Kvinnlig ambition

Jag sitter och tittar på Buenos días a todos, Chiles motsvarighet till Nyhetsmorgon.
Fyra programledare diskuterar fenomenet Cecilia Bolocco, en avdankad gammal skönhetsmiss som kröntes till Miss Universum någon gång Före Kristus. Sedan Bolocco kammade hem Miss Universum-titeln har hon inte gjort så mycket mer än glänsa på kändispartyn och avbildas i skvallerpressen tillsammans med föremålet för någon av sina utomäktenskapliga affärer.

"Man måste beundra Cecilia Bolocco, för hon är en ambitiös kvinna. Hon gifte ju sig med en före detta president", säger en av de kvinnliga programledarna.
(Cecilia Bolocco var tidigare gift med argentinske ex-presidenten Carlos Menem).

Och jag tänker; är det det som menas med ambition? Att glida runt i tjusiga galakläder på partaj efter partaj. Att gifta sig med en mafioso som utöver sin extravaganta livsstil mest är ihågkommen för att ha plundrat Argentinas statskassa. En man som under en resa till USA blev tillfrågad om huruvida Argentina hade medborgare av afrikanskt ursprung och svarade "Nej, vi har inga svarta. Brasilien har det problemet" (För övrigt har DNA-tester från senare år visat att till och med i det vita och självutnämnda "europeiska" Argentina har en stor andel av befolkningen svarta förfäder).

Jag föreställer mig en kvinnlig programledarna för svenska Nyhetsmorgon yttra samma ord;
"Silvia är en ambitiös kvinna. Hon lyckades ju gifta sig med en kung".

Nä. Det händer bara inte.

En poets hem

Isla Negra är fantastiskt vacker plats belägen alldeles intill havet.
Fast jag föreställer mig att det var betydligt mer harmoniskt när poeten och nobelpristagaren Pablo Neruda bodde här.
Under dagarna vistas här hordvis av turister från världens alla hörn som kommit för att besöka Pablo Nerudas hem som gjorts om till museum. En bit från huset hittar man de obligatoriska souvenirstånden, en liten glasskiosk och så havet vars höga, vita vågor krossas mot klipporna vid strandkanten.

Den katolska kyrkan och tonårsgraviditeter

Jag köper då och då den chilenska tidskriften The Clinic. En av få chilenska tidningar som skriver om politik, andra aktuella ämnen och inte har en tydlig högerprofil. På senare dar tycks musten ha gått ur tidskriften, ofta är den fylld av plumpa skämt och skräpartiklar. Men ibland glimmar den till, lyser upp och skriver om ämnen man knappast finner i de större dagstidningarna.
I senaste numret har man ett tvåsidigt reportage om tonårsmödrar.
Att bli mamma innan man själv hunnit bli vuxen är inte helt ovanligt i Chile där abort är förbjudet och sexualundervisning i skolan så gott som obefintlig. Enligt artikeln i The Clinic blir 25.000 tonårsflickor gravida varje år.
Före år 2005 var det mycket vanligt att flickor som blev gravida blev avstängda från skolan. Detta på grund av den katolska kyrkans starka inflytande som menade att gravida flickor var dåliga förebilder för sina jämnåriga kamrater.
Givetvis drabbade detta straff enbart flickorna, såvitt jag vet finns det inte något fall där en tonårig pappa blivit avstängd från skolan.
Att förvägras skolgång kan tyckas vara ett problem för den enskilda individen som blir avstängd. Men så är inte fallet när man systematisk utestänger gravida tonårsflickor från skolan generation efter generation. Barnet som föds av en mamma som med största sannolikhet saknar inkomst, föds även av en mor som saknar utbildning och både mor och barn sjunker på så sett allt djupare ner i fattigdom.
Statistiskt sett har antal födda barn per kvinna minskat i Chile. Inte så konstigt egentligen då landet står inför samma situation som en mängd europeiska länder. De som har råd väljer att satsa på karriär och utbildning, skjuter upp barnafödandet och föder färre barn.
Men det finns ett undantag. Bland kvinnor i åldersgruppen 15-19 sker istället fler födslar. 60% av de tonårsflickor som blir mammor blir dessutom gravida på nytt inom två år.

