Kvinnlig ambition

Jag sitter och tittar på Buenos días a todos, Chiles motsvarighet till Nyhetsmorgon.
Fyra programledare diskuterar fenomenet Cecilia Bolocco, en avdankad gammal skönhetsmiss som kröntes till Miss Universum någon gång Före Kristus. Sedan Bolocco kammade hem Miss Universum-titeln har hon inte gjort så mycket mer än glänsa på kändispartyn och avbildas i skvallerpressen tillsammans med föremålet för någon av sina utomäktenskapliga affärer.

"Man måste beundra Cecilia Bolocco, för hon är en ambitiös kvinna. Hon gifte ju sig med en före detta president", säger en av de kvinnliga programledarna.
(Cecilia Bolocco var tidigare gift med argentinske ex-presidenten Carlos Menem).

Och jag tänker; är det det som menas med ambition? Att glida runt i tjusiga galakläder på partaj efter partaj. Att gifta sig med en mafioso som utöver sin extravaganta livsstil mest är ihågkommen för att ha plundrat Argentinas statskassa. En man som under en resa till USA blev tillfrågad om huruvida Argentina hade medborgare av afrikanskt ursprung och svarade "Nej, vi har inga svarta. Brasilien har det problemet" (För övrigt har DNA-tester från senare år visat att till och med i det vita och självutnämnda "europeiska" Argentina har en stor andel av befolkningen svarta förfäder).

Jag föreställer mig en kvinnlig programledarna för svenska Nyhetsmorgon yttra samma ord;
"Silvia är en ambitiös kvinna. Hon lyckades ju gifta sig med en kung".

Nä. Det händer bara inte.

Kritik mot Slumdog Millionare

Hittade en intressant artikel i GP om de indiska barnskådespelarna i Slumdog Millionare som efter succéfilmen har återvänt till sin vardag i slummen. Kanske med en aning ljusare framtid i sikte. Trots den blygsamma lön de fick för sitt arbete (7000 respektive 18000 kr).

I GP hittar jag även en kritisk artikel av Salman Rushdie som påtalar det märkliga i regisören Danny Boyles uttalande om att han ville göra filmen eftersom; "han aldrig tidigare besökt Indien och inte visste något om landet och därför såg projektet som ett tillfälle". Hade en indisk regisör som vill skildra slummen i New York eftersom han aldrig tidigare besökt landet och inte kände till något om landet höjts till skyarna på samma sätt som Danny Boyle?, frågar sig Salman Rushdie.
När jag läser om Danny Boyles uttalande förstår jag plötsligt varför jag upplevde Slumdog Millionare som en aning naiv och banal.
Jag gillade filmen, tyckte den var helt okej men reagerade på att indierna pratade en västerländskanpassad engelska och ogillade den fåniga kärlekshistorien.

Den katolska kyrkan och tonårsgraviditeter

Jag köper då och då den chilenska tidskriften The Clinic. En av få chilenska tidningar som skriver om politik, andra aktuella ämnen och inte har en tydlig högerprofil. På senare dar tycks musten ha gått ur tidskriften, ofta är den fylld av plumpa skämt och skräpartiklar. Men ibland glimmar den till, lyser upp och skriver om ämnen man knappast finner i de större dagstidningarna.
I senaste numret har man ett tvåsidigt reportage om tonårsmödrar.
Att bli mamma innan man själv hunnit bli vuxen är inte helt ovanligt i Chile där abort är förbjudet och sexualundervisning i skolan så gott som obefintlig. Enligt artikeln i The Clinic blir 25.000 tonårsflickor gravida varje år.
Före år 2005 var det mycket vanligt att flickor som blev gravida blev avstängda från skolan. Detta på grund av den katolska kyrkans starka inflytande som menade att gravida flickor var dåliga förebilder för sina jämnåriga kamrater.
Givetvis drabbade detta straff enbart flickorna, såvitt jag vet finns det inte något fall där en tonårig pappa blivit avstängd från skolan.
Att förvägras skolgång kan tyckas vara ett problem för den enskilda individen som blir avstängd. Men så är inte fallet när man systematisk utestänger gravida tonårsflickor från skolan generation efter generation. Barnet som föds av en mamma som med största sannolikhet saknar inkomst, föds även av en mor som saknar utbildning och både mor och barn sjunker på så sett allt djupare ner i fattigdom.
Statistiskt sett har antal födda barn per kvinna minskat i Chile. Inte så konstigt egentligen då landet står inför samma situation som en mängd europeiska länder. De som har råd väljer att satsa på karriär och utbildning, skjuter upp barnafödandet och föder färre barn.
Men det finns ett undantag. Bland kvinnor i åldersgruppen 15-19 sker istället fler födslar. 60% av de tonårsflickor som blir mammor blir dessutom gravida på nytt inom två år.

