Pladderlitteratur

En fördel med att inte ha internet i hemmet är som jag tidigare skrivit att man får mer tid över till en annan av mina favoritsysslor; läsning. Och jag har verkligen läst extremt mycket den senaste tiden. Jag har plöjt gamla klassiker såväl som nya, trendiga författare.
Något som slagit mig är att det verkar vara lite inne med böcker vars handling cirkulerar kring inget speciellt och där karaktärernas huvudsysselsättning är att prata, prata och prata i oändligt långa dialoger eller monologer. Sida upp och sida ner fylls av dödligt tråkiga samtal; gärna om lite lagom djupa och svårmodiga ämnen som döden eller svår och ouppnåelig kärlek (se gärna japanske författaren Haruki Murakamis Norwegian Wood). Naturligtvis kan dessa evinnerliga monologer även bestå av ett enda långt och såinihelvete ointressant ordbajseri; namedroppande av mer eller mindre kända författarnamn (Se chilenske författaren Roberto Bolaños obegripligt hyllade roman De vilda detektiverna).
Jag läser, läser och läser. Men ändå fattar jag ingenting. Vad är grejen med att skriva en 700 sidor lång roman som handlar om ingenting? (Roberto Bolaño, igen). Vad är grejen med att fylla en tegelstenstjock bok med prettodjupa monologer som egentligen saknar substans? (Se valfri bok av amerikanska författarinnan Siri Hustvedt).

Kanske bör jag poängtera att jag inte ogillar vare sig Murakami, Hustvedt eller Bolaño. Vad jag inte begriper mig på är varför de höjs till skyarna när de berättar en historia som inte kräver mer än 250 sidor på 500 sidor. Vad är det som är så tilltalande med en 700 sidor lång bok vars innehåll lätt skulle kunna summeras på ett A4-ark?

Godbitar ur sommarens bokskörd

Jag har läst mycket i sommar. Jag har upptäckt att en av de stora fördelarna med att inte ha tillgång till internet hemma är att det blir desto mer tid över till den underskattade sysslan läsning.
Av sommarens massiva bokskörd minns jag förstås en hel del skräp (En varning utfärdas här för Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande)men också de böcker som har levt sig kvar i mitt minne. Som har lämnat ett avtryck. Ja, ni vet de där böckerna man sällan stöter på som är någonting utöver det vanliga.

En av sommarens absoluta favoritböcker blev för mig Philip Gourevitchs reportagebok Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer.
Gourevitch skriver engagerat och intressant om vad som egentligen hände 1994 under folkmordet på Rwandas tutsier.
Gripande och fruktansvärda berättelser och intervjuer med överlevare för ner den smått ofattbara siffran "1 miljon döda" till en individnivå som ger mig som läsare en helt annan förståelse för händelserna skeende och dem som drabbades av det.
Här ges också en historisk förklaring till de bakomliggande orsakerna som möjliggjorde folkmordet, Frankrikes stöd och bidrag till den regim som brutalt slaktade 1 miljon tutsis och den övriga världens tysta oförmåga till handling.
Som kuriosa kan nämnas att en av de intervjuade i boken är den man som stått förebild för huvudpersonen i den utmärkta filmen Hotel Rwanda.
Bokens omöjligt långa titeln (som gjord för att glömmas) är för övrigt ett citat ur ett brev skickat av en grupp tutsier till den präst i vars kyrka tutsierna sökte skydd. Prästen skulle senare komma att anklagas för folkomord på de tutsier som sökte en fristad i hans kyrka.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam är en underbar, färgstark och levande romaner om hur det är att leva som invandrare i ett land på andra sidan om jorden, om kärlek och om hur livet inte alltid utfaller som man önskar.
I förgrunden står ett hedersmord; Jugnu och Chanda. Han hindu, hon muslim. Efter en resa till Pakistan är de försvunna och Chandas bröder misstänks ligga bakom försvinnandet. I England försöker familjerna till de försvunna paret leva vidare ituslitna av traditioner, sorg och saknad.
Nadeem Aslams språkbruk är mycket poetiskt och han målar upp ett fantastiskt vackert porträtt av pakistanska invandrare och de svårigheter det kan föra med sig att leva mellan två kulturer

Så väl Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer som Kartor för vilsna älskande är två helt enastående böcker. Sådana där som dröjer sig kvar i sinnet långt efter att de är utlästa, dessutom finns de båda i pocket.

