Bästa böckerna om svenska språket

Idag var jag uppe före tuppen, soluppgången och Lillprinsen.
Jag har druckit chai-te, ätit frukost och ställt in alla böcker i bokhyllan så att Lillprinsen kan dra ut dem igen.

Två av mina favoritböcker i hyllan är Första hjälpen i svenska och Handbok i svenska av Gösta Åberg. Båda böckerna är goda vägledare då det gäller att hitta rätt i den svenska språkdjungeln. Den förstnämnda boken innehåller en kort och lättbegriplig genomgång av olika ordklasser, tips om att skriva, skrivregler samt ett kul kapitel om svenska talesätt. Och det bästa av allt är att boken faktiskt bjuder på en hel del underhållande läsning! För till skillnad från många andra språkböcker är den aldrig långrandig och bjuder dessutom på små roliga faktarutor lite här och där.

Handbok i svenska är lite längre och mer utförlig då det gäller skrivregler, som bonus innehåller boken även lite språkhistoria samt en del grammatik.
Bägge böckerna är roliga att läsa och är mina absoluta favoriter då det gäller språk.

Vikten av att lära sig tala god svenska

Ja, hur viktigt är det egentligen att till Sverige nyanlända invandrare tillgodogör sig kunskaper i det svenska språket? Rätt så viktigt skulle nog de allra flesta hålla med om. I media och politik blossar debatter om vikten av att lära sig svenska titt som tätt upp. Själv har jag intrycket av att svenskar är ytterst krävande då det gäller invandrares svenska, helst skall den vara helt och hållet felfri utan någon som helst brytning. I andra länder på vår kontinent blir människor oftast glada då de ser den nyanlände kämpa för att göra sig förstådd på det inhemska språket och man har tålamod och tid att lyssna, trots talarens brister.

Men detta krav på att invandrare skall tala svenska tycks inte gälla alla nationaliteter. Speciellt toleranta och förstående inför invandrare som inte lär sig svenska tycks vi vara när det gäller engelskspråkiga individer. Själv har jag en arbetskamrat från ett engelsktalande land som bott i Sverige i över ett år men fortfarande inte vill tala svenska. I början gjorde min arbetskamrat små försiktiga försök att deltaga i konversationerna på fikarasterna på svenska, men eftersom vi andra både förstår och talar hyfsad engelska lade min arbetskamrat snart ned sina ansträngningar och övergick till att tala bara engelska.
Varför upplevs det som mer okej att inte anstränga sig särskilt mycket för att lära sig svenska när man är engelsktalande? För att engelska och det medföljande amerikanska kulturbad som vi dränks i via tv, tidningar och musik gör att språket känns välbekant, mindre främmande och därmed inte lika hotfullt som andra invandrarspråk? Kanske är det bara en logisk följd av att de flesta svenskar pratar och förstår engelska hyfsat bra och tycker om att få öva på sin engelska när de möter en modersmåltalare?
Jag vet inte vad skälet är till att det tycks vara mer okej att bo i Sverige i 20 år utan att tala svenska när man har engelska som modersmål än om man råkar vara arabisktalande. Jag tycker bara det känns lite märkligt att inställningen till invandrare som inte talar svenska kan skilja sig så mycket beroende från vilket land person i fråga kommer ifrån och vilket språk hon eller han talar.