Och min goda gräddsås...

När jag handlar frukt och grönt på vår lokala marknad om söndagarna älskar jag Chile och förbluffas över hur mycket färsk frukt och grönsaker man kan få för bara ett par tusen pesos (1000 pesos=12 kr).

När jag går till snabbköpet för att handla grädde till min goda sås (som jag har avstått från att göra eftersom jag vet att just grädde är skrämmande dyrt) så svimmar jag nästan. Priset för grädden som säljs i irriterande opraktiska plastpåsar som rymmer en liter ligger på 39 kronor påsen.
Så istället för vanlig vispgrädde kommer jag hem med crema espesa, ett slags tjock, vispad och söt grädde som säljs i små 120 grams förpackningar och har ett betydligt mer humant pris.

Nåväl, crema espesa passar bra till kladdkaka men är knappast lika god som riktig grädde.
Jag hoppas att chilenska mejeriproducenter snart inser att ingen människa behöver köpa en liter grädde åt gången. Speciellt inte när den är förpackad i en ej-återförslutningsbar plastpåse och kostar 40kr litern.

I överklasstadsdelen Las Condes

Señora C och hennes dotter Señora A sitter vid middagsbordet och pratar om ett par goda vänner; en italiensk familj och deras två döttrar.

-Paula är gudomligt vacker. Blont hår och blå ögon. Madonnalik, säger Señora C.
- Ja, men den äldsta av döttrarna, Esther. Hon har ett knivstarpt intellekt, invänder Señora A.
- Det stämmer. Esther är oerhört intelligent. Hon brukar maila mig dikter hon skrivit, på italienska förstås men jag förstår dem alldeles utmärkt.
-Ja ni förstår, säger señora C, lutar sig framåt och vänder sig till oss övriga vid middagsbordet. Esther är en typisk europeisk kvinna.
Och med det är allt sagt. En typisk europeisk kvinna; kultiverad, modern och bildad. Och jag kan inte låta bli att småle och för mig själv tänka att något sådant som den typiska europeiska kvinnan förmodligen inte existerar annat än som en imaginär stereotyp i sydamerikanska kvinnors som Señora A:s och C:s medvetanden. Välutbildade kvinnor ur den högre medelklassen som har tillbringat och kommer att tillbringa alla framtida semestrar i Europa för att sedan komma hem och samtala med sina vänninor om sina upplevelser och erfarenheter av den förlovade kontinenten Europa. Kvinnor vars bild av Europa är starkt begränsad och egentligen bara innefattar Paris (civilisationens vagga), Madrid (frälsarnationens högborg) och Italien (bellisma, bellisima!).
Jag skulle kunna säga att den italienska kvinnan troligtvis har mer gemensamt med den chilenska kvinnan än med den lika europeiska svenskan. Och mellan allt prat om Paris överjordiska skönhet och Roms historiska underverk skulle jag kunna inflika ett par rader om varför man väljer att negligera latinamerikas egna fascinerande historia. Jag undrar i mitt stilla sinne varför man inte suckar lika hänfört över Machu Picchu eller Chichén Itzá som byggdes när stora delar av Europas befolkning fortfarande jagade mammut med påkar.
Men varför rasera dessa båda señoras chimär om det paradisiska Europa? Inte vill jag vara den som rubbar deras världsbild eller förstör den goda stämningen vid middagsbordet. Så jag håller istället tyst.

Siesta

En asado i väntan på hösten

Det märks redan att sommaren snart är slut. Dagstemperaturen överstiger numera sällan 27 grader och på nätterna är jag tvungen att komplettera de urslitna t-shirts jag sover i med ett par pyjamasbyxor.
Innan hösten har tagit över hoppas jag hinna med ytterligare ett par asados, något av det bästa med sommaren i Chile.
Jag grillar egentligen helst grönsaker men tackar sällan nej till en choripan , de kryddiga små korvar som läggs på grillen först och serveras i färskt bröd som en aptitretare. En flaska vin, öl och grönsaksgrillspett. Då är asadon som bäst.

