3 enskilda individer i nutid från första besöket på Migrationsverket tills den stund då de får sitt uppehållstillstånd i hand. Det är gripande berättelser vi får ta del av och den sympati och medkänsla med vilken de tre männens historier nedtecknas lyser igenom och gör intryck på läsaren. I Sveriges väntrum är en mycket bra bok som berör alla som lever i Sverige som jag varmt kan rekommendera.
Jag skulle gärna läsa mer nyanserad journalistik av det här slaget. I veckans Göteborgs-Posten kunde man läsa en reportageserie på samma tema. En reportageserie där man gjort något som måste vara bland det mest tabubelagda som finns; att peka ut en viss folkgrupp. GPs artiklar har i veckan handlat om somalier i Göteborg, en invandrargrupp för vilken det har varit extra svårt att komma in i det svenska samhället. Själv tyckte jag att artikelserien var bra trots att jag kände mig tveksam till en del av de uppgifter som togs upp som kändes som rena spekulationer. Till exempel pekas somalier som grupp ut som stora bidragsfuskare utan att man har någon egentligen fakta eller statistik att basera sina påståenden på. För den som är nyfiken finns reportageserien här, fakta eller fördomar? Läs och döm själva.