Kritik mot Slumdog Millionare

Hittade en intressant artikel i GP om de indiska barnskådespelarna i Slumdog Millionare som efter succéfilmen har återvänt till sin vardag i slummen. Kanske med en aning ljusare framtid i sikte. Trots den blygsamma lön de fick för sitt arbete (7000 respektive 18000 kr).

I GP hittar jag även en kritisk artikel av Salman Rushdie som påtalar det märkliga i regisören Danny Boyles uttalande om att han ville göra filmen eftersom; "han aldrig tidigare besökt Indien och inte visste något om landet och därför såg projektet som ett tillfälle". Hade en indisk regisör som vill skildra slummen i New York eftersom han aldrig tidigare besökt landet och inte kände till något om landet höjts till skyarna på samma sätt som Danny Boyle?, frågar sig Salman Rushdie.
När jag läser om Danny Boyles uttalande förstår jag plötsligt varför jag upplevde Slumdog Millionare som en aning naiv och banal.
Jag gillade filmen, tyckte den var helt okej men reagerade på att indierna pratade en västerländskanpassad engelska och ogillade den fåniga kärlekshistorien.

Chilensk film

Den chilenska filmen La buena vida belönades nyligen med det spanska filmpriset Goya i kategorin bästa latinamerikanska film. Och filmen är bra, på ett så där lågmält estetiskt tilltalande vis. Här skildras ett antal människoöden i dagens Santiago, var och en är de på sitt vis representativa för dagens Chile.
Trots att berättartempot är sävligt (inga snabba klipp eller pang-pang här) är filmen aldrig långtråkigt utan lyckas hålla tittarens intresse vid liv ända fram till slutscenen.
Lyckas ni lägga vantarna på La buena vida så se den!

Nu har jag...

...äntligen lyssnat ut Roberto Savianos omtalade essä/reportage/roman Gomorra. En bok som i mitt tycke kanske borde utnämnas till förra årets mest överskattade litterära alster. Helt okej egentligen men alldeles för pratig, långrandig och ostrukturerad för att vara något mästerverk. Att jag sedan lyssnade på Gomorra uppläst av en synnerligen osympatisk, dryg och teatralisk stockholmsröst gjorde ju inte heller saken bättre...

...nästan sett hela första delen av filmen om Che Guevara. Filmen är faktiskt helt ok. Tror dock att man skall se till att ha hyfsade kunskaper om Kubas historia innan man ser den eftersom händelser skildras i all sin hastighet utan någon bakomliggande förklaring.
Ett stort plus får filmen för att dialogen är på spanska. Jag tycker annars att amerikanska filmer som utspelas i andra delar av världen men ändå är på engelska drabbas av svåra trovärdighetsproblem.

Che, el argentino

Jag är liten sugen på att se Steven Soderberghs mastodontfilm om Che Guevara med Benicio del Toro i huvudrollen.
Första delen i denna serie som består av två filmer bär namnet Che, el argentino och har redan haft premiär i Chile.
Det mest positiva ord som jag hitills hört om filmen via vänner är tyvärr "medioker". Kanske köper jag istället för att se filmen på bio en pirat-dvd på ferian nästa vecka.

Arráncame la vida

Igår såg jag en riktigt bra film, en sådan där som får en att för en stund uppslukas av filmens värld, förflyttas till en annan tidsepok och drömma sig bort.
Mexikanske Arráncame la vida är den dyraste film som någonsin producerats i Mexiko. Filmen lär dock ha betalat sin egen produktionskostnad flera gånger om då den har blivit en riktig kassako i hemlandet, dessutom har den valts ut som oscarsbidrag 2009 i genren bästa utländska film.
Arráncame la vida som baseras på författaren Ángeles Mastrettas roman med samma namn berättar historien om den unga (och självfallet vackra) Catalina. Glupsk på livet och uppöveröronen förälskad gifter hon sig med översten Andrés Ascencio som efter äktenskapet är ingått visar sig vara en riktig machista . Översten vill helst ha en docka till fru som ler, är söt och representativ. Men detta är inget liv som den upproriska och nyfikna Catalina finner sig i.
Så småningom inleder Catalina en affär med en ung dirigent, ett val som kommer visa sig bli ödesdigert för de båda makarna och deras äktenskapet...
Jag skall inte berätta hur filmen slutar men är ni sugna på att se en underbar och medryckande film med storslagen scenografi kan jag varmt rekommendera Arráncame la vida.