1990 försökte Patricio Aylwins regering (som efterträdde Pinochet) genomföra en lagförändring som skulle göra det olagligt för skolor att förvägra gravida tonårsflickor undervisning. Den katolska kyrkan invändingar mot detta lagförslag var dock så starka och ihärdiga att någon lagförändring inte kunde genomdrivas.
Problemet med tonårsgraviditeter forsatte att växa och 1994 utarbetades av regeringen ett program som bestod av tre dagars sexulundervisning till ungdomar i kommunala skolor. Även detta möttes av protester och avsky från den katolska kyrkan och det var inte förrän 2005 som man faktiskt lyckades genomföra den lagförändring som förbjuder såväl privata som kommunala skolor att förvägra gravida flickor undervisning. De skolor som bryter mot lagen får böta 1 miljon pesos.
I samband med lagförändringen förbjöds även skolor uppmana flickan att byta skola och/eller tvinga flickan att gå i skolan på andra tider än sina kamrater.
De enda protester som hördes år 2005 kom från en ärkebiskop i Valparaíso som menade att lagen;

"(...)kan ge ett intryck av att tonårsgraviditeter är en livsstil att efterlikna vilket inte är förenligt med verkligheten(...)".

Trots att gravida tonåringar idag har rätt till utbildning så hoppar 70% av alla gravida tonårsmödrar av skolan. Det är fortfarande upp till varje enskild skola att besluta om sexualundervisning bör vara en del av läroplanen eller ej, vilket resulterat i att majoriteten av skolorna inte har någon.
Fancy Lobos 16år som har en son på fem månader och intervjuas i The Clinic säger så här om preventivmedel till reportern:

"Jag fattade att vi borde använda kondom(...)men vi fattade inte riktigt hur man skulle sätta på den(...)kondomen gick sönder. Jag sa: Fan, jag kommer bli gravid. Men han (pojkvännen) sa: Nej, det är lugnt och om det händer tar jag på mig ansvaret, oroa dig inte. Och det hände. Jag blev gravid och här är jag. Ensam".

Reportern frågar Fancy om hon inte tänkte på att ta ett dagen efter-piller.

"Jag vet inte vad det är. Min mamma sa något om det till mig en gång men hon fattade inte heller någonting, haha".



På en skola i Santiago har man byggt ett dagis i anslutning till skolan eftersom så många av eleverna är gravida och/eller mammor.
Tonårsgraviditeter i Chile har också en tydlig klassproblematik där de vars föräldrar förväntar sig att dottern skall studer vidare och har ekonomiska resurser för att kunna bekosta utbildningen även har råd att bekosta en illegal abort.
För flickor ur de lägre samhällsklasserna blir graviditeten istället något som ingen förfasas över. Tvärtom är det kanske snarast något man förväntar sig, att flickan blir en tonårig mamma precis som sin mor och mormor.

I Chile pratas det just nu om...

...Felipe Cruzat. En pojke på 11 år som i 93 dagar stått överst på prioriteringslistan för organdonation i väntan på ett nytt hjärta.
För ett par veckor sedan hittade man en lämplig donator; en kvinna i södra Chille som avlidit till följd av en bilolycka. Kvinnans anhöriga motsatte sig sorgligt nog donationen med hänvisning till den avlidnas religiösa tro.
För två veckor sedan fick Felipe ett konstgjort hjärta (heter det så på svenska?) för att ytterligare förlänga hans liv i väntan på rätt donator. Men Felipe hann aldrig få någon donator, han avled igår på en klinik i Santiago. Föräldrarna till pojken som frekevent har synts i tv de senaste veckorna har hela tiden visat en stor respekt för den eventuella donatorn och samt donatorns familjemedlemmars vilja. Inte ett ont ord sades om de släktingar som satte stopp för att en organdonation skulle kunna genomföras.
Själv blev jag både arg, upprörd och ledsen när jag läste att familjen till kvinnan som avled i en bilolycka sagt bestämt nej (trots övertalningsförsök från sjukvårdspersonal) till donationen.
Som alltid är det förstås lätt att döma och tycka till om hur andra människor reagerar och vilka beslut de fattar i situationer som är en själv fjärran.
Men jag tror och hoppas innerligt att om jag hade befunnit mig i samma sits som den döda kvinnans anhöriga, då hade mitt beslut varit annorlunda. Jag hoppas att jag trots den sorg det innebär att förlora en nära anhörig skulle ha förmågan att se glädjen och den stora gest av medmänsklighet det innebär att skänka ett hjärta för att ge en annan människa livet självt i gåva.