Antikvariatfynd

Det går allt längre mellan blogginläggen. Ibland händer det att jag saknar bloggandet men för det mesta gör jag det inte. För jag har fullt upp med att planera inför en eventuell framtid i Chile, njuta av sommaren och att läsa, läsa, läsa.
Jag älskar böcker och hann under min vistelse i Chile samla på mig en lång lista på svenska böcker jag vill läsa. Den senaste veckan har jag besökt flera olika antikvariat och fyndat en hel del. Jag gillar att föreställa mig att böckerna har levt ett liv innan de hamnade i min bokhylla. Vems händer har de vandrat genom? Hur många ögon har färdats genom dess sidor?
Ibland vittnar ett par rader på första sidan om att boken varit en gåva från en mor till en dotter, från en god vän till en annan. Men för det mesta finns där ingenting förutom ett par svagt gulnande eller illa tilltygade sidor som kan berätta något om bokens historia.

Ur ett miljöperspektiv torde böcker inköpta på antikvariat vara att föredra framför nya böcker.
Tänk så mycket papper som går åt och hur många träd som får slaktas för att framställa de böcker som senare efter långa och många transporter hamnar i min bokhylla!
Dessutom är antikvariatböcker billiga. Böckerna på bilden köpte jag för en tia styck.
Så fram för mer bokbytande och återvinning av äldre böcker!

Mer Oscar Wao

Efter att ha läst klart om Oscar Wao går jag som vanligt in på Bok.nu (en för alla bokälskare oumbärlig sida) för att betygsätta boken. Bok.nu förutspår att jag kommer att ge Oscar Waos korta förunderliga liv en 5:a. Och jag tycker faktiskt att boken är värd en femma.
Enligt en artikel jag läste i någon svensk dagstidning om internetsidan Bok.nu så används ett avancerat matematiskt system, utvecklat av ett par elever vid KTH (om jag inte misminner mig) för att räkna ut vad jag kommer tycka om de böcker jag läser. Och det tycks funka, åtminstone hyfsat.

Jag klagade i ett tidigare inlägg på att det saknas en översättning till all spanska som pratas i Oscar Waos korta förunderliga liv. I en intervju Bokhora har gjort med författaren Junot Díaz läser jag emellertid att det hela tiden varit författarens avsikt att inte en och samma person skall förstå all spanska och alla referenser till science-fiction världen (Oscar är ett science-fictionfreak). Läsningen skall på så sätt göras till en kollektiv aktivitet där människor med olika bakgrund och kunskap måste mötas för att kunna tillgodogöra sig all text i boken. En tanke som tilltalar mig.
För den late läsaren hittade jag via en kommentar på Bokhora dock en länk till ett Oscar Wao lexikon.

En karibisk familjesaga

Har ni någonsin läst en sådan där bok man inte kan släppa? Vars karaktärers öde känns så levande att ni bara vill fortsätta att läsa och läsa samtidigt som ni med sorg ser hur bokens kvarvarande sidor blir färre eftersom ni önskar att läsupplevelsen varade för evigt?

