Teoretiskt sätt borde det ha blivit höst för länge sedan.
Lika självklart som att sommaren är varm och solig är det att värmen försvinner i marsmånad för att ersättas av regn och kyla.
Sedan jag kom hit i oktober har det regnat vid två tillfällen.
Häromdagen var det 32 grader i Santiago, den högsta temperatur som någonsin uppmätts i april.
Jag upphör aldrig att förvånas och står stum av beundran inför de otaliga gatans konstnärer som låter sina färgstarka, fantasifulla och fantastiska målningar pryda Chiles gator, väggar och murar. Det handlar sällan om löst klotter här och där utan om hela fasader som förvandlas till gigantiska konsthallar under bar himmel.
I Valparaíso finns gott om målningar av det här slaget. I Santiago hittar man tyvärr inte lika många exempel men de finns och jag blir alltid lika glad när jag ser dem.
Häromdagen var jag på konstutställning under Monedapalatset. Centro cultural palacio la Moneda heter de kulturutrymme under marken i vilket det ständigt pågår olika utställningar. För tillfället finns där en mindre utställning om sångerskan Violeta Parra men orsaken till att jag begav mig dit var den nuvarande huvudutställningen Frida y Diego: vidas compartidas, en utställning om det mexikanska konstnärsparet Diego Rivera och Frida Kahlo. Givetvis fanns där många vackra tavlor att beskåda men också brev, foton, mexikanska keramikföremål samt en mängd av Fridas vackert broderade klänningar och blusar. Många av tavlorna samt föremålen hade aldrig tidigare lämnat Mexiko. Utställningen var fantastisk, jag gillar Frida, har läst mycket om henne och har länge viljat se hennes tavlor men inte haft möjlighet. Extra kul var det förstås att utställningen visar upp så mycket mer än bara tavlor, skildrar Diegos och Fridas liv tillsammans och den betydelse de hade för varandra.
Tyvärr var det förbjudet att ta foton. Jag passade på att ta ett par stycken innan jag blev tillsagd av en vakt att lägga ner kameran. 
Efter kulturrundan blev det promenad runt Monedapalatset som var extra fint i strålande solsken. Mittemot palatset har en gigantisk julgran med röda reklamkulor placerats.
Har länge tänkt att det kunde vara kul att lägga upp lite bilder på bloggen på hur vanliga chilenare bor. Har länge tänkt att jag borde passa på och fota hemma hos kompisar. Tyvärr har jag varit rätt kass på att bära med mig kameran, idag fick den dock följa med ut på promenad bland alla blöjor och våtservetter i väskan.
Bilderna är inte av någon vidare kvalitet men vi kan väl kalla det för socialrealism. 
Sådana här nybyggda höghus kryllar det av i Santiago. Ibland är de så höga att de inte får plats på bild.
Det här huset har inte riktigt lika många våningar och är lite äldre. även denna variant är ganska vanlig. 
Kommer man lite närmare upptäcker man att husets fönster är försett med galler. Säkerhet är viktigt här och jag har aldrig sett ett hus med fönster i markhöjd som saknar galler. Hur mycket pengar man lägger ned på att göra sitt hem inbrottssäkert varierar beroende på vilken del av Santiago man bor i.
Jag hade en vän bosatt i den välbärgade stadsdelen Vitacura i ett hus med elstängsel och vakter från ett vaktbolag som körde förbi ett par gånger i timman. 
Snart skall vi kliva in hos en av mina vänner. Han bor i en lägenhet i det här huset i Providencia med sin flickvän och en dotter på tre månader. Detta kort är taget på pation(gården). Chilenska patios är ofta rätt små och saknar gräsmattor som ju brukar vara ett vanligt inslag då det gäller gårdar i Sverige. Däremot kan det hända att man har en gemensam pool på pation som på bilden eller på takterassen. 
Här är sovrummet i min väns lägenhet, en etta. 
Spjälsängar finns i Chile men är mycket dyra och inte särskilt vanliga. De flesta bebisar sover i vad som i Sverige skulle kallas för lekhage, ofta med tillhörande skötbädd ovanpå. En annan god vän till mig har en säng i samma modell som den på bilden till sin nyfödda dotter men med fjärrkontroll, vibrationsfunktion och möjlighet att spela musik. 
Här är köket som precis som alla chilenska kök saknar plats för ett matbord. I köket lagar man bara maten, det är inte där man äter den. Den stängda dörren leder till ett litet rum med plats för tvättmaskin och torkställ. 
Och till sist vardagsrummet där det alltid finns plats för ett matbord. Rummet har möblerats om lite för att klara av en klåfingrig Lillprins.