Felipes pappa sa idag (och föräldrarna är båda värda all beundran för att inte utåt ha visat varken bitterhet eller agg);

"Han lyckades inte finna något hjärta till sig själv, men öppnade dörren till många chilenares hjärtan".

Idag tillkännagav familjen Cruzat även att en stiftelse kommer att grundas till minne av Felipe.

Chilenska tidningar

Las últimas noticias är förmodligen Chiles mest folkliga nyhetstidning. Allt som oftast ser man människor på stan med ett exemplar av denna tidning under armen.
Populariteten har troligtvis en hel del med priset att göra. Las últimas noticias kostar ungefär tre kronor medan mer seriösa konkurrenter som La Tercera eller El Mercurio kostar en tia.
Och innehållet då? Jovars, lite av varje.
Det är inrikesnyheter (senaste nytt om vilken tuttfia som vikt ut sig i vilken tidning), politik (presidentan har setts i baddräkt på en strand i Brasilien), utrikesnyheter (senaste nytt om vilken utländsk tuttfia som har vikt ut sig i senaste numret av mexikanska Playboy) och så förstås sport (fotboll samt info om vilka fotbollspelare som dejtar vilka tuttfior).

Kritik från amerikanskt håll

I en årlig rapport kritiseras Chile av den amerikanska regeringen på tre punkter gällande mänskliga rättigheter i landet. De tre brister som tas upp i rapporten är kvinnomisshandel, den ständigt pågående konflikten med mapucheindianerna samt missförhållandena i landets fängelser.
Den chilenska regeringens språkrör Francisco Vidal har i ett uttalande svarat på kritiken. Vidal medgav att det chilenska fängelserna härbärgerar betydligt fler interner än vad de egentligen är avsedda för men påtalade samtidigt att "vi i Chile inte har något Guantánamo".


I januari 2008 sköts Matías Catrileo, en ung student och mapucheindian ihjäl av chilensk polis efter att han tillsammans med ett antal andra aktivister olagligt tagit sig in på ett landområde som traditionellt av mapucheindianerna ansetts tillhöra dem. På kritiken mot behandlingen av landets mapucheindianer och då främst Matías Catrileo svarade Vidal att fallet just nu ses över av rättsväsendet.
Att kvinnomisshandel som i tragiska fall slutar i mord fortfarande är ett existerande problem trots regeringens ansträngningar medgavs även detta av Francisco Vidal.

Demonstration i Santiago efter Matías Catrileos död. Weichafe betyder på mapucheindianernas språk "krigare". Bild från Wikipedia.

Utan tvekan återstår en hel del för den chilenska regeringen att förbättra på samtliga punkter.
Men hörrni, USA:s regering. Hur var det egentligen med det där att inte kasta sten när man sitter i glashus?

La Junta Militar de Gobierno Ordena

"Militärjuntan beordrar; finn och anhåll följande personer"

Fotot ovan är en sida ur senaste numret av den chilenska tidskriften The Clinic. Dessa foton med tillhörande text på personer som på grund av sina politiska åsikter ansågs utgöra ett hot mot militärregimen publicerades i en av Chiles största dagstidningar El Mercurio 1973. Fyra av personerna på bilden dog inte så långt efter att fotona publicerats, andra överlevde i exil och har intervjuats i The Clinic.
El Mercurio är fortfarande en av Chiles största dagstidningar och ägs av samme Agustín Edwards Eastman som basade över tidningen 1973. Tidningen är famös för att ha valt att ignorera många av de brott som begicks under militärdiktaturen. Själv köper jag då och då El Mercurio och läser den så gott som dagligen på internet. Att tidningen är högerstyrd och knappast särskilt objektiv är ingen hemlighet, den fungerar dock hyfsat som informationskälla för den som är medveten om detta.