1990 försökte Patricio Aylwins regering (som efterträdde Pinochet) genomföra en lagförändring som skulle göra det olagligt för skolor att förvägra gravida tonårsflickor undervisning. Den katolska kyrkan invändingar mot detta lagförslag var dock så starka och ihärdiga att någon lagförändring inte kunde genomdrivas.
Problemet med tonårsgraviditeter forsatte att växa och 1994 utarbetades av regeringen ett program som bestod av tre dagars sexulundervisning till ungdomar i kommunala skolor. Även detta möttes av protester och avsky från den katolska kyrkan och det var inte förrän 2005 som man faktiskt lyckades genomföra den lagförändring som förbjuder såväl privata som kommunala skolor att förvägra gravida flickor undervisning. De skolor som bryter mot lagen får böta 1 miljon pesos.
I samband med lagförändringen förbjöds även skolor uppmana flickan att byta skola och/eller tvinga flickan att gå i skolan på andra tider än sina kamrater.
De enda protester som hördes år 2005 kom från en ärkebiskop i Valparaíso som menade att lagen;

"(...)kan ge ett intryck av att tonårsgraviditeter är en livsstil att efterlikna vilket inte är förenligt med verkligheten(...)".

Trots att gravida tonåringar idag har rätt till utbildning så hoppar 70% av alla gravida tonårsmödrar av skolan. Det är fortfarande upp till varje enskild skola att besluta om sexualundervisning bör vara en del av läroplanen eller ej, vilket resulterat i att majoriteten av skolorna inte har någon.
Fancy Lobos 16år som har en son på fem månader och intervjuas i The Clinic säger så här om preventivmedel till reportern:

"Jag fattade att vi borde använda kondom(...)men vi fattade inte riktigt hur man skulle sätta på den(...)kondomen gick sönder. Jag sa: Fan, jag kommer bli gravid. Men han (pojkvännen) sa: Nej, det är lugnt och om det händer tar jag på mig ansvaret, oroa dig inte. Och det hände. Jag blev gravid och här är jag. Ensam".

Reportern frågar Fancy om hon inte tänkte på att ta ett dagen efter-piller.

"Jag vet inte vad det är. Min mamma sa något om det till mig en gång men hon fattade inte heller någonting, haha".



På en skola i Santiago har man byggt ett dagis i anslutning till skolan eftersom så många av eleverna är gravida och/eller mammor.
Tonårsgraviditeter i Chile har också en tydlig klassproblematik där de vars föräldrar förväntar sig att dottern skall studer vidare och har ekonomiska resurser för att kunna bekosta utbildningen även har råd att bekosta en illegal abort.
För flickor ur de lägre samhällsklasserna blir graviditeten istället något som ingen förfasas över. Tvärtom är det kanske snarast något man förväntar sig, att flickan blir en tonårig mamma precis som sin mor och mormor.

Statliga husbyggen

I helgen var vi och hälsade på en kusin till Lillprinsens pappa. Familjen bor i ett hus i en by i närheten av Isla Negra och lever ett liv som på flera plan skiljer sig från vardagen i Santiago.
Kusinens familj består utöver henne själv av maken som arbetar som busschaufför, en son på 16 år, en dotter på 12 år och så en dotter på 20 år som fortfarande bor hemma med sin sju månader gamla bebis. Pappan till bebisen pluggar i Valparaíso under veckorna och kommer hem till byn endast under helgerna där han bor hos sina föräldrar.
Kusinen säljer hantverk (tavlor, tvålar mm) som hon själv tillverkar på en lokal marknad, den 20-åriga dottern hjälper mamma på marknaden och de två andra barnen går fortfarande i skolan.
Familjen bor i ett litet, litet hus på omkring 50 m². De är trångbodda men har inte råd eller möjlighet att flytta till något större. Varenda lilla millimeter av husets yta upptas av prylar. Bebisens kläder som inte får plats någon annanstans står upptravade i papperslådor längs med väggarna.

När vi var där hoppades familjen och den äldsta dottern på att hon och hennes bebis skulle kunna bli aktuella för ett husbyggnadsprojekt finansierat av staten som snart skall påbörjas i byn.
För att kunna definiera vilka medborgare som räknas som fattiga och därmed kan bli aktuella för sådana här projekt låter man folk fylla i enkäter efter ett poängsystem där frågor om inkomst och antalet boende i hushållet besvaras. Ju fler poäng man har, dessto mindre troligt är det att man blir aktuell för någon av de statliga subventioner Chiles regering erbjuder för medborgare med låg inkomst. Kusinens familj konstaterade att efter att äldsta dottern fått sin dotter rasade deras poäng på enkäten i fråga (att ha en ogift, ung mor utan fast inkomst med bebis i hushållet ger inga höga poäng).