Och det var allt. Utöver det ni ser på bilden har huset även ett gemensamt gym,tvättstuga samt en portero i uppgången som kontrollerar vem som går in och ut. Varje gång jag besöker min kompis får jag uppge mitt namn varpå porteron ringer till min väns lägenhet för att kontrollera om jag är välkommen.
De flesta av mina vänner här i Santiago bor i lägenheter av den typ ni ser på korten, någon enstaka bor i hus. Tyvärr rivs många äldre hus idag för att lämna plats åt höghus som rymmer fler lägenheter.
Igår kväll födde en av mina vänner här i Chile en liten dotter. På plats på kliniken där den lilla skulle födas samlades farmor, gammelfarmor, kusiner samt bröder och systrar till den blivande pappan med sina respektive så snart de blivit underättade om att värkarbetet börjat.
Inte så konstigt i Chile där det är en självklarhet att familjen (i en något vidare betydelse än i Sverige) skall delta i allt, under själva födseln var dock bara pappan till barnet med.
Den lilla föddes på en av Santiagos många privatkliniker. Här gör man skillnad på hospitales (sjukhus) och clinicas (privatkliniker).
De förstnämda är statliga, av betydligt sämre kvalitet (både utseende- och vårdmässigt) och uppsöks endast av folk som inte har råd med privata sjukvårdsförsäkringar. Clinicas är bra mycket trevligare att besöka än ett svenskt sjukhus och vården man där kan få är utomordentlig. Precis som på många svenska BB:s hade min vän eget rum men med TV och eget badrum. Jag har varit på clinicas i Chile där man tom har Playstation på rummet vilket dock inte den vi besökte idag hade.
På chilenska clinicas sover de nyfödda i sovsalar under natten medan man ger mamman en sömntablett. Hemskt skulle säkert många svenska mammor tycka, fast jag som hade ett förlossningsarbete som tog 26 timmar tycker det låter ganska skönt att få sova och vila upp sig efter en så utmattande upplevelse som en förlossning är. 
Här är den nyfödda på bild. I Chile brukar man linda händerna på nyfödda så att de inte skall riva sig. Denna lilla flicka hade istället en tröja med små "handskydd" på. 
På väg hem tog jag kort på Mapochofloden som flyter löper genom Santiago och i ärlighetens namn inte är särskilt vacker. 
Väl hemma efter en svettig promenad gjorde jag världens godaste fruktsallad av körsbär, apelsin, annanas och kokosflingor.
Jag brukar för det mesta undvika att använda metron i rusningstid. Idag då jag skulle hem från bokmässan var jag dock tvungen att konfrontera det oundvikliga; Santiagos varma och överfulla metro när alla är på väg hem från jobbet. Det var en upplevelse som jag gärna slipper vara med om igen. Efter att ha stått och väntat på en överfull perrong och sett flera tåg gå förbi innan jag nådde fram till perrongens kant klämde jag mig till sist in i en vagn som inte hade plats för mig. Eller kanske borde jag säga min rumpa, för det var den som klämdes innan dörrarna stängdes.
Något förundrad kunde jag dock observera att trots att det precis innanför metrons dörrar är överfullt av folk så är det ofta betydligt mer plats i gångarna. Varför chilenarna trängs som packade sillar vid dörrarna istället för att sprida ut sig i vagnarna är en gåta.
Andra observationer under resans gång; Chile är fortfarande kanske det enda land i världen där magväska är hett, hett, hett.
Alltför många chilenskor mellan 15 och döden tycker att blått är väldigt fint. Särskilt som ögonskugga och i massor. Ser du en chilenska som ser ut som hon fått en rejäl blåtira har personen ifråga med största säkerhet bara grävt för djupt ner i sminkburken.
Santiagos bokmässa visade sig vara ganska liten och modest i jämförelse med Göteborgs bokmässa som jag går på så gott som varje år. Böcker som är dyrt i Chile var inte mycket billigare på mässan bortsett från en del extrapriser här och där. Konstigt nog var det ganska folktomt, luften gick att andas och det fanns gott om plats att ströva omkring på. Kanske är bokmässan inte en lika stor grej i Chile men jag tyckte det var rätt skönt att slippa ge mig av innan jag egentligen ville pga syrebrist och akut huvudvärk.
Ett par böcker till mig blev det, och så en vackert illustrerad sagobok om Chile till Lillprinsen.
Varje veckoslut är det dags för la feria i Santiago. Varje stadsdel har sina ferior som dyker upp vecka efter vecka på samma plats, samma gata.
Huvudsyftet för de flesta av besökarna är att utöka sitt förråd av frukt och grönt. För på alla dessa marknader finner man allt i frukt och gröntväg som Chile har att erbjuda, ofta till ett betydligt lägre pris än vad man får betala för samma vara i snabbköpet. Så gott som allt är närproducerat så letar man efter tropiska frukter som kokosnötter eller matbananer gör man bäst i att leta på en annan plats.