Tv-program att hata och älska

Mea culpa - Mitt absoluta favoritpogram på chilensk tv. Här dramatiseras kriminalfall under en och en halv timme varav den sista halvtimmen viks åt en intervju i fängelset med förövaren.
Jag har alltid haft en dragning till det morbida och det morbida tillsammans med en dos utvecklingspsykologi är en riktigt hit. I Mea Culpa följs förövaren från barnsben och en bakgrund till de skeenden som oftast är oerhört tragiska ges. Utöver att jag är förtjust i dramatiserade kriminalfall i allmänhet så gillar jag Mea culpa eftersom det för mig är som ett titthål in i en annan värld. Analfabeter, människor som lever under ytterst påvra förhållanden på landsbygden i en okunskap och ignorans som gör en mörkrädd. Som i det avsnitt där en 12-årig flicka som bor med sin mormor och mamma i en liten by på landet utsätts för övergrepp av sin styvfar. 13 år gammal föder hon sin styvfars barn, vågar inte berätta om övergreppen för någon och säger därför att hon har blivit överfallen och våldtagen på väg hem från skolan. Innan flickan har fyllt 20 har hon fött ytterligare sex barn åt sin styvfar. Alla graviditeter döljs, samtliga sex barn föds i hemmet och mister sina liv i styvfaderns händer kort efter födseln.

Doctor Vidal - Folk som tidigare gjort misslyckade plastikoperationer eller lider av någon missbildning tas om hand av plastikkirurgen Doctor Vidal.
Favoritavsnitt: Det med den 28-årig grundskolelärarinna som för sex år sedan gjorde en budget bröstförstoring hos sin hårfrisörska(!) som injecerade silikon med 200 stick i vardera bröst. Lärarinnan har sedan bröstförstoringen utfördes lidit av en våldsam klåda på och kring brösten. Faktum är att hon har kliat sig så mycket att huden på brösten är helt förstörd, ihopskrumpnad och brun. Doctor Vidal konstaterar att silikonet som sprutats in i bröstet förmodligen köpts på Homecenter (Chiles motsvarighet till Göfab, typ). Lärarinnan har fått industrisilikon insprutat i brösten och Doctor Vidal konstaterar att han kommer få ta bort hela brösten och bygga upp nya från scratch. Resultatet blir i bästa fall mediokert.

Buenos días a todos - Ett marathonlångt morgonprogram som pågar från - ja, långt innan jag går upp till tolv på förmiddagen. Med så lång sändningstid kanske det inte är så konstigt att man verkar ha stora problem med att fylla tv-tiden med något vettigt. 2/4 av programtiden ägnas åt att avhandla kändisskvaller á la vem är ihop med. 1/4 ägnas åt musik, något lokalt garageband spelar i studion. Programledarna svänger sina lurviga och när kameran zoomar in just på dem passar de på att göra V-tecken eller någon lustig grimas. Resterande programtid fattar jag ingenting av. Programledarna tjattrar oupphörligen i mun på varandra, drar interna skämt och diskuterar hur Felipes (en av programledarna) och Cecilia Boloccos barn skulle komma att se ut, om de nu skulle bli ihop och skaffa barn.

Rojo- Ett slags dans/sång/mim(?)tävlingsprogram. Killar med för mycket frisyrgele sjunger spanska smörhits från 90-talet. Tjejer med allt för lite och allt för tajta kläder rullar på höfterna och mimar till Shakira. Så pinsamt bara att titta att man vill sjunka genom golvet.

Hivskandal

Under de senaste veckorna har Chile skakats av rapporter om personer som trots att de testat sig för hiv inte blivit underättade om att de bär på sjukdomen.
Det hela började den 14 oktober då en tv-kanal rapporterade att ett sjukhus i Iquique där 25 personer lämnat positiva tester inte underättat de berörda personerna om resultatet, två av dessa har redan avlidit som en följd av detta. En och en halv vecka efter avslöjandet avgick Chiles sjukvårdsminister.
Efter en undersökning genomförd av hälsovårdsministeriet gick den nytillträdde sjukvårdsministern Álvaro Erazo ut i media och talade om att det i Chile förnärvarande finns 512 personer (testade 2004-2008) som bär på hiv-viruset utan att ha blivit underättade om att så är fallet. En del av dem har sökts av sjukhus och kliniker utan att kunna hittas, andra har man aldrig letat efter. Den största delen av dessa fall centreras kring två sjukhus/kliniker i Santiago och ett sjukhus/vårdcentral i södra Chile.
Allteftersom fallen har rullats upp och man har lyckats finna en del av de 512 drabbade, framträder de i tvs nyhetssändingar. En av de berörda männen i Iquique lär ha fått ta del av det positiva hiv beskedet på sin arbetsplats dit sjukvårdspersonal kom i ambulans. Han fick efter detta sparken från sitt arbete. En ung man i Santiago fick veta att han bar på viruset efter att sjukvårdspersonal sökt honom i hemmet och lämnat beskedet till pappan istället för till sonen som inte var hemma.