Dödspatruller, fattigdom och film

”I det colombianska samhället betraktas alla fattiga som potentiella brottslingar. Man fruktar och föraktar dem”.
Orden är hämtade ur Majgull Axelssons reportagebok Dom dödar oss. Boken gavs ut 1991 men citatet är förmodligen lika allmängiltigt idag från Argentina i söder till Mexiko i norr.
Då jag har rest i Latinamerika har jag ofta blivit mycket illa berörd när ämnet fattigdom på den egna kontinenten har kommit på tapeten. Vid middagsbord i Lima, La Paz eller Santiago har påståenden som ”De fattiga är fattiga för att de är lata” fällts med en tvärsäkerhet och övertygelse som stundtals gjort mig stum av häpnad. Att de fattiga är oärliga, tjuvaktiga och dumma vet väl alla. Bilden av de mindre bemedlade utgörs av en homogen, avhumaniserad massa. Och det är förmodligen detta synsätt som möjliggör den totala blindhet stora delar av Latinamerika plötsligt drabbas av då övergrepp begås gentemot dem som befinner sig på samhällets yttersta botten.
För ett par veckor sedan såg jag på bio den brasilianska filmen Tropa de Elite om en av Rio de Janerios famösa dödspatruller. En särskild polisstyrka som har till uppgift att städa upp bland de kriminella i kåkstäderna. Metoderna där tortyr är ett vanligt inslag är mycket brutala. Trots detta kommer jag på väg hem från biografen på mig själv med att sympatisera med förövaren istället för med offret. Förövaren, som i detta fall är polisstyrkan som står i centrum för filmens handling.
Tropa de Elite skildrar på ett effektivt sätt hur vanliga män förvandlas från upprätthållare av lag och ordning till korrupta skitar som förlorat all respekt för människoliv. I filmen är förvisso offren kriminella knarkkungar vilket underlättar sympatiseringen med förövaren. Men våldet som skildras är detsamma som återfinns i reportageboken Dom dödar oss. I boken är det emellertid gatubarn och inte knarkkungar som faller offer för dödspatrullerna.

I den mycket läsvärda reportageboken ”Dom dödar oss” har Majgull Axelsson träffat och intervjuat gatubarn i Peru, Colombia och Centralamerika. Boken kan vara svår att få tag på i butik men bör finnas på bibliotek.

Tropa de Elite går fortfarande på svenska biografer.

Bloggande på lågfrekvens och filmfestival

Bloggidéerna tycks ha sinat totalt och inläggen blir färre och färre. Kanske är det dags att ta sig i kragen och vara lika produktiv som tidigare.
Fast ärligt talat börjar jag bli rätt trött på den här bloggen och funderar på om jag skall lägga ner, starta en ny med annat tema eller vänta och se om inspirationen behagar infinna sig igen.

Nästa vecka startar (appropå ingenting) Göteborgs filmfestival. Själv brukar jag alltid passa på att se ett par filmer som jag med största säkerhet inte skulle haft möjlighet att se annars.
Årets tema är Mexiko varför festivalprogrammet denna gång bjuder på ett flertal filmer från landet, bland annat skådespelaren Gael García Bernals regidebut Deficit. Även Gael själv lär dyka upp på festivalen för den som vill ta sig en titt.
För egen del är jag nog mer sugen på att titta på Guillermo del Toros senaste film och Spaniens oscarsbidrag El orfanato eller Barnhemmet som filmen heter på svenska. Pans labyrint av samme regissör var tveklöst en av förra årets bästa filmer och efter vad jag har hört skall även Barnhemmet, som går upp på svenska biografer i mars, vara lika sevärd.

Donkey Xote

Till helgen har en animerad film som bygger på boken om en av Spaniens främsta litterära personligheter premiär. Personen ifråga är naturligtvis Don Quijote, den galne och äventyrslystne riddaren från La Mancha. I denna nya filmversion som regisserats av spanjoren José Pozo och fått titeln Donkey Xote återfinns alla de välkända karaktärerna från litteraturens värld, vapendragaren Sancho Panza, Don Quijotes häst Rocinante och många fler. De söta animerade figurerna påminner mig om Shrek och får mig att hoppas att filmen även når våra nordliga breddgrader.

Recension

Nu har jag sett Svarta nejlikan på bio och kan konstatera att jag förmodligen inte hade gått miste om något om jag hade valt bort biobesöket. Svarta nejlikan är ingen höjdare och ger en ganska klichéaktig bild av filmens hjälte Harald Edelstam och Chile. Dialogen är mestadels på engelska med undantag för ett par ord på spanska som utbyts chilenare emellan här och där. Själv störde jag mig något enormt på att svenskarna i filmen även talar engelska med varandra då de är ensamma, känns oerhört krystat och drar ner betyget ytterligare ett par steg.
Någon historisk bakgrundsbild till varför militärkuppen skedde ges inte, bortsett från i förtexterna där skeendet slarvigt och i korta drag hastas förbi i en väldig fart. Om man inte är hyfsat väl insatt i Chiles historia blir filmen säkerligen rätt osammanhängande.
Nej, är man intresserad av händelserna kring och efter militärkuppen är den chilenska filmen Machuca mycket mer sevärd och oerhört mycket bättre.

