Dödsvagnen

Så har Santiagos numera jämt och ständigt mer än överfulla tunnelbana skördat ännu ett dödsoffer idag. En 52-årig kvinna avled av syrebrist efter att ha svimmat i trängseln ombord på en tunnelbanevagn. Hon var Transantiagos andra offer, häromveckan dog en herre ombord på metron av en hjärtattack som även den sades vara orsakad av syrebrist.

Känns ju lite olustigt att man utöver att samsas på en enda ynklig kvadratmeter med fem köttbullerunda* chilenare nu även skall behöva bekymra sig för att trilla av pinnen på kuppen.

*Enligt en studie hör chilenarna till Sydamerikas mest rundlagda folkslag

Trafikkaos

Trängsel i busskön

Jag vet att jag har varit en urusel bloggare på sistonde, men jag skall försöka rycka upp mig, åtminstone tillfälligt. Känner tyvärr att bloggämnena tryter.

Veckan som gått har jag tillbringat en stor del av min vakna tid med att störa mig på Santiagos nya kollektivtrafiksystem, Transantiago som invigdes ett par veckor innan jag landade i Chile. Moderniseringen av kollektivtrafiken som jag har skrivit om här är tänkt att göra det dagliga resandet bekvämare, säkrare och mer effektivt för såväl resenärer som busschaufförer. Tyvärr har det inte gjort någon direkt succé, sedan dag ett har klagomål och gnäll haglat över regeringen och övriga ansvariga i en till synes oupphörlig ström. Folk som tidigare kunde ta en buss direkt till sin arbetsplats får idag vara med om upp till tre byten innan de är framme. Busstrafiken som numera är sammanlänkad och synkroniserad med metron har ökat antalet resenärer i tunnelbanan markant. Vagnarna är ständigt överfulla, ibland får hälften av de väntande på perongerna inte plats och får följaktligen vänta ännu längre på nästa tunnelbanetåg som också det är överfullt då det dyker upp. Och inte blir det bättre av chilenarnas kollektivtrafik kultur. I tunnelbanan och under reklampausar i TV visas ständigt filmsekvenser som uppmanar tunnelbaneresenerän att inte sitta på golvet i metron, låta folk stiga av innan man själv kliver på och att dela "sin kvadratmeter" med övriga passagerare (då resenärerna i tunnelbanan ökat är det tänkt att sex personer skall få plats på en kvadratmeter).
Mitt eget lilla personliga irritationsmoment har under veckan varit det nya plastkort som skall användas för att betala resan i tunnelbanan såväl som på bussar. Det fantastiska "bip" kortet som det gjordes reklam för i all oändlighet innan det nya kollektivtrafiksystemet infördes är nämligen slutsålt överallt. Detta innebär att jag då jag åker tunnelbana får ställa mig i kö för att köpa en enkelbiljett varje gång jag skall passera spärrarna istället för att fylla på mitt (icke existerande) plastkort med pengar någon gång i månaden. Dessutom kan jag inte betala för mig på bussen eftersom det enda betalningsätt som numera finns är det överallt och sedan längesedan slutsålda bip-kortet. Varje gång jag stiger på en buss får jag därför förklara att jag inte har något kort varpå chauffören påpekar att det borde jag ha eftersom Transantiago har funnits sedan i februari. Jag förklarar att jag har varit bortrest och inte har något kort varpå busschauffören låter mig stiga på ändå. Visserligen får jag åka gratis men denna scen som upprepas gång efter gång börjar kännas tämligen tröttsam och tidsödande.
I Santiagos poblaciones (fattiga ytterområden) är innvånarna uppretade då förbindelserna för många har försämrats avsevärt. Innvånarna har emellertid inte nöjt sig med att sitta hemma och gnälla som jag gör, de har istället gått till direkt aktion och vandaliserat bussar och knivskurit och/eller misshandlat busschaufförer. För att få bukt med problemen och dämpa ilska och vrede har regeringen vidtagit en rad åtgärder, bland annat kommer tunnelbana att vara öppen en timma längre och särskilda bussfiler har skapats där endast bussar får köra för att snabba på den snigelångsamma trafiken. Transantiago har varit förstasidestoff i alla medier under den senaste veckan. Och jag gissar att det kommer fortsätta vara presidentens främsta huvudbry även den kommande veckan...

Trafiken i Santiago

Santiagos tunnelbana är något som de flesta chilenare är stolta över. Man påtalar gärna och ofta hur ren, modern och välfungerande den är och tunnelbanan tycks ses som ännu ett bevis på hur bra det går för kontinentens mest framgångsrika land. Santiagos metro är faktiskt det bästa och säkraste sättet att färdas på. Som i alla andra storstäder är trängseln kvävande i rusningstid och enligt mitt tycke stängs metron allt för tidigt på kvällarna (vid tiotiden) men utöver detta finns det inget man kan klaga på. Santiagos metro har inte särskilt många år på nacken varför antalet linjer i dagens läge inte är fler än fem. Detta kommer man dock råda bot på inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid då tunnelbanenätet fortfarande är under utbyggnad.
Chilenarnas beteende i tunnelbanan fascinerar mig. Att springa i trappor och rulltrappor för att hinna med nästa vagn är inte brukligt här. Istället sniglar man sig fram genom korridorer och uppför trappor i en sedesam takt som ger mig lite lätt panik då jag har bråttom.
Då tunnelbanevagnarna under rusningstid är fulla och man skall kliva av är det bara till att armbåga sig fram. Och det med rejäla tag eftersom chilenarna inte är särskilt benägna att vika åt sidan eller stiga av för att lämna plats då man kliver av vagnen. Trots dessa klagomål föredrar jag tunnelbanan framför alternativet "micros", gula, skraltiga bussar som far fram längs gatorna som om de vore deltagare i ett Formula-1 lopp. Bussarna är dessutom en starkt bidragande faktor till Santiagos förorenade luft då de lämnar efter sig ett svart, pyrande moln av avgaser så fort de startar.
Att åka micro kan vara ett riktigt äventyr och man får hålla i sig ordentligt för att inte ramla omkull i någon av chaufförens häftiga svängar. Försäljare som försöker få passagerarna att köpa allt från plåster till pennor eller annat krimskrams stiger av och på under bussfärden, ofta hoppar de av i farten då Santiagos micros inte alltid har tid att stanna helt vid en busstation.
Det gula avgaspyrande bussarna skall snart bara vara ett minne blott. Chile har nämligen köpt in ett större antal brasilientillverkade volvobussar. Dessa nya bussar som kallas för transantiagobussar skiljer sig från sina föregångare genom att vara betydligt bekvämare, renare och säkrare än micros. Till det yttre är de gröna och vita istället för gula.
En av mina chilenska vänner berättade för mig att han stigit ombord på ett fordon som såg ut att vara en av de nya transantiagobussarna bara för att upptäcka att bussen innuti fortfarande var en sliten, sjaskig micro. Bussen var alltså bara målad på utsidan för att se ut att vara en transantiagobuss.
De nya volvobussarna är bara en liten del av transantiagoprojektet som har till syfte att göra trafiken säkrare och mer effektiv. Till exempel kommer bussförarna få en fast lön. Tidigare har de fått provision baserat på hur många passagerare bussen plockar upp och detta är naturligtvis en bidragande orsak till att microförarna överskrider alla hastighetsgränser på Santiagos gator. Fall där bussförare låter passagerare kliva på bussen till ett lägre pris utan att ge dem en biljett och därmed stoppar pengarna direkt i fickan har också förekommit men är alltså någonting som man vill råda bot på med transantiagoprojektet.