Tack vare (eller bör man kanske skriva på grund av?) dessa omständigheter har äldsta dottern nu kunnat ansöka om att få ett hus bekostat av staten. Den framtida husägaren skjuter alltid till en del av pengarna själv. Den 20-åriga dottern skulle i det här fallet betala 300.000 pesos (ca 4300kr) själv för huset på 42m² med en liten tomt. Resten av summan, 6 miljoner pesos betalas av den chilenska staten.
Den chilenska statens husbyggen är famösa. Ofta är det hafsbyggen som när vintern anländer visat sig sakna skydd mot både vatten och vind. Besvikna husägare som lagt alla sina besparingar på husköpet har ofta ingen möjlighet att själva åtgärda problemet.
I den lilla byn där kusinen bor är det emellertid ett kooperativ som har gått samman för att bygga husen. Staten finansierar enbart bygget vilket förhoppningsvis innebär hus av bättre kvalitet.
I svenska stadsboendes öron kanske det låter flådigt med just ett hus. Varför inte bygga lägenheter istället? Men det man bör ha i åtanke är att det är ett hus av enklaste modell enligt standardmodell A1 som byggs. För att bygga ett sådant hus behövs ju inte så mycket mer än ett par gubbar (eller gummor för den delen) med starka armar. Att bygga lägenheter blir betydligt mer komplext, då behövs en arkitekt och förmodligen en större och mer erfaren byggfirma än de lokala entreprenörer man anlitar på plats. I det här fallet är det också en by det handlar om. Där finns inga lägenhetshus överhuvudtaget. I Chile finns inte heller särskilt stora möjligheter till att hyra. De flesta äger sin bostad och hyr man ett hus eller en lägenhet så gör man det av en privatperson som har köpt sin bostad. Och för att ge ett perpektiv på det hela. Huset på 42m² kusindottern hoppas kunna flytta in i betalar man 6 miljoner pesos för ca (84.000 kr). Lillprinsen pappa var igår och tittade på en nybyggd lägenhet på 68m² i Santiago som kostade 54 miljoner pesos (ca 800.000 kr).

Vart tog hösten vägen?

Teoretiskt sätt borde det ha blivit höst för länge sedan.
Lika självklart som att sommaren är varm och solig är det att värmen försvinner i marsmånad för att ersättas av regn och kyla.
Sedan jag kom hit i oktober har det regnat vid två tillfällen.
Häromdagen var det 32 grader i Santiago, den högsta temperatur som någonsin uppmätts i april.

Havet under sensommaren

Att åka till havet under sensommaren eller tidig höst är att njuta det när det är som bäst. Skolorna har börjat, semestrarna är över och sommargästerna har försvunnit. På de tidigare överfulla stränderna syns nu bara en handduk eller två. En och annan surfare och så fiskarna i sina roddbåtar som är här för att stanna.
Och bäst av allt; temperaturen är fortfarande lika behaglig som under en svensk sommardag.

A la playa

En staty av den här mannen, San Pedro återfinns ofta där havet är nära. San Pedro var utöver att vara Jesus lärjunge även fiskare varför han idag sägs beskydda fiskare världen över.

Gillar man inte att bada finns det mycket annat att göra på stranden. Som att samla snäckor och se vad som förts upp till stranden av havets vågor.

En del av stränderna i Algarrobo lämpar sig inte för bad eftersom det är gott om klippor i vattnet och kraftiga vågor på sina ställen.

Måsar finns det gott om. Speciellt när det vankas fiskrens från fiskarna.

I Chile pratas det just nu om...