Ungefär så känns The Brief Wondrous Life of Oscar Wao, skriven av Junot Díaz, född på Dominikanska Republiken och uppvuxen i USA.
Huvudkaraktären i romanen är Oscar Wao (spanskans uttal av Oscar Wild), en gravt överviktig nörd som hyser två stora drömmar i livet - att bli författare och att hitta en tjej. För det sägs att ingen dominikansk man har dött oskuld och Oscar tänker inte bli den förste. Tyvärr har vår antihjälte både utseende och en (obefintilig) charm emot sig. Då boken tar sin början är den ensamma rollspellsfantasten Oscar djupt deprimerad och självmordsbenägen. Låter det tungt? Det är det inte, The brief wondrous life of Oscar Wao karaktäriseras nämligen av en enorm berättarglädje som trots att det är en både annorlunda och modern roman får mig och tänka på stora och välkända latinamerikanska familjekrönikor som Andarnas Hus eller Hundra år av ensamhet. Inte för att Junot Díaz fortsätter att traska i den magiska realismens välkända spår. För hans sätt att skriva känns både innovativt och väldigt mycket 2000-tal.
Berättarperspektivet växlar precis som platsen där historien utspelas, från ett Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillos styre till New Jersey. Läsaren följer inte bara Oscar utan även dennes syster, mor och mormor.
Oscar Wao är rolig, underhållande, gripande, lärorik och tragisk.
Det är en fantastisk roman. Faktiskt en av de bästa jag läst på mycket, mycket länge. Och då har jag ändå ett par sidor kvar...

Ett stort minus får boken dock för att alla de spanska uttryck och ord som förekommer på så gott som varenda sida saknar översättning.
Själv avskyr jag att läsa böcker i vilka ord eller fraser skrivna på ett andra språk förekommer utan översättning.
För att kunna njuta fullt ut av Oscar Wao bör man nog kunna ett par ord spanska eller åtminstone ha ett lexikon till hand. Jag läste boken på originalspråket; engelska. Enligt vad jag förstått innehåller inte heller den svenska översättningen Oscar Waos korta förunderliga liv någon ordlista eller översättning.

Så, har ni ännu inte läst Oscar Waos korta förunderliga liv har ni en stor läsupplevelse att vänta.
För den som har hyfsade kunskaper i engelska rekommenderas dock det engelska originalet.

Dreams from My Father

Sådär, nu har jag läst ut eller rättare sagt lyssnat ut Barack Obamas Dreams from My Father på cd uppläst av Mr. President i egen hög person.
Och betyg? Inte dumt. Inte alls dumt. Dreams from My Father är faktiskt riktigt bra. En biografi och ett familjeporträtt där ämnet rasism löper som en röd tråd genom hela boken. Personliga anekdoter och erfarenheter vävs samman utomordentligt väl och ger en behaglig läsupplevelse ända fram till sista kapitlet.

Ninas resa

När jag gick i gymnasiet ansåg jag -en aning arrogant- att jag sedan längesedan fyllt min kunskapskvot beträffande andra världskriget. Av skäl som jag nu har betydligt större förståelse för ägnades ju en stor andel av lektionstimmarna såväl under högstadiet som i gymnasiet i ämnet historia åt andra världskriget.
Eftersom jag var måttligt intresserad av krig har jag inte läst så mycket litteratur om andra världskriget sedan jag gick ur gymnasiet. Därför har jag inte förrän nu läst Lena Einhorns hyllade och augustprisbelönade Ninas resa, inte heller har jag sett dokumentären som boken bygger på.

Litteratur i vilken barn skildrar sina föräldrars liv blir lätt melodramatisk och onyanserad. Därför är det med glädje som jag upptäcker att Lena Einhorn förmår hålla sig neutral och objektiv till sin mamma Ninas levnadsberättelse. Och häri ligger bokens styrka när Einhorn rakt och sakligt berättar historian om den unga judiska Nina som växer upp i Warszawa strax innan kriget bryter ut. Läsaren får följa Nina från den bekymmerslösa barndomen till livet som gömd, ung flicka utan existensberättigande i Warszawas getto under andra världskriget.
Berättelsen är fängslande, gör ett djupt intryck och lämnar efter sig många tankar och funderingar.
Ninas resa är mycket läsvärd och får en svag 5:a i betyg av mig.

