..och jag längtar! Längtar efter solvarma gator, grillfester, pisco sour och en oändligt lång kustremsa med vågor som lämpar sig bättre för surfing än för bad.
Om bara en månad är jag i Chile. Och då hoppas jag kunna ta upp bloggandet på allvar igen.
Jag är lite sugen på att starta en ny blogg och behöver tips för program som är användbara om man vill fixa en snygg header, någon som vet?
Jag har inte längre tillgång till Internet i hemmet, därav bloggtorkan.
Jag har egentligen inte tröttnat på att blogga. Emellanåt känner jag suget dyka och fingrarna dras till tangentbordet. Men, det är ju så mycket annat man skall hinna med!
Egentligen skulle jag lämnat Sverige redan i september när hösten drar in över Göteborg och sveper in staden i en alltigenom deprimerande, stalingrå-skrud.
Som det ser ut nu blir jag emellertid kvar ända tills november. Och jag förmodar att om jag hyser några som helst tvivel om huruvida jag bör flytta till Chile så lär de ha hunnit blåsa bort med regnet och rusket tills november.
Så håll ut! Och kika gärna in lite då och då. För även om denna blogg försvinner kanske det dyker upp en ny om hur det är att vara invandrare i Chile...
Ja, så ser mitt liv ut just nu.
Under den senaste veckan har jag varit i kontakt med ett 10-tal olika flyttfirmor varav samtliga är specialiserade på utlandsflytt men endast tre flyttar saker så långt bort som till Chile
Jag har äntligen hittat en flyttfirma som kan skeppa iväg mitt liv i ett antal flyttlådor som förhoppningsvis kommer att nå hamnen i Valparaíso om ett par månader.
Som det ser ut nu är jag snart tillbaka i Chile.
Men ännu så länge kan allt hända. Kanske startar jag en ny blogg, om hur det är att vara invandrare i Chile. Eller kanske fortsätter jag skriva sporadiskt i denna som just nu förefaller dra sin sista dödssuck.
Det går allt längre mellan blogginläggen. Ibland händer det att jag saknar bloggandet men för det mesta gör jag det inte. För jag har fullt upp med att planera inför en eventuell framtid i Chile, njuta av sommaren och att läsa, läsa, läsa.
Jag älskar böcker och hann under min vistelse i Chile samla på mig en lång lista på svenska böcker jag vill läsa. Den senaste veckan har jag besökt flera olika antikvariat och fyndat en hel del. Jag gillar att föreställa mig att böckerna har levt ett liv innan de hamnade i min bokhylla. Vems händer har de vandrat genom? Hur många ögon har färdats genom dess sidor?
Ibland vittnar ett par rader på första sidan om att boken varit en gåva från en mor till en dotter, från en god vän till en annan. Men för det mesta finns där ingenting förutom ett par svagt gulnande eller illa tilltygade sidor som kan berätta något om bokens historia.
Ur ett miljöperspektiv torde böcker inköpta på antikvariat vara att föredra framför nya böcker.
Tänk så mycket papper som går åt och hur många träd som får slaktas för att framställa de böcker som senare efter långa och många transporter hamnar i min bokhylla!
Dessutom är antikvariatböcker billiga. Böckerna på bilden köpte jag för en tia styck.
Så fram för mer bokbytande och återvinning av äldre böcker!
Sådär gick det med min bloggsemester. Längre än en månad lyckades jag inte hålla mig borta.
Jag läser fortfarande mina favoritbloggar men har bestämt mig för att dra ned ordentligt på mitt eget bloggskrivande. Dels för att jag har annat att göra som känns viktigare just nu, dels för att jag känner att bloggen blev en riktig tidstjuv.
I fortsättningen kommer bloggen kanske uppdateras betydligt mer sporadiskt, inläggen blir förmodligen kortare men slutar blogga för gott gör jag nog inte riktigt ännu.
Själv tycker jag det är tråkigt när bloggar man följer bara försvinner eller slutar att uppdateras utan förklaring. Så därför skriver jag det här. Så att ni vet, om det nu mot all förmodan forftarande skulle vara någon som kikar in här.
...och jag med. Saknar tid, lust och inspiration till att skriva och tar därför bloggsemeser på obestämd tid.
Hasta luego!
Oh, jag som ville önska er en glad påsk. Men jag har ju ingen fin bild på ägg eller fjädrar.
Men en liten påskhare kan jag faktiskt bjuda på, så; Glad Påsk från mig och min påskhare!
Nu tar jag bloggpaus i ett par dagar.
Om du skall öppna en glassbar vid strandkanten, varför inte ge den det originella och säljande namnet Tsunami?
På en gata mitt i centrala Santiago ligger en hemlös man intill en vägg.
Stenplattorna som utgör marken på vilka mannen ligger är mörkt grå. Precis som de kläder han bär.
I mötet med de mörka stenplattorna smälter han nästan samman med bakgrunden. Han blir nästan osynlig, blir ett med stenplattorna och smutsen. Eller skulle i varje fall vara det för de förbipasserande män i portfölj och kvinnor i dräkt som skyndar fram längs Santiagos gator.