Svarta nejlikan och Machuca

Häromdagen såg jag ett inslag på Nyhetsmorgon om den svenska filmen Svarta nejlikan som har premiär nu på fredag. Filmen utspelas i Chile vid tidpunkten för militärkuppen och handlar främst om den svenske ambassadören Harald Edelstam och den betydelse han hade för de oppositionella som förföljdes efter kuppen.
Harald Edelstam som fallit i glömska här hemma räddade livet på 1300 chilenare under Pinochets diktatur, han utnyttjade och överskred sina diplomatiska befogenheter, ofta mot UD:s rekommendationer.
Även under sin tid i Norge under andra världskriget gjorde Edelstam stora insatser för att rädda livet på motståndsmän och judar. Själv tycks han ha sett sitt agerande som en självklarhet och menade att hans uppgift inte var att äta snittar och dricka champagne med societeten.
Chile lämnade Edelstam då han utvisades och mottogs som en hjälte i Sverige av det chilenska flyktingar han hjälpt. På UD blev han emellertid sedd som något av en paria.
Eftersom ämnet intresserar mig är jag nyfiken på Svarta nejlikan trots att jag känner en viss skepsism inför filmer som utspelas i icke engelskspråkiga länder och där dialogspråket trots detta är engelska. På något sätt gör det berättelsen mindre trovärdig.

För ett par år sedan hade en chilensk film med militärkuppen och diktaturen som tema premiär. Den kritikerosade filmen heter Machuca och handlar om två chilenska pojkars vänskap. Den ene av dem tillhör den övre medelklass, den andre lever i Santiagos fattigkvarter och filmen skildrar hur olika militärkuppen slår mot de båda pojkarna och deras familjer som inte väljer samma sida i konflikten. Machuca ger en bra bild av Chile tiden före och kort efter militärkuppen och är definitivt sevärd om man är intresserad av landet eller ämnet.

Reklamavbrott

Santiagokylan kryper sig in under skinnet och är svår att bli av med. Allra helst skulle jag vilja stanna kvar under mitt värmande lager av filtar och inte kliva upp ur sängen på hela dagen. Och eftersom det är söndag idag kan man faktiskt tillåta sig själv att inte göra något särskilt, dricka kopp efter kopp med varma drycker som te eller kaffe, och kanske se en film eller två.
Jag såg till att utöka min DVD-samling med råge då jag var i Peru. Bland de filmer jag köpte fanns en peruansk film som jag tyckte mycket om, Madeinusa. Filmens titel är också det namn som bärs av dess huvudkaraktär, en 14-årig indianska bosatt i en avlägsen liten by någonstans i Anderna. De flesta av byns invånare är hängivna katoliker och försöker leva så som de heliga skrifterna föreskriver, bortsett från två dagar om året. Under Viernes Santo, då Kristus korsfästs kan byborna göra det som faller dem in, begå äktenskapsbrott och leva rövare för under denna helg är Gud död, han ser ej vad som sker och begreppet synd existerar inte. Traditionen upprepas år efter år av Madeinusa och övriga bybor utan att ifrågasättas tills den dag då en ung man från Lima råkar finna vägen till dessa avlägsna trakter.
Madeinusa är en vacker film som ger åskådaren en uppfattning om hur det kan vara att leva på den peruanska landsbygden där människor av okunskap väljer att ge sina barn namn som Madeinusa. Trots att Madeinusas livsöde närmast kan beskrivas som tragiskt, efterlämnar filmen en en känsla av glädje. Den är full av värme, färger och musik och känns riktigt latinamerikansk. Om Madeinusa vore en bok och inte en film, skulle den vara en novell skriven av García Márquez. Se den! Trailern finns här