...Felipe Cruzat. En pojke på 11 år som i 93 dagar stått överst på prioriteringslistan för organdonation i väntan på ett nytt hjärta.
För ett par veckor sedan hittade man en lämplig donator; en kvinna i södra Chille som avlidit till följd av en bilolycka. Kvinnans anhöriga motsatte sig sorgligt nog donationen med hänvisning till den avlidnas religiösa tro.
För två veckor sedan fick Felipe ett konstgjort hjärta (heter det så på svenska?) för att ytterligare förlänga hans liv i väntan på rätt donator. Men Felipe hann aldrig få någon donator, han avled igår på en klinik i Santiago. Föräldrarna till pojken som frekevent har synts i tv de senaste veckorna har hela tiden visat en stor respekt för den eventuella donatorn och samt donatorns familjemedlemmars vilja. Inte ett ont ord sades om de släktingar som satte stopp för att en organdonation skulle kunna genomföras.
Själv blev jag både arg, upprörd och ledsen när jag läste att familjen till kvinnan som avled i en bilolycka sagt bestämt nej (trots övertalningsförsök från sjukvårdspersonal) till donationen.
Som alltid är det förstås lätt att döma och tycka till om hur andra människor reagerar och vilka beslut de fattar i situationer som är en själv fjärran.
Men jag tror och hoppas innerligt att om jag hade befunnit mig i samma sits som den döda kvinnans anhöriga, då hade mitt beslut varit annorlunda. Jag hoppas att jag trots den sorg det innebär att förlora en nära anhörig skulle ha förmågan att se glädjen och den stora gest av medmänsklighet det innebär att skänka ett hjärta för att ge en annan människa livet självt i gåva.

Felipes pappa sa idag (och föräldrarna är båda värda all beundran för att inte utåt ha visat varken bitterhet eller agg);

"Han lyckades inte finna något hjärta till sig själv, men öppnade dörren till många chilenares hjärtan".

Idag tillkännagav familjen Cruzat även att en stiftelse kommer att grundas till minne av Felipe.

Herrelösa hundar

Lösspringande hundar finns det många av. Här ligger en utav dem och vilar vid mapochofloden.

I Chile är lösspringande hundar fortfarande ett vanligt förekommande problem. För den hundrädda kan det säkert vara mycket obehagligt att stöta på klungor av herrelösa hundar. Mig stör de inte nämnvärt. De är inte särskilt påträngande och lämnar du dem ifred gör de detsamma.
Trots att de flesta kringstrykande hundar man ser på gatan saknar en formell ägare så ser många av dem förvånansvärt välmående ut. Affärsägare eller privatpersoner boende i områden som frekventeras av lösspringande hundar ställer ofta ut mat och vatten till hundarna som brukar hålla sig till ett och samma kvarter.

Alla herrelösa hundar klarar sig naturligtvis inte lika väl. I vårt kvarter finns en hund som jag gissar lider av svår skabb. Jag ser honom ofta när jag går till snabbköpet eller till parken med Lillprinsen.
Hundens öron och ansikte saknar hår och har ersatts av något som närmast liknar elefanthud. På magen är huden blottad och på sina ställen bär hunden öppna sår som han kliar och kliar och kliar.
Jag blir fruktansvärt illa berörd varje gång jag ser den här hunden. Fler än en gång har jag tänkt "varför gör ingen något?". Självklart har tanken tänkts utan att jag reflekterat över att denna någon även skulle kunna vara jag själv.
Så igår stötte jag på nytt ihop med denna uppenbarligen mycket sjuka och allt annat än välmående hund. Jag funderade lite på föregående inlägg och tänkte att det kanske är larvigt att engagera sig i en hund när det finns människor som är i lika stort behov av hjälp.
Länge låg jag vaken och förföljdes av bilden av hunden som utöver att den själv måste lida svårt även utgör en smittorisk för andra lösspringande hundar.
Jag funderade på vad det skulle kosta att ta den med till en veterinär. Men sedan då? Vi åker snart hem och vem skulle ta hand om hunden. Inte heller kändes det som ett bra alternativ att skaffa en kanske oberäknelig gatuhund när man har en ettårig liten pojke.
Och sedan kom jag att tänka på Lillprinsens farföräldrar som båda är veterinärer och arbetar på hälsovårdsministeriet. Hälsovårdsministeriet fångade tidigare in lösspringade hundar för att avliva dem. Detta väckte förstås protester och avsky hos djurvänner varför man numera enbart fångar in och avlivar sjuka hundar. Så det var inte direkt med hopp om en bättre framtid för den stackars hunden som jag pratade med Lillprinsens farmor. Jag hoppades snarare på att hon skulle föreslå något alternativ som skulle förkorta hundens lidande.
Lillprinsens farmor talade mycket riktigt om att man inte längre fångar in friska hundar. Då jag förklarade att denna hund är allt annat än frisk lovade hon att hon skulle försöka se vad hon kunde göra.
Så i bästa fall fångas hunden förmdodligen in och avlivas. I sämsta fall händer ingenting och hunden får istället gå en långsam och plågsam död till mötes.