Cykelbanor

Sedan jag var i Chile sist har jag lagt märke till att antalet cykelbanor i Santiago har blivit betydligt fler. I stadsdelen Providencia kan man till och med hyra en cyklel av kommunen för att ta sig till eller från metron.
För att jag skall sätta mig på en cykel i Santiago skall det dock mycket till. Jag tycker visserligen att cykeln är ett ypperligt färdmedel men inte här där de nyligen anlagda cykelbanorna tvärt tar slut och man bör vara nästintill självmordsbenägen för att cykla på vägar avsedda för bilar.
Fast så värst petigt med var man cyklar är det inte. Många cyklister trivs bäst på trottoaren och på cylekbanorna trängs cyklisterna med såväl lösspringande hundar som fotgängare.

Handla allt på avbetalning

Varje gång man köper något i en affär i Chile för en summa som i princip kan vara hur obetydlig som helst, så blir man tillfrågad om huruvida man önskar dela upp betalningen. För det mesta kan man välja upp till "tres cuotas", att dela upp betalningstillfällena i tre utan ränta. Min första tanke då jag blev bekant med detta sätt att handla var; "Löjligt, varför skulle jag vilja dela upp en struntsumma på 100 kronor i tre avbetalningar?". Men har man ett dåligt betalt arbete och inte tjänar mer än 2000 kronor i månaden är förstås 100 kr ingen struntsumma.
De flesta chilenare jag känner har för vana att dela upp allt de köper i cuotas. Denna vana att handla allt på avbetalning blir förstås även problematiskt om man är oekonomisk eftersom det gör det lättare att handla över sina tillgångar.
För mig känns detta sätt att handla främmande eftersom jag av princip inte tycker att man bör handla saker som man egentligen inte har råd med. Jag handlar aldrig i cutotas men känner förmodligen inte en enda chilenare som inte handlar på detta sätt.

Att lämna sina barn för att ta hand om någon annans

Igår var jag hemma hos en av mina vänner här i Chile. Hon skalll börja jobba om två veckor efter att ha varit mammaledig i tre månader. Till skillnad från många andra kommer hon inte att förlänga den tre månader långa mammaledigheten med hjälp av falska läkarintyg som så många andra kvinnor i Chile gör. Min vän hade (o)turen att stöta på en av de få hederliga barnläkare som finns i Santiago. I vanliga fall brukar de kvinnor som har råd uppsöka barnläkare som skriver ut intyg på att den fullt friska bebisen har någon sjukdom som gör att mamman måste stanna hemma ytterligare ett par månader.
"Ja, jag kommer ju ändå inte behöva att lämna bort min dotter för att gå och passa någon annans barn", lade min vän till som för att muntra upp sig själv.
För min vän har ett hyfsat välbetalt jobb som hon trivs med. Till skillnad från alla de chilenska kvinnor som arbetar som hembiträden kommer hon inte att behöva lämna ifrån sig sin bebis för att gå och arbeta i någon annans hem och passa någon annans små barn.
Det är verkligheten för många nanas (hembiträden). Jag har skrivit en del om hemhjälp i Chile i tidigare inlägg. För inte så länge sedan skrev jag om Clara som arbetar i det hus där Lillprinsens farfar bor med sin sambo. Hon har arbetat i hushållet i 18 år och har följaktligen sett sambons barn växa upp, uppfostrat dem och kanske till och med tillbringat mer tid med barnen i hushållet hon arbetar i än med sina egna barn.
På många sett är Claras levnadsöde tragiskt. Hon började arbeta som hemhjälp vid 7års ålder, blev gravid och födde ett barn som 15-åring efter att ha blivit våldtagen av pappan i den familj hon arbetade i (inte samma familj som hon nu arbetar för) och har tillbringat de senaste 18-åren i Lillprinsens farfars sambos hem.
Hon har älskat, tröstat och tagit hand om de tre barnen i hushållet. Varit som en mamma för dem och har även av barnen själva setts som en extramamma. Men nu är barnen stora, det äldsta av dem har fyllt 20. Någonstans på vägen upphörde Clara för dem att vara en extramamma och ses nu bara som ett hembiträde, en som passar upp, en del av interiören som lika gärna hade kunnat vara osynlig.
Jag har förstått, både genom att prata med sambon och med Clara, att detta är något som smärtar Clara som nu börjar bli gammal. Hon känner sig inte behövd, är trött på att passa upp och ledsen över att bara ses som "hembiträdet" av de barn som hon uppfostrat och tagit hand om som om de vore hennes egna.