Konstiga spanska boktitlar

Surfar in på spanska bokhandeln Casa del libros webshop och noterar att Stieg Larsson är populär även i Spanien. Hans böcker återfinns på andra- och tredjeplats på bestsellerlistan.
Men, ser inte Lisbeth Sallander lite, lite konstig ut? (För jag antar att det är hon som avbildats på omslaget). Mer som ett våp än som en tuff hacker.
Och varför har boken Män som hatar kvinnor givits titeln Los hombres que no amaban a las mujeres (Män som inte älskade kvinnor)?
Mycket märkligt.

En lustig boktitel

Frestad av en grek

...är namnet på den bok min syster en gång för längesedan fick i födelsedagspresent. Bokens pärmar öppnades aldrig men trots det så gav denna roman upphov till många skratt. Vid någon storstädning någon gång vart tredje år hittades den i en låda, i en bokhylla eller i någon garderob.
Vi tog fram den, tittade på den och gjorde oss lustiga över teckningen på omslaget som var minst lika smakfull som bokens titel. Där avbildades den virila och passionerande greken med bar bringa omfamnandes en liderlig engelska med blusen halvt uppknäppt, huvudet tillbakalutat och munnen halvt öppen som i ett stön.
Ja, omslaget såg så lustig ut att jag nästan men bara nästan blir sugen på att läsa den när jag tänker på det. Tänk att få ta del av tantsnusket som gömmer sig bakom dess pärmar.
Om någon, mot förmodan skulle vara intresserad av att läsa denna bok kan jag tala om att den är utgiven av Harlekins förlag. Fast det kanske ni redan hade räknat ut.

Boktips till er

Eftersom jag har fått en massa intressanta och spännande tips på böcker av er, så tänker jag dela med mig av några av mina egna favoriter.

Allt som skrivits av Jonathan Safron Foer. Författaren har bara hunnit skriva två böcker, två romaner som är fantastiskt bra.

Rasrisk av Mattias Gardell, mycket intressant läsning om extremrörelser i USA, från Ku klux klan till Nation of Islam

Killing Pablo av Mark Bowden, en redogörelse för den colombianska narkotikakungen Pablo Escobars liv och leverne. Spännande som en thriller och svår att lägga ifrån sig.

Jag är förmodligen den sista svensk som upptäckt Stieg Larsson (är egentligen inte särskilt förtjust i deckare) men hans triologi som börjar med boken Män som hatar kvinnor tyckte jag var mycket bra.

Nina Solomins Ok, amen och Gränsen, båda två är reportageböcker men aldrig torra eller tråkiga. Den förstnämnda handlar om judar i New York, den sistnämnda om afrikanska invandrare i Spanien och framförallt deras riskfyllda färd mot Europa.

Nu har jag...

...äntligen lyssnat ut Roberto Savianos omtalade essä/reportage/roman Gomorra. En bok som i mitt tycke kanske borde utnämnas till förra årets mest överskattade litterära alster. Helt okej egentligen men alldeles för pratig, långrandig och ostrukturerad för att vara något mästerverk. Att jag sedan lyssnade på Gomorra uppläst av en synnerligen osympatisk, dryg och teatralisk stockholmsröst gjorde ju inte heller saken bättre...

...nästan sett hela första delen av filmen om Che Guevara. Filmen är faktiskt helt ok. Tror dock att man skall se till att ha hyfsade kunskaper om Kubas historia innan man ser den eftersom händelser skildras i all sin hastighet utan någon bakomliggande förklaring.
Ett stort plus får filmen för att dialogen är på spanska. Jag tycker annars att amerikanska filmer som utspelas i andra delar av världen men ändå är på engelska drabbas av svåra trovärdighetsproblem.

Boktips!

