Nueva Germania

Bernhard Föster, Nueva Germanias grundare. Bild från Wikipedia.

Jag fortsätter att läsa om andra världskriget och de krigsförbrytare som då kriget var förlorat lämnade Europa. Många av dem fann som bekant en fristad i samvetslösa länder som Chile, Paraguay, Brasilien och Argentina. Dessa länder i framförallt den södra delen av Sydamerika sträckte välvilligt ut en hand och tog emot tyska nazister och högt uppsatta SS-män. En förklaring till denna välvilja var den tyska maktelitens goda relationer till de styrande i många sydamerikanska länder. Dessutom hade flera av de tidigare nämnda länderna redan innan kriget tagit emot stora grupper av tyska invandrare. Majoriteten av de utvandrare som lämnade Europa för Sydamerika under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal gjorde det av samma skäl som dagens invandrare idag gör samma färd fast i motsatt riktning; av fattigdom och i sökandet efter en bättre framtid på andra sidan Atlanten.

Ett av de märkligaste äventyren och förmodligen även den mest stolliga utvandrarbravaden står Bernhard Föster för.
Den tyske läraren Bernhard Föster, tillika gift med Friedrich Nietzsches syster, utvandrade till Paraguay där han år 1886 grundade det lilla samhället Nueva Germania. Syftet med grundandet av den tyska kolonin var att finna en fristad där idén om den ariska rasens överlägsenhet och överhöghet skulle kunna utvecklas och frodas, långt ifrån de judar som Föster så innerligt avskydde.
Lyckligt nog för resten av världen utföll inte projektet riktigt på det sett som Föster hade önskat. De tyska invandrarna vantrivdes och led av det annorlunda klimatet. Det lilla samhällets medlemmar glömde snart bort orsaken till varför de befann sig i Paraguay och gifte sig med och smälte in bland lokalbefolningen.
Bernhard Föster själv begick självmord så snart som tre år efter kolonins grundande.
Det lilla samhället Nueva Germania finns dock fortfarande kvar i Paraguay. Dagens invånarna ägnar sig främst åt odlande av mate.
Elisabeth Förster Nietzsche återvände till Tyskland fem år efter makens självmord. Bild från Wikipedia

Intressanta länkar om San Pedrofängelset

Jag håller just nu på och läser en superintressant bok skriven av en man vid namn Michel Foucault. Boken handlar om fängelsets uppkomst och historia, hur tanken om att brott skulle sonas fysiskt övergick till idén om att spärra in brottslingen för att låta själen sona brottet.
Jag googlade lite på nätet och hittade ett intressant bildreportage av BBC från San Pedrofängelset i Bolivia. San Pedro fängelset är en såväl fascinerande som skrämmande värld och har bland annat skildrats i den uppmärksammade boken El Choco av Markus Lutteman.
Betydligt bättre och mer intressant är dock engelsmannen Rusty Youngs bok Marching Powder från samma fängelse. I mitt googlande hittade jag även hemsidan för Marching Powder, även denna fylld med bilder. Surfa in!

Telenovelas

Eftersom jag tillbringar mycket tid hemma har jag fått tillfälle att studera alla de latinamerikanska såpoperor som visas dag som natt på chilensk tv.
Många är gjorda i andra länder, Mexiko är förmodligen den största exportören av denna typ av tv-serier av tvivelaktig kvalitet. En hel del såpoperor görs även i Brasilien, dubbas i Mexiko och sänds sedan i stora delar av Latinamerika.
En liten bråkdel av alla dessa telenovelas som de kallas på spanska blir jättesuccéer och följs slaviskt av uttråkade hemmafruar och skolflickor från Argentina i söder till Mexiko i norr. Till dessa hör bland andra Betty la fea, en colombiansk produktion som spreds över stora delar av den latinamerikanska världen och som inom sin genre blev den största tittarsuccén någonsin. Betty la fea gjordes som bekant om i amerikansk version för att anpassas till gringomarknaden och har därefter sänts av bland andra kanal 5 i Sverige.

