Bloggtorka

Jag har inte längre tillgång till Internet i hemmet, därav bloggtorkan.
Jag har egentligen inte tröttnat på att blogga. Emellanåt känner jag suget dyka och fingrarna dras till tangentbordet. Men, det är ju så mycket annat man skall hinna med!

Egentligen skulle jag lämnat Sverige redan i september när hösten drar in över Göteborg och sveper in staden i en alltigenom deprimerande, stalingrå-skrud.
Som det ser ut nu blir jag emellertid kvar ända tills november. Och jag förmodar att om jag hyser några som helst tvivel om huruvida jag bör flytta till Chile så lär de ha hunnit blåsa bort med regnet och rusket tills november.

Så håll ut! Och kika gärna in lite då och då. För även om denna blogg försvinner kanske det dyker upp en ny om hur det är att vara invandrare i Chile...

Slänga, packa, flytta

Ja, så ser mitt liv ut just nu.
Under den senaste veckan har jag varit i kontakt med ett 10-tal olika flyttfirmor varav samtliga är specialiserade på utlandsflytt men endast tre flyttar saker så långt bort som till Chile
Jag har äntligen hittat en flyttfirma som kan skeppa iväg mitt liv i ett antal flyttlådor som förhoppningsvis kommer att nå hamnen i Valparaíso om ett par månader.
Som det ser ut nu är jag snart tillbaka i Chile.
Men ännu så länge kan allt hända. Kanske startar jag en ny blogg, om hur det är att vara invandrare i Chile. Eller kanske fortsätter jag skriva sporadiskt i denna som just nu förefaller dra sin sista dödssuck.

Hem, ljuva hem?

Så var man hemma igen. Och allting är precis likadant som innan jag åkte.

Jag njuter av att kunna öppna balkongdörren och mötas av träd, grönska och fågelsång. Kunna andas frisk luft och inte leva i en stad som under vintermånaderna förvandlas till ett enda stort smogtungt avgasrör.
Å andra sidan...
...är det inte särskilt njutningsfullt att traska runt i vinterkappan i juni månad medan det både regnar och blåser på tvären.

Å ena sidan...
...saknar jag den trygghet det innebär att veta att man aldrig är längre än ett telefonsamtal från vilken specialist- eller allmänläkare som helst. På Santiagos kliniker får man förstklassig vård precis när man behöver det, utan månads- eller årslånga väntetider.
Det kanske är så dags att inse nu att den svenska vården faktiskt suger.
Å andra sidan...
...är svensk vård tillgänglig för alla och inte bara för dem som har råd att bekosta en försäkring som i Chile.

Å ena sidan...
...saknar jag de förmåner man åtnjuter som småbarnsmamma i Chile. Att få gå före i kön på banken med en skrikande unge och att det alltid, alltid är någon som reser sig upp för att ge mig och lillprinsen sin sittplats oavsett hur full bussen/tunnelbanan är.
Å andra sidan...
...vägs den mänskliga värme som saknas i Sverige till viss mån upp av hur lätt det är att ta sig runt eftersom såväl kollektivtrafikens fordon som affärer och gator är hjulanpassade.

Att bo lite här, lite där och lite överallt

Jag har nästan exakt två månader kvar i Chile. Samtidigt som jag bär på en känsla av att ha varit här i evigheter gör vetskapen om att jag snart är hemma att dessa månader i Chile känns som en droppe i havet.
Jag går just nu och funderar på om vi kanske skulle försöka bo här mer permanent.
Jag blir inspirerad när jag ser på en av minna vänner här i Chile. Hon kom hit med en knagglig spanska och idag fyra år senare har hon efter ett års studier ett bra jobb med schysst lön och framförallt en vardag i Chile.
Själv har jag inget speciellt att längta tillbaks till i Sverige. Självklart saknar jag min familj och mina vänner men jag tänker främst på andra saker. Som alla mina olika jobb, timanställningar och vikariat. En osäker framtid som inte alls känns lockande med ett Sverige i kris.
Därför har jag bestämt mig att på allvar ta reda hur goda mina möjligheter att hitta jobb eller studera ser ut i Chile. Väga för- mot nackdelar och se vilken skål som väger tyngst.