Jag vill ha boktips, allt ni kan komma på bland kommentarerna.

Svensk maffia

För läsning med mer substans än i exemplet i nedanstående inlägg rekommenderas Svensk maffia av Matti Larsson och Lasse Wierup. En så skrämmande, viktig och intressant bok att jag har svårt att få något vettigt gjort, för jag dras ständigt som en magnet till denna ännu inte färdiglästa bok. Förmodligen en av de bästa reportageböcker jag har läst på länge.
Läs! Läs! Läs!

Espejos

Jag passade på att inhandla ett par böcker under argentinaresan. I Chile köper jag aldrig böcker eftersom de till och med är dyrare än i Sverige. I Argentina är bokpriserna ungefär som de svenska.
Mitt bästa fynd är den uruguayanske författarern Eduardo Galeanos senaste verk, Espejos. Jag älskar Galeanos böcker eftersom de ofta är underfundiga, intelligenta och roliga. Espejos är precis som El libro de los abrazos (en annan Galeano favorit) uppgbyggd i små korta stycken och har än så länge inte gjort mig besviken.

Böckernas sanning

Jag har sedan en tid tillbaka följt journalisten och författarinnan Monica Antonssons blogg. Antonsson har skrivit boken Mia - Sanningen om gömda som lär släppas någon gång i December. Av bloggen och det jag har läst om själva boken har jag förstått att den driver tesen att stora delar av de bästsäljande böckerna Gömda och Asyl av Liza Marklund är påhittade eller mycket överdrivna.
Liksom i många andra svenska kvinnors hem står både Gömda och Asyl i min bokhylla. Precis som så många andra har jag förfasats och upprörts över huvudpersonens Mias öde som misshandlad och förföljd kvinna i den första boken och senare som flykting och asylsökand i Chile och USA (i Asyl).
Av förståeliga skäl har Monica Antonsson inte avslöjat alltför mycket av bokens innehåll på sin blogg. En del har dock framkommit. T.ex. skall Mia inte ha varit den framgångsrika och lyckade kvinna hon utmålats som i böckerna. Enligt Antonsson gick hon inte ut gymnasiet med 4,8 i snitt och hade aldrig något toppjobb på en bank. Mia gick i specialklass, gick ut med 2,7 och arbetade på en lunchbar. Bokens norrländska Anders som Mia träffar när hon är på flykt från sin första man heter Luis och är chilenare.
Givetvis är det inte särskilt märkligt att man i en bok ändrar namn på platser, personer och kanske till och med friserar om händelser en aning. De avslöjanden jag nämner här är väl egentligen inte särskilt mycket att förfasas över. Men om vi utgår från att nämnda detaljer faktiskt skulle vara sanna så väcker det ändå en hel del intressanta frågor. Varför har Liza Marklund valt att framställa bokens Mia som perfekt och fläckfri? För att väcka läsarnas sympatier? För att det kanske är svårare för medelsvensson att identifiera sig med någon som gått i specialklass och dejtar utländska män?
Jag har personligen alltid haft svårt för böcker som sägs vara "sanna" och är skrivna av en tredje person. Läser man en självbiografi är historien i bästa fall sann åtminstone ur författarens synvinkel. Läser man böcker som Gömda eller Asyl läser man böcker skrivna av en författare som skildrar en annan människas tankar, åsikter och handlingar. Vi läser alltså i Gömda och Asyl om Mias tankar, handlingar och åsikter så som Liza Marklund har valt att berätta om dem. Och det där med vad som är sant eller inte är förstås alltid vanskligt. Sanningen ser ju som bekant alltid olika ut beroende på vem som berättar den.
Om det nu skulle visa sig att Liza Marklund har förändrat och skönmålat alltför mycket i böckerna om Mia har hon lyckats bra med att dupera en stor del av Sveriges befolkning. Jag blir sugen på att läsa Monica Antonssons bok och hoppas att den inte är alltför lik bloggen som i mitt tycke inte känns riktigt ren. Där spekuleras det på lite väl lösa grunder om huruvida Mia kan tänkas gömma sig bakom någon av kommentatorerna på bloggen och kritiska röster får ofta häcklande svar.