Igår kväll blev jag sittandes framför tvn under samma timme som den senaste såpan sändes; Sin senos no hay paraíso (Utan bröst finns inget paradis). Även denna är en prisbelönad telenovela av colombianskt ursprung, baserad på författaren Gustavo Bolívars bok med titeln Sin tetas no hay paraíso. Serien kretsar kring den 17-åriga Catalina som lever tillsammans med sin mamma under påvra förhållanden. Vägen till rikedom och lycka går, tror Catalina, via silikonimplantat. Jakten på pengar för att kunna betala operationen leder henne till prostitution och snart delar Catalina säng med Colombias största nakotikatrafikanter.
I slutet av serien kommer Catalina förstås till insikt om att det inte är mödan värt att förödmjuka sig för att leva ett liv i lyx. Men då är det för sent, under Catalinas väg till rikedom och makt har hon mist sin bror, mamman väntar barn med Catalinas pojkvän och alla hennes väninnor är prostituerade eller sitter i fängelse i USA.
Sin senos no hay paraíso har sålts till en spansk tv-kanal som har producerat en egen version av såpan baserad på den colombianska föregångaren.
Jag funderade länge på varför dessa stora latinamerikanska tittarsucéer ansågs bra nog för att köpas av utländska tv-kanaler men tydligen inte tillräckligt bra för att visas i orginalversion. Både Betty la fea och Sin tetas no hay paraíso har ju gjorts om för att bättre passa publiken i det land där de kommer sänds.
Efter att ha sett ett par avsnitt av Sin senos no hay paraíso undrar jag inte längre varför dessa serier inte kan visas för en europeisk publik. Skådespeleriet är teatraliskt och har för länge sedan passerat gränsen för överspel. Mimiken är stundtals så överdriven att den får karaktärerna att framstå som lätt efterblivna. De kreationer som skådespelarna bär är ibland så hiskeliga att det gör ont i ögonen bara att titta. Det är guld, glitter, högklackat och ett kilo spackel i ansiktet som gäller. Fast allra värst är nog ändå de miljöer som alla dessa telenovelas utspelas i, alltid i de högre samhällsklasserna. Lyx i överflöd och minst tre bilar per person. Givetvis skymtar i en mindre viktig biroll ofta ett hembiträde fram, alla skall ju kunna känna igen sig i en telenovela. Inte bara den uttråkade hemmafrun utan även hennes tjänstefolk.
I Sin senos no hay paraíso är till och med fattigdomen som huvudpersonen Catalina lever i rosenskimrande och Catalinas mor med sina perfekta korkskruvar ser alltid ut som hon precis varit hos frissan och fått håret uppsnurrat på papiljotter.
Catalina och hennes mor har föga gemensamt med den samhällsklass de skall representera så som jag ser den på Santiagos gator i smutsiga, slitna kläder. Och med en läderlik hud, hårt ansatt av solen långt ifrån den mjölkvita välsminkande fasad som visas upp på tv. Men det är klart, en telenovela får aldrig vara för lik verkligheten för då återstår för tittaren ingenting att drömma sig bort till.