Att känna sig ensam i grupp

Jag är ju sällan särskilt personlig här på bloggen, men idag känner jag att jag behöver skriva av mig så jag gör ett undantag.
Jag och Lillprinsens pappa var igår på en asado(grillfest) där samtliga inbjudna bortsett från mig själv har känt varandra sedan lågstadiet och gått i skolan tillsammans. Det är således en rätt sammansvetsad grupp av människor som känner varandra väl.
Jag kan ibland tycka det är jobbigt med fester där alla utom en själv känner varandra. Det blir lätt så att man känner sig malplacerad, som ett femte hjul som hamnat på avvägar. För det mesta brukar det dock lösa sig, alltid hittar man någon att småprata med en stund, isen är bruten och dörren in till gemenskapen står på glänt.
Jag är inte jättesocial av mig, när jag var liten var jag riktigt blyg och var aldrig den som tog mest plats och syntes eller hördes mest i skolan. I vuxen ålder har jag insett att min blyghet är en del av mig men samtidigt genom träning lärt mig att vara lite mer öppen. Till saken hör dessutom att jag under flera år haft ett arbete där jag träffar många människor och där sociala talanger varit oumbärliga. Genom mitt arbet lärde jag mig att vara social och fick ofta höra av andra att jag uppfattades som social och pratglad. Träffar jag nya människor i större grupper i privata sammanhang håller jag mig dock fortfarande gärna lite i bakgrunden.

Nåväl, åter till igår kväll. Vi var alltså åtta personer varav jag var den enda som inte kände någon mer än Lillprinsens pappa. Ganska snart började jag vantrivas på tillställningen. Pratet handlade mest om övrig medlemmar tillhörande gruppen som inte var där, folk som jag inte kände och följaktligen inte hade så mycket att säga om. När man inte pratade om andra kompisar drogs interna skämt som jag naturligtvis inte fattade ett jota av och resterande tid gick åt till diskutera olika chilenska fenomen som jag knappt hade hört talas om. Jag försökte vid ett par tillfällen inleda en konversation med någon, det funkade en stund. Sedan började de i grupp återigen prata om gamla kompisar, interna skämt och annat jag inte kände till. Efter ett par timmar, när klockan slagit ett, jag var vrålhungrig och grillen inte ens var tänd, surnade jag till rejält. För trots att ingen var direkt otrevlig mot mig så inbjöd de definitivt inte heller till konversation. Visst har jag varit med om liknande situationer tidigare, att vara ny i en grupp. Men det brukar alltid vara någon medlem i den slutna gruppen som är lite mer öppen och vänlig. Efter att ha pluggat och bott utomlands i längre eller kortare perioder är detta något jag brukar vara extra uppmärksam på om en ny person dyker upp i mitt kompisgäng. För jag tycker även att deltagarna i en sluten grupp har ett ansvar då det dyker upp en ny person, att utbyta ett par fraser med den nya eller berätta vilka personerna man talar om är t.ex. Igår hände inget av detta och jag kände mig bara rejält utanför och ensam trots att jag var omringad av sju andra. Givetvis hade jag också Lillprinsens pappa men jag kände mig ändå ensam och saknade mina vänner hemma.
Så jag åkte hem innan maten ens lagts på grillen.
Ni får gärna dela med er av era råd och erfarenheter när det gäller situationer som denna. Till min förvåning blev jag faktiskt både ledsen och drabbades av hemlängtan.

Gott nytt år!

Torre Entel i Santiago sär stadens största fyrverkeriskådespel utspelas.

Så är då ännu ett år nästan tillända. Under december månad har jag varit osedvanligt impoduktiv då det gäller bloggandet. Inspirationen har sinat i större strömmar än vanligt vilket ännu en gång har fått mig att fundera över bloggens fortlevnad, kanske är det dags för begravning snart?
Liksom Therese tycker jag att det var lättare att hitta saker att skriva om då jag befann mig långt hemifrån och allting föreföll mig nytt och annorlunda. Hemma i vardagen går alltför lite tid åt till att filosofera över omvärlden, allting går på rutin och likt ett trött lokomotiv kör man på i samma gamla spår som vanligt.