Chilenska hem

Har länge tänkt att det kunde vara kul att lägga upp lite bilder på bloggen på hur vanliga chilenare bor. Har länge tänkt att jag borde passa på och fota hemma hos kompisar. Tyvärr har jag varit rätt kass på att bära med mig kameran, idag fick den dock följa med ut på promenad bland alla blöjor och våtservetter i väskan.
Bilderna är inte av någon vidare kvalitet men vi kan väl kalla det för socialrealism.


Sådana här nybyggda höghus kryllar det av i Santiago. Ibland är de så höga att de inte får plats på bild.


Det här huset har inte riktigt lika många våningar och är lite äldre. även denna variant är ganska vanlig.


Kommer man lite närmare upptäcker man att husets fönster är försett med galler. Säkerhet är viktigt här och jag har aldrig sett ett hus med fönster i markhöjd som saknar galler. Hur mycket pengar man lägger ned på att göra sitt hem inbrottssäkert varierar beroende på vilken del av Santiago man bor i.
Jag hade en vän bosatt i den välbärgade stadsdelen Vitacura i ett hus med elstängsel och vakter från ett vaktbolag som körde förbi ett par gånger i timman.


Snart skall vi kliva in hos en av mina vänner. Han bor i en lägenhet i det här huset i Providencia med sin flickvän och en dotter på tre månader. Detta kort är taget på pation(gården). Chilenska patios är ofta rätt små och saknar gräsmattor som ju brukar vara ett vanligt inslag då det gäller gårdar i Sverige. Däremot kan det hända att man har en gemensam pool på pation som på bilden eller på takterassen.


Här är sovrummet i min väns lägenhet, en etta.


Spjälsängar finns i Chile men är mycket dyra och inte särskilt vanliga. De flesta bebisar sover i vad som i Sverige skulle kallas för lekhage, ofta med tillhörande skötbädd ovanpå. En annan god vän till mig har en säng i samma modell som den på bilden till sin nyfödda dotter men med fjärrkontroll, vibrationsfunktion och möjlighet att spela musik.


Här är köket som precis som alla chilenska kök saknar plats för ett matbord. I köket lagar man bara maten, det är inte där man äter den. Den stängda dörren leder till ett litet rum med plats för tvättmaskin och torkställ.


Och till sist vardagsrummet där det alltid finns plats för ett matbord. Rummet har möblerats om lite för att klara av en klåfingrig Lillprins.

Och det var allt. Utöver det ni ser på bilden har huset även ett gemensamt gym,tvättstuga samt en portero i uppgången som kontrollerar vem som går in och ut. Varje gång jag besöker min kompis får jag uppge mitt namn varpå porteron ringer till min väns lägenhet för att kontrollera om jag är välkommen.
De flesta av mina vänner här i Santiago bor i lägenheter av den typ ni ser på korten, någon enstaka bor i hus. Tyvärr rivs många äldre hus idag för att lämna plats åt höghus som rymmer fler lägenheter.

En olympisk mästare

Hur många gånger kan en bebis spy egentligen? Lillprinsen har idag slagit personligt rekord i att spy och skulle förmodligen kunna bli OS-mästare i spyning. Innan klockan hade hunnit slå 11.00 hade jag torkat fem spyor varav en var stor som en halv ocean. Just nu känner jag mig förbaskat trött på att torka spyor.
Enligt Lillprinsens sköterska på BVC är en del barn helt enkelt små spybebisar. Och en sådan har jag fått.
En riktig klassiker är när man skall iväg ut, själv har tagit på sig alla kläder och precis klätt Lillprinsen. Då kommer den, spyan från helvetet. Både Lillprinsens byxor och tröja är genomvåta av kräks och har man riktig otur blir det ändå en del över till att stänka ned ens egna kläder. Och så är det bara att börja om från början igen.

Frukost

Valnötter, vaniljyoghurt och flytande honung.
Mums! Det är nästan som godis fast en aning nyttigare.