Och min goda gräddsås...

När jag handlar frukt och grönt på vår lokala marknad om söndagarna älskar jag Chile och förbluffas över hur mycket färsk frukt och grönsaker man kan få för bara ett par tusen pesos (1000 pesos=12 kr).

När jag går till snabbköpet för att handla grädde till min goda sås (som jag har avstått från att göra eftersom jag vet att just grädde är skrämmande dyrt) så svimmar jag nästan. Priset för grädden som säljs i irriterande opraktiska plastpåsar som rymmer en liter ligger på 39 kronor påsen.
Så istället för vanlig vispgrädde kommer jag hem med crema espesa, ett slags tjock, vispad och söt grädde som säljs i små 120 grams förpackningar och har ett betydligt mer humant pris.

Nåväl, crema espesa passar bra till kladdkaka men är knappast lika god som riktig grädde.
Jag hoppas att chilenska mejeriproducenter snart inser att ingen människa behöver köpa en liter grädde åt gången. Speciellt inte när den är förpackad i en ej-återförslutningsbar plastpåse och kostar 40kr litern.

Kartellbildning i apoteksvärlden

För ett par dagar sedan avslöjades det att tre stora apotekskedjor i Chile gemensamt fattat beslut om prishöjningar på omkring 200 olika mediciner. De inblandade apotekskedjorna Cruz Verde, Farmacias Ahumada samt Salcobrand upptar tillsammans 91% av marknaden.
Då kartellbildningen avslöjades erkände en av de stora apotekskedjorna omedelbart medan de två andra valde att inte kommentera avslöjandet.
Människor är arga, upprörda och besvikna. I staden Concepción har ett flertal av de inblandade apoteken fått fönsterrutor krossade och i Santiago har demonstrationer mot kartellbildningen förekommit.
Värst drabbade av prishöjningarna blir äldre människor som lever på en låg pension och lider av fler än en av de sjukdomar för vilka priset på läkemedel höjs.
Mediciner är dyra, mycket dyra och för många människor återstår inte något annat alternativ än att sluta köpa de läkemedel de såväl behöver.

Att vara invandrare - ett plus i CV:n

Igår åt vi middag med ett par goda vänner och pratade om hur annorlunda det är att vara utlänning i Chile jämfört med i Sverige.
Speciellt då man träder in på arbetsmarknaden. För till skillnad från i Sverige innebär inte ett konstigt, svåruttalat namn och efternamn att ens CV med en gång sorteras bort och läggs längst ned i högen av ansökningar av arbetsgivaren. Tvärtom ses ett utländskt namn som något positivt, kanske pratar utlänningen bättre engelska och kan bidra med andra erfarenheter än sina chilenska kollegor.
En utlänning ses som en tillgång hos de flesta företag och diskvalificeras inte med en gång för att hon eller han har en konstig brytning eller ett annorlunda utseende.
Jag är ofta kritisk till chilenarnas vurmande för allt som är utländskt, men en sak är säker. När det gäller att släppa in och välkomna folk från andra länder på arbetsmarknaden, så har Sverige en hel del att lära av Chile.

Mate och te

Så har jag då äntligen hittat den tebutik jag så länge letat efter. I Mall Panoramico i Providencia ligger den relativt nyöppnade tebutiken ZOE! Här säljs fövisso löste i färdigpackade påsar men det finns ändå möjlighet att lukta på te, strosa runt i affären och välja bland en mängd olika sorter. ZOE! är faktiskt den bästa tebutik jag besökt i Chile.
Genomsnittschilenaren bälgar förmodligen i sig lika mycket te per år som Svensson då det gäller kaffe. Trots detta är utbudet skralt, te i lösvikt existerar knappt och de flesta nöjer sig med att dricka Lipton Yellow Label i påsar.

Mest spännande i tebutiken jag besökte var att de sålde olika sorter smaksatt mate. Ungefär som när man säljer grönt te med smak.
Mate hör till de allra nyttigaste alternativen bland varma drycker. Bland annat reducerar det kolesterol och inehåller en massa antioxidanter. Mate har alltid varit en aning för bittert och gräslikt i smaken för min del, men nu när jag har hittat både rökt och smaksatt mate har jag blivit sugen på att testa det igen. En del drycker kräver ju fler än någon enstaka provsmakning för att man skall lära sig uppskatta dem och så kanske det även är med mate.