Att skriva om Chile känns allt mer inaktuellt och avlägset. Det var nu ett halvår sedan jag lämnade landet, men i själva verket känns det som om det var evigheter sedan jag befann mig i Santiago. Nyårsnatten förra året beskådade jag de fyrverkerier som varje år avfyras från telefoniföretaget Entels torn som högrest sträcker sig upp i skyn och kan ses från stora delar av Santiago. Torre Entel som tornet kallas är en i dagsljus ganska ful byggnad från vilken man sedan 1992 har skjutit upp Santiagos mest påkostade fyrverkeriskådespel.
Ännu större och mer färgsprakande fyrverkeriskådespel kan i Chile beskådas i någon av kuststäderna Viña del Mar, Valparaíso eller Rancagua. Förra året genomförde man i dessa tre städer som är belägna på kort avstånd ifrån varandra en gemensam fyrverkerishow som sades vara den bästa i Chile och kanske till och med i hela Sydamerika. Tyvärr var jag inte på plats själv för att kunna verifiera detta påstående men av vänner och bekanta som var där fick jag höra att det var en helt extraordinär upplevelse.

Årets nyårsfirande kommer för min del inte att innebära något vilt partajande, och egentligen är detta inget som jag kommer att sakna. Liksom Lisa har även jag en liten hund som avskyr raketer och själv är jag i ärlighetens namn också rätt skotträdd.
Jag har svårt att förstå hur man som privatperson kan bränna tusenlappar på att avfyra fyrverkerier som bara är en fest för ögat i ett par sekunder under en natt. Om jag hade fått bestämma hade raket- och fyrverkeriförsäljningen liksom uppskjutandet varit mer reglerat. Nu skjuts det hejvilt åt alla håll och kanter av människor som kanske fått i sig lite för mycket sprit och som utgör en fara både för sig själva och för andra. I Chile är det om jag inte misminner mig förbjudet för privatpersoner att fyra av raketer, istället annordnas större skådespel av företag likt det i Entel tornet.
Till nyår hoppas jag få uppleva en relativt lugn kväll med en inte alltför rädd hund. I vad som förmodligen blir årets sista inlägg vill jag förstås passa på att önska er bloggläsare ett Gott nytt år, kanske hörs vi igen 2008!

Skuggan av Torre Entel avtecknar sig i en byggnad.

Te dejo Madrid

Så var jag åter hemma igen efter en helg i min europeiska favorithuvudstad. 3 dagar och tre nätter tillbringade jag i Madrid. Tre dygn som tycktes förflyta alldeles för snabbt och ändå var det på något sätt alldeles lagom. Har man inte varit i Madrid tidigare är tre dagar förmodligen för lite tid för att hinna med allt det som finns att se och uppleva. Men det gav mig tillräckligt med utrymme för att hinna med allt som jag föresatt mig att göra; handla böcker och cd-skivor,njuta av stadens nattliv och lite till. Och så förstås ta igen förlorad tid med mina spanska vänner. Mina vänner som fortfarande lever i den vardag som för ett par år sedan även var min. Kanske kände ett jag sting av vemod vid tanken på att jag inte längre kan vara en del av deras liv på samma sätt som tidigare. När de möts på nytt nästa helg över en öl och ett par tapas på någon av Madrids många barer så kommer inte jag att kunna göra dem sällskap. För trots att jag under dessa tre dagar kände allt starkare att mitt hem numera finns i Göteborg, så känner jag även en viss sorg över att inte kunna dela mig i tusen bitar och leva utspridd över alla de platser där jag en gång har haft ett hem och fortfarande har vänner som minns och saknar mig på samma sätt som jag saknar dem.

Nu är det dags att börja packa...

..för till helgen bär det av till Madrid.
Lite konstigt känns det, det var nästan två år sedan jag sist satte foten i Madrid. Kommer jag att känna igen mig? Kommer allting vara som jag minns det och kommer jag att hitta utan att behöva en karta till hjälp?
Jag ser fram emot en helg med shopping, tapas och trevligt umgänge i Spaniens finaste stad och kommer såklart att rapportera om det på bloggen!

Saker jag skall göra i Madrid

Äta tapas. Ingenstans finner man så många olika sorters tapas som i Spanien, och ingen annanstans är de lika goda och går att finna på så många olika platser. Är det något jag saknar från min tid i Spanien så är det tapaskulturen. Ett par tapas serveras ofta som tillbehör då man beställer ett par öl. Inte behöver man beställa dom vid sidan om och betala extra som härhemma.