När jag ändå skriver om film kan jag passa på att tipsa om den hysteriskt roliga spanska komedin Crimen Perfecto av regissören Alex de la Iglesia. Alex de la Iglesias filmer är ofta roliga, hel skruvade och mycket underhållande. Men Crimen Perfecto spelar i en divison för sig.
Huvudpersonen Rafael är en skicklig säljare på ett stort varuhus. Arrogant och självgod ägnar han merparten av sin tid åt sina många och flyktiga förhållanden med varuhusets tjusiga expediter och drömmer om att bli avdelningschef. Chansen att bli befodrad dyker slutligen upp, men Rafael går miste om tjänsten till förmån för den mycket äldre och mindre Don Juan-aktige Don Antonio. Detta gör vår huvudperson så upprörd att han under ett gräl med sin konkurrent råkar ha ihjäl denne. Vittne till dådet blir expediten Lourdes, vars utseende är långt ifrån de skönheters som Rafael brukar falla för. För att inte dådet skall avslöjas blir Rafael tvungen att ge vika för Lourdes minsta nyck. Lourdes avslöjar att hon alltid varit hemligt förälskad i Rafael, lyckas tvinga denne att gifta sig med henne varpå en rad komiska situationer uppstår. Alex de la iglesias filmer är fulla av svart humor och är därtill ofta djupt satiriska. Hur kul som helst och mycket olik hollywoodkomedier är Crimen Perfecto, även denna film måste naturligtvis ses.

En riktig pärla

Om jag bara fick se en film i år, så skulle det bli Pans labyrint. Då jag såg filmen på bio häromveckan fick den mig att minnas barndomens strövtåg genom sagornas värld och känslan av att absorberas helt av en fiktiv historia.
Redan från första filmsekvensen satt jag som klistrade i biofåtöljen då den 11-åriga Ofelia med sin mor reser till landet för att tillbringa sommaren under samma tak som moderns maken, en kapten i spanska armén. Redan från början ligger spänning och skräck och pyr under ytan, redo att bryta ut vid minsta provokation.

I närheten av sitt nya hem möter Ofelia en faun som ger henne en magisk bok. Han talar om för henne att hon är dotter till en avliden konung, och för att återuprätta dennes rike är hon på sagovis tvungen att genomgå tre prövningar. Och så börjar Ofelias färd genom sagornas magiska värld som inte enbart bebos av goda feer och andra märkliga väsen, på sin resa möter hon även ondska och mörker.
Parallelt med historien som utspelar sig i en sagovärld löper den något mer jordnära i den vanliga världen, där Ofelia lever i ett stort gammalt hus med sin mor och styvfar. Styvfadern som har fullt upp med att bekämpa det sista francomotståndarna efter inbördeskriget, visar sig vara en riktigt otäck person. Något som man kan ana redan då han för första gången uppenbarar sig på biouken.
Filmen är regisserad av mexikanen Guillermo del Toro och lär i USA vara historiens mest inkomstbringare spanskspråkiga film. Och i det här fallet är det inte konstigt att folk springer ned biograferna för Pans labyrint är ett riktigt mästerverk. En underbar, vacker, magisk och samtidigt skrämmande film som lämnar avtryck långt efter att biosalongen lämnats. Skall ni bara se en film på bio i år så låt det bli Pans labyrint!

Hundra år av ensamhet

Läste häromdagen att man inför 40-års jubileumet av publicerandet av Hundra år av ensamhet, den roman som av så många anses vara kontinentens främsta litterära verk genom tiderna, kommer att ge ut boken i ny upplaga.
Då boken som är skriven av den colombianske författaren Gabriel García Márquez först publicerades av ett argentinskt förlag 1967 sålde man snabbt slut på 15.000 exemplar bara i Argentina. Jorden över har Hundra år av ensamhet sålts i omkring 30 miljoner exemplar och den nya upplagan sägs ha till syfte att låta romanen få en ännu större räckvidd. Boken vars publiceringsdatum ännu är okänt kommer att innehålla ett förord av en annan storhet, den mexikanska författaren Carlos Fuentes.
Kanske ett tillfälle för den som ännu inte har läst detta mästerverk att lägga vantarna på ett rykande färskt exemplar?

Själv läste jag Andarnas Hus av Isabel Allende när jag var 12-år gammal och tyckte att romanen var helt fantastiskt då den innehöll en lagom dos av olycklig kärlek, övernaturliga fenomen, ond bråd död och annat som verkar spännande i en 12-årig flickas värld.
Då jag ett par år senare läste Hundra år av ensamhet förbleknade Andarnas hus i jämförelse och framstod inte som något annat än en sämre kopia.
Kanske är det fel att jämföra böcker med varandra men har man läst båda böckerna framstår Isabel Allende oundvikligen som en medioker copycat.

På tal om García Márquez så filmatiseras just nu Kärlek i kolerans tid. Inspelningen pågår i Cartagena, Colombia och bland skådespelarna återfinns bl.a. spanske Javier Bardem och colombianska Catalina Sandino Moreno, känd från Maria full of Grace.