Hiv-skandalen figurerar fortfarande flitigt i media. Idag visades på nyheterna ett inslag om en ung kvinna som då hon var gravid gjort ett hiv test men inte fick reda på att hon bar på viruset. Dottern hon födde dog vid åtta månaders ålder eftersom inga resurser sattes in för att förhindra överföringen av viruset från mor till barn.
Alla dessa människor som under den ena omständigheten obehagligare än den andra fått veta (eller inte veta...)att de är hiv positiva framträder i tv maskerade. Beklagligt eftersom det på ett sådant markant sätt tydliggör att hiv i Chile fortfarande är ett socialt stigma.

Sensationsinriktad journalistik

Jag såg ett inslag igår på aktuellt om svensk media som kritiserades för att ha blivit allt mer sensationsinriktad, som exempel nämndes rapporteringen om mordet på den lilla flickan Engla vars mor intervjuats gång efter gång och har setts i både tidningar och TV.
Inslaget väckte mitt intresse eftersom ämnet är något jag själv reflekterat kring. I både Spanien och Latinamerika är det vanligt att man vid rapporteringen av händelser som t.ex. ett mord söker upp grannar eller anhöriga till mordoffret och försöker dränera dessa på så mycket information som möjligt. Ofta är det gråtmilda reportage i vilka en mormor, syster eller far till mördaren/mordoffret intervjuas och får berätta vilken fin människa han eller hon var.
Jag har lite svårt för den här typen av journalistik, det är lätt hänt att det blir för närgånget och intervjuerna balanserar allt som oftast på gränsen till det osmakliga.
Tidigare slapp man se sådant här i svensk media, det var bara ytterst sällan som nära berörda i tragiska mordfall intervjuades med bild och namn i TV och tidningar. Men tyvärr tycks man alltmer frångå detta förhållningssätt.
Något som jag verkligen hoppas att vi slipper se helt och hållet och som man till exempel ser ofta i colombianska tidningar är bilder på mordoffren på tidningens första sidor där de ligger blodiga och sönderskjutna på någon gata. På vilket sätt är det av allmänt intresse att publicera sådana bilder?

Pinochet i spanskspråkiga tidningar

Om arresteringen av familjen Pinochet står det inte mycket i svenska tidningar. Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en artikel men utöver det tycks nyheten inte vara intressant nog för att få någon större uppmärksamhet.
Vill man veta mer om fallet får man istället kolla in den chilenska dagstidningen El Mercurio, eller ännu hellre; spanska El País som idag har en intressant artikel om hur familjen Pinochet köpte hörlurar, klockor och kostymer med allmäna medel.

Amerikanerna vet inte mycket om Latinamerika

Lite fler än 7000 amerikaner har genom en internetenkät besvarat frågor om Latinamerika. Av studien som är utförd av Zorby International och Inter-American Dialogue framgår det att amerikanernas kunskap om länderna söderut är mycket knapp. Endast 10% av deltagarna i studien tyckte att namnet på Brasiliens president Luiz Inacio Lula da Silva lät bekant. Då det gällde Mexikos president Felipe Calderón ringde en liten klocka hos något fler, 20% sade sig känna igen namnet.
Presidenten för Inter-American Dialouge menar att resultatet är ”fruktansvärt” då president George W. Bush vid ett flertal tillfällen har sagt att Mexiko är en av landets viktigaste allierade, trots detta vet endast var femte amerikan vad Mexikos president heter.
Då amerikanerna fick välja ut sitt eget lands största fiender hamnade Kuba föga oväntat på första plats, Venezuela på andra plats och Colombia på tredje plats. Att Colombia av amerikanerna själva pekas ut som USA:s värsta fiende kan tyckas något märkligt och felaktigt då det hör till de länder i världen som mottar störst ekonomiskt bistånd från USA.
Jag kan inte tänka mig att särskilt många ögonbryn höjs över amerikanernas dåliga omvärldskunskap den är ju vida känd, men hur skulle det egentligen sett ut om undersökningen hade genomförts i Sverige? Knappast hade resultatet varit bättre. Latinamerika hör ju tillsammans med större delen av Afrika samt Asien till de medialt bortglömda regionerna.
Några utrikeskorrespondenter på plats finns varken hos SVT eller TV4. Undantaget är Sveriges Radio med sin Lars Palmgren, bosatt i Chile. Men vad händer då den till åren komne Lars Palmgren går i pension? Blir det sista spiken i kistan för rapporteringen från Latinamerika?