Shoppa. I Madrid finns ett stort utbud av det mesta. Eftersom jag åker strax inna jul passar det bra att köpa med sig lite turrón hem. Turrón är ett spanskt julgodis som är himmelskt gott och görs på mandlar, honung och ägg. Det säljs mest kring jul men går att hitta på el Corte Inglés året om.
Naturligtvis kommer jag även passa på att handla lite kläder, i Spanien finns ett Zara i varje gatuhörn. Priserna tycks mig billigare än de man finner hos Zara utomlands och utöver Zara finns förstås en mängd andra butiker att botanisera i.
Franska affärskedjan Fnac är ett måste, här hittar man både böcker och dvd- och cd-skivor. Jag längtar redan efter att shoppa spanska böcker!

Umgås med vänner. Spanjorer är kul att umgås med. Extra trevliga är los madrileños, åtminstone om man lär känna dem. Jag är glad över att Spanien ligger så nära att det är möjligt att åka dit med jämna mellanrum. Varje gång jag besöker Madrid umgås jag fortfarande med de vänner jag hade i stan när jag pluggade.
I övrigt tänker jag bara njuta i stort av att befinna mig i en av mina favoritstäder.

Jag & bloggen

Jag har blivit så usel på att blogga och gör det numera så sällan att jag har börjat fundera på att helt sluta. En gång i tiden fyllde bloggen någon slags funktion, den hjälpte mig att sortera mina minnen från Chile. Nu när jag är hemma är bloggbehovet inte lika starkt och den lilla tid jag har lägger jag helst på annat. Kanske kommer jag att fortsätta blogga då och då, eller så slutar jag helt. Jag får se vad jag känner för.

Saker jag kommer att sakna

-Grillpartyn varje helg
-En lång och garanterat varm och solig sommar
-Chiles fina kustremsa
-Trevliga och nyfikna chilenare
-Anderna

Jag kommer däremot inte att sakna

-Santiagos jämt och ständigt överfulla tunnelbana och chilenarnas totala brist på kollektivtrafikvett
-Att se min egen andedräkt i luften innan jag somnar i ett rum som känns som ett kylskåp
-Den vanliga lunchmåltiden completos (varmkorv som kan varieras i all oändlighet med olika typer av pålägg såsom tomat, avokado och majonäs)
-smogen

Ett vemodigt farväl

Det sista jag ser av Chile är som alltid en massiv bergskedja vars toppar täckta av snö sträcker sig upp mot bomullsliknande molnformationerna. Anderna som jag under min tid i Santiago mest har betraktat från håll då de inte har varit dolda av smog eller använt som riktmärke då jag skall uppsöka en ny plats gör sig alltid påminda. Det gör ont i hjärtat att denna gång befinna sig ovanför bergskedjan utan slut utan att veta när vi nästa gång kommer att ses.
Varför upplever jag alltid ett sting av vemod i bröstet då jag lämnar en plats som jag har vistats på en längre tid? Varför blir avskedet så olikt den glada semesterresans farväl då jag för det mesta stiger på planet på gott humör utan att känna saknad eller sorg över att min resa så snabbt har tagit slut.
Kanske beror det på att jag på semesterresan inte lämnar någonting efter mig, ingen kommer att minnas mig och jag skulle om ett par år inte minnas någon om det inte vore för det många bilder som etsat sig fast i min kameralins. Då jag lämnar en plats jag har bott på, känns det emellertid som om jag lämnar kvar en bit av mig själv. I de minnen jag efterlämnar till dem som har stått mig nära och i det jag själv bär med mig hem. Fragment av personer, upplevelser och skeenden som jag nogsamt kommer att vårda och nära för att de inte skall gå vilse i minnets oändliga labyrint.
Det känns för en sekund som om hjärtat skall gå i tusen bitar. För ett ögonblick tänker jag att jag kanske borde stanna hemma och aldrig ge mig av någonstans för att bespara mitt veka hjärta alla dessa sorger. För det känns likadant varje gång jag lämnar en plats på vilken jag har vistats under en längre tid och jag minns den här känslan från då jag lämnade Madrid och många andra platser. Och ändå kan jag inte låta bli att längta, och sukta. Efter nya platser i världen att bosätta mig på, om ens bara för ett par månader. För hur skall man kunna bo i en och samma stad under ett människoliv som är så långt när det finns så många platser i världen att upptäcka?

Boktips?