Dödspatruller, fattigdom och film

”I det colombianska samhället betraktas alla fattiga som potentiella brottslingar. Man fruktar och föraktar dem”.
Orden är hämtade ur Majgull Axelssons reportagebok Dom dödar oss. Boken gavs ut 1991 men citatet är förmodligen lika allmängiltigt idag från Argentina i söder till Mexiko i norr.
Då jag har rest i Latinamerika har jag ofta blivit mycket illa berörd när ämnet fattigdom på den egna kontinenten har kommit på tapeten. Vid middagsbord i Lima, La Paz eller Santiago har påståenden som ”De fattiga är fattiga för att de är lata” fällts med en tvärsäkerhet och övertygelse som stundtals gjort mig stum av häpnad. Att de fattiga är oärliga, tjuvaktiga och dumma vet väl alla. Bilden av de mindre bemedlade utgörs av en homogen, avhumaniserad massa. Och det är förmodligen detta synsätt som möjliggör den totala blindhet stora delar av Latinamerika plötsligt drabbas av då övergrepp begås gentemot dem som befinner sig på samhällets yttersta botten.
För ett par veckor sedan såg jag på bio den brasilianska filmen Tropa de Elite om en av Rio de Janerios famösa dödspatruller. En särskild polisstyrka som har till uppgift att städa upp bland de kriminella i kåkstäderna. Metoderna där tortyr är ett vanligt inslag är mycket brutala. Trots detta kommer jag på väg hem från biografen på mig själv med att sympatisera med förövaren istället för med offret. Förövaren, som i detta fall är polisstyrkan som står i centrum för filmens handling.
Tropa de Elite skildrar på ett effektivt sätt hur vanliga män förvandlas från upprätthållare av lag och ordning till korrupta skitar som förlorat all respekt för människoliv. I filmen är förvisso offren kriminella knarkkungar vilket underlättar sympatiseringen med förövaren. Men våldet som skildras är detsamma som återfinns i reportageboken Dom dödar oss. I boken är det emellertid gatubarn och inte knarkkungar som faller offer för dödspatrullerna.

I den mycket läsvärda reportageboken ”Dom dödar oss” har Majgull Axelsson träffat och intervjuat gatubarn i Peru, Colombia och Centralamerika. Boken kan vara svår att få tag på i butik men bör finnas på bibliotek.

Tropa de Elite går fortfarande på svenska biografer.

Märkliga namn

Jag har lite svårt för vissa typer av namn. Äldre svenska namn som Nils och Elsa som blivit populära på senare år övertygar mig inte riktigt. En annan grupp namn jag faktiskt tycker är riktigt fula är "flumnamn" som Vilda, Tindra och Snöfrid (ja, en kompis till mig jobbade faktiskt ihop med en tjej som hette så).

I många latinamerikanska länder verkar man vara extra förtjust i engelska namn. Gärna döper man sina barn till Sindy, Barbie eller varför inte en kombination av spanska och engelska av typen Milady?
I det mycket populära latinamerikanska underhållningsprogrammet Sabado Gigantes såg jag en gång en man från ett land i Centralamerika som hette Ånnedållar (allltså one dollar fast med spanskt uttal). Hans mamma hade tydligen önskat döpa sin son efter en amerikansk president och därför valt detta orginella namn efter att ha sett en dollarsedel.

Blondin i latinoland

Vare sig man befinner sig i Spanien, Chile eller något annat latinamerikanskt land får man som kvinna räkna med att bli utsatt för (eller smickras av) så kallade piropos. Ordagrant översatt betyder piropo komplimang. När man talar om piropos brukar det emellertid ofta gälla fenomenet komplimanger på gatan från vilt främmande män. Detta är något som alla kvinnor under 85-års ålder råkar ut för. Skulle man vilja studera fenomenet närmare är en byggarbetsplats ett bra ställe att börja på, där ösregnar det nämligen smicker över alla förbipasserande kvinnor, såväl halta som lytta. Smickret kan handla om vad som helst från ett par vackra ögon till en snygg häck, från poetiskt till vulgärt.
Många svenskor verkar ha svårt att hantera detta fenomen. En del blir arga och upprörda över vad de anser vara sexistiska kommentarer. Åter andra suckar och beklagar sig över hur fruktansvärt jobbigt det är att vara blond i Latinamerika/Spanien, de kan ju inte gå utanför dörren utan att bli uppvaktade av horder av killar som uppför sig likt brunstiga tjurar.
Personligen har jag lite svårt för just denna ”Guud, vad jobbigt det är, alla vill ha mig för att jag är blond” inställningen. Den luktar kolonialt 1800-tal.
För mig ter det sig som om man genom detta synsätt placerar sig själv på en piedestal, upphöjer sig själv över alla andra och utgår ifrån att man är åtrådd enkom av den anledningen att man är vit och blond.
Så till alla svenska tjejer säger jag; så är det inte. Piropos är något som alla kvinnor på den iberiska halvön och i Latinamerika är välbekanta med. Och det allra flesta väljer att ignorera dem, en taktik som många svenska tjejer verkar ha svårt för. Visst är det så att man genom att vara blond kan väcka mer uppmärksamhet än en mörkhårig tjej, och kanske tycker killarna att det är extra roligt när någon på knagglig spanska försöker ge dem mothugg istället för att bemöta komplimangerna med total tystnad så som inhemska kvinnor gör. Men från att väcka extra uppmärksamhet till att tycka att man inte kan gå utanför dörren på grund av sin åtrådda blond- och vithet är steget rätt långt.
För övrigt har jag en kompis i Chile som skaffat sig silikonbröst och hon (eller kanske bör jag säga hennes väl tilltagna hylla?) väcker verkligen uppmärksamhet så fort hon visar sig, trots att hon inte är det minsta blond.

