Los de atrás vienen conmigo

Årets bästa och mest efterlängtade album har det kallats i ett flertal recensioner Calle 13:s senaste skiva Los de atrás vienen conmigo.
Bästa vet jag inte, men att den är sjukt bra kan nu även jag skriva under på (efter att för första gången på en tio år inhandlat något så exotiskt som en cdskiva. Nuförtiden finner man ju musik på andra vägar....).
Calle 13 tillhör de stora på den fortfarande omåttligt populära reggaetónscenen. En relativt ny latinamerikansk musikstil med starka influenser av hip hop. Ofta blir reggaetón (inte utan skäl) beskyllt för att bara vara enformig dunkadunka, sexistiskt och fördummande. Och det är klart med sådana här och sådana här texer och videos är det kanske inte så märkligt.
Men Calle 13 har alltid utmärkt sig i reggaetónvärlden genom sina många gånger roliga och intelligenta texter. Los de atrás vienen conmigo visar återigen att de inte är vilken reggaetóngrupp som helst. Frågan är om skivan överhuvudtaget kan sorteras in under genren reggaetón, den är ett hopkok av dansanta rytmer från hela Latinamerika, från Mexiko i norr till Argentina i söder. Här trängs salsalåtar i en duo med Panamas salsakung Ruben Blades, svårklasificerade men likväl dansanta lite Manu Chao influerade spår som i No hay nadie como tú i samarbete med den mexikanska gruppen Café Tacvba, balkanrytmer och så förstås traditionella reggaetónlåtar som i den alldeles lysande Gringo Latin Funk. Texterna är ofta kvicka, roliga, lustiga och fyllda av samhällskritik som i sistnämda spåret ovan, Gringo Latin Funk;

"Ahí va caminando por Latinoamérica, imitando el caminar de una gringa genérica... No come dulce de leche por el colesteról, dice palabras en inglés mezcladas con español (...)no tiene sangre indígena ni africana porque dice que su familia es de herencia alemanana"

Calle 13 har lyckats med något så ovanligt som att göra en skiva med härlig dansmusik med tillhörande underfundiga och smarta texter.
Los de atrás vienen conmigo får 4 av 5 repeatknappar i betyg.

El cantante

Gårdagskvällen tillbringade jag hemma i soffan med att titta på film, El cantante med Jennifer López och maken Marc Anthony i huvudrollerna blev det. Filmen skildrar den puertorikanske salsasångaren Hector Lavoes tragiska levnadsöde. Lavoe flyttade i början av sextiotalet till New York från Puerto Rico och började sin karriär som sångare i Willie Colons band.
Ju bättre det gick för Lavoe på scen, dessto sämre tycks det ha gått på det personliga planet. Lavoe missbrukade bland annat heroin, föll in i en djup depression och försökte ta sitt liv genom att hoppa från nionde våningen från ett hotell. Lavoe överlevde men blev delvis förlamad och avled fem år senare år 1986 i AIDS.
I salsavärlden räknas Hector Lavoe fortfarande till de riktigt stora och filmen om hans liv gör honom inte riktigt rättvisa. Soundtracket däremot är en riktig pärla, speciellt mycket gillar jag ledmotivet El cantante.

Congreso

Jag väntar otåligt på ett utlovat paket från Chile innehållande en Congreso cd. Congreso är en chilensk grupp som bildades på 70-talet samtidigt som en mängd andra folk- och protestmusiker dök upp på den chilenska och latinamerikanska musikscenen.
Ärligt talat har jag rätt svårt för just chilensk 70-tals musik i denna stil. Victor Jara, Violeta Parra och en del andra under den här epoken kända artister får jag nästan utslag av att lyssna på. Congreso är undantaget, mycket för att de har bestått genom årtiondena och forftfarande är aktiva, de komponerar inte enbart protestmusik och uppträder fortfarande tillsammans. Jag är svag för Congresos melodiösa musik och försökte hitta något på You tube av gruppen. Det gick sådär. Jag hittade en av mina absoluta favoritlåtar, vuelta y vuelta. Men i det här fallet spelas och sjungs den inte utav Congreso utan av en glad amatör som gör en cover snarlik orginalet. Den är fantastiskt bra! Se den här.
Tolkningen är så vacker att jag tyvärr har drabbats av en en släng plågsam och akut chilenostalgi. Tror jag skall ta och begrava mig i kudden och lipa ett tag.