Nu har jag läst ut Isabel Allendes senaste roman Inés del alma mia och kan konstatera att den var ännu en Allendebesvikelse. Kanske kan den vara till underhållning för den som vill läsa en lightversion av Chiles historia i form av en fluffig, rosa kärlekshistoria. Förväntar man sig en god roman blir man dock besviken.
Om kvällarna är sängen den enda plats i hemmet där det är varmt varför jag gärna kryper ner under täcket relativt tidigt, helst med en bok eller någon av alla de filmer jag köpte i Peru. För tillfället har jag desvärre slut på böcker och till råga på allt idetorka. Vad finns det för bra böcker man kan läsa? Några tips?

Lager på lager

Vintern närmar sig Santiago med stormsteg. På dagarna ligger temperaturen fortfarande runt 20 graderssträcket men om nätterna är det riktigt kallt. Ofta inte mer än 4-5 grader. Med låg utomhustemperatur följer tyvärr även låg inomhustemperatur, speciellt om man bor i ett gammalt hus av tegel som jag gör. Element och centraluppvärmning är ett okänt begrepp för de flesta chilenare varför man helt enkelt fryser sig igenom vintern. Värst är det förstås om nätterna då man skall sova, under 3-4 lager av filtar håller man sig visserligen hyfsat varm. Men händer och fötter tycks ändå alltid vara kalla som isbitar. Bilden ovan visar vad jag brukar ha på fötterna när jag sover; ett par sockar, ett par raggsockor samt ett par mjuka, varma och (inbillar jag mig) isolerande tofflor.
Något som är ännu tråkigare än kyla i höstens Chile är luftföroreningarna. För att minska effekten något får bara bilar vars registreringsnummer slutar på vissa siffror köra omkring i centrala Santiago. På TV varnades det i morse för att utomhusidrott och jag som hade tänkt ge mig ut på en joggingtur fick hitta på något annat istället.

I Lima

Inte ett dygn har förflutit sedan jag landade i Lima men jag har redan konstaterat att Perus huvudstad är en kaotisk, härligt oorganiserad och oerhört fascinerande plats. Lima är kanske inte en lika turistvänlig stad som Santiago, men den är mer äkta och rakt på sak. Här finns ingen finputsad yta som under ett tunt skikt skickligt döljer stadens skavanker. Det hektiska och mindre fördelaktiga Lima är svårt att undvika.

I Lima bor jag granne med den amerikanska ambassaden, bättre än på det finaste hotell hemma hos en peruansk vän. Modern till min vän är hemmafru och verkar ägna dagarna åt att få massage och shoppa, faktum är att hennes fritidsaktiviteter upptar så mycket tid att familjen anser sig vara i behov av två hembiträden trots att barnen är utflugna. Men jag skall inte klaga, mig går det verkligen ingen nöd på. Att bli serverad ett glas med nypressad papayajuice just som man bänkat sig för att intaga frukosten är verkligen inte fel. Fast juicen smakar inte riktigt lika gott som om man hade gjort den själv då den serveras av Alicia som knappt ser ut att ha fyllt 17.

Några kort har jag ännu inte hunnit ta då dagen mest har ägnats åt att köpa billiga silversmycken, piratkopierade DVD-filmer (tre för tio spänn!) och CD-skivor. I väntan på att min peruanske vän skall komma hem från jobbet passar jag på att blogga och skänker en tanke till de peruanska pisco sours som jag tänkt dricka ikväll.
Jag hoppas kunna komma med en mer utförlig rapport med tillhörande bilder under de närmaste dagarna.

Höst- och shoppingblogg

Idag då jag klev utanför dörren förvånades jag över att sommaren tycktes ha svepts bort av natten så hastigt och lustigt att jag knappt lade märke till det. Visserligen har jag länge hört chilenarna tala om att "det har varit en vacker höstdag" och att "hösten är på väg" men det är svårt att ta dem på allvar då temperaturen sällan kryper under 28-graders sträcket och solen skiner dagarna i ända.
Men idag väntade mig alltså en mulen, regntugn himmel och både byxor (istället för kjol) och en tunnare jacka kändes som nödvändiga måsten. Så fick jag inse att hösten trots allt kanske är på väg.

Nåväl. Över till annat.
Eftersom igår var en söndag bestämde jag mig för att få slut på ledan som denna sysslolöshetens dag brukar föra med sig genom att ta en shoppingtur på stan. Här nedan kan ett par av de ting jag köpte beskådas.



Barnkofta med lamadjur och betande får, 50kr. Koftan var supersöt och det fanns så många olika varianter och mönster att jag nog blir tvungen att handla ett par stycken til.