Dödspatruller, fattigdom och film

”I det colombianska samhället betraktas alla fattiga som potentiella brottslingar. Man fruktar och föraktar dem”.
Orden är hämtade ur Majgull Axelssons reportagebok Dom dödar oss. Boken gavs ut 1991 men citatet är förmodligen lika allmängiltigt idag från Argentina i söder till Mexiko i norr.
Då jag har rest i Latinamerika har jag ofta blivit mycket illa berörd när ämnet fattigdom på den egna kontinenten har kommit på tapeten. Vid middagsbord i Lima, La Paz eller Santiago har påståenden som ”De fattiga är fattiga för att de är lata” fällts med en tvärsäkerhet och övertygelse som stundtals gjort mig stum av häpnad. Att de fattiga är oärliga, tjuvaktiga och dumma vet väl alla. Bilden av de mindre bemedlade utgörs av en homogen, avhumaniserad massa. Och det är förmodligen detta synsätt som möjliggör den totala blindhet stora delar av Latinamerika plötsligt drabbas av då övergrepp begås gentemot dem som befinner sig på samhällets yttersta botten.
För ett par veckor sedan såg jag på bio den brasilianska filmen Tropa de Elite om en av Rio de Janerios famösa dödspatruller. En särskild polisstyrka som har till uppgift att städa upp bland de kriminella i kåkstäderna. Metoderna där tortyr är ett vanligt inslag är mycket brutala. Trots detta kommer jag på väg hem från biografen på mig själv med att sympatisera med förövaren istället för med offret. Förövaren, som i detta fall är polisstyrkan som står i centrum för filmens handling.
Tropa de Elite skildrar på ett effektivt sätt hur vanliga män förvandlas från upprätthållare av lag och ordning till korrupta skitar som förlorat all respekt för människoliv. I filmen är förvisso offren kriminella knarkkungar vilket underlättar sympatiseringen med förövaren. Men våldet som skildras är detsamma som återfinns i reportageboken Dom dödar oss. I boken är det emellertid gatubarn och inte knarkkungar som faller offer för dödspatrullerna.

I den mycket läsvärda reportageboken ”Dom dödar oss” har Majgull Axelsson träffat och intervjuat gatubarn i Peru, Colombia och Centralamerika. Boken kan vara svår att få tag på i butik men bör finnas på bibliotek.

Tropa de Elite går fortfarande på svenska biografer.

Arabia Felix i terrorns tid

Visste du att Jemen en gång i tiden varit Mellanösterns enda kommuniststat? Att landet kallades Arabia Felix (det lyckliga Arabien) men idag mest är känt som "de tre K:nas land"- kalasjnikovs, khat och kidnappningar.
Journalisten Eva Sohlman har efter åtskilliga resor i Jemen skrivit något så ovanligt som en både fascinerande, inspirerande, lärorik och underhållande bok om ett land som är föga känt för oss svenskar.
Efter att ha läst Sohlmans bok har mina kunskaper om Jemen gott från att vara så gott som obefintliga till att bli hyfsade. Jag läser om hur kvinnor lever i jemenitiska fängelser (i vilka de för det mesta hamnar efter att ha haft sexuella relationer med en man de inte är gifta med), om beduinernas liv och leverne, om Jemens roll som födelseplats för Usama Bin Ladins far och den annorlunda taktik USA här har valt i sin kamp mot terrorism. Och då jag har läst klart boken och lägger den ifrån mig vill jag bara läsa mer, mer och kan inte fatta att boken redan tagit slut.