En lång väg kvar att gå

Att en homosexuell pappa som lever i ett samboförhållande har fått vårdnaden om sina två barn (istället för den hetrosexuella mamman) anses i Chile vara så anmärkningsvärt att det slås upp stort i såväl TV som tidningar.
Ibland känns det som Chile har en v ä l d i g t lång väg kvar att gå innan man uppnår jämlikhet för alla medborgare.

Tankar om rasism i Chile

Bloggen Mina tankar skrev ett inlägg om hur människor i positiva ordalag kommenterar hennes sons vita hy. Det fick mig att tänka på en konversation jag hade med en väninna i Chile som är mamma till en liten bebis.
Bebisen ifråga är en ljuvligt söt mörkhyad liten flicka som inte föddes skallig som de flesta svenska bebisar utan med en rejäl kalufs svart, tjockt hår. Farmodern till flickan som också hon är mörk som en indianska i hyn är förstås överförtjust i sitt barnbarn men uttryckte ett visst medlidande för den lilla nyfödda. "Hon kommer bli familjens nästa negra, precis som jag". Negra kan väl närmast översättas till svenska med negress eller svart kvinna. I varje chilensk skolklass tycks det finnas en negra eller en indio (indian). Precis som det finns en flaca (smalis)och en gordo (tjockis). Dessa epitet går inte att jämföra med svenska skällsord som svartskalle eftersom de lika gärna kan vara kärleksfulla smeknamn. Detta till trots bör det påpekas att den som kallas för negra eller indio sällan uppfattar detta som direkt smickrande. Förklaringen heter givetvis rasism. Chile är ett av de få länder i Sydamerika som saknar invånare av afrikanskt ursprung. Att kalla någon för negro syftar således inte till att katalogisera en människa efter etniskt ursprung eller anspela på dennas afrikanska rötter. Chiles befolkning utgörs av en av en klick vita, en stor mängd mestiser samt en liten klick ursprungsbefolkning. Ursprungsbefolkningen diskrimineras fortfarande och tillhör generellt sett de fattigaste. Att vara indian, eller negra(mörkhyad) innebär följaktligen att man är både fattigt och outbildad, knappast något åtråvärt i det chilenska klassamhället.
Jag har skrivit om det tidigare, men det bör sägas på nytt; rasismen i Sydamerika är betydligt mer komplex och svårdefinierad än i Sverige. Ofta har den mer med socialstatus att göra än med hudfärg.
Därför har jag som är mulatt aldrig upplevt mig bli rasistiskt behandlad i Chile. Som utlänning bedöms man förstås inte efter samma regelverk som den inhemska befolkningen. Och samtidigt som jag hör människor beklaga sig över hur hemskt det känns att vara klassens negro eller negra och hur söt min son är med sitt blonda hår och sina blåa ögon, har jag själv vid ett flertal tillfällen komplimenterats för min vackra hudfärg. Paradoxalt? Ja, verkligen. Vad man säger bakom min rygg (om man nu säger något överhuvudtaget) vet jag förstås inte. Men faktum kvarstår, som utlänning ses man som exotisk i Chile och behöver därför inte nödvändigtvis drabbas av den rasism som genomsyrar samhället.
Jag har dessutom ett par kubanska svarta vänner (i olika kulörer) som kan intyga att det är på det här viset. Istället för att drabbas av den oskrivna regeln "vitt är fint-svart är fult" som gäller för indianer och mestiser i Chile, så exotifieras den som kommer utifrån.
Nåväl, inte alla. Och definitivt inte de peruaner och bolivianer som under senare år emigrerat från sina hemländer i jakt på en på en bättre framtid i Chile. Peruaner och bolivianer talar många chilenare öppet illa om och ofta förvånas jag över hur mycket rasistisk dynga man ohämmat förmår ösa ur sig.
Bolivianer och framförallt peruaner är överrepresenterade i invandrinsstatistiken. De flesta är av indianskt ursprung och söker sig till Chile där de arbetar som hembiträden eller utför andra lågavlönade arbeten. Uppstår det någonstans varsomhelst ett problem rörande vadsomhelst där en peruan är inbladad, står svaret i folkmun för det mesta att finna just i den skyldiges nationalitet.

Chiles förhållande till sin egen ursprungsbefolkning och till invandrare av såväl sydamerikanskt som europeiskt ursprung kan man skriva hur mycket som helst om. Men just nu söker en liten prins min uppmärksamhet och jag låter därför detta bli min sista rad.