Amerikanerna vet inte mycket om Latinamerika

Lite fler än 7000 amerikaner har genom en internetenkät besvarat frågor om Latinamerika. Av studien som är utförd av Zorby International och Inter-American Dialogue framgår det att amerikanernas kunskap om länderna söderut är mycket knapp. Endast 10% av deltagarna i studien tyckte att namnet på Brasiliens president Luiz Inacio Lula da Silva lät bekant. Då det gällde Mexikos president Felipe Calderón ringde en liten klocka hos något fler, 20% sade sig känna igen namnet.
Presidenten för Inter-American Dialouge menar att resultatet är ”fruktansvärt” då president George W. Bush vid ett flertal tillfällen har sagt att Mexiko är en av landets viktigaste allierade, trots detta vet endast var femte amerikan vad Mexikos president heter.
Då amerikanerna fick välja ut sitt eget lands största fiender hamnade Kuba föga oväntat på första plats, Venezuela på andra plats och Colombia på tredje plats. Att Colombia av amerikanerna själva pekas ut som USA:s värsta fiende kan tyckas något märkligt och felaktigt då det hör till de länder i världen som mottar störst ekonomiskt bistånd från USA.
Jag kan inte tänka mig att särskilt många ögonbryn höjs över amerikanernas dåliga omvärldskunskap den är ju vida känd, men hur skulle det egentligen sett ut om undersökningen hade genomförts i Sverige? Knappast hade resultatet varit bättre. Latinamerika hör ju tillsammans med större delen av Afrika samt Asien till de medialt bortglömda regionerna.
Några utrikeskorrespondenter på plats finns varken hos SVT eller TV4. Undantaget är Sveriges Radio med sin Lars Palmgren, bosatt i Chile. Men vad händer då den till åren komne Lars Palmgren går i pension? Blir det sista spiken i kistan för rapporteringen från Latinamerika?

Rasism i Sydamerika

En argentinsk tulltjänsteman har av Bolivias ambassadör i Argentina anmälts för diskriminering av den bolivianska justitieministern Celima Torrico. Händelsen som ligger till grund för anmälan lär ha utspelats för ett par dagar sedan på Buenos Aires flygplats. Celima Torrico som är quechuaindian och bär sin folkgrupps traditionella och omisskänneliga kläder togs åt sidan ur den kö för diplomater i vilken hon stod och väntade på att betjänas. En argentinska tulltjänstemannen lär högljutt ha yttrat ”Hur kan den där indianen vara diplomat!”, och fick under det att han hävde ur sig fler tillmälen Celima Torrico att lämna kön. Händelsen betraktas som allvarlig och kommer förhoppningsvis leda till sanktioner för tulltjänstemannen i fråga.

