Gravkonst

Sörjande kvinna

Jag låter mig lätt facineras av imposant gravkonst och kan tillbringa timmar vandrandes på kyrkogårdar. På en sten summeras en hel livstid. Ett par enkla radera, ett tack och adjö till detta liv.
Att levnadsåren inte utdelas med rättvisans logik blir uppenbart på en sådan plats.
I en grav vilar tre små pojkar varav ingen fick uppleva sin femårsdag. Strax intill ligger en celber musikerfamilj i vilken samtliga medlemmar tycks ha varit av ett sällsynt seglivat virke.






Platsen är Östra Kyrkogården i Göteborg. Måhända är den inte lika ändlöst vacker i sin utfomning som sin syster i Buenos Aires (Recoletakyrkogården) men även här vilar på toppen av ett par kullar stadens crème de la crème.
På Östra Kyrkogården får överklassen till skillnad från på Recoleta emellertid finna sig i att åtminstone efter livet beblandas med pöbeln, för här har även människor från en mer modest bakgrund råd att låta sig begravas.

Hem, ljuva hem

Utsikt från stadsdelen Masthugget över hamnen en vinterdag.

Det är något speciellt med Göteborg, kanske har man alltid en speciell relation till den plats där man är uppvuxen. Något som liknar en syskonrelation, ett slags hatkärlek till en plats man håller av och samtidigt inte riktigt kommer överens med. För så är det mellan mig och Göteborg, emellanåt trivs vi mycket bra ihop för vi känner ju varandra så väl men så vid andra tillfällen smågnabbas vi och kommer inte riktigt överens.
Göteborg är min hemstad och den plats som trots att jag har varit ganska duktig på att fara och flänga under de senaste sex åren även känns som hemma. När jag har återvänt hem efter mina år i Spanien har det först känts lite ovant att beträda de gator och platser som jag sedan tidigare känner så väl, speciellt om ett hus har rivits här eller där, en godisbutik blivit en teaffär och en rabatt anlagts där det tidigare inte fanns någonting. Jag lägger märke till alla detaljer och betraktar med misstänksamhet förändringar som skett utan min vetskap när jag varit borta, som om de borde underättat mig innan godisbutiken på min mammas gata blev en teaffär. För i min hemstad finns inte rum för förändring, där måste livet fortgå som det alltid gjort, så att jag kan fortsätta att känna igen mig och känna att jag har kommit hem efter varje utlandsvistelse.

Sjömanshustrun blickar ut mot havet och väntar på sin älskade

Ja, det är något speciellt med Göteborg. En storstad i en liten och behändig förpackning, där spårvagnar rullar fram längs stadens gator och cyklisterna är lika många som bilisterna. Småstadslugnet, mysiga och undangömda bakgator med trivsamma caféer och spännande små butiker är vad jag uppskattar med Göteborg, liksom närheten till havet. Utbudet av affärer och restauranger är gott trots stadens litenhet och någon riktig storstadsstress finner man inte här. Allra bäst tycker jag om Haga vars kullerstensbelagda gator och gränder hjälper till att bibehålla stadsdelens unika karaktär som inte tycks ha förändrat särskilt mycket sedan 1900-talets början. Andra favoriter är förstås Slottskogen, stans grönområde där man även kan titta på sälar, hästar och om man är under 12 år passa på att hänga med getter och får i en för ändamålet avsedd hage. Men Göteborgs sevärdheter förtjänar förstås ett alldeles eget inlägg som jag kanske förmår skriva ihop en annan dag.

Götaplatsen med statyn av den grekiska havsguden Poseidon.

Göteborgs hamn är vacker om natten med sina upplysta skepp som speglar sig i havet.