Havet

Det är något speciellt med städer som ligger nära havet. Kraxande fiskmåsar vid kajen, strandpromenader i skymningen och doften av hav, saltvatten och tång.
Trots att jag älskade Madrid saknade jag ofta närheten till havet. Det var alltid något som fattades mig. Inte ens världens största pool är något mer än ett ytterst påvert substitut för sand mellan tårna, snäcksamlande vid strandkanten och sommarljummet havsvatten.
Santiago ligger en bit ifrån havet. Som tur är har emellertid Chile vad som förmodligen är världens längsta kustremsa och stranden ligger aldrig särskilt långt bort. Så trots att jag ibland längtar är vetskapen om att en färd till havet när som helst är möjlig faktiskt fullt tillräcklig.

Bilderna visar hamnen i Valparaíso.

I överklasstadsdelen Las Condes

Señora C och hennes dotter Señora A sitter vid middagsbordet och pratar om ett par goda vänner; en italiensk familj och deras två döttrar.

-Paula är gudomligt vacker. Blont hår och blå ögon. Madonnalik, säger Señora C.
- Ja, men den äldsta av döttrarna, Esther. Hon har ett knivstarpt intellekt, invänder Señora A.
- Det stämmer. Esther är oerhört intelligent. Hon brukar maila mig dikter hon skrivit, på italienska förstås men jag förstår dem alldeles utmärkt.
-Ja ni förstår, säger señora C, lutar sig framåt och vänder sig till oss övriga vid middagsbordet. Esther är en typisk europeisk kvinna.
Och med det är allt sagt. En typisk europeisk kvinna; kultiverad, modern och bildad. Och jag kan inte låta bli att småle och för mig själv tänka att något sådant som den typiska europeiska kvinnan förmodligen inte existerar annat än som en imaginär stereotyp i sydamerikanska kvinnors som Señora A:s och C:s medvetanden. Välutbildade kvinnor ur den högre medelklassen som har tillbringat och kommer att tillbringa alla framtida semestrar i Europa för att sedan komma hem och samtala med sina vänninor om sina upplevelser och erfarenheter av den förlovade kontinenten Europa. Kvinnor vars bild av Europa är starkt begränsad och egentligen bara innefattar Paris (civilisationens vagga), Madrid (frälsarnationens högborg) och Italien (bellisma, bellisima!).
Jag skulle kunna säga att den italienska kvinnan troligtvis har mer gemensamt med den chilenska kvinnan än med den lika europeiska svenskan. Och mellan allt prat om Paris överjordiska skönhet och Roms historiska underverk skulle jag kunna inflika ett par rader om varför man väljer att negligera latinamerikas egna fascinerande historia. Jag undrar i mitt stilla sinne varför man inte suckar lika hänfört över Machu Picchu eller Chichén Itzá som byggdes när stora delar av Europas befolkning fortfarande jagade mammut med påkar.
Men varför rasera dessa båda señoras chimär om det paradisiska Europa? Inte vill jag vara den som rubbar deras världsbild eller förstör den goda stämningen vid middagsbordet. Så jag håller istället tyst.

Konst under bar himmel

Jag upphör aldrig att förvånas och står stum av beundran inför de otaliga gatans konstnärer som låter sina färgstarka, fantasifulla och fantastiska målningar pryda Chiles gator, väggar och murar. Det handlar sällan om löst klotter här och där utan om hela fasader som förvandlas till gigantiska konsthallar under bar himmel.
I Valparaíso finns gott om målningar av det här slaget. I Santiago hittar man tyvärr inte lika många exempel men de finns och jag blir alltid lika glad när jag ser dem.

En asado i väntan på hösten

Det märks redan att sommaren snart är slut. Dagstemperaturen överstiger numera sällan 27 grader och på nätterna är jag tvungen att komplettera de urslitna t-shirts jag sover i med ett par pyjamasbyxor.
Innan hösten har tagit över hoppas jag hinna med ytterligare ett par asados, något av det bästa med sommaren i Chile.
Jag grillar egentligen helst grönsaker men tackar sällan nej till en choripan , de kryddiga små korvar som läggs på grillen först och serveras i färskt bröd som en aptitretare. En flaska vin, öl och grönsaksgrillspett. Då är asadon som bäst.

På en vägg i Bellavista, Santiago