Liggandes på koftan; ett par broscher med små dockor i färgglada färger, 7 st för 10 kr. Riktigt vad jag skall ha dem till vet jag inte men de är söta att smycka paket med och kan säkert användas till en hel del annat också.

Ovanför dockorna ligger en börs med fågeltryck som jag köpte för 11,50 riksdaler. Jag tycker inte om vanliga plånböcker då de tar alldeles för mycket plats och denna är perfekt då den är tillräckligt liten men ändå har utrymme för plastkort.

På börsen ligger ett par örhängen som jag köpte för ca 8 kronor. Hemma i Sverige har (eller hade) jag ett armband i samma stil som tyvärr har slängts om jag inte minns fel.

Intill örhängena ligger ett litet silverhjärta med en opal i hängsmycket som jag fick för 52 kronor. Jag tyckte förstås att jag hade gjort ett riktigt fynd även om det förstås är möjligt att opalen inte är äkta, den saken tänker jag dock undersöka närmare när jag kommer hem.

Frukt och grönt

På lördagar är det fisk, grönsaks- och fruktmarknad i närheten av där jag bor. Synen av de små stånden som dignar av mogen frukt i en uppsjö av olika kulörer gör vem som helst sugen på att ta sig en tugga av de uppradade varorna.
Själv inhandlade jag idag ett kilo hallon, ett kilo björnbär och ett kilo nektariner. För det fick jag punga ut med omkring 30 riksdaler vilket kändes som ett helt okej pris. När jag kom hem insåg jag dock att jag hade fått med mig lite för mycket bär hem. Vad skall jag göra med allting? Om någon har förslag på apptitliga rätter, sylt eller marmelad som har hallon och/eller björnbär som huvudingredienser så mottages recept tacksamt.

En liten paus...

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar och har förstått att jag behöver ta vara på min tid i Sverige för snart tar den slut och då bär det av till Chile igen.
Så nu säger jag på återseende till bloggen och mina bloggläsare för ett tag!
Jag vill njuta av Sverige, H&M och umgås med vänner :)

Då våren känns långt borta...

Idag då himlen är täckt av ogenomträngliga gråa moln från vilka ett tunnt, men aldrig upphörande droppande duggregn faller får jag en känsla av att solen förbisett Sverige och kanske till och med glömt bort dess existens i sin färd mot sydligare breddgrader.
Vem vet, kanske avlägger den just nu en visit hos Anna i Malaga?
Hos mig är den definitivt inte.

Då världen utanför mitt fönster bjuder på ett härligt spektrum av transparentgrått, dassgrått, smutsgrått och fulgrått är jag tvungen att påminna mig själv om att solen och en rikare färgskala så småningom även kommer att nå Sverige genom att leta fram bilder på förra vårens tulpaner.

Pepparkaksmuffins

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det känns härligt att vara hemma!
Trots kyla, snö och is som varvas med regn uppskattar jag vardagslivet.
Visserligen saknas här spänningen över att befinna sig på en ny plats där det varje dag finns nya ting att upptäcka och där något så enkelt som en bussresa kan förvandlas till ett mindre äventyr.
Men här finner jag nöje i en färd till närmaste snabbköp där hyllorna bjuder på mango chutney, kokosmjölk och ett trettiotal kryddor uppradade i kryddhyllan. Alltsammans till ett rimligt pris vilket i Santiago vore otänkbart.

Jag har redan hunnit inhandla och smaka ett par påsar turkisk peppar, ahlgrens bilar, indisk mat och sushi. Idag slängde jag dessutom ihop en plåt med pepparkaksmuffins, mina favoritbakverk. Allra godast blir de förstås om de serveras med vispad grädde blandad med lingonsylt eller rårörda lingon.
För den som är sugen följer receptet nedan.






Pepparkaksmuffins, ca 20 stycken

100g smör eller margarin
2 1/2 dl brun farin (går även bra med vanligt socker)
2 ägg
1 1/2 dl gräddfil eller filmjölk
3 dl vetemjöl
1 msk malen kanel
1 tsk malda kryddnejlikor
1 tsk malen ingefära
1 tsk bikarbonat

Rör ihop smör och socker till en jämn smet. Tillsätt ett ägg i taget och rör om. Häll därefter i gräddfilen eller filen, rör om och häll sedan i vetemjöl, kryddor och bikarbonat. Häll upp i formar och grädda i ugn ungefär 10 minuter i 225 grader.