För mannen är inte osynlig, följeslagaren han har vid sin sida; en lika hemlös men till synes ej herrelös tik får människor att stanna upp, titta och kanske. Ja, kanske känna medlidande.
Vid tikens buk ligger åtta, spräckliga, ynkliga och diande valpar.
En efter en stannar de förpipasserande fotgängarna. Någon lägger huvudet på sned, ser bekymrad ut och frågar efter valparnas ålder, En annan stryker tiken och hennes små kärleksfullt över huvudet. En tredje kastar ett snabbt ögonkast på mannen, låter blicken vandra och under ett par sekunder stanna kvar vid tiken och hennes valpar, lättar därefter på börsen och låter ett par mynt falla ned i mannens tiggarskål.
Är det lättare att känna medlidande med en herrelös hund än med en taklös man?
Är det de små och försvarslösa vaplarna som gläntar på dörren till de förbipasserandes hjärtan och senare även till deras plånböcker?
Är en hemlös hund med åtta små skrynkliga valpar mer ömkansvärd än en trasig människa?
Eller är det så att en människa aldrig är ömkansvärd?
För att hon inte likt en herrelös hund bör vara utelämnad åt andras välvilja?
"Du måste tvätta hans hår med produkter som innehåller kamomill för att behålla den fina, blonda färgen", säger en av Lillprinsens tias. Drar en hand genom prinsens guldlockar och lutar sig fram liksom för att understryka vikten av det hon just sagt.
I Chile kan man köpa en mängd hårprodukter som innehåller kamomill. Denna blomma vars välgörande egenskaper sägs bleka håret och bibehålla dess blondhet.
"Mmm...", säger jag "Det blir nog bra ändå. Han får den hårfärg han får".
Som om jag genom att använda ett visst schampo skulle kunna styra över vilken kulör min sons hår antar. Som om jag överhuvudtaget skulle ha något intresse av att styra och ställa över min ettårige sons hårfärg.
Det blir nog bra ändå, tänker jag.
På Vladdes blogg hittade jag den här roliga felsägningen. Ibland är det svårt att hålla tungan rätt i mun, även för Spaniens premiärminister.
Det är något speciellt med städer som ligger nära havet. Kraxande fiskmåsar vid kajen, strandpromenader i skymningen och doften av hav, saltvatten och tång.
Trots att jag älskade Madrid saknade jag ofta närheten till havet. Det var alltid något som fattades mig. Inte ens världens största pool är något mer än ett ytterst påvert substitut för sand mellan tårna, snäcksamlande vid strandkanten och sommarljummet havsvatten.
Santiago ligger en bit ifrån havet. Som tur är har emellertid Chile vad som förmodligen är världens längsta kustremsa och stranden ligger aldrig särskilt långt bort. Så trots att jag ibland längtar är vetskapen om att en färd till havet när som helst är möjlig faktiskt fullt tillräcklig.
Jag befinner mig i Chile på turistvisum och har precis som alla andra turister rätt att stanna i landet i 90 dagar. Mitt turistvisum går snart ut och valet står mellan att betala 100 dollar för att förlänga min vistelse i landet eller ge mig av på en obligatorisk stämpelipassetresa. Med tanke på att avgiften för att förlänga vistelsen är så hög, känns en resa som ett betydligt mer lockande alternativ. Helst av allt skulle jag vilja åka till La Paz eller Rio de Janeiro men bara en flygbiljett dit går på 600 dollar och tyvärr finns det inte utrymme för en sådan resa i budgeten nu. Därför står valet nu mellan Montevideo eller Lima. Den förstnämnda har jag aldrig besökt men jag har fått berättat för mig att Uruguays huvudstad är riktigt charmig, som ett Buenos Aires i miniatyr. Lima har jag varit i tidigare och tyckte mycket om staden så dit skulle jag gärna åka tillbaks.
Yttepyttiga Montevideo eller...
...mångmiljonstaden Lima. Bilder från Wikipedia.
När jag var liten var jag medlem i ett antal olika bokklubbar. Jag tyckte alltid att det var lika spännande att springa till posten och ur paketet plocka fram en bok som jag under de följande dagarna sedan snabbt slukade.
Förmodligen finns det bokklubbar även i Chile även om jag inte känner till några. Vad jag däremot känner till och är medlem i är en vinklubb, en alldeles ypperlig idé.
Varje månad kommer posten till mig med ett stort paket innehållande tre olika vinflaskor. Ofta är det lite mer exklusiva viner som skiljer sig från dom man hittar snabbköpet. Och det är med samma spänning och förtjusning jag kände när jag öppnade mina bokpaket som den månatliga vinlådan öppnas.
...kommer och går och just nu är den mikroskopiskt liten. Jag har haft en veckas semester men är nu tillbaka, vi får se hur länge det håller.
I ett land där solen förärar oss med sina strålar varje dag och där det bara i sällsynta fall regnar under sommarmånaderna, är det kanske inte så konstigt att det i var och varannat gathörn börjar lukta offentlig pissoar efter ett tag. Tids nog lär man sig vilka av alla stadens gathörns som används för att uträtta mänskliga behov. Då är det bäst att börja hålla in andan ett halvt kvarter i förväg när man vet att det närmar sig.