Kampanj mot rasism i reklamvärlden

Promenerar man i ett köpcentrum eller på en gata i Lima/Santiago/annan valfri sydamerikansk storstad och betraktar reklamen som täcker väggar eller busskurer så kan man efter ett tag lätt börja fundera över varför modellerna i reklamen utseendemässigt är raka motsatsen till människorna man möter på gatan i det land där man befinner sig. Visst kan man ha förståelse för att företag från andra delar av världen kör en och samma reklamkampanj i flera länder och därför väljer modeller av t.ex. europeisk härkomst. Men när det gäller stora sydamerikanska företag? Som chilenska Ripley eller Falabella, Sydamerikas motsvarighet till Åhléns eller Spaniens El corte inglés.
Dessa företag har enbart affärer på den egna kontinenten, borde man då inte använda sig av modeller som är representativa för de människor till vilka man försöker sälja prylar?
Någon enstaka gång använder sig kedjor som Ripley och Falabella av sydamerikanska modeller i sina reklamkampanjer, det handlar då nästan uteslutande om blonda, argentinska modeller eller lika blonda chilenska tv-kändisar. Detta i länder där uppskattningsvis 5% av befolkningen eller färre skulle kunna sägas vara blonda. Modeller av annat etniskt ursprung är ytterst sällsynt, så sällsynt att det är så gott som osynliga.
Några som har tröttnat på den rasism som förekommer i reklamvärlden är grundarna av den peruanska organisationen Cuerazos peruanos. Under våren och början på sommaren har de i Peru protesterat mot rasismen inom reklamvärlden. Aktionerna har framförallt riktat sig mot Ripley och Falabella och har gått ut på att låta vanliga peruaner fotografera sig med företagens logga i bakgrunden, skriva brev till företagens VD:ar och demonstrera utanför affärer på olika platser i Lima. Därutöver planerade Perus kordinator för mänskliga rättigheter att överlämna ett "antipris" för mest diskriminerande företag vid kampanjens slut till de bägge affärskedjornas marknadsföringschefer. Målet är förstås att få företagen att vidta åtgärder och låta reklamen representera svarta, vita, indianer, mestiser och mulatter, de som är Peru av idag. Ripley och Falabella har slagit ifrån sig kritiken med föga trovärdiga och svamliga uttalande om att det i reklamen visst förekommer modeller av varierande etnisk härkomst. Knappast ett uttalande som köps av den som studerat företagets kataloger och reklamkampanjer lite mer ingående.
Att förändra bilden av framgång och lycka som förmedlas i reklam och som allt som oftast är kritvit till utseendet låter sig förmodligen inte göras över en natt. Men någonstans måste man ju börja och Cuerzasos peruanos kampanj var ett bra initiativ som förhoppningsvis får människor att stanna upp, tänka till och förhoppningsvis på sikt förändrar likriktningen inom den sydamerikanska reklamvärlden.

Idag...

...hittade jag en intressant artikel om Venezuelas president Hugo Chavéz och dennes storhetsvansinne i Göteborgs-Posten.
Häromveckan läste jag i GP om Chiquita som anklagas för terrorism i Colombia och lär ha betalt paramilitärer för att utföra mord, även detta en mycket läsvärd artikel.

Karikatyr med rättsliga följder

En spansk domare har beodrat att det senaste numret av tidningen El jueves skall dras in då en karikatyr på omslaget av Spaniens kronsprins Felipe och dennes hustru Letizia kränker kungafamiljen. På bilden ses kronprins Felipe säga "Inser du att om du blir gravid, så är det det närmaste jag någonsin kommit ett jobb i hela mitt liv". Texten i pratbubblan anspelar på den utlovade summan om 2500 Euros som den spanska regeringen för att stimulera barnafödandet i landet skänker alla barn som föds i landet.
Åklagare Miguel Ángel Carballo har även ansökt om tillstånd för att stänga ned tidningens webbsida. Möjligt är att tidningens ansvarige utgivare eller tecknaren nu kommer åtalas för förtal.
Själv tycker jag väl att karikatyren i sig är en aning smaklös, men den är väl knappast skäl nog för att vidtaga rättsliga åtgärder? Dessutom tycker jag att bildtexten var både träffande och underhållande. Varför skall man i en demokrati inte kunna kritisera kungafamiljen?