(Vill man lyssna på orginalen finns en annan av mina favoritlåtar här. Men Congreso är bäst på skiva och inte i kassa tv-inspelningar från 70-talet).

En bit av Peru i CD-spelaren

Jag gillar andinsk musik. Trots att jag ibland tror mig ha fått en överdos av densamma efter att ha hört och sett alltför många utklädda panflöjtsindianer spela covers på ABBA:s Chiquitita på gator och torg världen över. Plötsligt är de melankoliska, melodiska andinska melodierna inte längre rogivande utan bara plågsamma. Om jag får höra Celine Dions Titanicplåga på panflöjt en endaste gång till så skriker jag! Och det är synd, för den traditionella sydamerikanska musiken så som den spelas av ursprungsbefolkningen är vacker, något jag nästan hade glömt bort innan jag hittade peruanske rockmusikern Miki González CD Café Inkaterra. Café Inktaterra är traditionell musik i modern tappning, underbar chill out musik som passar bra som bakgrundsmusik. CD:n utgavs år 2004 och blev omåttligt populär, inte så konstigt då Miki González sätt att förena elektronisk musik, house och peruansk folklor känns både unikt och oerhört lyckat.



En annan minst lika bra skiva är Novalima som går lite i samma stil som tidigare nämnda Café Inkaterra. Även här har man moderniserat traditionell peruansk musik, skillnaden är att det inte handlar om ursprungsbefolkningens melodier utan om peruanska afrorytmer i modern tappning. Minst lika bra som Café Inkaterra är denna annorlunda skiva. Extra kul tycker jag det är med en bit av Peru som inte bara representeras av ursprungsbefolkningen, för landet består inte enbart av panflöjtsspelande indianer även om det är denna bild man gärna visar upp för turister.
Perus svarta befolkning har sin egen kultur och deras inflytande över musiken har varit stort, på CD:n Novalima hittar man allt från vaggvisor med texter om slaveriet till mer upplyftande melodier. En härlig skiva som bör införskaffas vid sidan av Café Inkaterra för en mer mångfacetterad bild av Perus musik traditioner.

Näste Daddy Yankee?

Miguelito är i vilket fall som helst grymt cool.

Reggaeton

Reggaeton tycks vara en evig plåga som aldrig vill ta slut. För egen del stiftade jag min första bekantskap med musikstilen för ungefär sex år sedan då jag av ett par vänner från Panama som jag träffade i Spanien torterades genom att tvingas lyssna långa stunder till artisten el Chombo. Vart reggaeton ursprungligen kommer ifrån råder det delade meningar om. Puerto Rico, Dominikanska Republiken eller Panama brukar nämnas som tänkbara länder. Mina vänner från Panama hävdade förstås bestämt att äran bakom uppkomsten av denna fantastiska musikstil tillföll deras eget hemland.
Efter att jag hade rest hem från Spanien dröjde det ett tag tills jag kom att höra reggaeton igen, denna gång kom den via svenska radiostationer i form av Daddy Yankee. Jag blev rätt snart trött i öronen av att lyssna på Daddy Yankee sjunga om gasolina. Som tur var växte sig min avsky aldrig lika stark som hos en av mina chilenska vänner i Sverige som menade att han skämdes för att vara latino varje gång han hörde Daddy Yankee.
Nåväl, här i Chile fortsätter reggaeton att vara riktigt hett. Och hetast i sommar är Calle 13 med sin låt Atrevete-te som jag faktiskt inte kan låta bli att tycka är riktigt grym trots att video bjuder på ett i mitt tycke alltför stort antal skakapårumpanbrudar. Värt att nämna är dock att den vann en Grammy Latino för bästa video.

Atrévete - MUSICA.COM


Som tur är har jag upptäckt ett TV-program som går att se via kabel-TV och vänder sig till alla oss smygreggeaton fantaster. Programmet spelas in i Puerto Rico och heter Mundo blin, blin (såklart!). Så nu kan jag alltså sitta hemma och digga i TV-soffan utan att behöva utstå trakasserier från mina vänner för min taskiga musiksmak.

Tuffaste killen? Bästa TV-programmet?