Mellan stånd fulla av tomater, potatis eller kronärtskockor hittar man även en och annan försäljare av hårprylar eller underkläder, dessa försäljare utgörs dock av en liten minoritet.
Vill man hinna handla på ferian en söndagsmorgon gör man bäst i att inte stiga upp alltför sent, vid tretiden på dagen har de flesta försäljare redan packat ihop och gett sig av. Kvar efter ferian blir endast ett par söndertrampade jordgubbar samt en och annan vilsekommen potatis.
Man blir trött av att handla på en feria full av människor.
Pelikaner på stranden i Algarrobos
Lerkärl, krukor och skålar från Pomaire 
Calla någonstans i Santiago
Vindsnurra utanför Los DominicosHar man aldrig varit i Sydamerika är det lätt att tro att det är här man finner det mest utsökta kaffe att avnjuta till frukost, middags- och kvällsmålet. Då man kommer hit upptäcker man snabbt att det bästa kaffet går till export, kvar blir kaffebönor som smakar grus och småsten.
Eller så besöker man ett land som Chile med en så gott som obefintlig kaffekultur. Här är kaffe synonymt med Nescafé, blaskigt kaffe i pulverform. Jag har slutat beställa kaffe när jag går på restaurang eller café eftersom jag redan på förhand vet att jag kommer att bli besviken. Tacka vet jag Starbucks, det må vara dyrt och sakna personligt men är en räddaren i nöden eftersom de är de enda caféerna i Santiago där man blir serverad riktigt kaffe.
Med tanke på hur förtjusta chilenarna är i te så är det förvånande att man i snabbköpen inte hittar mycket annat än Liptons Yellow Label. Te i lösvikt har jag ännu inte hittat men misstänker att det kanske går att finna i något av stans stora malls. För övrigt ska jag idag ge mig ut på jakt efter mango chutney som jag inte ens hittade i de asiatiska livsmedelsaffärerna i Patronato.
Det blir lite annorlunda utflyktsmål nu när man har en liten. Istället för barrundor i Bellavista blev det i söndags ett besök på Santiagos akvarium. Litet och inte särskilt många fiskar men lagom äventyrligt och spännande för Lillprinsen.
Lillprinsen tittar på fiskar och hade nog gärna velat känna på dem. 
Lillprinsen utanför akvariet med Anderna i bakgrunden.
"Kop en lagenhet hos oss och fa en resa till Brasilien pa kopet!".
Med dessa ord pa ett stort plakat utanfor ett nybyggt flervaningshus i Santiago forsoker man salja lagenheter till chilenarna. Har ar tillgangen pa bostader betydligt storre an efterfragan. Santiago vaxer sa det knakar och i stadsdelar som Providencia, Ñuñoa och Las Condes poppar nya, frascha lagenheter med pool pa pation eller taket upp som ogras. Tank om det vore lika latt att hitta bostad i svenska storstader. Nar kommer allmanyttiga bostadsforetag som Poseidon eller familjebostader med slogans som "Hyr en lagenhet hos oss och fa en resa till Kanarieoarna pa kopet!"?
I utkanterna av komunen las Condes, omgivet av Andernas gronskande och ibland snotackta kullar ligger den lilla byn Los Dominicos. Byn som bestar av en samling smahus var fran borjan en hacienda (ett slags motsvarighet till de svenska herrgardarna) som 1834 overtogs av den religiosa dominikanorden.
Idag ar Los Dominicos pittoreska och koloniala smahus samlingspunkt for hantverksforemal fran hela landet. Eftersom los dominicos ar ett givet turistutflyktsmal ar priserna pa hantverket som saljs langt mycket hogre an vad man far betala for samma foremal pa andra platser. Men Los Dominicos ar anda vart ett besok for de vackra omgivningar i vilka byn ar belagen och for den kansla av kolonialera som vilar over platsen. I Santiago ar det annars till skillnad fran i manga andra latinamerikanska stader ont om vackra kolonialbyggnader. En del av forklaringen ar att Chile aldrig var nagon viktig knutpunkt i det spanska imperiet. Har fanns varken guld eller silver att hamta och Chile forblev for alltid en del av periferin. I dagens Santiago tycks man inte heller se nagon mening i att bevara gamla hus och andra byggnader. Istallet river man for att ge plats at moderna
flervaningshus med pool.
I byn Los Dominicos saljs hantverk i alla upptankliga former.
Los dominicos sett fran parkeringsplatsen utanfor.
Har saljs aven faglar, marsvin, hamstrar, hundar, fiskar och manga fler djur vilket forstas uppskattas av de yngre besokarna.