Jag minns när jag bodde i Madrid och rumlade hem sena kvällar eller tidiga morgar. Då åkte stora bilar omkring på gatorna och sprutade dem rena med vatten. Ett såväl tidsödande som kostsamt projekt för staden Madrid kan jag tänka mig eftersom denna procedur upprepades natt efter natt. Ännu märkligare ter det sig när man betänker alla de plakat och anslag som sätts upp i staden under sommartid för att uppmana invånare att spara på Madrids knapphändiga vattentillgångar.
Till stadens försvar bör dock sägas att det i varje fall inte fanns ett enda gathörn i Madrid som luktade offentligt pissoar.
Varje gång man köper något i en affär i Chile för en summa som i princip kan vara hur obetydlig som helst, så blir man tillfrågad om huruvida man önskar dela upp betalningen. För det mesta kan man välja upp till "tres cuotas", att dela upp betalningstillfällena i tre utan ränta. Min första tanke då jag blev bekant med detta sätt att handla var; "Löjligt, varför skulle jag vilja dela upp en struntsumma på 100 kronor i tre avbetalningar?". Men har man ett dåligt betalt arbete och inte tjänar mer än 2000 kronor i månaden är förstås 100 kr ingen struntsumma.
De flesta chilenare jag känner har för vana att dela upp allt de köper i cuotas. Denna vana att handla allt på avbetalning blir förstås även problematiskt om man är oekonomisk eftersom det gör det lättare att handla över sina tillgångar.
För mig känns detta sätt att handla främmande eftersom jag av princip inte tycker att man bör handla saker som man egentligen inte har råd med. Jag handlar aldrig i cutotas men känner förmodligen inte en enda chilenare som inte handlar på detta sätt.
Glad i hågen och en aning lullig på pisco sour springer jag in i avgångshallen på Limas flygplats.
Jag vet att jag är sent ute. Det här är ju min sista kväll i Peru och det har firats ordentligt i trevligt sällskap tills jag inte längre kunde undvika det nödvändiga; att ge mig av till flygplatsen.
Taxin som jag ringt efter dök aldrig upp och följaktligen blev jag ännu mer försenad än vad jag redan var.
Men planet till Chile avgår inte förrän 01:20. Det första mina ögon söker efter när jag kommit in i avgångshallen är en klocka.
Ett par minuter i tolv är hon. Jag pustar ut och inser att jag inte längre behöver skynda mig. Jag hann!
Vid incheckningsdisken är jag så gott som ensam. De öviga passagerarna har säkert haft bättre framförhållning än mig, tänker jag samtidigt som jag känner en oändlig tacksamhet över att överhuvudtaget ha hunnit fram till disken innan den stängs.
Jag sträcker fram mitt pass till damen bakom disken som tar emot det och börjar knappra på sin dator. Jag väntar och väntar. Och väntar.
Plötsligt rynkar hon på ögonbrynen och ser fundersam ut. "Jag hittar inte ditt namn i passagerarlistan. Har du någon bokningskod?".
Jag sträcker lydigt fram den utskrift av bokningsbekräftelsen som har legat orörd i min väska sedan jag köpte biljetten för tre veckor sedan.
"Du är lite sen". Säger damen efter en stund och tittar upp från datorskärmen. "Planet avgick söndag 01:20".
"Men! Klockan är ju bara ett par minuter över tolv!", säger jag upprört. Arg över att min nyvunna känsla av triumf över att ha hunnit fram i tid skall grusas av ett par ynka minuter hit eller dit.
"Ja, men idag är det måndag. För ett par minuter sedan var det söndag", förklarar damen bakom disken pedagogiskt och pekar mot en stor klocka där tid och dag syns tydligt. "Ditt plan gick igår natt".
"Eh...", får jag fram och önskar med ens att jag kunde försvinna från platsen jag befinner mig på i en blinkning. Jag har tagit fel på dag. Det är så pinsamt att jag i denna stund är mer bekymrad över vilken dager denna lilla missberäkning framställer mig i än över hur jag skall komma till Chile.
Lyckligtvis slutar denna historia väl. Efter ytterligare knappande på datorn bokar damen bakom disken in mig på måndagens plan som avgår vid samma tid som det jag skulle tagit dagen innan. En mindre summa pengar betalas, faktiskt ganska liten eller kanske till och med mikroskopisk i jämförelse med vad jag har ställt till med för mig själv, och så sitter jag snart i ett flygplanssäte på väg till Chile.
Denna incident var jag med om för ungefär två år sedan. Då tyckte jag att den var alldeles för pinsam för att skriva om på bloggen. Så här i efterhand tycker jag mest den är lite smårolig och kanske ett bevis på att jag lever upp till den bild av en mycket disträ ung (nåja) dam som mina nära har av mig. Och ja, visst är jag lite tankspridd ibland. Men det här tog verkligen priset och fick mig att undra om jag inte kunde lida av besynnerlig släng av begynnande alzheimers.