Att rasism förekommer är väl knappast någon nyhet. Inte ens i det mångfacetterade Latinamerika, som utöver att vara hem åt kontinentens olika grupper av ursprungsbefolkning även kulturellt har berikats av de folkslag som tillkom efter erövringen, främst ättlingar till spanjorer och de slavar som fördes till världsdelen men även längre fram genom invandring från bland annat Asien, Mellanöstern och andra delar av Europa.
Trots att mer än 500 år har förflutit sedan erövringen står ursprungsbefolkningen men även den svarta befolkningen (som tyvärr ofta hamnar i skymundan i sådana här sammanhang) fortfarande och stampar på det nedersta trappsteget i samhällets pyramid.
Så här ser det åtminstone ut generellt sett. I verkligheten är bilden förstås mycket mer komplex och rasismen är, enligt mina egna erfarenheter och upplevelser, i många fall mycket mer svårgreppbar och märklig än den man som invandrare kan bli utsatt för i Europa. Och förmodligen är den mer klassbunden än färgbunden. Kanske inte särskilt konstigt, för visst kan man särskilja vit, svart och indian från varandra. Men variationen av kulörer däremellan, hur gör man med dem? Svaret är enkelt, hur du behandlas har mer med din sociala ställning att göra än med den exakta nyansen av din hudfärg. Indianer som klär sig traditionellt, behåller sitt språk och tillhörande traditioner blir alldeles säkerligen mer ofta utsatta för diskriminering än någon i samma folkgrupp som klär sig i västerländska kläder och kanske till och med byter efternamn till ett spanskt. Likaså blir en mulatt bosatt i Limas finare kvarter lika väl behandlad som en vit på en krog eller restaurang. I Peru är det lätt att se skillnad på den som har det gott ställt och den som inte äger någonting alls, och utbildning och pengar värderas i realiteten faktiskt högre än hudfärg. Detta trots att samhällets allmänna bild av framgång och rikedom är vit, gärna även blond och ligger så långt från den egna befolkningens utseende som möjligt. I länder som Bolivia som har en stor indiansk befolkning och en liten styrande vit minoritet är skillnaden mellan landets befolkningsgrupper fortfarande så stor att få människor ur ursprungsbefolkningen lyckats klättra uppåt på samhällsstegen varför att vara indian fortfarande av många ses som en synonym till att vara fattig och lågutbildad.


I Chile är situationen den omvända i jämförelse med grannlandet Bolivia, här har man en stor vit/mestis befolkning och en mindre grupp ursprungsbefolkning. För ett par veckor sedan talade landets president Michelle Bachelet inför FN:s råd för mänskliga rättigheter och deklarerade att kampen mot rasism, intolerans och diskriminering i alla dess former prioriteras högt av regeringen.
Michelle Bachelets tal kan förefalla lite märkligt och kanske till och med ironiskt med tanke på att självaste FN har kritiserat Chile för det nära samband som finns mellan etnicitet och fattigdom. Enligt Wikipedia som inte alltid är världens mest tillförlitliga källa men i det här fallet nog kan sägas vara det är ”Ett etniskt sett relativt homogent land, ett mestisland där de vita inslagen dominerar och där ursprungsbefolkningen utgör mellan 35-40% av den fattiga befolkningen, mellan 20 till 25% i mellanskiktet och är så gott som obetydlig eller icke existerande i de högre samhällsklasserna". (Värt att betänka i det här sammanhanget är att ursprungsbefolkningen endast utgör 3% av den totala befolkningen).
Men inte behöver man egentligen läsa en FN rapport för att inse att utbildning och samhällsklass i Chile är så tätt knutet till etnicitet. Det räcker med att sätta sig på en buss från Santiagos marginaliserade delar till de mer välbeställda områdena. Under färdens gång kan man förundras (eller förfasas) över hur mörkhyade, korta chilenare med indianska drag stiger av bussen ju närmare de fina förorterna man kommer. I deras ställe kliver till utseendet europeiska män och kvinnor på bussen och då man når ändhållplatsen i någon av de finare stadsdelarna har chilenarna ofta blivit både blonda och blåögda.

Idag...

...hittade jag en intressant artikel om Venezuelas president Hugo Chavéz och dennes storhetsvansinne i Göteborgs-Posten.
Häromveckan läste jag i GP om Chiquita som anklagas för terrorism i Colombia och lär ha betalt paramilitärer för att utföra mord, även detta en mycket läsvärd artikel.