Det är alltid roligt att göra nya, roliga fynd i pockethyllan och Arabia Felix i terrorns tid var en riktig fullträff.
Exit Kalahari (om två svenska SVT-medarbetare vars bil brinner upp på utflykt i en nationalpark) som jag fick med mig hem sist jag var ute och shoppade var jag inte lika nöjd med. Trots bokens goda recensioner blev jag grymt besviken. Tyckte mest att språket var platt, "pratigt" och retade mig på bokens huvudpersoner som så fort det prasslade i buskarna blev skräckslagna och trodde att de skulle bli uppätna av lejon. Lite dramatik för ingenting. Typ.

Böcker jag önskar att jag ännu inte läst...

Sommaren har gått fort, vi är redan inne i augustimånad. Men för många återstår ännu ett par härliga semesterveckor.
När jag är ledig och vill slappa är min favoritsysselsättning att läsa. Trots att jag numera har en liten att ta hand om har jag faktiskt en hel del tid att läsa. Här följer tips på fyra av mina favoritböcker i pockethyllan, fyra böcker som är så bra att jag önskar att jag hade läsningen av dem framför mig.

Giftträdets bibel av Barbara Kingsoliver är en storslagen familjekrönika om en missionärsfamilj som flyttar till belgiska Kongo. Såväl familjen som landet de anländer till är i upplösningstillstånd. En riktig tegelstensroman fylld av romantik, tragik och spänning.

Rasrisk av Mattias Gardell handlar om olika extremiströrelser i USA. Mattias Gardell har bland annat träffat och intervjuat ledare och medlemmar i Ku Klux Klan och Nation of Islam. Rörelser, kan det tyckas, av vitt skilda slag som emellertid har en hel märkliga idéer gemensamt. Superintressant och engagerande!

Olja av Gunnar Lindstedt som 1998 belönades med stora journalistpriset berättar på ett personligt sätt om världens sinande oljekällor och vad som kommer att hända den dag dåvärlden står utan olja.
Intressant och viktig läsning.

Doktor Romand av Emmanuel Carrère är en oerhört fascinerade historia som dessutom är sann. Jean-Claude Romand levde ett liv i lögn och lyckades dupera hela sin omgivning. Han utgav sig för att vara läkare för WHO och levde långt över sina tillgångar. I själva verket tog Romand aldrig sin läkarexamen utan tillbringade dagarna sittandes på en parkbänk. I mitten av 90-talet fick historien ett tragiskt slut då Romand mördade sina föräldrar och satte eld på det hus i vilket hans fru och barn befann sig. Frun och barnen omkom, Romand överlevde.
Är ni sugna på en riktigt spännande bok kan jag varmt rekommendera denna som är bättre än de flesta deckare.

Boktips

Ingen som har läst tidningen eller sett nyheterna under de senaste dagarna kan väl ha undgått att höra talas om fritagningen av den colombianska politikern Ingrid Betancourt som suttit fången hos FARC-gerillan i sex år.
För ett par år sedan läste jag en bok skriven av Betancourt; Until Death Do Us Part: My Struggle to Reclaim Colombia , ett slags memoar om hennes uppväxt med en UNESCO ambassadör till far och en före detta skönhetsdrottning till mor, hur hon kom att bli intresserad av politik och hennes arbete som partiledare och presidentkandidat för Partido Verde Oxigeno.
Jag vill minnas att boken var både underhållande och intressant. Fast nu hoppas jag förstås på att snart få läsa en bok om Betancourts sex år som fånge i den colombianska djungeln.

Boktips

Varma sommardagar vistas jag hellre utomhus än framför datorn. Självklart har jag alltid en bok med mig i picknick-väskan. Just nu läser jag En halv gul sol av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie, en välskriven och underhållande roman som utspelar sig under inbördeskriget mellan Nigeria och utbrytarstaten Biafra.
Kul att hitta afrikansk litteratur bland nyheterna i pockethyllan, speciellt när den är så här bra.
Läs den!