Fotospecial

Jag gillar den chilenska dagstidningen El Mercurios fotoserier på nätet. Letar man under dagens arkiv hittar man bland annat fina bilder i svartvitt på Pablo Neruda. Under gårdagens arkiv hittar man fina vardagsbilder från ett kylslaget Santiago där årets lägsta temperatur på -4,4 grader upmättes i veckan.

Tidsfördriv

Jag är tidningsberoende och läser dagligen de flesta svenska dags- och kvällstidningar på nätet. Då de gäller spanska webbtidningar besöker jag oftast El mundos hemsida. Lustigt nog har jag alltid föredragit konkurrenten El país framför El mundo i pappersform men då det gäller internetsidor är den sistnämnda att föredra. Många av El país artiklar går inte att läsa gratis men att botanisera i El mundos arkiv kostar inte ett endaste öre. Speciellt mycket tycker jag om El mundos specialreportage om Spanien, världen, kultur och vetenskap som ofta bjuder på både intressant läsning, bilder och ljudklipp.

Några av mina favoritreportage länkar jag till här:

Pinochet
La Cuba de Castro
25 años sin Franco
Celia Cruz la reina de la salsa y el azúcar
Etiopia un infierno en el mapa
Destinos literarios

Då jag har en stund över tycker jag också om att läsa Semana eller ännu hellre Revista cambio som ägs av ingen mindre än Gabriel García Márquez.

Hetta och såpor

Blev tvungen att skjuta upp min resa till Buenos Aires, följaktligen befinner jag mig fortfarande i Santiago som nu börjar bli helvetiskt varmt. Det är sommar, här har sommarens ankomst ett fast datum. Närmare bestämt den 21 december om man frågar chilenarna. Att en årstid anländer vid ett fast datum tyckte jag verkade minst sagt märkligt men nu när jag sitter här och svettas i 33-gradig värme kan jag inte annat än att instämma i att sommaren slutligen tycks ha kommit. Vädret är mer stabilt och hettan kvävande. Faktum är att man inte orkar göra så mycket mer under dygnets hetaste timmar än att söka skydd undan solens strålar i hemmets svala vrår.
Idag har jag slötittat på TV under hela eftermiddagen och låtit mig fascineras av chilensk TV:s usla programutbud. Såpor är det gott om under dagarna, de mexikanska "telenovelas" (som det heter på spanska) dominerar trots att en och annan colombiansk produktion också tycks ha smugit sig in i på den chilenska marknaden. På kvällarna visas en brasiliansk dubbad såpa som utspelar sig under 1800-talet och bjuder på ett härligt hopkok av saftiga intriger, slavar och vackra damer i tjusiga kreationer. Själv har jag dock lite svårt att förstå seriens popularitet då jag har fullt upp med att störa mig på dubbningen och läppar som inte rör sig i samklang med tal.

I Sverige har jag hört att en amerikansk serie vid namn "Ugly Betty" har börjat sändas. Som kuriosa och ett bidrag till utökande av kunskaperna inom ämnet onödigt vetande så kan jag berätta att serien är baserad på den colombianska förlagan "Betty la fea" som blev oerhört populär i sitt hemland. Serien köptes snabbt upp av TV-bolag i länder som USA, Costa Rica, Venezuela, Bolivia och de flesta andra latinamerikanska länder. I både Chile och Peru lyckades "Betty la fea" dra fler tittare än nyhetsändningarna. I Peru lyckades såpan dessutom med konststycket att bli det mest sedda TV-programet genom tiderna. Vad detta säger om Latinamerika och latinamerikanerna låter jag vara osagt. Och jag betvivlar att den amerikanska versionen kommer trollbinda de svenska tittarna på samma sätt som sin latinska förlaga, huruvida det beror på att kopian är sämre än orginalet eller att svenskarnas goda programsmak är bättre tänker jag inte heller spekulera i.

Betty la fea...

...som naturligtvis visar sig vara en riktig skönhet i seriens sista avsnitt.